Ja, då har vi varit på kurs i dagarna två (igen). Eller i alla fall 1½ om man ska vara petig.
Den här gången var det vår lärare N från instruktörsutbildningen i vintras, som skulle bygga på kunskaperna för flera av oss som var med då. Och vilka dagar det har varit! Det blir inte alltid jättemycket "köra egen hund" såna här dagar (ibland blir det mycket detaljpet som ger en knuff i rätt riktning för fortsatt träning), men det är också oerhört givande att titta på andra. Vi har kört hindersäkerhet, framför allt i slalom och på kontaktfält. Där har jag - inte oväntat - hemläxan att träna, träna och träna på slalom - framför allt högerslalom... När det gäller kontaktfälten så fick jag ju erkänna att jag inte har tränat något strukturerat kontaktfältsbeteende med Otto egentligen. Efter att ha sovit på saken kom jag idag på att jag nog vill testa att köra in "nosduttar" på honom - egentligen mest för att öva och sen göra det med Lazer. Det är alltså hemläxa nr 2, eller utmaning om man så vill... N kommer nämligen tillbaka om 4 veckor! Vi har också kört en hel del handlingövningar, inte minst byggda på en dubbelbox. Här gick Otto från klarhet till klarhet och överraskade mig faktiskt mycket positivt. Vid några tillfällen svarade han så bra i svängar att han missade hinder pga det - beteendet blev liksom lite "för bra" men oj vad bra det kändes ändå! Kul!! Nu har vi alltså vintern på oss att fortsätta slipa handling och jobba på kontakfält och slalom. Tjohej. Om det var Otto eller jag, eller båda två, som var extra duktiga vete katten men bra kändes det.
Att det blev en halvdag idag berodde på att vi hade distriktsmöte med HU-distriktet. Det blev ett bra möte trots få närvarande klubbar. Efteråt hade vi bokat guidning av Skånes Djurpark där vi hade mötet. En favorit i repris, kan man väl säga då vi gjorde en liknande grej häromåret. Det är faktiskt extra kul att se parken "efter stängningsdags", djuren är ofta lite mer aktiva när det börjar skymma osv.
söndag, oktober 31, 2010
torsdag, oktober 28, 2010
"Låt inte kalendern vara tom"
Jag glömde ju alldeles bort att kommentera den här artikeln, som jag noterade när jag snabbt bläddrade igenom gratis-Lokaltidningen som kommer i brevlådan varje onsdag.
"Låt inte kalendern vara tom" rekommenderas alltså för att man ska undgå att bli deppig under hösten... Jag saxar ur artikeln:
Ta fram kalendern och boka in trevliga saker som att träffa en vän, gå på bio, konsert eller en kul kurs.
– Att regelbundet ha inplanerade trevliga saker stärker hälsan och lyckokänslan. Man kan tänka framåt på en trevlig, go" grej som ligger där och väntar. Att bara låta kalendern vara tom och gå till jobbet är som att välkomna höstmörkret!
Detta uttalande tillskrivs i artikeln alltså en "hälsovetare och samtalsterapeut". Vilken värld lever denna kvinna i?? Och hennes patienter?? Jag känner knappt en människa som "behöver" planera in saker i kalendern, har den tom så när som på jobb?! Kanske umgås jag med märkliga människor men de flesta av mina vänner och kollegor har olika typer av aktiviteter på kvällar och helger, antingen för egen del t.ex. i form av träning (med eller utan hund) eller föreningsengagemang, eller så är det barn som ska stöttas (skjutsas) till olika aktiviteter.
För min egen del funderar jag just nu som bäst på hur jag ska lyckas hålla kalendern så tom som möjligt under november och december, kanske även i januari och februari. Jag behöver andrum!!
Igår kväll konstaterade jag när jag var ute och sprang med Otto precis när mörkret började falla att den här veckan är det sista chansen att få lite dagsljus när man kommer hem från jobbet. Inte blev det roligare av att batterierna i pannlampan höll på att ta slut, så det var ytterligare en sak jag fick lösa igår kväll... Vilket också tog lite tid, för det var attans vad de var fastkilade. Batterierna alltså. Visserligen har det varit pannlampa på under morgonrastningarna i åtminstone en månad, men de är i ärlighetens namn inte så långa så då har jag antagligen inte hunnit märka att ljusstyrkan avtagit efter en stund.
"Låt inte kalendern vara tom" rekommenderas alltså för att man ska undgå att bli deppig under hösten... Jag saxar ur artikeln:
Ta fram kalendern och boka in trevliga saker som att träffa en vän, gå på bio, konsert eller en kul kurs.
– Att regelbundet ha inplanerade trevliga saker stärker hälsan och lyckokänslan. Man kan tänka framåt på en trevlig, go" grej som ligger där och väntar. Att bara låta kalendern vara tom och gå till jobbet är som att välkomna höstmörkret!
Detta uttalande tillskrivs i artikeln alltså en "hälsovetare och samtalsterapeut". Vilken värld lever denna kvinna i?? Och hennes patienter?? Jag känner knappt en människa som "behöver" planera in saker i kalendern, har den tom så när som på jobb?! Kanske umgås jag med märkliga människor men de flesta av mina vänner och kollegor har olika typer av aktiviteter på kvällar och helger, antingen för egen del t.ex. i form av träning (med eller utan hund) eller föreningsengagemang, eller så är det barn som ska stöttas (skjutsas) till olika aktiviteter.
För min egen del funderar jag just nu som bäst på hur jag ska lyckas hålla kalendern så tom som möjligt under november och december, kanske även i januari och februari. Jag behöver andrum!!
Igår kväll konstaterade jag när jag var ute och sprang med Otto precis när mörkret började falla att den här veckan är det sista chansen att få lite dagsljus när man kommer hem från jobbet. Inte blev det roligare av att batterierna i pannlampan höll på att ta slut, så det var ytterligare en sak jag fick lösa igår kväll... Vilket också tog lite tid, för det var attans vad de var fastkilade. Batterierna alltså. Visserligen har det varit pannlampa på under morgonrastningarna i åtminstone en månad, men de är i ärlighetens namn inte så långa så då har jag antagligen inte hunnit märka att ljusstyrkan avtagit efter en stund.
onsdag, oktober 27, 2010
Effektiv tid - och en bok till...
Av någon anledning tenderar jag att bli extremt effektiv de kvällar jag är ensam hemma. Nu ikväll har jag: promenerat med alla 3 hundarna (samtidigt, vilket som sagt fortfarande är en utmaning med tanke på Lazers något bristfälliga kunskaper i att gå i koppel), sprungit en kort - men dock - runda med Otto, fixat med HU-distriktets bokföring, förberett HU-distriktets möte på söndag, skrivit en del mail, satt ihop lite material till klubbtidningen, betalat räkningar, fortsatt med projektet "klicka in Lazer".
Eftersom boken jag gav mig på som ljudbok på vägen till (och från) helgens konferens "bara" var på 10 timmar och restiden var ungefär den, så hade jag inte så mycket kvar... Färdiglyssnat efter några kortare transportsträckor idag alltså. Boken jag ryckte åt mig i hyllan på biblioteket när den jag tänkt mig inte fanns inne, var Linda Olssons "Sonat till Miriam". Jag har läst om den i bokklubbstidningen och nyfiken blev jag - men inte tillräckligt för att köpa den. Låna och lyssna var dock ett smart drag! Det här var en riktigt, riktig bra bok! Och som omväxling alltså inte en deckare. Visserligen kretsar historien kring den ensamstående fadern Adam, vars tillvaro ställs på högkant när hans dotter avlider. Det tar ganska lång tid innan vi får veta vad som faktiskt hände henne, Miriam. Och varför hennes mor inte finns med i bilden, vilket hon själv började fråga om precis innan hon dog. Adam börjar en vindlande resa när han börjar söka sitt förflutna, vi kastas fram och tillbaka mellan olika släkter, tider och platser. Historien sträcker sig från Polen vid början av andra världskriget till dagens Stockholm. Den här berättelsen är svår att beskriva utan att skapa "spoilers" så jag säger bara "läs den". Min farhåga om ett "olyckligt" slut besannades tack och lov inte. Snarast skulle jag kalla slutet lite "öppet" men det kan jag verkligen leva med i det här fallet. Det som jag möjligen kan uppleva som lite jobbigt är att vissa frågor lämnas obesvarade... (men vem vet, det kanske kommer en fortsättning?) Ett intressant drag är att en del av boken berättas ur kvinnans perspektiv, hon som är mor till Miriam, och hennes bakgrund. I ljudboksversionen gavs detta extra fint utrymme genom en kvinnlig uppläsare, Elin Klinga, som motvikt till Per Myrberg som gör avsnitten där Adam är berättaren. Trevligt när man verkligen ger utrymme för de olika rösterna på det sättet. Här har vi faktiskt en av fördelarna med ljudboksformatet, detta hade inte alls blivit lika påtagligt om jag läst boken i tryckt form.
Eftersom boken jag gav mig på som ljudbok på vägen till (och från) helgens konferens "bara" var på 10 timmar och restiden var ungefär den, så hade jag inte så mycket kvar... Färdiglyssnat efter några kortare transportsträckor idag alltså. Boken jag ryckte åt mig i hyllan på biblioteket när den jag tänkt mig inte fanns inne, var Linda Olssons "Sonat till Miriam". Jag har läst om den i bokklubbstidningen och nyfiken blev jag - men inte tillräckligt för att köpa den. Låna och lyssna var dock ett smart drag! Det här var en riktigt, riktig bra bok! Och som omväxling alltså inte en deckare. Visserligen kretsar historien kring den ensamstående fadern Adam, vars tillvaro ställs på högkant när hans dotter avlider. Det tar ganska lång tid innan vi får veta vad som faktiskt hände henne, Miriam. Och varför hennes mor inte finns med i bilden, vilket hon själv började fråga om precis innan hon dog. Adam börjar en vindlande resa när han börjar söka sitt förflutna, vi kastas fram och tillbaka mellan olika släkter, tider och platser. Historien sträcker sig från Polen vid början av andra världskriget till dagens Stockholm. Den här berättelsen är svår att beskriva utan att skapa "spoilers" så jag säger bara "läs den". Min farhåga om ett "olyckligt" slut besannades tack och lov inte. Snarast skulle jag kalla slutet lite "öppet" men det kan jag verkligen leva med i det här fallet. Det som jag möjligen kan uppleva som lite jobbigt är att vissa frågor lämnas obesvarade... (men vem vet, det kanske kommer en fortsättning?) Ett intressant drag är att en del av boken berättas ur kvinnans perspektiv, hon som är mor till Miriam, och hennes bakgrund. I ljudboksversionen gavs detta extra fint utrymme genom en kvinnlig uppläsare, Elin Klinga, som motvikt till Per Myrberg som gör avsnitten där Adam är berättaren. Trevligt när man verkligen ger utrymme för de olika rösterna på det sättet. Här har vi faktiskt en av fördelarna med ljudboksformatet, detta hade inte alls blivit lika påtagligt om jag läst boken i tryckt form.
Regn, snö, bokfunderingar och föreningsverksamhet
Helgens konferens var intensiv, intressant, givande, stundtals lite förvirrande men i stort sett tror jag i alla fall att jag kom ut ur dimman klokare än när jag gick in. Eftersom SKK tog över huvudmannaskapet för freestyle vid årsskiftet i år så var det här den första konferensen på länge där jag inte hade någon som helst annan funktion än att delta. Det är alltid intressant att delta i olika typer av utbildning och vidareutbildning, nu har vi dessutom den nya grenen Heelwork to Music på väg in i verksamheten från o med kommande årsskifte. Jag har alltid varit nyfiken på den, så vi får väl se vad framtiden ger. Det är också kul att träffa gamla (och nya) domarkollegor, i synnerhet min goda vän N från ”andra änden av landet” som jag ju av praktiska skäl inte träffar ”irl” så ofta. Vi konstaterade återigen att Sverige är ett avlångt land. Om N kör lika långt söderut, som jag kör norrut när jag kör till Stockholm (ca 55 mil), så har hon fortfarande bara kommit till Sundsvall. Då är det ca 40 mil kvar till Stockholm om jag minns rätt. Ska vi mötas på halva vägen hamnar vi alltså nånstans strax norr om Gävle, tror jag. Man får lite perspektiv på geografin i landet när man börjar jämföra på det viset!
Den rent geografiska placeringen av konferensen, ute i myllan på den sörmländska landsbygden, gjorde att när jag började planera min resa så visade det sig att rent tidsmässigt gick det i princip fortare att köra hela vägen än att ta tåget/flyga (när man räknar in alla ”transfer” och väntetider, restiden med tåg från Södertälje till Arlanda var ca 1½ timme kunde N vittna om, plus transfer med taxi från tåget till konferensstället). Sen är det ju så där lagom kul att köra bil nästa 50 mil ensam, största delen i mörker, på hemvägen i omväxlande regn och snö-snöblandat regn. Men det funkade över förväntan ändå, med en ljudbok i cd-spelaren går det lite lättare. Per Myrberg är dock inte optimal att lyssna på i bilen, det är något med hans röst och intonation som gör att man får dra upp ljudet väldigt högt vilket blev extra jobbigt då just den här ljudboken har korta musikstycken insprängda mellan vissa kapitel. Jag återkommer när jag är färdiglyssnad.
Jag var i alla fall väldigt glad att jag valde att lämna in bilen och få på vinterdäcken i fredags innan avfärd. Ju längre norrut jag kom, desto mer snö låg det. Först igår började det, med regnets hjälp, töa ordentligt (sen mötte jag visserligen snö i blöt form söder om Jönköping igen, fallande ovanifrån). Hualigen. Ska vi få en vargavinter till?!
Apropå böcker så läste jag i förra veckan ut den första i kassen med deckare jag fick från Lazers mammas matte i somras. Jag valde i högen och fastnade för en författare jag inte hört talas om tidigare, och där det uppenbarligen var debutboken jag höll i min hand. Camilla Ceder heter författaren och ”Fruset ögonblick” heter boken. En bra deckare, inget snack om den saken. Historien pendlar mellan nutid och dåtid, där dåtiden ger oss läsare ledtrådar och bakgrund till de mord som inträffar i nutiden. Det här greppet har jag träffat på tidigare hos olika författare, bl.a. i Håkan Nessers senaste. Utredningsgruppen som leds av den lite lätt enstörige och arbetsnarkoman-aktige Christian Tell, känns lite som att det börjar bli ”formulär 1A” för hur en polisiär utredningsgrupp är sammansatt, åtminstone i den fiktiva världen. Där finns den rutinerade men småtrötte manlige polisen av den ”gamla stammen”, kvinnan som slits mellan jobbet och familjen (känner igen typen väldigt väl från just Nessers Barbarotti-serie och kanske lite från Arne Dahl också, fast jag tror inte det är något unikt för just poliskvinnor, det finns säkerligen bland många kvinnor i andra yrken också), den unge polisen med invandrarbakgrund… Historien är i alla fall välskriven och välberättad. Mot slutet börjar man som läsare förstå mer och mer hur allt hänger ihop (till skillnad från de klassiska pusseldeckarna, eller för den delen Nessers senaste där jag satt som ett frågetecken ända till slutet). Lite romantiskt dravel blir det också när kommissarie Tell får ihop det med ett av huvudvittnena (mina efterforskningar på nätet kring Ceders fortsatta utgivning har gett resultatet att förhållandet tydligen håller i sig, åtminstone till ytterligare en bok som uppenbarligen kommit ut i år). Helt klart läsvärd för oss deckarnördar! Jag kunde ju inte låta bli att kolla lite vad recensenter skrivit och det var en som var inne på att Ceder nog egentligen borde/ville skriva annan skönlitteratur men hamnat i kriminalsvängen för att bli utgiven. Jo – det är som sagt välskrivet och skulle säkerligen hålla för annan typ av litteratur också.
Ljudboken jag håller på med nu är en ”icke-deckare” men den återkommer jag som sagt till. Jag kan i alla fall konstatera att jag har varit nyfiken på den sen jag såg den i en bokklubbstidning och så här långt håller den löftena. Jag är dock lite orolig för hur slutet ska bli för det känns inte som en ”happy end”-berättelse.
Eftersom jag inte var hemma i helgen har hundarna helt varit lämnade i husses händer. Otto var nog inte det minsta missnöjd med det eftersom det har blivit en del jakt. Lazer hade fått kolla in ett skjutet rådjur och bad genast att få återvända till ”gärsgårdsserien” (har man läst Hälge-serien så vet man att det uttrycket figurerar när hunden Blixten ska ut på småviltsjakt istället för älgjakt) enligt vad husse sa.
I måndags var jag på klubben en sväng med anledning av förestående appell- och lydnadstävling. För första gången under mina 15 år i SBK har jag varit med om att som arrangör bli tvungen att lotta bland deltagarna i lydnadsklass 1! Nu blev det inte många på reservlistan så troligen lär de väl få komma med i takt med att tikar börjar löpa osv, men lite märkligt känns det. Vi har väldigt gott om anmälningar i appell också, både i spår och sök. Där har vi dock lyckats göra rum för alla (men om alla verkligen kommer till start – och tar sig vidare till lydnaden, blir det tufft för mig som ska kommendera). Tur att vi disponerar stora betesmarker där kossorna nu är på väg att ”åka hem för vintern”.
Igår hade vi avslutning på fortsättningskursen i agility. Det ÄR blandade känslor när det är kursavslutning, det är jättekul att hålla kurs men samtidigt skönt när det är klart. Funderar på att ta en ”vanlig” lydnadskurs under vintern men frågan är om jag ska starta nu eller efter nyår. Det är ju en chansning att köra kurser i januari-februari om det skulle bli en snörik vinter…
Den rent geografiska placeringen av konferensen, ute i myllan på den sörmländska landsbygden, gjorde att när jag började planera min resa så visade det sig att rent tidsmässigt gick det i princip fortare att köra hela vägen än att ta tåget/flyga (när man räknar in alla ”transfer” och väntetider, restiden med tåg från Södertälje till Arlanda var ca 1½ timme kunde N vittna om, plus transfer med taxi från tåget till konferensstället). Sen är det ju så där lagom kul att köra bil nästa 50 mil ensam, största delen i mörker, på hemvägen i omväxlande regn och snö-snöblandat regn. Men det funkade över förväntan ändå, med en ljudbok i cd-spelaren går det lite lättare. Per Myrberg är dock inte optimal att lyssna på i bilen, det är något med hans röst och intonation som gör att man får dra upp ljudet väldigt högt vilket blev extra jobbigt då just den här ljudboken har korta musikstycken insprängda mellan vissa kapitel. Jag återkommer när jag är färdiglyssnad.
Jag var i alla fall väldigt glad att jag valde att lämna in bilen och få på vinterdäcken i fredags innan avfärd. Ju längre norrut jag kom, desto mer snö låg det. Först igår började det, med regnets hjälp, töa ordentligt (sen mötte jag visserligen snö i blöt form söder om Jönköping igen, fallande ovanifrån). Hualigen. Ska vi få en vargavinter till?!
Apropå böcker så läste jag i förra veckan ut den första i kassen med deckare jag fick från Lazers mammas matte i somras. Jag valde i högen och fastnade för en författare jag inte hört talas om tidigare, och där det uppenbarligen var debutboken jag höll i min hand. Camilla Ceder heter författaren och ”Fruset ögonblick” heter boken. En bra deckare, inget snack om den saken. Historien pendlar mellan nutid och dåtid, där dåtiden ger oss läsare ledtrådar och bakgrund till de mord som inträffar i nutiden. Det här greppet har jag träffat på tidigare hos olika författare, bl.a. i Håkan Nessers senaste. Utredningsgruppen som leds av den lite lätt enstörige och arbetsnarkoman-aktige Christian Tell, känns lite som att det börjar bli ”formulär 1A” för hur en polisiär utredningsgrupp är sammansatt, åtminstone i den fiktiva världen. Där finns den rutinerade men småtrötte manlige polisen av den ”gamla stammen”, kvinnan som slits mellan jobbet och familjen (känner igen typen väldigt väl från just Nessers Barbarotti-serie och kanske lite från Arne Dahl också, fast jag tror inte det är något unikt för just poliskvinnor, det finns säkerligen bland många kvinnor i andra yrken också), den unge polisen med invandrarbakgrund… Historien är i alla fall välskriven och välberättad. Mot slutet börjar man som läsare förstå mer och mer hur allt hänger ihop (till skillnad från de klassiska pusseldeckarna, eller för den delen Nessers senaste där jag satt som ett frågetecken ända till slutet). Lite romantiskt dravel blir det också när kommissarie Tell får ihop det med ett av huvudvittnena (mina efterforskningar på nätet kring Ceders fortsatta utgivning har gett resultatet att förhållandet tydligen håller i sig, åtminstone till ytterligare en bok som uppenbarligen kommit ut i år). Helt klart läsvärd för oss deckarnördar! Jag kunde ju inte låta bli att kolla lite vad recensenter skrivit och det var en som var inne på att Ceder nog egentligen borde/ville skriva annan skönlitteratur men hamnat i kriminalsvängen för att bli utgiven. Jo – det är som sagt välskrivet och skulle säkerligen hålla för annan typ av litteratur också.
Ljudboken jag håller på med nu är en ”icke-deckare” men den återkommer jag som sagt till. Jag kan i alla fall konstatera att jag har varit nyfiken på den sen jag såg den i en bokklubbstidning och så här långt håller den löftena. Jag är dock lite orolig för hur slutet ska bli för det känns inte som en ”happy end”-berättelse.
Eftersom jag inte var hemma i helgen har hundarna helt varit lämnade i husses händer. Otto var nog inte det minsta missnöjd med det eftersom det har blivit en del jakt. Lazer hade fått kolla in ett skjutet rådjur och bad genast att få återvända till ”gärsgårdsserien” (har man läst Hälge-serien så vet man att det uttrycket figurerar när hunden Blixten ska ut på småviltsjakt istället för älgjakt) enligt vad husse sa.
I måndags var jag på klubben en sväng med anledning av förestående appell- och lydnadstävling. För första gången under mina 15 år i SBK har jag varit med om att som arrangör bli tvungen att lotta bland deltagarna i lydnadsklass 1! Nu blev det inte många på reservlistan så troligen lär de väl få komma med i takt med att tikar börjar löpa osv, men lite märkligt känns det. Vi har väldigt gott om anmälningar i appell också, både i spår och sök. Där har vi dock lyckats göra rum för alla (men om alla verkligen kommer till start – och tar sig vidare till lydnaden, blir det tufft för mig som ska kommendera). Tur att vi disponerar stora betesmarker där kossorna nu är på väg att ”åka hem för vintern”.
Igår hade vi avslutning på fortsättningskursen i agility. Det ÄR blandade känslor när det är kursavslutning, det är jättekul att hålla kurs men samtidigt skönt när det är klart. Funderar på att ta en ”vanlig” lydnadskurs under vintern men frågan är om jag ska starta nu eller efter nyår. Det är ju en chansning att köra kurser i januari-februari om det skulle bli en snörik vinter…
fredag, oktober 22, 2010
Full fart framåt...
Igår var det "race" på klubben. En ytterst prestigefull tävling om vilken hund som är snabbast i klubben. Sträckan har nog varierat lite mellan åren, men föraren får göra allt som står i dens makt för att få hunden att springa snabbt. I år lades det dessutom till en "målfålla" som hunden måste passera och det blev en svårighet som kanske inte alla räknat med... I den interna familjekampen så blev Lazer snabbast, Hampus (!) tvåa och Otto trea (slagen med en hundradel). Nu hade husse lite mickel med just det där med målgången med Otto så där tappade de nog lite tid.
Eftersom det har snöat i Skåne körde jag in bilen till däckverkstan idag för att få på vinterdäcken. Kanske allra mest för att jag ikväll skulle köra norrut till freestyledomarkonferensen... (Husse o hundarna är hemma så inbrottstjuvar göre sig icke besvär.) Och oj vad glad jag är åt att ha vinterskorna på - redan en bit upp i Småland låg snön, och i Sörmland där jag är nu är det galet mycket snö för att bara vara i slutet av oktober. Vad hände med växthuseffekten?!
Eftersom det har snöat i Skåne körde jag in bilen till däckverkstan idag för att få på vinterdäcken. Kanske allra mest för att jag ikväll skulle köra norrut till freestyledomarkonferensen... (Husse o hundarna är hemma så inbrottstjuvar göre sig icke besvär.) Och oj vad glad jag är åt att ha vinterskorna på - redan en bit upp i Småland låg snön, och i Sörmland där jag är nu är det galet mycket snö för att bara vara i slutet av oktober. Vad hände med växthuseffekten?!
onsdag, oktober 20, 2010
Hundväder?
Måndag och tisdag har "som vanligt" tillbringats på klubben på kvällarna...
Idag hade jag egentligen planerat "egen tid" med varje hund i form av egen promenad - MEN... när jag kom hem vräkte regnet ner. Lusten att gå TRE promenader försvann raskt och jag rationaliserade till att ta alla tre i koppel och gå EN promenad. Fortfarande är inte Lazer så där väldigt begåvad på det här med koppelpromenader men det får gå. Fördelen när jag går ensam är ju att det inte är någon annan (husse) som blir irriterad när jag stannar för att reda upp "röran" med koppel, stretande liten svart osv. Ett schysst regnställ gör ju i alla fall att man inte är genomvåt vid hemkomst, tog mig till o med samman och tränade lite slalom ute på tomten.
Hundarna fick dock finna sig i att torka i hallen och tvättstugan när vi kom in, de var väl inte helt nöjda med den nyordningen (grinden som sattes in mellan vardagsrummet och hallen skapade nya möjligheter, kan man lugnt säga).
Idag hade jag egentligen planerat "egen tid" med varje hund i form av egen promenad - MEN... när jag kom hem vräkte regnet ner. Lusten att gå TRE promenader försvann raskt och jag rationaliserade till att ta alla tre i koppel och gå EN promenad. Fortfarande är inte Lazer så där väldigt begåvad på det här med koppelpromenader men det får gå. Fördelen när jag går ensam är ju att det inte är någon annan (husse) som blir irriterad när jag stannar för att reda upp "röran" med koppel, stretande liten svart osv. Ett schysst regnställ gör ju i alla fall att man inte är genomvåt vid hemkomst, tog mig till o med samman och tränade lite slalom ute på tomten.
Hundarna fick dock finna sig i att torka i hallen och tvättstugan när vi kom in, de var väl inte helt nöjda med den nyordningen (grinden som sattes in mellan vardagsrummet och hallen skapade nya möjligheter, kan man lugnt säga).
söndag, oktober 17, 2010
Hur...
... ska jag hinna allt jag vill/behöver den kommande veckan?! Det är just nu frågan... Inte blev det bättre när posten bar hit en pärm som ska vara igenomläst innan domarkonferensen jag ska på nästa helg. Den kom i torsdags, så jag kan tycka att det var LITE sent, för det är inte lite material. Jag brukar inte orda så mycket om mitt freestyleengagemang här men nu blev jag lite irriterad. De flesta av oss som dömer, har ju jobb/studier på dagarna och antagligen ganska många andra engagemang på kvällar o helger.
Idag har vi fortsatt kurseriet, dvs vi tog oss runt hela banan som byggdes upp igår. Svårt men roligt och framför allt började Otto svara riktigt bra på en hel del av de "nya" handlingmanövrarna + att jag på sista rundan när vi sprang hela banan, faktiskt fick stopp på honom när han var på väg att ta ett hinder från fel håll. Lyhördheten har alltså ökat lite till, tjoho!! Vi ägnade också lite tid på eftermiddagen åt "grundträning" - dvs sånt som är viktigt för Lazer och för den delen även för vuxna hundar. Sitta kvar (start), vara nära (här), röra sig "runt" hinderstöd och inte minst - kontaktfält. Nej, agility är INTE lätt. Och just detta att det hela tiden dyker upp nya handlingslösningar osv gör det inte enklare precis.
När jag kom hem tog jag tag i räddningsaktionen för pelargonerna - det var -6 grader imorse så de såg lite ledsna ut. Nu har de fått flytta in i uterummet och där är det nog lite mysigare när man är pelargon. :-)
Efter det så ville husse åka och jaga lite änder. Han ville påskina att det var Lazer som framfört dylika önskemål, hrm... personligen tycker jag inte det är särskilt upphetsande med jakt som innebär "sitta och vänta" men jag bet ihop. Bra träning för Lazer att vara passiv. Nu blev det ingenting skjutet för ankorna var inte ute och flög idag - och de som var det, flög för högt. Tur för dom, otur för oss.
Idag har vi fortsatt kurseriet, dvs vi tog oss runt hela banan som byggdes upp igår. Svårt men roligt och framför allt började Otto svara riktigt bra på en hel del av de "nya" handlingmanövrarna + att jag på sista rundan när vi sprang hela banan, faktiskt fick stopp på honom när han var på väg att ta ett hinder från fel håll. Lyhördheten har alltså ökat lite till, tjoho!! Vi ägnade också lite tid på eftermiddagen åt "grundträning" - dvs sånt som är viktigt för Lazer och för den delen även för vuxna hundar. Sitta kvar (start), vara nära (här), röra sig "runt" hinderstöd och inte minst - kontaktfält. Nej, agility är INTE lätt. Och just detta att det hela tiden dyker upp nya handlingslösningar osv gör det inte enklare precis.
När jag kom hem tog jag tag i räddningsaktionen för pelargonerna - det var -6 grader imorse så de såg lite ledsna ut. Nu har de fått flytta in i uterummet och där är det nog lite mysigare när man är pelargon. :-)
Efter det så ville husse åka och jaga lite änder. Han ville påskina att det var Lazer som framfört dylika önskemål, hrm... personligen tycker jag inte det är särskilt upphetsande med jakt som innebär "sitta och vänta" men jag bet ihop. Bra träning för Lazer att vara passiv. Nu blev det ingenting skjutet för ankorna var inte ute och flög idag - och de som var det, flög för högt. Tur för dom, otur för oss.
lördag, oktober 16, 2010
Still confused...
... but on a higher level!
Jag vet inte riktigt var jag har plockat upp det talesättet/citatet men efter dagens agilitykurs stämmer det verkligen! Det har varit mycket svängar och byten på "nya" sätt och det är nog svårare för oss som på något vis ändå haft ett "system" (eller vad jag ska kalla det) i vår tidigare handling, än för dem som är lite "grönare"... Plötsligt ska man göra saker som känns totalt bakvända. Men med envishet så går det. Idag hade jag även bestämt mig för att filma (och se till att bli filmad) så jag har nu över en timme filmat material att gå igenom (det är vad som ryms på minneskortet). Har tittat på det mesta av mig och Otto och en del "aha-upplevelser" får man onekligen av att se på sig själv!
Det var nog inte bara trötta hundar när vi var klara, jag tror det var fler än jag som var "mentalt slut" bland förarna också. Otto verkar faktiskt lite tagen här hemma även efter en stunds vila.
Jag vet inte riktigt var jag har plockat upp det talesättet/citatet men efter dagens agilitykurs stämmer det verkligen! Det har varit mycket svängar och byten på "nya" sätt och det är nog svårare för oss som på något vis ändå haft ett "system" (eller vad jag ska kalla det) i vår tidigare handling, än för dem som är lite "grönare"... Plötsligt ska man göra saker som känns totalt bakvända. Men med envishet så går det. Idag hade jag även bestämt mig för att filma (och se till att bli filmad) så jag har nu över en timme filmat material att gå igenom (det är vad som ryms på minneskortet). Har tittat på det mesta av mig och Otto och en del "aha-upplevelser" får man onekligen av att se på sig själv!
Det var nog inte bara trötta hundar när vi var klara, jag tror det var fler än jag som var "mentalt slut" bland förarna också. Otto verkar faktiskt lite tagen här hemma även efter en stunds vila.
torsdag, oktober 14, 2010
Möte och träning
Idag hade jag en “mellandag” på jobbet – hann med en hel del rensning både av skrivbordet och mentalt, så att säga. Man behöver såna dagar också!
Kvällen har ägnats åt medlemsmöte på klubben vilket för mig innebär protokollskrivning och numera tar jag med datorn och skriver direkt på dessa möten. Lika bra att få det gjort, och framför allt är justeringspersonerna på plats…! Efter mötet var det smörgåstårt-ätning och sen gick vi ut och tränade, jag och två av klubbkamraterna. Drog mig till minnes en gång för många många år sedan när vi på min förra klubb hade en medlem som faktiskt kvalade in till SM, efter årsmötet när vi andra var på väg till bilarna var hon ute på plan och tränade. “jaha”, sa vi, “det är nog det här som skiljer oss och henne”… Nåja, det var väl en del annat också, men i alla fall. Nu konstaterade jag ikväll att nu är jag (vi) där när det gäller träningsambitionen – men inte med på SM, ännu i alla fall…
Körde lite “kraftiga svängar” med Otto – såna där han inte ser vart han ska, eftersom jag upplevde att det var problem i helgen. Nu gick det som på räls…?! Lazer fick vara med och köra lite tunnel, springa hinderstöd och prova däcket för andra gången.
Plötsligt hade klockan galopperat iväg så mycket att jag fick riktigt bråttom för att hinna in på Ica Kvantum och göra några akuta stödköp. Var definitivt sista kund in – och ut med för den delen. Då skulle jag bara ha 2 varor…
Nu blir det soffan en stund innan läggdags.
onsdag, oktober 13, 2010
Träning och höst
Jag har ju faktiskt varit riktigt flitig när det gäller träningen de senaste dagarna (vilket bidrar till att jag inte orkar blogga när jag sen väl kommer hem).
I måndags hade B kurs och jag följde med ner på klubben. Körde lite lydnad (position, framförgående och platsliggning) med Otto och Lazer fick roa sig med position, sitt-stanna kvar och ligg. Sen körde jag iväg till det närliggande elljusspåret (det är väl någon km från klubben) och testade det med Otto. Ca 3,4 km blev det och det var en bra och omväxlande runda. Inte det bästa elljus jag sprungit i men bättre än beckmörker! Vi har ju dusch på klubben så in där när jag kom tillbaka och sen ägnade jag mig åt att skriva klubbens svar på remissen om det föreslagna naturreservatet som vi kommer att bli omringade av framöver. En effektiv och bra kväll!
Igår var det kurs. Vi hade 3 olika kombinationer och det tar sin lilla tid även om vi delar upp gruppen och kör 2 komb parallellt! När vi var klara körde jag igenom den ena (byten i 8a) med Otto och sen satte jag upp något som i alla fall påminde om sekvensen där vi diskade oss i hoppklassen i söndags - hopp, böjd tunnel, hopp. Till slut fick jag till det, för problemet där var nog min handling-osäkerhet, helt klart. Lazer fick faktiskt vila, för när jag var klar med Otto var klockan närmare 21 och jag var lite trött. Gårdagen blev inte som planerat på jobbet heller, vilket gjorde att den mentala tröttheten var påtaglig...
Idag är husse på möte och jag har fortsatt på det effektiva spåret. Först koppelträningspromenad med Lazer (ibland börjar jag undra om det lilla svarta yrvädret någonsin ska lära sig att gå i koppel, men sen kommer de där stunderna när det ändå känns som det finns hopp) och lite slalom och ligg-träning när vi kom hem igen. Fick städa gräsmattan lite först dock... Sen var det Hampus tur, han fick en promenad på tuman-tass med matte. In med honom och ut med Otto, där började jag med slalom och platsliggning, sen in och byta kläder och ut och springa, ca 3,5 km fick vi ihop här hemma också - fast med pannlampa. Känns bra att hundarna fått en ordentlig dos vardera av min tid ikväll! Tvättmaskin och torktumlare sköter sig ju till stor del själv (men nu finns det en hög att vika, fast det får nog bli imorgon). Nu återstår lite föreningsarbete och sen är det frågan om det blir en stund i TV-soffan eller sängen med den första i högen av deckare jag fick av K i somras.
Det är bara att konstatera att det är bra för mig att ha ett träningsprogram att följa, om än enkelt...
Frosten har slagit till med full kraft, igår och imorse var det skrapa bilrutor som gällde. Dahliorna är nu bortom all räddning så i helgen får jag försöka hinna med att gräva upp knölarna för vinterförvaring. Hann fota lite innan men bilderna får jag lägga upp en annan dag. Måste leta fram "höstkängorna" så jag slipper frysa om fötterna på morgnarna på vägen till jobbet.
I måndags hade B kurs och jag följde med ner på klubben. Körde lite lydnad (position, framförgående och platsliggning) med Otto och Lazer fick roa sig med position, sitt-stanna kvar och ligg. Sen körde jag iväg till det närliggande elljusspåret (det är väl någon km från klubben) och testade det med Otto. Ca 3,4 km blev det och det var en bra och omväxlande runda. Inte det bästa elljus jag sprungit i men bättre än beckmörker! Vi har ju dusch på klubben så in där när jag kom tillbaka och sen ägnade jag mig åt att skriva klubbens svar på remissen om det föreslagna naturreservatet som vi kommer att bli omringade av framöver. En effektiv och bra kväll!
Igår var det kurs. Vi hade 3 olika kombinationer och det tar sin lilla tid även om vi delar upp gruppen och kör 2 komb parallellt! När vi var klara körde jag igenom den ena (byten i 8a) med Otto och sen satte jag upp något som i alla fall påminde om sekvensen där vi diskade oss i hoppklassen i söndags - hopp, böjd tunnel, hopp. Till slut fick jag till det, för problemet där var nog min handling-osäkerhet, helt klart. Lazer fick faktiskt vila, för när jag var klar med Otto var klockan närmare 21 och jag var lite trött. Gårdagen blev inte som planerat på jobbet heller, vilket gjorde att den mentala tröttheten var påtaglig...
Idag är husse på möte och jag har fortsatt på det effektiva spåret. Först koppelträningspromenad med Lazer (ibland börjar jag undra om det lilla svarta yrvädret någonsin ska lära sig att gå i koppel, men sen kommer de där stunderna när det ändå känns som det finns hopp) och lite slalom och ligg-träning när vi kom hem igen. Fick städa gräsmattan lite först dock... Sen var det Hampus tur, han fick en promenad på tuman-tass med matte. In med honom och ut med Otto, där började jag med slalom och platsliggning, sen in och byta kläder och ut och springa, ca 3,5 km fick vi ihop här hemma också - fast med pannlampa. Känns bra att hundarna fått en ordentlig dos vardera av min tid ikväll! Tvättmaskin och torktumlare sköter sig ju till stor del själv (men nu finns det en hög att vika, fast det får nog bli imorgon). Nu återstår lite föreningsarbete och sen är det frågan om det blir en stund i TV-soffan eller sängen med den första i högen av deckare jag fick av K i somras.
Det är bara att konstatera att det är bra för mig att ha ett träningsprogram att följa, om än enkelt...
Frosten har slagit till med full kraft, igår och imorse var det skrapa bilrutor som gällde. Dahliorna är nu bortom all räddning så i helgen får jag försöka hinna med att gräva upp knölarna för vinterförvaring. Hann fota lite innan men bilderna får jag lägga upp en annan dag. Måste leta fram "höstkängorna" så jag slipper frysa om fötterna på morgnarna på vägen till jobbet.
Läst och lyssnat
Så, nu ska jag ta mig samman och skriva några rader om mina senaste "intagna" böcker!
Läst och kämpat väldigt länge har jag ju gjort med David Wroblewskis Berättelsen om Edgar. Jag hade väldigt väldigt svårt att komma in i denna bok och blev inte riktigt klok på varför. Den kändes välskriven men ändå ointressant på något märkligt sätt. Jag fick ju boken i sommarens pocketbyte och jag förstår ju hur min bokvän tänkte eftersom boken handlar om en familj som föder upp och tränar hundar, men kanske var det just de omfattande beskrivningarna av kennelverksamheten, träningen osv som gjorde att det gick så trögt för mig? Någonstans halvvägs genom boken, när Edgar rymmer hemifrån, började jag få upp intresset lite - då kändes det som att det började hända lite saker, efter att första halvan mest varit en transportsträcka. För att citera någon, jag tror det var Lazers mammas matte K: En bra bok ska man hela tiden vilja vända sida i för att få se hur det går. Den känslan ville inte infinna sig här. Eftersom jag heller inte hört talas om boken tidigare så började jag även rota fram lite recensioner på nätet och dessa var milt sagt skiftande, allt från totala sågningar till hyllningar. Bland sågningarna var det en recensent som konstaterade något i stil med att "det finns litteratur och det finns text, och bokformen är ingen garanti för att det man läser är litteratur, däremot kan man stöta på litteratur i kortform t.ex. på lappar i tvättstugor". Behöver jag säga att den här boken ansågs vara text? ;-)
Hursomhelst, historien handlar om familjen som driver kenneln och framför allt sonen Edgar som är stum sedan födseln. En bit in i berättelsen dyker hans farbror upp och tillvaron på gården stökas till rejält, inte minst när Edgars far dör under, som man som läsare får antytt, något oklara omständigheter. Så sker olyckan som gör att Edgar rymmer hemifrån och där tycker jag berättelsen får lite fart, som sagt. Slutet känns dock rätt rörigt (eller så var det jag som bara ville bli färdig med boken?) och jag tycker att det är en del obesvarade frågor som hänger i luften - varför blev det som det blev...?
Den andra bok jag har tagit in på sistone, var i form av ljudbok. Anne Holts Presidentens val. Anne Holt är en författare där jag frångått min normala ordning att faktiskt läsa böcker i kronologisk ordning och nu slumpade det sig så att jag ramlade in i vad som var tredje boken med Inger Johanne Vik som huvudperson. Den gamla hjältinnan Hanne Wilhelmsen figurerar dock i hög grad även i denna bok. Storyn går i grunden ut på att USA har valt sin första kvinnliga president, och med norskt ursprung ska hon givetvis göra statsbesök i Norge. Och försvinner under mystiska omständigheter. Naturligtvis blir det en spännande jakt för att finna presidenten. Lite småstökigt kan jag uppleva det då det är ganska många stickspår, som i slutänden naturligtvis vävs ihop och ger förklaringen till hur det "blev som det blev". En klar skillnad mot ovannämnda bok alltså. Det enda jag möjligtvis saknade (kanske lyssnade jag dåligt på slutet?) var varför presidenten gör vad jag tror är det val som åsyftas i titeln... För att inte skapa spoilervarning för den som inte läst boken så ska jag inte gå in på vad som händer, men lite förvirrad blev jag. Nåja, inte värre än efter och under historien om Edgar i alla fall! Anne Holt skriver bra och jag rekommenderar hennes böcker varmt, åtminstone de jag har läst. Tror det är dags att ta ett tag även med den serien och läsa om den i rätt ordning...
Läst och kämpat väldigt länge har jag ju gjort med David Wroblewskis Berättelsen om Edgar. Jag hade väldigt väldigt svårt att komma in i denna bok och blev inte riktigt klok på varför. Den kändes välskriven men ändå ointressant på något märkligt sätt. Jag fick ju boken i sommarens pocketbyte och jag förstår ju hur min bokvän tänkte eftersom boken handlar om en familj som föder upp och tränar hundar, men kanske var det just de omfattande beskrivningarna av kennelverksamheten, träningen osv som gjorde att det gick så trögt för mig? Någonstans halvvägs genom boken, när Edgar rymmer hemifrån, började jag få upp intresset lite - då kändes det som att det började hända lite saker, efter att första halvan mest varit en transportsträcka. För att citera någon, jag tror det var Lazers mammas matte K: En bra bok ska man hela tiden vilja vända sida i för att få se hur det går. Den känslan ville inte infinna sig här. Eftersom jag heller inte hört talas om boken tidigare så började jag även rota fram lite recensioner på nätet och dessa var milt sagt skiftande, allt från totala sågningar till hyllningar. Bland sågningarna var det en recensent som konstaterade något i stil med att "det finns litteratur och det finns text, och bokformen är ingen garanti för att det man läser är litteratur, däremot kan man stöta på litteratur i kortform t.ex. på lappar i tvättstugor". Behöver jag säga att den här boken ansågs vara text? ;-)
Hursomhelst, historien handlar om familjen som driver kenneln och framför allt sonen Edgar som är stum sedan födseln. En bit in i berättelsen dyker hans farbror upp och tillvaron på gården stökas till rejält, inte minst när Edgars far dör under, som man som läsare får antytt, något oklara omständigheter. Så sker olyckan som gör att Edgar rymmer hemifrån och där tycker jag berättelsen får lite fart, som sagt. Slutet känns dock rätt rörigt (eller så var det jag som bara ville bli färdig med boken?) och jag tycker att det är en del obesvarade frågor som hänger i luften - varför blev det som det blev...?
Den andra bok jag har tagit in på sistone, var i form av ljudbok. Anne Holts Presidentens val. Anne Holt är en författare där jag frångått min normala ordning att faktiskt läsa böcker i kronologisk ordning och nu slumpade det sig så att jag ramlade in i vad som var tredje boken med Inger Johanne Vik som huvudperson. Den gamla hjältinnan Hanne Wilhelmsen figurerar dock i hög grad även i denna bok. Storyn går i grunden ut på att USA har valt sin första kvinnliga president, och med norskt ursprung ska hon givetvis göra statsbesök i Norge. Och försvinner under mystiska omständigheter. Naturligtvis blir det en spännande jakt för att finna presidenten. Lite småstökigt kan jag uppleva det då det är ganska många stickspår, som i slutänden naturligtvis vävs ihop och ger förklaringen till hur det "blev som det blev". En klar skillnad mot ovannämnda bok alltså. Det enda jag möjligtvis saknade (kanske lyssnade jag dåligt på slutet?) var varför presidenten gör vad jag tror är det val som åsyftas i titeln... För att inte skapa spoilervarning för den som inte läst boken så ska jag inte gå in på vad som händer, men lite förvirrad blev jag. Nåja, inte värre än efter och under historien om Edgar i alla fall! Anne Holt skriver bra och jag rekommenderar hennes böcker varmt, åtminstone de jag har läst. Tror det är dags att ta ett tag även med den serien och läsa om den i rätt ordning...
måndag, oktober 11, 2010
Hundhelg
Den här helgen har jag helt och fullt ägnat åt hunderi - med EGNA hundar. På något vis känns det som att jag väldigt ofta håller på med tävlingar osv, men när jag tittar i kalendern så är det egentligen inte så "illa" som det verkar. September månad försvann dock i någon slags dimma...
I torsdags hade vi sista deltävlingen i KM:et på klubben. KM går i öppen klass så alla tävlar mot alla. I large var det så gott som avgjort redan, eftersom M med H hade en rejäl poängmässig ledning. På delad andraplats låg jag och Otto samt BM med S. När kvällen var över hade vi petats ner till en delad tredjeplats, in på andra rusade nämligen L med T som vann båda loppen! Synd att hon missat alla tidigare deltävlingar pga skola m.m. - annars hade det kanske varit lite match om segern.
I lördags var det dags för träning i skogen, den här gången ägnade vi oss åt spår uppe på Söderåsen. Det var en delvis helt fantastiskt fin skog, blandad med hygge... Först ut var K med S, som var lite tveksam förra gången vi spårade. Den här gången fattade dock tiken galoppen och spårade SÅ fint! Extra kul var det då spåret på ett ställe gick i djup mossa så det gick verkligen att se var K hade gått när hon la ut spåret. Jag blir varm i hjärtat när det går bra för nya hundar (och förare), så är det bara! Vi var extra noga med vindriktningen och kanske bidrog det till resultatet?
Lazer fick prova att spåra på hygget (med vinden lite snett i ryggen) och det var inga problem för hans del. Han är lite "yvig" i sitt spårarbete men det tror jag kommer blir bättre i takt med erfarenhet och ligg-tider. Än så länge håller vi oss till spår på ca halvtimmen, ser en viss risk i att om man börjar låta spåren ligga 60-90 minuter innan vi tagit oss igenom appellen (där det är 40-50 minuter liggtid, för er som ev. inte vet det), så kanske han blir ännu "yvigare" om han blivit van vid ett äldre spår... Jag vet inte, men det är en farhåga jag har. Fram till slutet kom vi och nu blev jag ÄNNU mer varm i hjärtat - han gick förbi spårapporten en liten bit, bromsade in och vände tillbaka till den och gjorde "nosdutt"-markering. Än så länge tar jag att han inte tar upp pinnen i munnen, bara han markerar! För säkerhets skull var favvoleksaken utlagd några meter senare men den fick C äran att hämta in istället, jag avslutade nöjt vid pinnen!!
C & G fick lite oväntade störningar i spåret då en söndagspromenerande familj med hund dök upp... Här märktes det att G är mer sök- än spårhund, men han löste det hela till slut och kom runt. Härligt.
Att vädret sen var alldeles strålande (om än lite blåsigt) gjorde ju inte saken sämre. Jag hade absolut ingen längtan hem till dammsugare etc utan tog en promenad i skogen med Hampus och Lazer. (Otto var med husse på jaktliga äventyr) Sen körde jag hem och städade bilen (vilket var välbehövligt), innan jag insåg att vissa inomhusaktiviteter nog var nödvändiga - t.ex. att handla lite mat... Hade dessutom ett par glasögon att hämta, ibland ska man ju ha lite tur. Krockade med en kollega för några veckor sedan och kvaddade glasögonbågarna rejält, turligt nog köpte jag ju 2 par när jag bytte i augusti i fjol. Dessutom tog jag en sån där tilläggsförsäkring, så det nya paret blev det billigaste jag någonsin hämtat ut - 125 kr i självrisk + 95 kr för en ny försäkring...!
En sväng in på Ikea blev det också, hade ett litet (hrm) olycksfall i samband med disken häromdagen så det fick bli lite nya kaffemuggar bl.a! Vidare till Ica Maxi och hem och laga mat... Sen var den dagen slut.
Igår var det agilitytävling i Falkenberg. Eftersom jag funderat en del på det här med att "göra tävling så likt träning som möjligt" så tog jag med Hampus och Lazer som maskotar (och så fick husse jobba hemma "i lugn o ro"). Nu gjorde detta ingen omedelbar skillnad för resultatet. I agilityklass så började banan med ett 2-hinders staket (finns säkert något snyggare uttryck för det, jag är inte nördig nog), balans och tunnel kom sedan rakt efter varandra och från tunneln skulle man nästan helt om tillbaka mot ett hopphinder. Här har vi ett problem - när Otto kommer i hög fart ur tunnel och inte ser vart han ska ta vägen. Och dessutom stänger öronen! Jag har sett dessa tendenser tidigare och tränade faktiskt just på det i veckan. Ut i publiken en sväng, tillbaka in på banan, hoppar 2 hinder och drar upp på A:et som INTE var rätt. Tack och hej och ut från banan, lyssnar man inte, får man inte köra vidare...
I hoppklassen gick det bättre, i alla fall 7 hinder innan disk. Efter hinder 3 fanns en liten risk att en tunnel (som var nr 17) kunde vara lite inbjudande. Detta löste vi om inte "galant" så i alla fall klart acceptabelt. Efter det en accelerationssträcka med hopp-kort tunnel-långhopp-hopp innan man istället för det hopphinder som stod "rakt fram" skulle in i den bortre öppningen på en böjd tunnel som låg till vänster om hopphindren, "mellan dem" så att säga men vid sidan av. Det var alltså hinder nr 8. Och jag lyckades få stopp på Otto och in i tunneln - MEN sen hände något, jag vet inte riktigt vad, som gjorde att han vände i tunneln (han har väl ALDRIG vänt i en tunnel?!) och kom ut igen och då stod jag riktad mot nr 7 "baklänges"... Tjo och hej och över fel hinder från fel håll. Troligen, för jag kände mig osäker redan på banvandringen, var jag tveksam i min placering utanför tunneln, vilket Otto antagligen märkte av. Eftersom han faktiskt hoppade i den riktning jag "pekade" så var den här disken ingen anledning att kliva av plan, utan vi körde på. Och riktigt hyggligt gick det. Ingången till slalom var trixig så där hade vi fått en vägran (om vi inte redan varit diskade) och efter den där tunneln som var nr 17 var tydligen långhoppet - på tvären - väldigt inbjudande... OK, där hade jag börjat slarva lite i min handling också, det var ju ändå kört. Men den där första biten, den kändes faktiskt riktigt bra!
Hem, fixa lite mat, köra lite dammsugare, vika lite tvätt - och sen slocknade vi framför tvn hela gänget. En bra helg, på det hela taget.
I torsdags hade vi sista deltävlingen i KM:et på klubben. KM går i öppen klass så alla tävlar mot alla. I large var det så gott som avgjort redan, eftersom M med H hade en rejäl poängmässig ledning. På delad andraplats låg jag och Otto samt BM med S. När kvällen var över hade vi petats ner till en delad tredjeplats, in på andra rusade nämligen L med T som vann båda loppen! Synd att hon missat alla tidigare deltävlingar pga skola m.m. - annars hade det kanske varit lite match om segern.
I lördags var det dags för träning i skogen, den här gången ägnade vi oss åt spår uppe på Söderåsen. Det var en delvis helt fantastiskt fin skog, blandad med hygge... Först ut var K med S, som var lite tveksam förra gången vi spårade. Den här gången fattade dock tiken galoppen och spårade SÅ fint! Extra kul var det då spåret på ett ställe gick i djup mossa så det gick verkligen att se var K hade gått när hon la ut spåret. Jag blir varm i hjärtat när det går bra för nya hundar (och förare), så är det bara! Vi var extra noga med vindriktningen och kanske bidrog det till resultatet?
Lazer fick prova att spåra på hygget (med vinden lite snett i ryggen) och det var inga problem för hans del. Han är lite "yvig" i sitt spårarbete men det tror jag kommer blir bättre i takt med erfarenhet och ligg-tider. Än så länge håller vi oss till spår på ca halvtimmen, ser en viss risk i att om man börjar låta spåren ligga 60-90 minuter innan vi tagit oss igenom appellen (där det är 40-50 minuter liggtid, för er som ev. inte vet det), så kanske han blir ännu "yvigare" om han blivit van vid ett äldre spår... Jag vet inte, men det är en farhåga jag har. Fram till slutet kom vi och nu blev jag ÄNNU mer varm i hjärtat - han gick förbi spårapporten en liten bit, bromsade in och vände tillbaka till den och gjorde "nosdutt"-markering. Än så länge tar jag att han inte tar upp pinnen i munnen, bara han markerar! För säkerhets skull var favvoleksaken utlagd några meter senare men den fick C äran att hämta in istället, jag avslutade nöjt vid pinnen!!
C & G fick lite oväntade störningar i spåret då en söndagspromenerande familj med hund dök upp... Här märktes det att G är mer sök- än spårhund, men han löste det hela till slut och kom runt. Härligt.
Att vädret sen var alldeles strålande (om än lite blåsigt) gjorde ju inte saken sämre. Jag hade absolut ingen längtan hem till dammsugare etc utan tog en promenad i skogen med Hampus och Lazer. (Otto var med husse på jaktliga äventyr) Sen körde jag hem och städade bilen (vilket var välbehövligt), innan jag insåg att vissa inomhusaktiviteter nog var nödvändiga - t.ex. att handla lite mat... Hade dessutom ett par glasögon att hämta, ibland ska man ju ha lite tur. Krockade med en kollega för några veckor sedan och kvaddade glasögonbågarna rejält, turligt nog köpte jag ju 2 par när jag bytte i augusti i fjol. Dessutom tog jag en sån där tilläggsförsäkring, så det nya paret blev det billigaste jag någonsin hämtat ut - 125 kr i självrisk + 95 kr för en ny försäkring...!
En sväng in på Ikea blev det också, hade ett litet (hrm) olycksfall i samband med disken häromdagen så det fick bli lite nya kaffemuggar bl.a! Vidare till Ica Maxi och hem och laga mat... Sen var den dagen slut.
Igår var det agilitytävling i Falkenberg. Eftersom jag funderat en del på det här med att "göra tävling så likt träning som möjligt" så tog jag med Hampus och Lazer som maskotar (och så fick husse jobba hemma "i lugn o ro"). Nu gjorde detta ingen omedelbar skillnad för resultatet. I agilityklass så började banan med ett 2-hinders staket (finns säkert något snyggare uttryck för det, jag är inte nördig nog), balans och tunnel kom sedan rakt efter varandra och från tunneln skulle man nästan helt om tillbaka mot ett hopphinder. Här har vi ett problem - när Otto kommer i hög fart ur tunnel och inte ser vart han ska ta vägen. Och dessutom stänger öronen! Jag har sett dessa tendenser tidigare och tränade faktiskt just på det i veckan. Ut i publiken en sväng, tillbaka in på banan, hoppar 2 hinder och drar upp på A:et som INTE var rätt. Tack och hej och ut från banan, lyssnar man inte, får man inte köra vidare...
I hoppklassen gick det bättre, i alla fall 7 hinder innan disk. Efter hinder 3 fanns en liten risk att en tunnel (som var nr 17) kunde vara lite inbjudande. Detta löste vi om inte "galant" så i alla fall klart acceptabelt. Efter det en accelerationssträcka med hopp-kort tunnel-långhopp-hopp innan man istället för det hopphinder som stod "rakt fram" skulle in i den bortre öppningen på en böjd tunnel som låg till vänster om hopphindren, "mellan dem" så att säga men vid sidan av. Det var alltså hinder nr 8. Och jag lyckades få stopp på Otto och in i tunneln - MEN sen hände något, jag vet inte riktigt vad, som gjorde att han vände i tunneln (han har väl ALDRIG vänt i en tunnel?!) och kom ut igen och då stod jag riktad mot nr 7 "baklänges"... Tjo och hej och över fel hinder från fel håll. Troligen, för jag kände mig osäker redan på banvandringen, var jag tveksam i min placering utanför tunneln, vilket Otto antagligen märkte av. Eftersom han faktiskt hoppade i den riktning jag "pekade" så var den här disken ingen anledning att kliva av plan, utan vi körde på. Och riktigt hyggligt gick det. Ingången till slalom var trixig så där hade vi fått en vägran (om vi inte redan varit diskade) och efter den där tunneln som var nr 17 var tydligen långhoppet - på tvären - väldigt inbjudande... OK, där hade jag börjat slarva lite i min handling också, det var ju ändå kört. Men den där första biten, den kändes faktiskt riktigt bra!
Hem, fixa lite mat, köra lite dammsugare, vika lite tvätt - och sen slocknade vi framför tvn hela gänget. En bra helg, på det hela taget.
tisdag, oktober 05, 2010
Lite bloggtorka
...betyder inte att inget händer, utan snarare tvärtom, det är fullt upp hela tiden så jag hinner inte skriva. Eftersom jag hävdar att det ska vara roligt att blogga så tänker jag inte känna dåligt samvete för att jag inget skriver - dessutom verkar jag (med tanke på kommentarsfrekvensen på de flesta inlägg som är obefintlig) inte ha så många läsare som saknar mig... OK, nu skriver jag ju egentligen mest för min egen skull, för att fylla behovet av att få ur mig en massa ord, men ändå. Det hade varit kul att veta om det är några fler än Lotta, mialena, J, Lime och Agnetha som läser vad jag skriver... Jag TROR att det är det...
Förra veckan rasade förbi i ett fruktansvärt tempo men i fredags hade jag (och husse) tagit semester. Dels startar ju rådjursjakten den 1 oktober, men vi hade också planerat in att göra en utflykt med husvagnen till Ölands skördefest på en liten minisemester. Vi visste väl inte riktigt vad detta "spektakel" skulle innebära men oj... Det var mer folk än vad det var mitt i semestern i juli månad, kändes det som i alla fall! Lite bilder och mer funderingar kring detta kommer senare.
Två böcker har jag läst ut den senaste veckan också. Berättelsen om Edgar som jag nämnt tidigare har det tagit mig lång tid att ta mig igenom. En tegelsten på 600 sidor. Mer funderingar kring den kommer också senare. Eftersom det gick så trögt kan jag bara konstatera att de recensioner jag letade upp på nätet var milt sagt varierande i sina omdömen. Dessutom har jag lyssnat mig igenom, som CD-bok (delvis på vägen hem från Sthlms-trakten förra helgen), Anne Holts Presidentens val. Jag lovar att återkomma om den också.
Förra veckan rasade förbi i ett fruktansvärt tempo men i fredags hade jag (och husse) tagit semester. Dels startar ju rådjursjakten den 1 oktober, men vi hade också planerat in att göra en utflykt med husvagnen till Ölands skördefest på en liten minisemester. Vi visste väl inte riktigt vad detta "spektakel" skulle innebära men oj... Det var mer folk än vad det var mitt i semestern i juli månad, kändes det som i alla fall! Lite bilder och mer funderingar kring detta kommer senare.
Två böcker har jag läst ut den senaste veckan också. Berättelsen om Edgar som jag nämnt tidigare har det tagit mig lång tid att ta mig igenom. En tegelsten på 600 sidor. Mer funderingar kring den kommer också senare. Eftersom det gick så trögt kan jag bara konstatera att de recensioner jag letade upp på nätet var milt sagt varierande i sina omdömen. Dessutom har jag lyssnat mig igenom, som CD-bok (delvis på vägen hem från Sthlms-trakten förra helgen), Anne Holts Presidentens val. Jag lovar att återkomma om den också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
