Idag var det dags för ett nytt försök i appellklass spår för mig och Lazer. Sista chansen före sommaren (övriga möjliga tävlingar under april-maj krockar med klubbens tävlingar eller andra saker som jag inte rår över). Det var bara 5 anmälda så det blev rena sovmorgonen, samling 09.30.
Lite lustigt kändes det när jag för tredje gången drog startnummer - 3!!?!
Spåren låg - lite oväntat i Skåne - i granskog?! Och jag som så sent som igår tränade på ett hygge, för att ha lite öppen mark... Nåja, första apporten tog han klockrent, första vinkeln var en av de bästa vinklar den lille hunden presterat och vid andra apporten vände han i princip i luften över apporten och tog den. Sen började problemen. Andra vinkeln låg i anslutning till en stor hög granris som vi trasslade in oss i. Och - liten kvick hund hinner trassla in linan MYCKET medan matte försöker trassla ut den. Det var bara att försöka se ut som att hunden jobbade (och det gjorde han) och att jag inte styrde i den riktning som jag var rätt säker på att spåret gick (tillbaka mot vägen vi utgick från). Efter många om och men (jag var förvånad att domarna stod kvar och tittade så länge) så tog vi oss ur det hela, fick en bit bakspår och till slut så - fick jag syn på slutet... Stannade lite försiktigt och väntade - jajamensan, Lazer tog pinnen och kom till mig. Betyg 6-5. Som ena domaren sa "han jobbade ju hela tiden, men jag trodde du skulle ge upp när det blev bakspår". Inte den här matten inte!
Budföringen, som vi tränat mycket med störning av "domare" de senaste veckorna, blev ett litet specialmoment. Budföring med läggande?! Lazer var nog i tron att momentet var platsliggning och slängde sig på backen, jag fick upp honom och fick ta till lite kroppsligt dk men sen sprang han till mottagaren, blev kvar där och - la sig ner även där?! Sprang tillbaka i alla fall och betyget blev 7-7.
Sen var det dags för lydnad. I sammanfattning:
Platsliggning: 10-10
Linförighet: 7-7 (nosar, sitter snett, vid sväng, ojämn/snus, dålig pos)
Framförgående: 0 (avstår)
Platsläggande: 10-10
Inkallande: 10-10
Apportering: 7-6 (släppte/tvekan, dk, tappar)
Hopp över hinder: 10-10
Jag tror jag får sluta prata om vår "mediokra lydnad" för tydligen är det bara linförigheten och apporteringen som är medioker... :)
Med det halvdana spåret så vågade jag inte riktigt tro på uppflyttning, men när trean kallades fram på prisutdelningen, som började bakifrån i resultatlistan, och hade uppflyttningspoäng, så insåg jag att - ojdå, vi är också uppflyttade. 236,5 poäng skrapade vi ihop (gränsen är 224 för er som inte har regelboken i huvudet), varav 52,5 på specialen så det var inte mycket tillgodo där (krävs 49 för uppflytt) - men fullt tillräckligt!
Jag är så nöjd med mitt lilla vilddjur och mellan alla lydnadsmomenten hörde jag ena domarens fascinerade kommentar "det är en kvick liten rackare".
Tjohej, nu spårar vi vidare!
måndag, april 21, 2014
tisdag, april 15, 2014
Disk, disk och disk - allt är som vanligt...
I söndags var det då dags för säsongspremiär i agility. Först ut på banan av mina hundar var Lazer i agilityklass. Första gången han tävlar agilityklass utomhus, kom vi fram till. Debuten var ju i ridhus i Varberg i november. Det gick väl... så där, fram tills dess att han flög av vippen/gungbrädan och jag sa "stopp och belägg, det där gör vi om". Sen flipprade han iväg och till slut kom beteendet "jag lägger mig platt". Suck... Han var dock inte den enda hunden som flög av vippen, även betydligt större hundar såg ut att ha problem med den så antingen är det många som är ringrostiga eller så var det något annorlunda med just det specifika hindret. Jag vet faktiskt inte...
Sen blev det - som vanligt - krock mellan hoppklassen för medium och agilityklassen för large. Lyckades flytta Otto till sist i klassen, senare visade det sig att jag hade hunnit, med råge, vara kvar på det startnummer jag fick från början, men det kan man ju aldrig veta och när jag väl flyttat, så ville jag inte börja krångla till det mer. Lazers hopplopp blev en kämpa-insats från start till mål... Först gick han in i "jag ska inte röra mig ur fläcken" i starten, så det fick bli plan B = starta samtidigt. Då missade han en tunnelingång = vägran 1. Sen fick vi fart igen och då sprang han förbi ett hinder = vägran 2. Lite för bråttom ut ur slalom åtminstone 2 ggr (jag tappade räkningen) så omtag på slalom några gånger, innan vi satsade på upploppet och vid sista hindret kallar jag, mitt nöt (MKM = Mycket Klantig Matte) "här". Fråga mig inte varifrån jag fick det - för naturligtvis gjorde han som jag sa och svängde mot mig = förbi sista hindret = vägran 3. Frågan är nog om vi inte hade blivit diskade för överskriden maxtid i vilket fall som helst, men vi utnyttjade vår tid på banan i alla fall!!
Sen var det Ottos tur i agilityklassen. Tyvärr hjälpte det föga att kontaktfälten både upp och ner satt fint på sista träningspasset före tävlingen, han hade lite för bråttom upp på hindret och naturligtvis såg domaren det... Lite grann tappade jag nog sugen där, men vi körde på, sen blev det något förbisprunget hinder och då brydde jag mig inte om att bråka och ta om utan körde i mål diskad istället.
Rätt skönt att vara hemma redan vid 14-tiden och hinna med lite annat smått och gott i livet.
När vi senare på eftermiddagen körde och handlade så sprang vi på en av dagens domare (dömde bl.a. hoppklassen för medium) på Ica, som kommenterade att den där lille svarte, han har en del egna idéer... Jo, han har ju det. Det som retar mig är ju att det är så mycket som funkar på träning - som inte alls fungerar på tävling. Och SÅ mycket nerver har jag faktiskt inte, visst är jag lite "taggad" men inte så att knäna skakar osv.
Effekten av detta blev att jag slängde iväg en anmälan till en inofficiell tävling som jag egentligen inte tänkt åka på, dels för att jag behöver "träningstävla" och dels för att jag då kan "coacha" ett av våra sprillans nya tävlingsekipage också. Roligt när man lyckats inspirera någon till att ge sig ut och tävla!!
Sen blev det - som vanligt - krock mellan hoppklassen för medium och agilityklassen för large. Lyckades flytta Otto till sist i klassen, senare visade det sig att jag hade hunnit, med råge, vara kvar på det startnummer jag fick från början, men det kan man ju aldrig veta och när jag väl flyttat, så ville jag inte börja krångla till det mer. Lazers hopplopp blev en kämpa-insats från start till mål... Först gick han in i "jag ska inte röra mig ur fläcken" i starten, så det fick bli plan B = starta samtidigt. Då missade han en tunnelingång = vägran 1. Sen fick vi fart igen och då sprang han förbi ett hinder = vägran 2. Lite för bråttom ut ur slalom åtminstone 2 ggr (jag tappade räkningen) så omtag på slalom några gånger, innan vi satsade på upploppet och vid sista hindret kallar jag, mitt nöt (MKM = Mycket Klantig Matte) "här". Fråga mig inte varifrån jag fick det - för naturligtvis gjorde han som jag sa och svängde mot mig = förbi sista hindret = vägran 3. Frågan är nog om vi inte hade blivit diskade för överskriden maxtid i vilket fall som helst, men vi utnyttjade vår tid på banan i alla fall!!
Sen var det Ottos tur i agilityklassen. Tyvärr hjälpte det föga att kontaktfälten både upp och ner satt fint på sista träningspasset före tävlingen, han hade lite för bråttom upp på hindret och naturligtvis såg domaren det... Lite grann tappade jag nog sugen där, men vi körde på, sen blev det något förbisprunget hinder och då brydde jag mig inte om att bråka och ta om utan körde i mål diskad istället.
Rätt skönt att vara hemma redan vid 14-tiden och hinna med lite annat smått och gott i livet.
När vi senare på eftermiddagen körde och handlade så sprang vi på en av dagens domare (dömde bl.a. hoppklassen för medium) på Ica, som kommenterade att den där lille svarte, han har en del egna idéer... Jo, han har ju det. Det som retar mig är ju att det är så mycket som funkar på träning - som inte alls fungerar på tävling. Och SÅ mycket nerver har jag faktiskt inte, visst är jag lite "taggad" men inte så att knäna skakar osv.
Effekten av detta blev att jag slängde iväg en anmälan till en inofficiell tävling som jag egentligen inte tänkt åka på, dels för att jag behöver "träningstävla" och dels för att jag då kan "coacha" ett av våra sprillans nya tävlingsekipage också. Roligt när man lyckats inspirera någon till att ge sig ut och tävla!!
lördag, april 12, 2014
Sök och spår, och spår och...
Idag var det dags för praktikdelen när det gäller tävlingsledarutbildningen för brukset, som jag hoppade på i höstas. Min förhoppning DÅ var ju att praktiken skulle genomföras under vintern, eller i alla fall tidig vår. Så blev det inte, och nu kör det ihop sig lite då nästa tillfälle krockar med klubbens agilitytävling. Som jag sa till ansvariga - eget tävlande kan jag avstå, och kurstillfällen kan jag flytta, men en redan utlyst tävling, nej det går liksom inte... (Och nej, arrangemanget klarar sig inte riktigt utan mig, vi är redan några personer "kort" av olika orsaker)
Intressanta diskussioner framför allt ute i markerna, där vi först ägnade oss åt sök och efter en stärkande lunch gav oss på spåret. Nästa gång är det uppletande, budföring och lydnad som står på programmet, men det får väl bli något slags "uppsamlingsheat" för mig (och minst en person till, som var tvungen att avvika vid lunch idag). Det löser sig, som det brukar heta... Sen kommer ju det där med praktik-tjänstgöring på riktiga tävlingar, det får väl bli appellen i november och nån spårtävling nästa vår (vårens tävlingar är ju nästan passerade och söktävlingen vi har i september krockar med tjejmilen så då är jag inte hemma).
Husse tog, tillsammans med I och J, hand om prova-på-kursens spårtillfälle idag. När jag var klar på utbildningen så ringde jag hem och husse traskade ut på närliggande ängar och la ut ett spår åt Lazer. Vi ska ju tävla en gång till (sen är vårens och sommarens chanser i appellspår slut, så då får det bli agility för hela slanten) och det kan ju vara bra att träna några gånger innan dess.
Och sen sa jag åt mig själv att det är OK att slappa en lördagkväll, och läste ut en bok. Denise Minas "I midnattens stillhet". Jag fick ju tag i en senare bok i serien om Alex Morrow häromåret. I ärlighetens namn så börjar jag återigen konstatera att det är dags att lämna deckarträsket, har några titlar på listan nu som jag ska försöka låna på biblioteket. Jag har just nu svårt att utbrista i superlativer över deckare, det känns som om mycket är samma-likadant - men ändå olika. Nåja, Mina levererar en spännande berättelse, fast jag hade lite svårt att komma in i den. Kanske för att jag inte riktigt haft ro att läsa så ofta den senaste tiden, ens på tåget.
Imorgon är det dags för säsongspremiär i agility. Packningen är packad, nu ska vi bara sova lite också.
Intressanta diskussioner framför allt ute i markerna, där vi först ägnade oss åt sök och efter en stärkande lunch gav oss på spåret. Nästa gång är det uppletande, budföring och lydnad som står på programmet, men det får väl bli något slags "uppsamlingsheat" för mig (och minst en person till, som var tvungen att avvika vid lunch idag). Det löser sig, som det brukar heta... Sen kommer ju det där med praktik-tjänstgöring på riktiga tävlingar, det får väl bli appellen i november och nån spårtävling nästa vår (vårens tävlingar är ju nästan passerade och söktävlingen vi har i september krockar med tjejmilen så då är jag inte hemma).
Husse tog, tillsammans med I och J, hand om prova-på-kursens spårtillfälle idag. När jag var klar på utbildningen så ringde jag hem och husse traskade ut på närliggande ängar och la ut ett spår åt Lazer. Vi ska ju tävla en gång till (sen är vårens och sommarens chanser i appellspår slut, så då får det bli agility för hela slanten) och det kan ju vara bra att träna några gånger innan dess.
Och sen sa jag åt mig själv att det är OK att slappa en lördagkväll, och läste ut en bok. Denise Minas "I midnattens stillhet". Jag fick ju tag i en senare bok i serien om Alex Morrow häromåret. I ärlighetens namn så börjar jag återigen konstatera att det är dags att lämna deckarträsket, har några titlar på listan nu som jag ska försöka låna på biblioteket. Jag har just nu svårt att utbrista i superlativer över deckare, det känns som om mycket är samma-likadant - men ändå olika. Nåja, Mina levererar en spännande berättelse, fast jag hade lite svårt att komma in i den. Kanske för att jag inte riktigt haft ro att läsa så ofta den senaste tiden, ens på tåget.
Imorgon är det dags för säsongspremiär i agility. Packningen är packad, nu ska vi bara sova lite också.
fredag, april 11, 2014
"Hur hinner du?!"
Det där längre blogginlägget jag hotade med/utlovade i förra inlägget, ligger fortfarande och maler i min hjärna. Dock har det inte hittat ut därifrån genom fingrarna till tangentbordet.
Istället började jag häromdagen fundera på det här med tid. Tid var också en sak som var uppe på den där instruktörsutvecklingen härom helgen, och tid kan vi ju som bekant inte köpa för pengar. Däremot så handlar det ju många gånger om hur man prioriterar och vad man faktiskt väljer att göra av sin tid.
I veckan var jag på ett jobbmöte och i en paus började det diskuteras TV-serie. En sådan som jag inte sett - och det är ingenting ovanligt i dagens läge, folk snackar om serier hit och dit. En av mina hundträningsvänner lämnade bort sina hundar ett par dagar till hundvakt pga hög arbetsbelastning och undrade sedan - vad GÖR folk som inte har hund egentligen?! Mitt svar efter det där mötet var - ser betydligt mer på TV än vad vi gör... (Vet att en annan hundbekant efter att ha deltagit i en "pub-quiz" gjorde den reflektionen också, "ja nu vet jag vad jag INTE gör - ser på TV...")
För ungefär 1½ år sedan hamnade jag i ett läge då jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Vid ett tillfälle kom jag t.ex. tillbaka till parkeringen vid stationen med tåget på eftermiddagen efter jobbet, och upptäckte att bilen stod med lyset på. Och då finns det ändå en varningssignal som låter om man glömmer att stänga av lyset... Den hade jag tydligen inte hört på morgonen. Det hände en del andra saker också, som gjorde att jag kände att - stopp och belägg, nu får det vara nog ett tag. Inga nya uppgifter (sa för en gångs skull NEJ när jag blev ombedd att ta på mig en viss specifik funktion), göra klart det jag höll på med och sen klev jag även av styrelsen i min lokala brukshundklubb vid årsmötet som följde.
I takt med att jag kravlade mig upp ur det där lite halvsvarta hålet så har jag ökat mitt engagemang i kurser m.m. igen. Och plötsligt står jag här och undrar - vad hände...? Just nu är jag inblandad i 2 kurser, varav den ena vissa veckor går 2 ggr/vecka (en vardagkväll och en lördag förmiddag), jag är "sammanhållande" i agilityträningsgruppen, försöker träna min(a) egna hundar så mycket jag hinner (eftersom jag ändå är på klubben i samband med kurserna), och tävlingssäsongen har ju dragit igång i och med att jag gav mig ut på appellspårstävlingar. Det är lite möten i klubbsammanhang som tar tid (och då är jag ändå INTE distriktsombud längre, det avsade jag mig i samband med att jag lämnade styrelsen). I höstas hoppade jag på en utbildning till tävlingsledare bruks och tänkte "så bra att det börjar nu på hösten, då hinner vi få undan praktiken innan allt drar igång i vår". Jo hejsan... Tiden gick och till slut fick vi datum för praktik. Imorgon lördag (april) och ett tillfälle längre fram - i maj. Till historien hör att under april och maj så har klubben totalt 5 "tävlingshelger" där jag är inblandad i 4. Ett av dessa sammanfaller med TL-praktiken. Jag har fortfarande inte fått besked på hur och om detta går att lösa, men det kanske kommer imorgon. Flytta på eget tävlande och i värsta fall kurstillfällen, det kan jag göra, men att flytta på en av klubbens tävlingar, där jag har något av en nyckelroll, det är betydligt svårare.
Jag känner hur varningsflaggan viftar - men just nu är det fantastiskt roligt, de kursdeltagare jag (och mina instruktörskollegor) har är jätteduktiga och intresserade. Mitt eget hundtränande går, om inte som på räls så i alla fall framåt (dock har jag svårt att hinna med vissa delar som jag just nu börjar känna att jag behöver göra nåt åt, t.ex. spåra mer med tanke på att jag faktiskt är anmäld till ytterligare en spårtävling).
Det jag just nu INTE gör är att se på TV (möjligen landar jag i soffan en stund sent på kvällen, men somnar då tämligen omgående). I hemmet är det bara de mest akuta "livsuppehållande åtgärderna" som blir av. Tyvärr ligger jag också efter med mitt andra stora intresse - odlingarna... Jag gillar ju trädgårdsarbete, men för tillfället (och nu är det ju hög tid att så fröer osv) så är det inte prioriterat. Det är svårt att hinna med sånt om man (jag) inte ens är hemma!
Nåja, så länge det är roligt så... Framför allt detta att se duktiga kursare som gör framsteg gör ju att den delen av hunderiet är extra rolig!
Istället började jag häromdagen fundera på det här med tid. Tid var också en sak som var uppe på den där instruktörsutvecklingen härom helgen, och tid kan vi ju som bekant inte köpa för pengar. Däremot så handlar det ju många gånger om hur man prioriterar och vad man faktiskt väljer att göra av sin tid.
I veckan var jag på ett jobbmöte och i en paus började det diskuteras TV-serie. En sådan som jag inte sett - och det är ingenting ovanligt i dagens läge, folk snackar om serier hit och dit. En av mina hundträningsvänner lämnade bort sina hundar ett par dagar till hundvakt pga hög arbetsbelastning och undrade sedan - vad GÖR folk som inte har hund egentligen?! Mitt svar efter det där mötet var - ser betydligt mer på TV än vad vi gör... (Vet att en annan hundbekant efter att ha deltagit i en "pub-quiz" gjorde den reflektionen också, "ja nu vet jag vad jag INTE gör - ser på TV...")
För ungefär 1½ år sedan hamnade jag i ett läge då jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Vid ett tillfälle kom jag t.ex. tillbaka till parkeringen vid stationen med tåget på eftermiddagen efter jobbet, och upptäckte att bilen stod med lyset på. Och då finns det ändå en varningssignal som låter om man glömmer att stänga av lyset... Den hade jag tydligen inte hört på morgonen. Det hände en del andra saker också, som gjorde att jag kände att - stopp och belägg, nu får det vara nog ett tag. Inga nya uppgifter (sa för en gångs skull NEJ när jag blev ombedd att ta på mig en viss specifik funktion), göra klart det jag höll på med och sen klev jag även av styrelsen i min lokala brukshundklubb vid årsmötet som följde.
I takt med att jag kravlade mig upp ur det där lite halvsvarta hålet så har jag ökat mitt engagemang i kurser m.m. igen. Och plötsligt står jag här och undrar - vad hände...? Just nu är jag inblandad i 2 kurser, varav den ena vissa veckor går 2 ggr/vecka (en vardagkväll och en lördag förmiddag), jag är "sammanhållande" i agilityträningsgruppen, försöker träna min(a) egna hundar så mycket jag hinner (eftersom jag ändå är på klubben i samband med kurserna), och tävlingssäsongen har ju dragit igång i och med att jag gav mig ut på appellspårstävlingar. Det är lite möten i klubbsammanhang som tar tid (och då är jag ändå INTE distriktsombud längre, det avsade jag mig i samband med att jag lämnade styrelsen). I höstas hoppade jag på en utbildning till tävlingsledare bruks och tänkte "så bra att det börjar nu på hösten, då hinner vi få undan praktiken innan allt drar igång i vår". Jo hejsan... Tiden gick och till slut fick vi datum för praktik. Imorgon lördag (april) och ett tillfälle längre fram - i maj. Till historien hör att under april och maj så har klubben totalt 5 "tävlingshelger" där jag är inblandad i 4. Ett av dessa sammanfaller med TL-praktiken. Jag har fortfarande inte fått besked på hur och om detta går att lösa, men det kanske kommer imorgon. Flytta på eget tävlande och i värsta fall kurstillfällen, det kan jag göra, men att flytta på en av klubbens tävlingar, där jag har något av en nyckelroll, det är betydligt svårare.
Jag känner hur varningsflaggan viftar - men just nu är det fantastiskt roligt, de kursdeltagare jag (och mina instruktörskollegor) har är jätteduktiga och intresserade. Mitt eget hundtränande går, om inte som på räls så i alla fall framåt (dock har jag svårt att hinna med vissa delar som jag just nu börjar känna att jag behöver göra nåt åt, t.ex. spåra mer med tanke på att jag faktiskt är anmäld till ytterligare en spårtävling).
Det jag just nu INTE gör är att se på TV (möjligen landar jag i soffan en stund sent på kvällen, men somnar då tämligen omgående). I hemmet är det bara de mest akuta "livsuppehållande åtgärderna" som blir av. Tyvärr ligger jag också efter med mitt andra stora intresse - odlingarna... Jag gillar ju trädgårdsarbete, men för tillfället (och nu är det ju hög tid att så fröer osv) så är det inte prioriterat. Det är svårt att hinna med sånt om man (jag) inte ens är hemma!
Nåja, så länge det är roligt så... Framför allt detta att se duktiga kursare som gör framsteg gör ju att den delen av hunderiet är extra rolig!
onsdag, april 02, 2014
En liten reflektion kring det här med självkänsla
Söndagens instruktörsutveckling har satt igång en massa saker i min hjärna, ett längre blogginlägg håller på att värkas fram ur dessa tankar. Först dock en kort fundering kring det där med självkänsla, eller vad jag ska kalla det.
Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!
När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?
Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.
Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!
När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?
Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
