Tappade bollar...

Jag börjar bli lite orolig för mig själv. Antagligen har jag tagit på mig för mycket - som vanligt - och det börjar nu ta ut sin rätt. De senaste 2 månaderna har jag nu varit på väg att "tappa några av alla bollar jag har i luften" vid 2 tillfällen, vilket inte alls känns bra.

Det började med agilityinstruktörsutbildningen för ca 1 månad sen. På torsdagen när den skulle vara kommande helg, säger en av klubbkamraterna att "jag försökte få tag på den där boken genom biblioteket, men det gick ju inte". F-n, f-n, f-n, säger jag, som i det ögonblicket inser att jag har glömt beställa böckerna. Då hade jag ändå i god tid varit i kontakt med läraren för utbildningen och frågat om jag skulle beställa böckerna och skicka till deltagarna i förväg. "Nej, det räcker att de får dem vid kursstart" var hennes svar. Och där någonstans tänkte jag "då gör jag det sen" och sen, det blev aldrig av... Vad gör man när det är 36 timmar kvar till kursstart och det är speciallitteratur vi pratar om, som alltså INTE går att köpa i närmaste bokhandel? (Och oavsett det hade de knappast haft 14 ex hemma). Jo man SMSar desperat till läraren som bor uppåt landet - "vad gör vi nu"? Hon tar kontakt med författaren till boken, som bor utmed den planerade resrutten söderut. Eftersom boken är utgiven på eget förlag, visar det sig att jodå, det finns tillräckligt många i lager hos vederbörande. Som ändå har ett ärende "till stan" på fredagen och lämpar av en kasse med 14 böcker på Statoil, där vår suveräna lärare fiskar upp den på vägen söderut samma dag. Tur som en tokig, konstaterade jag att jag hade...!!

Nu har det hänt igen. I torsdags fick jag plötsligt en känsla av att "är det inte nu i dagarna som bidragsansökan till landstinget ska in" (jag är ju kassör i HU-distriktet och därmed ansvarig för att sådana handlingar kommer in i tid). Kollade på nätet och jo minsann, det var det ju. Nu på måndag närmare bestämt. Lätt panik utbröt, för med denna ansökan ska bl.a. kopia på årsmötesprotokollet skickas med. Turligt nog bor distriktssekreteraren inte allt för långt från mitt jobb, så hon fick göra en utryckning med sagda protokoll. Lite uppgifter jag behövde från centralt håll fick jag tag i efter ett telefonsamtal till centrala kansliet. Och revisorn, som ska skriva på en särskild "revisorsrapport" fick jag också fatt i och ska sammanstråla med imorgon. Kvällen igår gick åt till att räkna medlemmar och aktivitetsdagar... Tack gode gud för excel och möjligheterna att filtrera efter ålder, kön, postnummer osv...! Det underlättar, kan jag säga.

Slutsatsen av detta är helt klart att jag måste ta mig i akt. Glömska är ett varningstecken när det gäller den berömda "väggen". Det verkar dumt att springa in i den pga fritidsaktiviteter. Sen kan i o f s jag, som gillar att planera saker, konstatera att jag nog skulle kunna undvikit de här situationerna genom att planera in dem i tid. Böckerna kunde jag ju ha beställt direkt när jag höll på med det från början. Bidragsansökan hade det faktiskt kommit en påminnelse om per mail från landstinget för ungefär en månad sen... (Men då var jag mitt uppe i planeringen av agilityinstruktörsutbildning och spårtävling, så den missade jag helt klart.)

Planera och strukturera är helt klart en nödvändighet just nu om jag inte ska bli helt knäpp...

Surt...

Glömde ju skriva att jag tog mig samman igår och travade in på Löplabbet i Lund, där jag befann mig å tjänstens vägnar. Eftersom jag köpte mina befintliga joggingskor på LL för 2 år sen (dock annan butik) så verkade det enklast att ta med skorna och säga "jag vill ha nya likadana". Sagt och gjort. Och enligt lagen om, ja ni vet vad, så fanns de naturligtvis inte i lager i min storlek. Suck... De lovade att beställa hem dem och i bästa fall finns de i butiken imorgon fredag. Nu funkar ju visserligen de befintliga skorna men när man har bestämt sig för något nytt så är det surt att behöva vänta. :-(

Igår kväll blev det förresten någon form av överslagshandling hos mig. Hade en lååång lista på saker jag skulle göra, föreningstekniska så väl som "egen-administrativa"... Vad gjorde jag, eftersom det var vackert väder? Jo, gick ut i trädgården och rensade ogräs... Nu är alla rabatterna någorlunda städade i alla fall. Sen blev det attack på administrativa åtgärder... återstår dock några saker fortfarande.

700 sidor på 3 dagar

Med mig under påskledigheten hade jag senaste Elizabeth George, "Denna dödens kropp". Det har nu gått 5 månader sedan Thomas Lynleys hustru sköts till döds av en ung pojke och Lynley låter sig övertalas att återgå i tjänst av den nya tillförordnade intendenten Isabelle Ardery. Ardery är inte särskilt populär i teamet som hon försöker styra med järnhand (det här med ledarskapsfrågor är ju intressant och jag undrar hur det EGENTLIGEN ser ut inom det brittiska polisväsendet...). Det visar sig att Ardery har sina egna problem att handskas med och det kanske är en anledning till hennes sätt... Lynley kämpar på och, som det står i baksidestexten på boken, finner sig motvilligt dragen till den nya intendenten. Barbara Havers går som vanligt sina egna vägar, och får en egen personlig överraskning i slutet - kanske inte av den helt positiva sorten.

Mordfallet är blodigt och komplicerat. Ganska tidigt anar man - i synnerhet med tanke på de invävda sekvenserna som beskriver ett verkligt fall - att allt inte är som det verkar på ytan. Även fast vi som läsare har mer information än de utredande poliserna, famlar man länge i mörker - vem är mördare, och varför? Känslan av att något inte står rätt till på många håll, biter sig fast...

George trollbinder mig - som vanligt... Böckerna kräver att sida efter sida vänds och trots det omfattande sidantalet så blir det aldrig långdraget. Här har det dessutom gjorts en koppling till ett verkligt fall som gör att man på slutet inte kan låta bli att fundera.... hur ser verkligheten ut egentligen? Att huvudpersonernas privata relationer och problem på ett naturligt sätt vävs in i handlingen, har man som jag läst alla böckerna så har man ju vid det här laget en ganska bra koll på hur saker har utvecklats under åren, gör det hela ännu mer fascinerande. Vid det här laget förutsätter nog också författaren att läsaren har hängt med tidigare, för det finns en del kopplingar mellan personerna som inte längre förklaras. Eller möjligen medvetet utelämnas, eftersom det kommer in en ny "spelare i matchen" i form av Ardery. Den som eventuellt inte läst tidigare böcker, får förmodligen precis som hon en känsla av att "det är något jag missar här" i relationerna mellan några av huvudpersonerna.

Det är inte utan att jag väntar med spänning på nästa bok, som väl antagligen lär dröja minst ett år innan den dyker upp på svenska. Inte minst för att få se hur de privata relationerna utvecklar sig för huvudpersonerna. Hur ska det gå för Havers och hennes lilla granne Haddiyah? Och Lynley, kravlar han sig ur sin sorg nu...?

En högtidsstund för deckarfantaster, inget snack om saken!

4 lediga dagar - försvann i ett nafs?

Påsken har tillbringats i husvagnen och det betyder - semester! Dagarna har visserligen gått väldigt fort men jag vet att det varit ännu värre om vi hade varit hemma, då hade vi förmodligen farit runt som illrar och fixat och donat med än det ena och än det andra. En väldigt välbehövlig paus alltså. Vi åkte inte så långt, en bit uppåt Småland bara, men det räckte utmärkt. Och våren har anfallit med full kraft, det var nästan så att man såg hur björkarna slog ut timme för timme.

Mindre kul var att det var väldigt ormrikt där vi befann oss. Husse gillar att fiska - jag är mindre road (förmodligen sviter från barndomens abborrmete då min bror alltid fick napp och jag inte fick någonting, även om vi stod på samma sida av bryggan...), alltså gick jag enskilda promenader med hundarna medan husse fiskade. Vid ett tillfälle så gick jag samma runda med 2 av 3 hundar, och del av den med den 3e (Lazer, att ägna sig åt "gå fint i koppel" tar både tid o energi så då behöver man faktiskt inte gå lika långt i kilometer). Under den timme som gick från att jag passerade en punkt tills jag kom där nästa gång, hann en huggorm (det finns väl inte randiga snokar??) ringla ut på stigen och lägga sig där och sola. Som tur var hann jag reagera INNAN Otto hann fram. Ormen såg inte alls ut att uppskatta störningen, den såg riktigt ilsken ut och därav också min känsla att det här inte var nån snok - jag kollade ärligt talat inte efter några gula fläckar på huvudet som jag ju vet att snokar har, det kändes bättre att bogsera iväg en vilt skällande Otto och gå tillbaka samma väg vi kommit. Japp, den knasiga wachteln har nu haft ståndskall på orm. Det ligger still men rör sig lite, alltså ska det skällas på. Wachtel-logik?!

Förutom hundpromenader så har jag förlorat mig i en bok. 700 sidor senaste Elizabeth George landade i brevlådan i veckan (eller nåja, på den närliggande Ica-butiken, paketet var för stort för vår brevlåda), perfekt påskläsning och den räckte i 3 dagar...! En liten recension ska jag knåpa ihop också tänkte jag men det blir senare.

Igår efter hemkomst höll B kurs med L som vanligt på måndag kvällar och jag passade på att träna när de hade fikapaus. Lazer har nu sprungit 1-2-3-4 hinder "rakt fram", vi gjorde däcket (5 lyckade försök av 6), slalom, platta tunneln och långhoppet, passade även på att testa en liten oxer som stod kvar sedan torsdagens träning. Det fascinerar mig lite att det i hundvärlden anses att oxer är ett SVÅRT hinder när det i hästvärlden är precis tvärtom - där betraktas rättuppstående hinder som svårare än oxrar?! Åtminstone var det så när jag höll på med häst för... hrm, många år sen. Min personliga uppfattning är att det nog är så att oxern är något man i hundvärlden slarvar bort inlärningen av väldigt ofta och sen dyker den - hoppsan - upp på en tävling och hunden har ingen aning om att ett hinder kan vara både högt och långt! Otto fattar det i alla fall inte, konstaterade vi i torsdags... Passade på att köra honom också och det gick "så där" - vissa sekvenser bra, vissa mindre bra. Lazer fick också köra lite fritt följ (marschanträden, korta raksträckor - 4-5 steg är vi uppe i nu - och vändningar) samt platsliggning med hakan i backen.

Nu är det jobb som gäller resten av veckan...

Att… gilla läget?

Idag har jag anmält mig (och Otto) till en agilitytävling. Jaha, tänker ni nu, vad är det med det då? Jo, tävlingen ifråga ligger samma dag som Göteborgsvarvet, som jag hade tänkt springa och varit anmäld till sen anmälan öppnades, förra sommaren…. Men – som mina joggingpass har utvecklats, eller snarare INTE utvecklats, de senaste veckorna, så har jag insett att jag kommer inte komma upp i den träningsmängd som man nog BÖR ha i benen innan man ger sig på en halvmara. Jag var ju och tittade på när H sprang för några år sen och ja, det stod folk på startlinjen som nog var sämre tränade än jag är idag, men… jag vet hur jag fungerar och att tro att jag ska “ta det lugnt”… nä, det lär inte gå. Anmälningsavgiften är ju betald sedan länge men herregud, det går ju till någon idrottsförening (åtminstone delvis) så det bjuder jag på. Nu blir det sikte på Tjejmilen efter sommaren igen, som vanligt…

I lördags hade jag (och C och M) spårkurs, första praktik-tillfället. 3½ timme i skogen går fort, upptäckte vi!! Alla ekipage fick 2 spår var och det kändes som ett bra koncept, det som inte gick så bra vid första försöket fick vi då möjlighet att styra upp i andra omgången och förhoppningsvis gick deltagarna hem lite stärkta och med träningstips i bagaget. Nu är det 3 veckor till nästa tillfälle så de har tid på sig att träna själva! Hela påsken till exempel!

Igår, söndag, var det elitspår på klubben. För första gången på flera år skulle jag vara med som spårläggare. Sist jag var det, så var mitt spår reservspår (som lades ut ändå). Jag vet faktiskt inte när jag var spårläggare på ett ordinarie spår sist, det måste ju varit någon gång innan jag flyttade till Skåne… I givakt i skogen vid 7-tiden och 1500 meter i rätt jobbig terräng, man blir trött kan jag säga! Tyvärr klarade inte den tävlande spåret och det är alltid lite trist när sånt händer.

Inspirerad av helgens spårtema så la jag ett spår åt Lazer på gärdet hemma på eftermiddagen igår. Eftersom det var ett tag sen sist så siktade jag in mig på att lägga spåret i medvind och det betydde att slutet dvs fleece-kamptrasa, hamnade rätt nära cykelvägen. Liiite chansartat med tanke på hur många som rastar hundar på nämnda cykelväg men men… En halvtimme fick det ligga och han är som en dammsugare, den lille svarte! Lite slår han ju över spåret men det är nog läge på lite längre liggtider (och fler föremål?) så får vi se hur det utvecklas.

Efter det så var det grillpremiär för i år. Bs föräldrar kom över och grillandet skedde ute, men åt gjorde vi i uterummet. Det är härligt med utekänsla men med inomhusklimat…

Ikväll har vi varit på klubben, B höll kurs med L. Jag rensade mitt “postfack”, tömde några pärmar på kansliet på agilitypapper (resultat från inofficiell tävling för 3 år sen behöver vi knappast ha kvar) och när kursen hade fikapaus passade jag på att träna med Lazer och Otto. Lazer fick göra slalom (8 pinnar var vad kursen använde så det fick det bli), däck och 2-3 hopphinder på raksträcka. Otto körde jag dubbelbox i den övning som L ställt upp för kursen + balansbomsnedgång med nosduttstarget… Otto var lite överladdad, det märks direkt när han inte tränat på några dagar. Hej och ivej, liksom…

En rätt vanlig fredag?

På jobbet har jag jobbat... i ett ganska lagomt tempo för en fredag. Inga katastrofer av något slag utbröt (de fanns i en annan enhet dock) och jag tröskade undan ungefär det jag tänkt mig. Dessvärre kom jag på att jag tappat bort en grej som jag borde gjort, men när jag kom på det var det för sent att göra något åt idag så det får vänta till måndag. Kvällen har sedan ägnats åt lite pyssel hemma, promenad med hundarna, en stund i tv-soffan och ett par timmars (förenings-)arbete vid datorn. Skönt att kunna bocka av några punkter på "att göra-listan". Det finns fler kvar men man kan ju inte vara hur överambitiös som helst en fredagkväll! Imorgon ska jag och C och M dra igång spårkurs på allvar. I måndags hade vi en liten introduktionskväll med lite teori men då fattades några av deltagarna som hade andra engagemang (allt från jobb till hålla egen kurs). Imorgon ska vi ut i skogen och se vad hundarna (och förarna) kan. Alla hundar kan ju spåra, det handlar ju egentligen mer om att vi tvåbenta ska fatta vad det är som händer i andra änden på snöret. Vi kör den här kursen på lite annat sätt än de "vanliga" kurserna på klubben - färre men längre tillfällen och utspritt under 1½ månad ungefär. Goda möjligheter för ambitiösa deltagare att träna mellan gångerna alltså! Vi får väl se hur det blir.

När ska man vara startklar?

Häromdagen fick jag veta att en av tikarna i Stawaskogens M-kull (som alltså är något yngre än Lazer) varit ute och debuterat i appellklass och blivit uppflyttad. Återigen väcks funderingarna i min hjärna - när "ska" man vara startklar?? För många är det en självklarhet att hunden ska stå startklar på planen när den är 12 månader (i bruks) eller 18 månader (i agility). För mig är det inget självändamål... Visst, man kan också säga att det är brister i mitt träningssätt osv som gör att mina hundar inte är klara så tidigt. Eller att jag inte tar mig tillräckligt med tid för att träna mina egna hundar. Men... en hund lever ändå förhoppningsvis i 10-12 år, och de flesta kan i alla fall tävla (under förutsättning att de är friska osv) till de är 8-9 år utan större problem (lite beroende på gren förståss). Sen kan man också fundera över vad det är som gör att flera av mina kursdeltagare och träningskamrater kommit betydligt längre på tävlingsplanerna än vad jag själv gjort. Kanske är jag bättre som "coach" till andra än som förare av egen hund...? Hundvänner - ni som läser här - vad tycker ni? "Måste" man starta när man får enligt regelboken?

Bloggen återuppstår så sakteliga…

De senaste veckorna har varit NÅGOT hektiska som sagt… Det har varit en instruktörsutbildning som jag administrerat och servat med mat o fika (catering-mat men hämtning o lämning och servering ska ju ändå fixas), två spårtävlingar som blev en som skulle rattas runt, jobb som ska jobbas, hundar som ska tränas, tvätt som ska tvättas… Ja, ni vet…

Här kommer lite bilder som jag har tagit den senaste tiden i alla fall. Så får vi se om jag får fart på skrivandet igen nu snart. Hampus har ju fyllt 11 år. På bilderna nedan är han 11 år och 5 dagar.