En relativt lugn helg. Eller?

Den gångna helgen var med mina mått mätt ganska lugn. Någon annan skulle säkert säga något annat...

I lördags var det rallylydnadstävling på klubben. Eftersom jag inte har engagerat mig i den verksamheten på något "officiellt" plan så hade jag inget egentligt uppdrag att utföra - mer än att jag hängde på mig kameran och agerade fotograf under dagen. Det i sig var ganska så "soft" jämfört med det "normala" när vi har tävlingar - jag brukar ju fara runt som en skållad iller i rollen som "alltiallo" på agilitytävling, eller tävlingssekreterare eller biträdande tävlingsledare på lydnads-/eller brukstävlingar.

Igår, söndag, var det minus 6 grader när vi steg upp. Hualigen, med tanke på att jag skulle ha valpkurs på förmiddagen. Men när solen kom upp blev det ganska drägligt och valpar och valpägare behövde inte frysa allt för mycket.

När jag kom hem bestämde vi oss för att köra till skogs och gå en promenad med våra egna hundar. Det är inte SÅ ofta som vi hinner promenera tillsammans, jag och husse, så det är trevligt när det händer!

På kvällen hade jag sen lovat att ställa upp som domare när Ängelholms Hundungdom hade klubbtävling i agility. Är jag inte på den egna klubben så är jag på grannklubben?!

I det stora hela kändes det i alla fall som en ovanligt lugn helg. Nu ska vi bara ta oss igenom november också, så kanske det blir lugnt på riktigt sen (lagom till jul...).

Kanske hade det varit enklare med...

... guldfiskar? Eller något annat husdjur/fritidsintresse än just hundar?

Hampus opererades ju i tisdags. Samma morgon upptäckte jag att Otto var halt. Hur man nu lyckas bli det över natten, såg inga sådana tendenser i måndags kväll. Att försöka vila den hunden är inte helt lätt, kan jag ju säga!

Så, nu är det rena sjukstugan och kalabaliken här hemma.... Hampus är inte särskilt brydd av att ha tratt och kör omkring med den som om värsta ångvälten. Otto gillar INTE detta och morrar irriterat när trattkantarellen kommer i närheten. Jag tycker ju inte heller det är jätteballt att få tratten i knäveckan så jag kan förstå honom. Lazer verkar vara inne i nån "testa gränserna period" mitt i allt detta så idag när jag släppte ut honom och Otto så trodde jag nästan det skulle sluta illa. Lyckligtvis fick jag stopp på dumheterna verbalt innan det "smällde". Pust, suck och stön...

Vem har sagt att det ska vara enkelt, liksom?!

Kvällens aktivitet har annars varit månadstävling på klubben. Ett helt ekipage i brukslydnad fick jag agera domare åt... Sen blev det fika och lite assistans på kansliet där det pågick förberedelser för rallylydnadstävling på lördag + utskick av PM för appelltävling om dryga 2 veckor.

Dessa fantastiska män...

Idag vill jag hylla vår "husveterinär" Henrik Björkenfeldt på Djurkliniken Ängelholm. Hampus har, med ålderns rätt, lite knutor här och där. Vi har kommit överens om att så länge de inte stör, så rör vi inte i dem. För ett tag sedan konstaterade vi att det satt en knuta på ögonlocket som dock inte verkade störa ögat. För en vecka sedan noterade jag att den växt, och växt "inåt" så om den inte redan irriterar - så kommer den snart att göra det. Idag var det dags att operera bort eländet och jag lämnade in Hampus imorse. Strax innan jag återvände till kliniken i eftermiddags ringde Henrik, eftersom han själv var på språng och inte skulle vara med och lämna ut patienten, och informerade om att han hittat en liknande knuta på insidan av ANDRA ögats övre ögonlock, som varken jag eller han uppenbarligen sett tidigare. Jag kände mig så klart som en usel matte.... Hur som helst, den var också bortopererad. Gilla på det, lika bra att ta väck eländet när hundstackarn ändå var sövd!

Förutom Henrik, så finns det några till som ALLTID ställer upp när jag/vi ringer:

• grabbarna på Mekonomen/Bilhjälpen i Östra Ljungby...
• kiropraktor Per Wintmo i Helsingborg

Ja, dessa fantastiska män... och så husse så klart, som den här veckan är på jobb på annan ort. Lite ovant, eftersom det brukar vara jag som är på tjänsteresor i den här familjen.

Och så blev det... lite lydnadsträning?!

Ikväll var det en tur till klubben som gällde och efter att ha tränat lite slalom och balansuppfarter med Otto fick jag för mig att träna lite lydnadsmoment med nämnde hund. Med tanke på hur lite han egentligen är tränad i sånt, är han förvånansvärt duktig. :-)

Sen tog jag ut liten svart, och under tiden som jag bytte hund dök det upp en "nybörjar-kurs-deltagare" och då ville jag inte störa bland hindren utan omstrukturerade raskt min träning även med Lazer till - lydnad. Lite fritt följ/position och apportering fick det bli. Det sistnämnda har vi inte tränat på bra länge och det gick förvånansvärt bra, 4 fina hämtningar blev det. Avlämningarna lämnar fortfarande en del övrigt att önska och vi kör med den fleeceinpackade apportbocken. En hel del kvar att jobba på där alltså, innan det är tävlingsmässigt "färdigt". Men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle surfa in på SBK-tävling och kolla appelltävlingar under våren... Ska "bara" hinna spåra också!?

Idoler?

Kan man ha såna när man har fyllt 40...?

I så fall så ligger "farbröderna" i Galenskaparna & After shave med på min idol-lista! När jag fyllde år i våras så fick jag en finfin present - ett paket med dessa herrars 30-års-jubileumsföreställning, hotellövernattning och 3-rätters middag. I fredags var det dags och vi hade tagit semester (ja, B hade ju haft det hela veckan eftersom älgjakten började) och rullade iväg lite lagom mitt på dagen.

Boendet och middagen var på Gothia Towers och maten var helt klart något av det bästa vi ätit på länge. När det gäller föreställningen så - ja, det var länge sen jag flinade så oavbrutet i typ 3 timmar. :-) Första akten var, inte oväntat, lite vassare för där kom ju de verkliga klassikerna ur Macken, Cyklar och Stinsen brinner... Men även andra, där det dök upp nummer som var helt nya för mig, var klart underhållande.

På lördag morgon - hotellfrukost och sen rullade vi hemåt.

Nu får det vara nog med utflykter för ett tag, det har varit lite mycket ett tag...

Timeout-varning?

Nu har jag ju ingen aning om vilka som läser här, så följande inlägg riskerar kanske att skapa oro i bekantskapskretsen... Men den smällen får jag ta.

De senaste veckorna har jag ju brottats en del med funderingar på mitt engagemang i föreningslivet. Kanske är det dags för en "timeout" från de löpande uppgifterna (såsom styrelsearbete) och att endast göra enskilda nedslag i verksamheten (såsom tävlingssekreteraruppdrag)? Det tål onekligen att funderas på. Inte minst som det bara är att inse att byte av uppgifter på jobbet betyder ökad "mental stress"...

Nåja, vi får se var jag landar i mina tankar och beslut.

En heldag på agilitytävling...

... har jag haft idag. Det blir så, när man tävlar i flera klasser...

Dagens arrangör hade haft vänligheten mot oss tävlande att börja med första banvandring först kl. 09.45 så för en gångs skull behövde man inte köra hemifrån i samma tid som när det är jobb (eller tidigare). Nackdelen med detta är ju - givetvis - att tävlingen drar ut längre på tiden i andra änden, dvs eftermiddagen. Jag säger inte att det ena eller andra är bättre, i synnerhet som jag ju just nu tävlar en hund i en klass 1 och en klass 2-klass, samt en i bara en klass 1...

Först ut var Otto i agilityklass 1. Här jagar vi den sista pinnen för uppflyttning (som jag klantade bort i Halmstad för en månad sedan) och - det är ju som förgjort?! Exakt vad som hände idag kan vi lämna därhän, och även mina funderingar om orsakerna till detta. Tappat fokus kan vi sammanfatta med och där var det loppet kört.

Hade sedan en ganska bra stund på mig att ladda om för Lazers hoppklass 1. Det var en till synes enkel bana - dock var det nog många som på banvandringen bedrog sig och trodde att slalomingången var "lätt". Hopphinder och slalom rakt efter varandra är inte lätt, hävdar jag. Det enda hunden ser är EN pinne... Liten svart hund satte ingången men trasslade sen till tassarna och missade andra porten och hamnade i tredje, liksom. Det krävdes ett par försök innan vi var klara med det hindret (och jag TROR att vi bör ha varit diskade redan då, eftersom han även tog några portar "bakåt" när vi gick tillbaka för att börja om). Sen gasade vi på och det gick, om inte som en dans, så i alla fall fort och ovanligt fokuserat för att vara på tävling. Han sprang förbi 2 hopphinder men jag ser ingen anledning att ta tillbaka och ta om (och i värsta fall sänka farten och glädjen) utan så länge han springer i rätt riktning så kör jag på i det läget, så även idag. I princip så sprang vi faktiskt hela banan som den skulle tas, med de 2 missade hindren då. Det tar sig... Nästa säsong så!!

Sen blev det väntan... Prisutdelning för klass 1 och där var dagens höjdpunkt klubbkamrat E som ÄNTLIGEN fick till det och tog en pinne. H*n har varit svindlande nära ett par gånger tidigare (0,07 tidsfel, 0 fel men inte tillräckligt många pinnar delades ut osv) men nu var det äntligen dags.

Efter prisutdelningen drog klass 2 igång. Jag och klubbkompisen L som är uppe i hopp 2 hade ganska höga startnummer. Banan verkade inte på något sätt omöjlig och det var ganska många nollor redan innan det var vår tur. Otto trasslade också in sig i slalom (han missade dock redan på ingången) och sen var det en sekvens där jag helt enkelt "tappade bort" honom. Men, vi kom i mål - om än med 10 fel (och troligen tidsfel, jag har inte kollat resultatlistan).

Det har blåst halv storm hela dagen men det har i alla fall inte regnat... :-)

Att ro båten i land...

Apropå det där med att säga nej, prioritera sig själv osv - har man tagit f-n i båten får man ro han i land, finns det väl också ett talesätt som lyder? Eller i alla fall något ditåt.

Alltså har jag tillbringat 2 kvällar denna vecka i föreningslivets tjänst - igen. I onsdags var det målstyrningsseminarium i SBK-distriktet. Detta var både nyttigt och intressant - MEN jag blir så ledsen över att det känns som att det bara är jag i klubben som "bryr mig" om dessa frågor. Det känns som att de flesta andra tycker att vi kan köra på "som vi alltid har gjort". Tyvärr är det nog bara att inse att nej, det kan vi inte. Omvärlden har förändrats och då måste vi göra det också! Att det ska vara så svårt att se... och att det ska vara så svårt att inse att vi MÅSTE sätta lite "vågade" mål för att utvecklas? Jag fick en idé om ett mål som jag misstänker kommer att bemötas med "är du dum eller, det kommer aldrig att gå". Har man den inställningen så är sannolikheten att lyckas inte särskilt stor, eller hur? Det måste ju vara bättre att säga att "klart vi ska sträva ditåt, men det kommer antagligen att ta lite tid".

Igår var det möte med "D-HUK" (distriktets hundägarutbildningskommitté) där jag är med på ett litet hörn som agilityrepresentant. Eftersom de frågorna är små i sammanhanget (åtminstone än så länge) på distriktsnivå så kunde jag hålla en ganska låg profil under större delen av mötet - som var förvånansvärt kort. Ett av mina mål när jag hoppade på det uppdraget var ju att hitta någon eller några som kan ta över så att jag kan avveckla mig själv, men dit har jag inte riktigt nått ännu. Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid/ork att ta tag i det, och uppdraget är fortfarande lite luddigt kan jag känna - då är det inte så lätt att sälja in det till någon annan.

Förkylningen jag hade för ca en månad sen har gjort ett återtåg. Igår eftermiddag på jobbet började jag småhosta lite löjligt. Under kvällens lopp utvecklades detta till en riktigt irriterande rethosta? Imorse bokade jag av det planerade kiropraktorbesöket - ligga där på bänken och hosta kändes inte som nån "hit". Nu blir det te och halstabletter resten av dagen - och troligtvis under helgen.

Det är mycket nu - igen...

För 2 år sedan var vi ju över till Öland på "Skördefesten" (detta finns det säkert något gammalt inlägg här om, som jag inte orkar leta fram just nu). Bs föräldrar tyckte att detta lät intressant och i slutet av årets semester slog min käre sambo och hans mor sina kloka huvuden ihop. Campingplatser bokades, middag bokades - och allt utan att jag var inblandad nästan alls (med tanke på att jag alltid blir mer eller mindre frivillig reseledare när vi ska på något med jobbet så var det en ynnest att luta sig tillbaka och "åka med").

Sen vet jag inte riktigt hur vi tänkte när vi la 2 helgutflykter med husvagnen med bara 2 veckors mellanrum. Jovisst, det är skönt att komma iväg men när man redan ligger efter med "hemarbetet" så... hade det kanske varit bra med lite tid hemma också. Nåja, nu var det som det var och det blev som det blev. Dvs riktigt bra.

Skördefesten är ett STORT "spektakel" men väl värt ett besök om man tycker det är kul med hantverk av olika slag - inte minst med inriktning på mat. Vi kom hem med diverse ätbart i bagaget - allt från lök och pumpor till sylt och ostkaka. Inget billigt krafs utan kvalitetsgrejor - så man får ju räkna med att budgetera lite för detta...

I det stora hela blev det en lyckad helg och vi behöver komma iväg och "göra annat" än hunderi och hemarbete så det var inte så tokigt ändå.

Idag var det äntligen dags för tågen att börja gå igen och imorse gick det "som på räls". En minimal försening på 2 minuter kan jag ha överseende med. Strax efter lunch kom dock kallduschen. Kontaktledningsfel och sträckan stängd IGEN. Suck.

En sväng förbi klubben fick det bli ändå - skulle dela ut lite klubbjackor. Och fick tillfälle att säga "nej" till det där uppdraget som jag nämnde i förra inlägget. Utan några större sura miner tack och lov. Sen vet jag ju inte vad som sägs bakom min rygg men det kan jag faktiskt strunta i. Jag orkar inte mer just nu och i förra veckan kände jag mig färdig att sätta mig i ett hörn och bara gråta vid ett par tillfällen - och så ska det inte vara med ett fritidsintresse!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt "att komma ikapp" och det får det nog bli även imorgon kväll. Som ordspråket säger, man kan äta upp en elefant - om man tar den i tillräckligt små bitar.