Bibbis bryderier

Vad skulle det här vita vara bra för?!

2012-01-23T20:17:00.002+01:00

Ja, så blev det vinter till slut... OK, jag började bli rätt trött på att de dagar då det INTE har regnat sedan - jag vet inte när - börjar bli lätträknade. Men snö kändes lite onödigt... och om man (läs jag) har problem med motivationen för såväl hund- som egen träning så här års, underlättar det inte när underlaget blir klart försämrat.

Nåja, jag har lyckats komma igång så smått med några joggingpass men idag anföll ett akut magknip redan före lunch, och blev inte mycket bättre under eftermiddagen, så det blev "bara" en rask promenad när jag kom hem från jobbet.

Det blir lite sporadisk hundträning också, men efter att ha haft en period då jag faktiskt hade en plan när jag körde till klubben, är det nu lite "off" och blir mest grundövningar. Vilket inte är så dumt det heller...

Har läst ut ytterligare en bok av Anne Holt, Död Joker. Den här vet jag att jag inte har läst tidigare, för det är nu som Hanne Wilhelmsen, mitt under brinnande utredning, drabbas av en personlig tragedi då hennes älskade Cecilie drabbas av cancer. Eftersom jag har läst senare böcker av Holt så visste jag ju att detta hade hänt, men nu försöker jag läsa i rätt ordning... Holt berättar gärna en eller ett par parallellhistorier, som man ju förstår att de kommer att knytas ihop med huvudberättelsen i slutänden - men hur? Holt är läsvärd, helt klart. Tyvärr är ju böckerna några år gamla och lite halvknepiga att få tag i, till o med på biblioteket...

Tåghaveri

2012-01-18T21:45:00.002+01:00

Idag hade jag lite tur i oturen, eller nåt?

Otur: Precis när jag stod på Ramlösa station för tågbyte mot Åstorp och vidare transport hemåt, sa det pling-plong i högtalarna, all trafik inställd pga nerriven kontaktledning.

Tur: Från Helsingborg finns det alternativa resvägar med ordinarie busslinjer i riktning hemåt. Till och med TVÅ olika linjer. Visst, det tar helt annan tid än att åka tåg, men jag kom i alla fall framåt... Att sen bussföraren, antagligen i stressens hetta (det var fler än jag som såg alternativet), glömde att tända belysningen invändigt bak i bussen så det var stört omöjligt att läsa en bok, var ju ett minus så klart.

Men - jag kom hem. Inte SÅ mycket försenad, tack o lov. Från andra hållet, dvs Hässleholm där jag ju "egentligen" jobbar, finns det inte mycket till alternativ. Sist det var stopp i den trafiken, så var det en annan pendlare som skrapade ihop ett gäng som delade på en taxi. Fördelen med att pendla från en liten station - vi som gör det, känner igen varandra till utseendet åtminstone.

Bilhaverier

2012-01-18T11:45:00.002+01:00

Insåg när jag skummade bakåt här att jag inte hade nämnt bilhaverierna vi haft i början av året (åtminstone inte här, de läsare som jag har som vänner på FB har följt dramat där misstänker jag).
Det började med att husses bil i samband med tankning fick mer vatten än bensin i tanken och fick tillbringa 4 dagar på verkstad. En knapp vecka senare körde husse sönder oljetråget på min bil ute i skogen och det blev bärgningsbil hem + verkstadsbesök. Nu återstår att se vad försäkringsbolaget säger om det hela, en diagnos och prognos är ställd...

Därav kommentaren "helgen har varit lugn, vi har fortfarande 2 bilar som fungerar".

Oj vad dagarna går

2012-01-17T08:45:00.003+01:00

I helgen var det rätt mycket "offline"...

I lördags följde jag - och hela flocken - med på jakt. Otto är ju given i de sammanhangen, men nu var det nästan på hemmaplan och halva dagen skulle ägnas åt hare på fält (första halvan var rådjur och hare i skog=Otto-jobb), vilket var ett bra tillfälle för Lazer att gå med i koppel. Att sedan JAG var fruktansvärt trögtänkt med att kommendera "sitt" när hararna gick upp, är den HELT annan historia. Det är en lite annan värld än den jag är van vid, onekligen. Men rätt spännande är det, och kul att se hundarna jobba med det de är avlade för. Att vädret dessutom var helt underbart gjorde inte saken sämre.

Vid hemkomst var det matlagning och sen slocknade jag som ett utblåst ljus på soffan. Jakt är nog ingenting för mig, alldeles för jobbigt (och SÅ långt gick vi ändå inte). ;-)

I söndags åkte julen ut. Scouterna i byn samlar in julgranar - man ställer ut den med ett litet bidrag i en påse i toppen och de hämtar. Ut med granen och vips var den borta. Sen skulle allt annat pynt ner och det tar ju sin lilla tid - jag vill ju gärna dammtorka innan det packas undan. Turligt nog var det fältjakt även denna dag = husse tog med både Lazer och Otto så jag behövde inte ha dåligt samvete för bristande insatser med hundarna. Hampus nöjer sig ju med en promenad eller två... Lite apporteringsträning i badrummet hann jag och Lazer med på kvällskvisten.

Som jag sa på jobbet igår: Det har varit en lugn helg, vi har fortfarande 2 fungerande bilar... ;-)

Igår kväll var husse ute på promenad med flocken när jag kom hem, så när de kom hem tog jag och Otto en liten joggingtur. Jag har hittat ett "nybörjarprogram" som jag tänker följa nu i 12 veckor, det är verkligen på nivån "från noll" men det är nog klokt med tanke på mitt knä och mina tendenser att dra på mig förkylningar. Frågan är om det sistnämnda har berott på att jag har gått ut för hårt när jag startat träning tidigare.

Sen blev det lite föreningsarbete - det drar ihop sig till årsmöte så igår satte jag samman det som grupperna har producerat till verksamhetsberättelsen. Ikväll får det bli ett tag med "målen"...

Ikea-fundering

2012-01-12T10:07:00.004+01:00

Är det NÅGON som kan förklara varför de mest praktiska möblerna på Ikea måste vara så förbålt fula???

Huset vi bor i är ju inte särskilt stort och möbler som passar för "compact living" får mig att dregla. Dvs sånt som sväljer mycket prylar men tar lite plats, ungefär... Har bl.a. spaning på en sängstomme med inbyggda stora lådor under och ett "laptopskåp".

MEN: Tydligen gör man dessa möbler för väldigt små plånböcker i väldigt små bostäder. De är nämligen tillverkade i vitfolierad spånskiva. Ja, det är säkert ett billigt material. Men så förbålt fult. Det går ju faktiskt att täcka spånskivan med något annat än vit folie - t.ex. ekmönstrat (se t.ex. Billy-bokhylleserien som ju finns i massor av olika utseenden, men allt är ju i grund o botten spånskiva). Jag vet inte om min avoghet mot detta utseende beror på en överdos i tonåren, det KAN vara så. Vi har tre (3) föremål i detta utförande i hemmet. En byrå som fanns där när jag flyttade in. En byrå till, samt en liten bokhylla. Dessa två har köpts in som... ja, akutlösningar kan vi väl kalla det. De fyller ju sin funktion i alla fall. Men snygga, nä, det är de INTE.

Ja, sånt här rör sig i min hjärna i "post-test-fasen" på jobbet. Aktuellt testobjekt är nu utlagt för aktivering i systemet på söndag. Dvs jag borde ägna mig åt att uppdatera testfallen, vilket jag konstaterat är välbehövligt. Så. Åter till ordningen.

Man får det man belönar...

2012-01-11T20:45:00.003+01:00

I samband med Lazers senaste "jag lägger mig ner" så började vi, jag och träningskamraten L, fundera på om det är så att han blir osäker och inte förstår. Beteendet kommer framför allt när jag går iväg en bit för "inkallningsstart". Och när jag tänker efter - så förekom det ju också i samband med inkallningen på appelltävlingen! Dessutom har jag ju korkat nog försökt "leka loss" beteendet i samband med agilityhindren. Hur dumt är inte det - då har jag ju belönat just det beteendet, som jag ju INTE vill ha. Ibland har man verkligen otur när man tänker! Nu ska jag istället köra lite "starta samtidigt" eller möjligtvis lämna några steg bland agilityhindren. OCH köra alldeles vanliga inkallningar, utan att blanda in några hinder. Får väl se om det hjälper.

Även när det gäller apporteringen blir det väldigt uppenbart, så fort jag "fegar" och belönar för tidigt så kommer det inget gripande. Nu ikväll hade jag lite mer is i magen och hepp - då börjar den lilla cocker-munnen öppnas och gripa om apportbocken. Usch vad dålig jag känner mig som "hundtränare"...

Även min egen kropp börjar ge uttryck för det här med belöning. Eller nåt... Husse är på möte ikväll så på programmet när jag kom hem stod först promenad med alla 3 hundarna och sedan joggingtur med Otto. På hemvägen vrålade min kropp efter socker. Nu har jag bestämt mig (oss) för att här ska inte ätas något onyttigt i veckorna (bara för att det ligger en öppnad godispåse från helgen i skafferiet så måste den inte ätas upp före nästa helg). Någonstans har jag hört att tredje dagen är värst när man ska bryta ett beroende. När jag ställde mig på vågen i samband med ombytet till joggingkläder, så försvann behovet av socker raskt. Nytt "all-time-high" avseende min vikt, och det misstänkte jag nog eftersom allt mer av mina kläder verkar ha krympt i garderoben. Efter joggingrundan blev det istället en rejäl portion "riktig mat". Kanske inte supernyttigt med pasta och resterna av en flygande jakob, men nog tusan är det nyttigare än en chokladkaka! Du blir det du äter, eller hur det heter. Den tiden då jag kunde sätta i mig i stort sett vad som helst utan att det blev någon skillnad på vågen, är definitivt förbi. Bara att gilla läget. Den lilla joggingturen gick bra och knäet håller fortfarande.

Mål 2012

2012-01-10T08:20:00.002+01:00

Ja, så här i början av året så ska man ju sätta MÅL också... Hm. Vi pratar MÅL på jobbet. SBK har börjat med MÅLstyrning... Börjar jag bli skadad eller?

Nåja.
Hundmässigt:
Återigen - inte ta på mig MER föreningsuppgifter! Istället vara med och jobba för att vi får in fler aktiva funktionärer i klubben.
Otto - ta de där sista pinnarna i klass 1 och ta oss upp i klass 2.
Lazer - starta agility och fixa en uppflyttning ur appellklass spår. Under hösten tänkte jag också tävla lydnadsklass 1.

Jobbmässigt:
Fortsätta utveckla testverksamheten...

"Privat":
Komma igång med löpningen igen.
Undvika att skapa nya "högar"...
Få ordning på mathållningen igen. Vilket i sig betyder - planering....

Ett par böcker

2012-01-08T20:01:00.002+01:00

Redan före jul lyssnade jag mig igenom Anna Janssons andra bok om Maria Wern, "Alla de stillsamma döda". Här blev jag - faktiskt - överraskad när det avslöjades vem som var mördaren... Mina egna funderingar gick i helt andra banor kan jag säga. Boken inleds med att Maria Wern är fånge tillsammans med ett lik och sedan får vi följa händelserna som lett fram till detta, inte minst på det privata planet. Det är ju inte utan att jag undrar hur det ska gå med det Wern-ska äktenskapet...

Under julledigheten återknöt jag bekantskapen med Mma Ramotswe och hennes vänner i den sjätte boken om Damernas Detektivbyrå, "I muntra damers sällskap". De är lite annorlunda de här böckerna, som jag konstaterat tidigare. Den blev dock inte utläst förrän nu på nyåret så den kommer att "bokföras" under 2012. Den här gången ställs Mma Ramotswe bland annat inför saker från sitt förflutna, som till synes hotar hela hennes tillvaro. Hennes lilla vita skåpbil havererar också, vilket orsakar stor sorg. Något som jag lite kunde känna igen mig i igår - när min bil havererade... dock körd av husse i familjen, men det är en HELT annan historia!

Året som gick...

2012-01-05T07:54:00.001+01:00

Det blev ingen julsammanfattning, eller ja – jag hade semester i mellandagarna mellan jul o nyår och gjorde i princip väldigt lite. Mer än det absolut nödvändiga och – hundträning. Var bl.a. ute hos fd kollegan K som bor mitt i skogen, och la lite spår tillsammans med henne. Oerhört lyxigt att kunna lägga spår på egen mark och sen gå in och fika i köket!
Ja, och så här års så ”ska” man ju sammanfatta året som gick – och helst ha en plan för det kommande året? I år fuskar jag lite o kollar vad jag skrev under året.
Januari: Det var vinter och snö…
Februari: Det var vinter och snö (som vid en tjuvkik i bloggen tydligen började töa bort redan i mitten av månaden, eftersom jag då var ute och la spår?!)… Vi byggde om köket och fick ÄNTLIGEN en diskmaskin installerad. En av få saker jag saknat från lägenhetslivet i Stockholmsförorten, där jag i alla fall hade en bänkvariant.
Mars: Är årsmötesmånaden framför andra när man är föreningsnörd. Dessutom var jag med och pratade hundungdom på en ”kursledarutbildning”, ansvarade för HU-distriktets monter på Malmö Int en dag och skötte markservicen på en A1-utbildning en helg… Och så snöade det igen. Hampus fyllde 11 år.
April: Startade en spårkurs. Ansvarade för spårtävling på klubben (som bitr Tävlingsledare). Påsken var sen och blev därför premiärtur med husvagnen. Det var rena sommarvärmen och vi hade sköna slappa dagar! Insåg att jag pga bristande träning kunde lägga ner planen att springa Göteborgsvarvet (jag har sprungit Tjejmilen relativt otränad för många år sedan, en halvmara utan ordentlig träningsbakgrund tänker jag inte ens fundera på att starta i).
Maj: Säsongspremiär agility med Otto. Mycket kursande och träning… Agility- och lydnadstävling på klubben med allt vad det betyder av administration och förberedelser.
Juni: Inleddes med ytterligare en minisemester med husvagnen, inkluderandes besök på jaktmässan på Elmia i Jönköping. Fortsatte tävla med Otto och fick Lazer inmätt efter 18-månadersdagen. Tävlingsklar var han dock INTE. Spårkursen jag höll i tillsammans med C och M, avslutades. Lazer genomförde MH på ett bra och positivt sätt. Midsommar firade vi i Simrishamn, i husvagnen och med en agilitytävling. Där Otto och jag ÄNTLIGEN höll ihop hela vägen och fixade vår första pinne!
Juli: En kvällstävling på Göinge-Broby, som jag egentligen inte alls tänkt anmäla till (men så slog tävlingsdjävulen till för fullt) blev en oväntad succé när jag och Otto gick och vann en hoppklass! Inte ”bara” pinnplats utan faktiskt klassvinst. Wow, liksom. Jag njuter fortfarande av att se loppet på film… Det var dessutom en riktigt fin sommarkväll! Sen blev det semester, Lazer HD-röntgades (A) och husvagnen rullade uppåt landet (efter fönsterbyte hemma) och vi försökte tävla hos Lazers ”mormor och morfar” i Fagersta. Det blev många ”stolpe ut” lopp där.
Augusti: Dömde freestyle på USM vilket var trevligt på många sätt, inte minst eftersom det alltid är några fler ”överåriga” hundungdomar som man träffar på dessa tillställningar. Fortsatte tävlingssäsongen med Otto och plockade ytterligare en pinne. Det är inte helt jämnt hur han funkar på tävling ser jag, katastrof-diskningar ena dagen och kanonlopp dagen efter… Vi gjorde en dagsutflykt och hjälpte till med riksfinalen av Doggy Agility Cup i Göteborg.
September: Började ta krafttag med Lazers lydnadsträning. Sprang Tjejmilen med en förkylning i kroppen – som så klart bröt ut med FULL kraft efter det. Tjänsteresa = en veckas testverksamhet i England, där hemresan var ett äventyr i sig. Ytterligare en agilitytävling arrangerades på klubben. Och började intensifiera spårträningen med den lille svarte cockern… Påbörjade agilitykurs tillsammans med husse. Ställde ut Otto på Sofiero och tog hem Cert och BIR och fick återigen chansen att ranta runt i stora ringen vid dagens slut!
Oktober: Husse fyllde år och vi stack på minisemester – till Göteborg. Tidpunkten på året gjorde dock att vi valde bort husvagnen som boendealternativ. Fortsatt intensifierad spår- och lydnadsträning med liten svart hund, som även fick följa med på fältjakt (i koppel).
November: Inleddes med att vi fick operera bort 2 av Hampus ”fettknutor” som börjat spricka. Analys visade att det inte var fett, utan talgkörtlar som drabbats av godartade förändringar. Lazer debuterade i appellklass spår, dock utan några större framgångar då såväl spårarbetet som lydnaden i skarpt läge gick ”sådär”. Hampus lyckades bli både magsjuk och ta sönder stygnen efter ena knutan. Det var en ganska stökig månad pga VAH-andet som blev effekterna av detta. I takt med att kurser och annat avtog, blev det mer tid för egen hundträning. J
December: Som vanligt viss adventspanik. Julfest med mitt jobb, julbord med husses jobb (fast i omvänd ordning). Hoppade på ett föreningsuppdrag till, eller ja, tackat ja hade jag gjort tidigare under hösten men nu blev det ett möte då det hela konkretiserades lite. Vi åkte till Stockholm och ställde ut Otto på ”Stockholm hundmässa” där det blev ett cert till. Dessutom firade vi för tidig jul med min bror och hans familj. Undrar när brorsonen kommer på sambandet att ”faster på besök = presenter”…? Började titta lite mer seriöst på bilbyte. Julen firades som vanligt hos Bs syster och nyåret höll vi oss hemma.
Genomgående under hela året så lästes en hel del böcker och framför allt under våren hade jag mycket ”föreningsångest”. Den avtog lite under hösten, verkar det som.
Tittar jag lite på vad jag hade för mål förra året vid den här tiden, så:
- Sket det sig att inte ta på sig något ”nytt” föreningsmässigt, i slutet på året…
- Otto har mycket riktigt tagit inte bara EN, utan FLERA, pinnar!
- Lazer genomförde MH och kom till start i appellklass spår.
- Sprang Tjejmilen igen men inget PersonBästa pga bristande träning och inte minst den förkylning som gjorde att jag fick ta det lugnt hela vägen runt.
- Jobbmässigt så HAR det blivit mer och mer testverksamhet för min del och jag jobbar vidare med att utveckla den verksamheten.
Ett rätt OK facit, alltså. Sensmoralen kanske är att om man ska ha mål ska man sätta dem på "rätt" nivå? Några uppnåeliga och några "bland trädtopparna"...

God fortsättning...

2011-12-25T17:52:00.000+01:00

... på julen!! Har lite jul-timeout från datorn men återkommer med någon form av julrapport...

Gå i...

2011-12-21T08:35:00.002+01:00

... depå, och tanka rejält, känns det som att jag behöver göra.
I måndags kväll när jag höll på och julpyntade, var hjärnan verkligen inte på topp. Gick ut med soporna och tänkte på vägen in ta med en matta som hängde ute på vädring. Kom in igen - utan matta. Visst, det var bara att gå ut igen, men...

Igår kväll var jag en sväng på klubben och tränade. Den lilla gruppen vi brukar vara var extremt liten, det var jag och L. På plats fanns även J, men h*n tränade ju annat. Nåja, vi byggde upp de första 8 hindren ur en hoppklass 3-bana och det gick riktigt bra. Otto rev ett hinder, trots att de låg på ganska låga höjder. Antingen var det just höjden som gjorde att han slarvade, eller så handlade jag lite dåligt så att det blev en för dålig vinkel... Lite oklart, men det kändes som att det nog var mest mitt fel, så jag tror på det senare alternativet. Vi experimenterade också lite med högerslalomet och min placering. Teorin att jag inte får hamna för långt "bakom" börjar allt mer bli den som vi tror på. Jag har ju "fegat" lite och inte velat vara för långt fram och "störa" men tydligen stör jag mer om jag inte "är med". Vi har LÅNGT kvar till det där helt självständiga slalomet när jag står i andra änden av planen, typ... ;-) Lazer fick också vara med. Jag har ju inte kört SÅ mycket kombinationer med honom egentligen och framför allt en sväng (hm, här känner jag att det finns ett "namn" på manövern enligt Greg Derret-systemet, men jag har inte lärt mig det bra nog ännu) kändes verkligen som att det var något helt nytt för liten svart hund, men se - han fixade det alldeles lysande!! Istället fick vi lite strul i slalom men det är ju bara att nöta på med det...

När jag kom hem landade jag i soffan och - somnade efter 10 min av den brittiska deckare som JAG föreslog att vi skulle se. Snacka om att gå i depå...

Bilförsäljare del 2...

2011-12-19T21:46:00.005+01:00

Idag ringde jag upp säljledaren på bilfirman vi besökte igår och ifrågasatte vad de har för policy för att få provköra en begagnad bil. Svaret blev: Jaa... att man har körkort förståss, men annars inget särskilt...

Efter en del dividerande fram och tillbaka och en del mer eller mindre krystade bortförklaringar som jag slog undan med att "det kunde han ha sagt i så fall" avslutades samtalet och jag konstaterar att där ska vi INTE köpa någon bil.

Nu ikväll upptäckte jag att den bilen som jag var intresserad av är bortplockad från internet. OM det nu var så att den var "bokad" redan igår - varför sa man då inte det direkt?? Att jag aldrig upphör att förvånas över människors märkliga beteenden!

Ikväll har det i alla fall kommit upp julgardiner och lite pynt. Granen är fortfarande inte klädd, energin räcker inte till hur mycket som helst. Lite trögtänkt känner jag mig emellanåt, det är mycket i stilen "går från soffan till köket och när jag kommer till köket har jag glömt varför jag gick dit". Det har varit en tuff höst och det är väl det som börjar märkas.

Man upphör aldrig att förvånas...

2011-12-18T18:40:00.002+01:00

Igår hann jag med att både lägga ett spår till Lazer och träna lite agility med både honom och Otto. Den sistnämnde hade då tillbringat förmiddagen i skogen på jakt med husse, men han ställer ju alltid upp på mattes tossiga idéer och sprang glatt "rundbana" och slalom. Nu fick jag en känsla av att det är min placering som spelar roll när han "går ur" mot slutet i högerslalom, är jag för långt efter så kollar han efter mig?? Kan det vara så?? Har ju varit inne på att det handlar om var jag befinner mig, redan tidigare, så det är nog värt att tänka på. När det gäller Lazer så visade "rundbanan" att han inte riktigt är mogen när han börjar komma "långt" före mig, suget framåt är inte lika stort som suget på matte... Lite att träna på där med alltså. Spåret, ja det gick riktigt hyggligt med tanke på att det var ett tag sedan sist, på hygge och blåsigt. Jag hade snitslat ovanligt mycket för att vara jag (jag undviker helst snitslar så mycket det går för att inte hamna i att jag styr hunden) och det var ju glädjande när den lilla hunden hittade en apport som jag hade glömt att jag lagt ut. Eller i alla fall - glömt att jag lagt just DÄR.

Det planerade släktkalaset igår kväll blev inställt pga sjukdom så plötsligt befann vi oss hemma i soffan slappandes... En kollega påpekade i torsdags att "jag känner nog ingen som har så mycket på gång hela tiden som du". Hm. Och jag som tycker jag blivit allt mer placerad i soffläge nu under november-december...?

Idag hade vi vissa planer på att köpa en ny(are) bil åt mig. Vi har tittat på objektet "live" en gång tidigare och kollat på den på nätet, även tagit reda på vad den får dra och hur mycket skatt o försäkring kostar. Utan att gå in på detaljer och hänga ut bilfirman, så gick det om intet - när försäljaren på bilfirman inte ville låta mig/oss provköra innan han hade räknat på vad min nuvarande bil kunde tänkas ge i inbyte?! Jag blev milt sagt irriterad och sa "tack, då får det vara". Innan vi börjar diskutera affär - vill jag veta om jag verkligen är intresserad av varan, inte få höra - vilket det kändes som - att "du har inte råd med den här bilen i alla fall". Jag har ALDRIG någonsin tidigare varit med om att jag blivit nekad en provkörning på detta sätt och kommer faktiskt imorgon att ringa företaget ifråga och be att få tala med säljchefen och fråga - vad har ni egentligen för policy kring provkörning av begagnade bilar?! Bara för att man vill lämna befintlig bil i inbyte så betyder det ju inte att man inte har pengar, liksom?? Till saken hör att den lokala dagstidningens krönikör på området "motor" har berört fenomenet "ensam kvinna betraktas inte som intressant kund av bilförsäljare" den senaste tiden. Jag var inte ens ensam... Vi åkte vidare till nästa firma och där var det inget snack om saken - hade vi velat, så hade vi fått provköra. Men då hade vi liksom tappat sugen.

Och det har hållit i sig lite under eftermiddagen. Julpynt och dito gardiner har inte kommit upp. Granen (första gången sedan Otto var valp som vi faktiskt har skaffat gran) har inte blivit klädd. Nu tog jag mig i alla fall samman och tog tag i lite dammsugarkörning så kanske jag får upp lusten för pynt också innan det är dags att göra kväll.

Och den planerade (men inte anmälda) hoppklasstävlingen i januari kan jag avskriva. Det är konferens för tävlingssekreterare (och tävlingsledare, och domare) i distriktet just den dagen. Otto får ta ett pass i skogen med husse istället den dagen, om det inte kommer en massa snö.

Ovetenskaplig kaffe-studie

2011-12-16T09:05:00.002+01:00

Det finns de som hävdar att det bara är "trams" när man säger att man sover dåligt om man dricker kaffe på kvällen. Jag hävdar att mina egna ovetenskapliga studier tyder på att det finns ett samband... och därför undviker jag normalt kaffeintag efter kl. 18...

Nu har jag dock gjort avsteg från den principen vid 3 tillfällen den senaste veckan, inte minst med tanke på bilkörning som inträffat kvällstid och hyfsat lång sträcka. Och vad händer? Jo, jag sover uruselt!!

Således anser jag återigen teorin bekräftad. Det handlar inte om att jag inte kan sova, men jag sover klart sämre.

Regn, regn...

2011-12-14T18:51:00.003+01:00

Idag har det ätits julbord med vår systemleverantör... förra året vid samma tid var det snöstorm. Idag vräkte regnet ner. Just nu vet jag snart inte vilket jag föredrar. Snön är definitivt inte kul ur hundtränings- och trafiksynpunkt, men regnet börjar göra att klubbens plan snart påminner om ett träsk, för att inte tala om hur det ser ut på vissa ställen på vår tomt.

Igår tränade jag lite agility med både Otto och Lazer, det var en hund till med på träningen och det blev tydliga spår efter oss vid slalomet (kan vi ha kört totalt 16 ggr genom slalom kanske?)... Vi körde en liten kombination med hopphinder, tunnlar och slalom. Återigen strular Otto vid näst sista porten i högerslalom. Snart måste filmkameran fram för det är precis som att jag signalerar något omedvetet. Igår konstaterade även träningskamraten L att "han kollar ju på dig och sen går han ur". Ja, precis... Vid något tillfälle har jag kommit på mig själv med att "signalera belöning" dvs stoppa handen i fickan innan han varit helt klart med slalomet för att ta fram godis men det gjorde jag INTE igår. Lite att jobba/fundera på! Lazer gick riktigt hyfsat, lite krångel i slalom - han klarar inte riktigt att hålla fokus mer än 3 hinder, typ. Men det är ju en träningssak! Kåååånsentrasjoooooon....

En något intensiv helg

2011-12-12T10:10:00.003+01:00

I fredags var det julfest med jobbet. Jag hade en vag plan på att vid hemkomsten ställa Otto i duschen och schamponera honom men det blev lite senare än jag planerat innan jag kom hem, så det projektet blev lite uppskjutet. Och varför nu detta, undrar naturligtvis någon läsare...

Jo, i lördags for vi till kungliga Huvudstaden för att dels umgås lite med min bror med familj (jultomten hade råkat tappa ett paket till min brorson K... som han givetvis fick öppna redan i lördags kväll) och för att igår ställa ut Otto på "Stora Stockholm" eller Stockholm Hundmässa som det heter numera. Förra gången, för 2 år sedan, gick det ju inte alldeles lysande så även om vi tog certet och blev BIR på Sofiero i september hade jag förhoppningarna på en "lagom" nivå. Det var 14 wachtlar anmälda och det är relativt mycket på en kennelklubbsutställning. Det enda i utställningsväg som drar stora startfält bland wachtelhundarna är specialen. Vilket väl i o f s är rätt med tanke på att det ÄR en arbetande ras. Hur som, när bedömningen av hanarna var klar så stod vi som 3e bästa hane med cert och reserv-cacib (det var ju internationell status på utställningen - för icke hundnördar är CACIB alltså ett internationellt utställningscertifikat). Hade Otto varit av "sällskapsras" så hade han varit utställningschampion nu med sina 3 cert. Men - helt korrekt eftersom det som sagt är en arbetande ras - här krävs det jaktprovsmeriter också. Ganska rejäla sådana, 1a pris i öppen klass på jaktprov för wachtel är rätt tufft. Men vi kanske får ta tag i det nu då? Dessutom måste det till, om jag inte är helt fel på det, ett CK på specialutställningen också.

När det hela var klart i rasringen så var det en söt juniortik som slog ut championhanen och blev BIR (jag och B var helt eniga med domaren där). På sätt och vis var det ju rätt skönt att "åka ut" för då kunde vi rulla hemåt i vettig tid... ;-)

Vi passade givetvis på att shoppa lite, och naturligtvis träffar man alltid lite människor som man inte ser så ofta. Vi träffade även på Lazers "kusin" (egentligen är de väl inte släkt alls, men mamman bor också hos K&H som har Lazers mamma, och kullen föddes ca 1 månad efter Lazers kull) Stawaskogens Melizza "Soya" som debuterade i elitlydnad under helgen. Som jag sa till matte L (som är en fd klubbkamrat till mig, och faktiskt hjälpte mig lite med Simbas träning för många år sedan): Man får ju prestationsångest som ni öser på... Inte helt oväntat har hon stora planer, hoppas det går vägen!!

Vi körde hemåt vid 13-tiden och var alltså hemma i ganska rimlig tid, rätt skönt att kunna packa upp och landa hemma utan att det var "mitt i natten". Lazer och Hampus hade väl inte den roligaste dagen med de fick springa av sig när vi kom hem, och jag och Lazer hann med lite "badrumsträning" med klicker.

Ny vecka och nya utmaningar...

Hopp skutt

2011-12-09T10:40:00.002+01:00

Igår kväll skulle B på en liten "tack-tillställning" på klubben för de medlemmar som varit med och funktionärat på Rallylydnadstävlingar under året. Jag åkte med i akt och mening att träna hundar (Otto o Lazer) samt göra lite allmänt pyssel. Men se - jag blev på stående fot inbjuden (tydligen några sena återbud så det var plats över vid bordet). Tack för det, rallygänget...!

Lite träning i iskallt regn hanns med innan vi körde hem. 3 rätt av 4 försök i högerslalom för Ottos del låg helt klart på plussidan. Lazer slarvade lite i slalom idag men han börjar bli riktigt duktig. Nu kommer det här med att börja flytta runt mig lite också...

Ikväll är det julfest med jobbet. Lite kluven är jag, dels för att jag inte riktigt uppskattar "festligheter" på fredagkvällar och dels för att jag varit hemma alldeles för lite i veckan... Men, det blir nog bra ändå. Kör bil så det blir en nykter afton. :-)

Föreningsmänniska...

2011-12-08T07:55:00.002+01:00

Ja, det är väl bara att inse att jag är "föreningsmänniska". Tidigare i höstas blev jag tillfrågad, och tackade - om än något motvilligt - ja, till att sätta mig på en post i SBK-distriktets organisation. Under hösten har jag inte åstadkommit särskilt mycket i den funktionen mer än ett förslag på verksamhetsplan/mål samt budget för nästa år. Igår kväll var det dock dags för möte, vilket ju tog en stund. Lyckligtvis var alla inblandade rörande eniga om att mer än 2 ggr per år ska vi inte träffas på det här sättet, även om det är trevligt och socialt så tar det trots allt tid.

Ja, vi får väl se hur detta utvecklas... Blir det för mycket och för jobbigt så går det ju att kliva av igen. Uppdraget? Utbildning med inriktning agility (jag sitter alltså i något som formellt kallas "specialist-/grenutbildningsgruppen"). Nu finns det säkert en och annan som undrar vad JAG, som faktiskt inte är särskilt högt utbildad själv i den grenen, har där att göra. Men - som så många andra gånger i föreningssammanhang konstaterar jag - det handlar ju inte om vad jag själv har presterat (med eller utan hund) utan vad jag kan bidra med i föreningsarbetet... En av de sämre presentationer jag hört på ett (distrikts)årsmöte, för väldigt många år sedan och i en annan del av landet, var när valberedningen presenterade en kandidat med ungefär: "ja, de flesta vet väl vem h*n är och h*n är ju bra på att köra hund". Men - vad säger det egentligen om vederbörandes lämplighet som styrelseledamot? Om jag minns rätt blev personen faktiskt inte vald utan det kom upp ett annat förslag "från golvet" den gången.

Ett gäng böcker – och lite hundträning

2011-12-06T10:28:00.002+01:00

Den senaste tiden har jag läst – och lyssnat – på en del böcker. Det är ju lite "lågsäsong" i föreningsverksamheten nu, vi hade kursavslut för några veckor sedan och det är inte så mycket möten och sånt nu...

Först och främst gjorde jag slut på Arne Dahls serie om A-gruppen. Sista delen, Himmelsöga, börjar med ett till synes ”vanligt” rån i en videobutik. Men det visar sig snart att i bakgrunden finns något annat, större, ruskigare. Även den här gången finns Paul Hjelm med i händelsernas centrum – trots att han lämnat A-gruppen sedan ganska länge. Inte minst det faktum att hans dotter finns med i utkanten av det märkliga skeendet gör hans medverkan given.
Dahl väver som vanligt en spännande historia och jag säger det igen – har ni inte läst Dahl och gillar deckare – sätt igång…!

Det finns en ”epilog” till A-gruppsdekalogen. Elva, där de 10 poliserna åter samlas och ”utbyter historier” under en kväll. Detta är en helt annan typ av berättelse, eller rättare sagt, flera berättelser som avlöser varandra och knyts samman på ett märkligt sätt i slutet – när en elfte person tar plats på arenan. Eftersom jag nu vet att det kommit en ny bok med åtminstone delar av den tidigare A-gruppen, så är det här en märklig, men dock, övergång till den nya tiden. Vi får se vad Dahl hittar på med Paul Hjelm o Co i framtiden. Jag tror att man kan ”ha och mista” Elva egentligen, men den är onekligen läsvärd och det är ju kul att "återse" A-gruppen (vad blev det av dem efter upplösningen av Himmelsöga...).

Sedan har jag också återupptagit bekantskapen med Ewert Grens och hans kollegor. Den senast utkomna boken av Roslund & Hellström, Tre sekunder, cirkulerar kring informatörer/infiltratörer som polisen använder sig av. Återigen rör sig författarna i en verklighet som helt klart existerar – och som man helst inte vill kännas vid, som ”vanlig medborgare”. Ewert brottas med sina egna demoner, inte minst efter att Anni gick bort i slutet av förra boken. I slutet av boken finns citat ur en del recensioner. Flera av dessa säger ”det går inte att släppa boken ifrån sig” men en slår, i mitt tycke, huvudet på spiken: ”Ibland måste jag lägga den ifrån mig och gå ett varv i lägenheten för att hämta andan”. Precis så kände jag mig, i synnerhet i första halvan av boken. Andra halvan är det ett rasande tempo som inte går att värja sig ifrån. Sakta vävs bilden av infiltratören samman och jag vet inte om jag är skadad av för mycket deckare/thrillers, eller om det är författarnas mening, att jag faktiskt anar slutet. Nu inväntas nästa berättelse om Ewert Grens och hans kollegor med spänning. Inte minst för att få se hur det går för vår ”antihjälte” Ewert.

Eftersom det i högen jag fick förra sommaren låg några böcker som är delar i serier som jag inte läst början av, bestämde jag mig för att ”börja från början” åtminstone i två fall. Först nu har jag kommit mig för att ta tag i detta. Anna Janssons Maria Wern-serie har jag inte läst tidigare och första delen, Stum sitter guden, lånade jag som ljudbok på biblioteket. Det har sina sidor med låne-ljudböcker – man får räkna med att missa lite här och där pga repor i skivorna. Historien kretsar kring ett mord utformat som ett blot. Så småningom visar det sig att mordet har stora likheter med ett fall i Uppsala 9 år tidigare. Även här anar jag ganska tidigt sambandet… Det är även ”något” som jag har svårt att sätta fingret på, som stör mig rent allmänt i boken. Möjligen är det sådana detaljer som att det i dialogen används uttryck som att ”vi ses vid 16-tiden”. Säger folk verkligen så? Jag är tveksam. Till och med i SMS, häromdagen, skrev en kompis till mig om ”halvett-tiden”. Lite grann börjar det irritera mig att det är så många ”kvinnliga hjältinnor” som har så… hopplösa män, i böckernas värld. Sen är det ju så att uppläsaren sätter sin prägel på boken också när vi pratar ljudbok.

Jag har precis börjat med nästa del, också som ljudbok, med samma uppläsare. Vissa efterforskningar på nätet har gett mig känslan av att det här författarskapet utvecklas efterhand. Vi får väl se.

Hundträningsmässigt har det varit lite si och så. Inte minst som det har varit lite sjukdomsfall i flocken – lagom när Hampus mage repade sig blev Otto kass… och därmed avskuren från allt vad träning m.m. heter. Lazer har fått ägna sig åt lite ”basic” hinderträning agility igen – hopphinder ”raksträcka”, slalom, tunnel och långhopp har vi gjort den senaste tiden. Har också lagt en del krut på ”startförfarandet”. Det är INTE okej att byta ställning. Liten svart hund har väldigt nära till hands att lägga sig (jag har uppenbart kört alldeles för mycket lägganden) och då går han i baklås på något vis. Har jag satt ”sitt – stanna kvar” så är det SITT som gäller tills annat meddelas (”kör” eller ”fram” – inser precis nu när jag skriver detta att jag kanske borde strukturera mig där?).

Vi har också kört lite klickerövningar, mest hemma i badrummet. Projektet ”100 saker man kan göra med en låda” höll på att fastna i ”stoppa ner nosen i lådan” men igår tog vi 2 korta pass (reklampauser på TV är bra till mycket) och började utveckla beteendet ”sparka” på lådan. Det gick bra – tills den ställde sig på högkant, det tyckte Lazer var lite läskigt. Måste hitta en lagom stor plastback istället, dom står lite stadigare än en papplåda (ni som jobbar på kontor, det är alltså ”locket” till en låda med kopieringspapper jag har roat oss med). Bara för att Otto, vars mage har repat sig, skulle få lite hjärngympa så släppte jag in honom i badrummet till lådan också. Han är ju inte inklickad men jag tänkte att ”vad tusan, det är ju inte manicken som är det väsentliga utan tankesättet” och minsann, även en wachtel kan börja tänka själv. Och papplådan höll… Han har ju annars vissa tendenser till att vara lite destruktiv, när jag försökte lära in tasstarget för några år sen så bet han sönder musmattan som skulle vara target. Dock märkte jag att en viss frustration uppstod – ”vad f-n vill k-ringen” – och att det är nära till det som just nu ligger ”högt upp i verktygslådan” nämligen att trycka nosen i backen. Där nånstans bröt jag övningarna. Vill inte få en massa frustrationsljud och liknande.

Igår kom första snön. Jag är kluven till det vita tramset från ovan. Inte en vinter till som de senaste två, tack... Fördelarna är ju att det blir lite ljusare, och hundarna blir inte lika lortiga. Nackdelarna är uppenbara, halka på vägarna (inklusive cykelvägen där jag rastar hundarna på morgonen) och svårigheter att träna hund.

Skrev detta på tåget imorse. Om nån skulle tro att jag bloggar så här långa inlägg på arbetstid så är det alltså icke fallet. Jag publicerar bara på arbetstid. :-)

Bloggen är inte nedlagd...

2011-11-28T15:19:00.003+01:00

.... jag har bara tagit en liten paus. Hampus är på bättringsvägen men stygnen gick upp förra helgen så det ena såret har tagit lite extra tid på sig att läka. Lazer och jag har börjat träna agility igen, och lite "klicker-trams" typ "100 saker man kan göra med en låda". Han tenderar att fastna i läggande när han blir osäker på vad han ska göra (typ inkallningen på tävlingen) och det är ju inte så konstruktivt alla gånger. Måste alltså bli bättre på att uppmuntra ANDRA beteenden. Hm. :-) Vi tog även fram tomatburkarna och tränade bakbenskontroll. Otto har jagat en del med husse och tränat kontaktfält + högerslalom med mig. Nu börjar vi faktisk nå till ett läge där han "hukar" med huvudet längst ner på nerfarterna - även utan target (några super-nosduttar har jag inte tränat så det har jag inte väntat mig att få, men att han aktivt söker sig nedåt är "gott nog").

Istället för att blogga har jag faktiskt läst en del. 3 böcker har jag plöjt den senaste tiden. Återkommer om dem.

Är det inte det ena...

2011-11-16T08:08:00.005+01:00

... så är det det andra.

Vi har "skrotat" plasttratten, då Hampus inte visat något som helst intresse för att slicka sina sår (Lazer däremot får man hålla i herrans tukt och förmaning). Dock blev Hampe-stackaren akut dålig i magen i natt så jag har varit ute med honom i 2 omgångar vid 1 och 3... Även vid morgonrastningen vid 05.40 var magen ostabil, så det blev ingen frukost och det är frågan om jag kommer kunna göra något "eftermiddagspass" på kontoret idag, vi får se.

Fick lite bilder från helgens tävling av Christian Olsson, tack för det!

Full fart på spåret!

Och här kommer matte hängandes i linan 10-12 meter efter...

På väg in i dimman hittade han första apporten. Sen försvann vi ur sikte för fotografen och funktionärerna (domarna förflyttade sig utåt i spåret för att se vad som hände).

Som en liten staty mellan mer typiska brukshundar, rottweiler och schäfer. Även vid klubben låg dimman tämligen tät som synes.

DEN kontakten skulle vi haft i hela linförigheten!! Fantastiskt väl fångat ögonblick!

Tredje gången gillt, eller?

2011-11-15T08:35:00.002+01:00

Kunde inte låta bli att gräva lite i SKK-hunddata när det gäller mina tidigare hundars tävlingsresultat. (Pappren finns sparade någonstans också, men det är ju så mycket lättare med digitala källor...)

Lazer är redan nu "bättre" än Hampus någonsin blev på appellspår. Han klarade nämligen aldrig ut att man skulle ha pinnarna med sig, som jag nog nämnt tidigare. Efter tredje försöket lade jag ner projektet och övergick till lydnad och lite agility (inget dera blev ju någon direkt succé, jag har faktiskt funderat på om hundar kan ha "scenskräck" för det kan inte BARA ha berott på mina nerver att det gick så pass mycket sämre på tävling än på träning? Framför allt upplevde jag att Hampus inte alls trivdes i situationen FÖRE start på agilitytävlingar, när man stod och väntade med mycket folk och hundar runtomkring...).

Med Simba kom jag ju lite längre, han blev ju i alla fall godkänd högre spår. Men det behövdes 3 försök i appell innan vi kom upp till lägre. Första gången minns jag väldigt väl, då missade vi med 9,5 poäng dvs det hade räckt med betyg 5-5 på budföringen, men där valde min sociale hund att springa och hälsa på publiken istället. De var ju både många och närmare än mottagaren... Andra gången minns jag faktiskt inte alls, det var uppenbarligen på dåvarande hemmaklubb. På tredje försöket gick det vägen och jag minns att han gjorde ett utmärkt spårarbete och även om markeringarna var lite "klena" så fick vi höga betyg på spåret. Sen var det nog mycket mig det berodde på att vi inte kom längre än till "godkänd högre"... Simba var en väldigt duktig spårhund men det hände att han växlade över på annat än det "rätta" spåret. Detta hade man förståss kunnat träna med förledningar etc. Lydnaden lämnade också en del övrigt att önska... Men det var en go' hund som lärde mig massor!!

På spåret - eller inte...

2011-11-14T07:45:00.003+01:00

Ja, då var det då undanstökat, Lazers debut och min "comeback" i brukssammanhang. Det var appellspår (och -sök) på hemmaplan igår. Redan i vintras, när vi fördelade ansvaret för årets olika tävlingar, deklarerade jag "då ska jag tävla" - så det var ju bara att stå sitt kast och anmäla...

De senaste veckorna har alltså allt vad agilityträning heter legat på is till förmån för spår och lydnad (och budföring). Jag visste väl ganska väl var våra svaga sidor satt, tyckte jag, men det var ju ett bra tillfälle till lite tävlingserfarenhet. Det faktum att man faktiskt vet var spåren ligger och hittar tillbaka till klubben osv, är ju ändå lite "nervlugnande"...

Igår var det så dags. Hela morgonen talade alla om för mig att jag såg SÅ nervös ut?! SÅ nervös kände jag mig faktiskt inte...!! Drog spår nr 3 och först ut var de 2 sökhundarna (klubbkamrater). Vid 9.30-tiden var det så ÄNTLIGEN dags att släppa på. De yttre förutsättningarna var väl inte helt lysande. Minusgrader, kraftig frost (fördelen med det var väl att det gick att se, vagt, var man gått 40 min tidigare) och dimma. Vi har faktiskt tränat med halva spåret i frost för några veckor sedan, och den biten gick, vid det tillfället, "sådär". Underlagsbyte (som det ju blev då) kan ju vara lite knepigt, och just frost är ju inget man liksom kan "beställa"...

Ja, ni hör - jag letar "bortförklaringar". :-) Eller nåt?

När jag släppte på så hade jag absolut inga problem med nerverna och första "benet" gick lysande, enligt min egen uppfattning var det nog 10-mässigt. En riktigt fin markering på apporten också. Sen kom första vinkeln och att liten svart hund "ringar" i vinklarna är inget ovanligt MEN när han väl kom ur vinkeln så var det precis som att han inte "fick tag" i spåret ordentligt igen. Andra apporten var spårlöst försvunnen... I andra vinkeln blev jag stående mitt i vinkeln (av spåren i frosten att döma) medan Lazer jobbade, och jobbade och... ja, bara hans nos (och möjligen Gud?) vet vad han faktiskt jobbade med. Medan jag stod där insåg jag att dimman verkligen svept in rejält - jag såg inte startpunkten längre och domarna stod som skuggor "mitt i" spårområdet... Till slut kom vi iväg åt rätt håll mot slutet och det tog den lilla hunden förträffligt bra. Men, med allt vimsande så var jag själv tveksam till om det här ens skulle ge betyg... Det gjorde det - men det var nog på håret. Som den ena domaren sa "vi friar hellre än fäller, så du får betyg 5". Jahapp... Nåja, med tanke på mina tidigare, föremålsointresserade, hundar, så är jag glad att jag kommer runt spåret och med 2 bra markeringar!

Tillbaka till klubben och vänta. Sök-kamraterna var klart med i matchen, den ena med betyg 10-10 på söket och den andra med 7-7,5.

Så blev det till slut dags för platsliggning. DET momentet var jag faktiskt nervös för. Inte för att jag trodde att Lazer skulle hitta på nåt ofog, men som jag sa innan - tänk om vi hamnar mellan en schäfer och en rottis, som sen får "onda ögat" till varandra, då blir ju min lille hund slarvsylta på vägen... (Fast i ärlighetens namn undrar jag nog om han i det läget inte hade varit benägen att "fly fältet). Att vi hade en rottis på ena sidan visste jag, för den hade spår 2 och hade väntat tillsammans med oss ute i spårmarkerna. Det kändes dock lite... absurt när det visade sig att nr 4 faktiskt var - just en schäfer.... Nu var, så vitt jag såg, båda dessa tikar (vilket i sig inte är någon garanti) men schäfern låg stadigt och rottisen satte sig. Lazer slängde ett öga på rottisen när den satt upp och vände sedan tillbaka blicken mot matte, där låg han som en stenstod hela tiden ut. Full pott på det momentet i alla fall. Jag var också MYCKET tacksam att vi inte hamnade i den andra platsliggningsgruppen där det var betydligt mycket stökigare...

Budföringen, som vi har tränat rätt mycket på den senaste tiden och där det största problemet har varit att få det lilla djuret att bli kvar hos mottagaren (det är ju så mycket spring i benen). Igår bestämde han sig dock för att inte springa alls. Eller ja, 5-10 meter och sen vända... Det var ju rätt mycket störning på området eftersom det var rallylydnadstävling samtidigt, möjligen blev det lite för mycket för den lille svarte hunden? SÅ mycket miljö- och störningsträning har vi inte sysslat med, i ärlighetens namn.

I och med nollan på budföringen så försvann alla chanser till uppflyttning, men jag körde ändå lydnaden. Där fick vi bara betyg på linförigheten och platsläggande under gång. I linförigheten måste vi helt klart jobba med höger-om-halter för där satte han sig hysteriskt snett! Läggandet var rätt OK med medvetet DK från mig (huvudvridning) + att jag även kollade så han låg kvar...

Framförgåendet har vi ju inte börjat lära in så det avstod vi. På inkallningen gick liten svart hund i strejk. När jag kallade, så slängde han sig i backen. Teorin att jag har samma tonfall på "ligg" som "hit" framfördes av flera i publiken men - situationerna är något olika, vi har ju inte ens börjat på fjärrdirigering, så jag vet inte det... Förr började han bli lite trött - och så mycket folk på plan (2 domare med vidhängande skrivare/siffervisare) plus tävlingsledare har vi aldrig haft förut. Han HAR lätt att ta till läggandet i situationer när han blir osäker, eftersom vi har kört mycket läggande.

Apporteringen blev en klockren tjuvstart, men eftersom den har strulat lite så ville jag inte försöka kalla tillbaka. Det var dessutom första gången han fick en apportbock som andra hundar haft precis före honom - men DET var inget problem. Den nollan tog jag med glädje!

På hoppet så skulle han kolla lådan där nyss använda apportbocken hade parkerats. Sen hoppade han, och hoppade tillbaka (med ett litet islag) men då var det så dags.

Alltså - vi har lite att jobba med, inte minst när det gäller störningar på lydnadsplanen. En av träningskamraterna (som också har en ung hund) konstaterade att det finns ett 30-tal appelltävlingar i distriktet nästa år, så det kommer nya chanser. Jo, det gör ju det. Nu har vi i alla fall provat...

6 år sedan sist....

2011-11-11T09:40:00.003+01:00

Konstaterade just, efter kontroll på Hunddata av Hampus' tävlingsresultat, att det är 6 år sedan jag tävlade bruks senast... Efter 3 försök i appellklass (tror jag det var) så gav jag upp och la ner projektet - han gick över pinnarna (på sista tävlingen hittade han de 2 första, men inte slutet, domarna suckade "åh vad synd"). Och dessutom är han ju lite skottberörd, så jag insåg att det skulle bli tufft i de högre klasserna. Vi har ju spårat lite på kul sen dess i o f s, men tävlat har jag ju inte gjort.

Nu på söndag är det alltså dags för Lazers premiär. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig, hundar är ju som bekant inga maskiner... Och vis av erfarenhet vet jag att på tävlingsdagen kommer jag antagligen att vara skitnervös, det brukar jag vara när det är start med ny hund. Än så länge... funderar jag mest på vad jag har gett mig in på.... ;-)

Träning och annat

2011-11-08T17:00:00.002+01:00

I lördags körde vi lite "genrep" på spårarbetet, jag och den lille svarte. Jag la ett nästintill tävlingsmässigt spår på en äng en bit hemifrån = vi tog bilen dit. Jag la spåret, sen var det rastning och väntetid... I stort sett tuffade det på bra, lite flaxigt (konsekvenser av husses utflykt i fältjaktsvärlden förra helgen?) kanske. Andra pinnen gick den lille svarte över, men jag trampade (!) på den, så nog var han i spåret... Nåja, genrep ska ju inte gå lysande, så vi har fortfarande gott mod inför kommande söndag.

Husse var i skogen med Otto som hade drivit vilt på ett bra sätt. Det är fortfarande ibland lite märkligt för mig att det är "okej" att en hund driver vilt, men det är ju så en drivande jakthund jobbar...

I söndags gjorde jag en sån där insats som jag egentligen fasar för. Ikea. Och Väla köpcentrum. Samma dag... Hade faktiskt en lista med till Ikea och det har nog tidigare i stort sett bara hänt när vi köpte köket. Dessutom kom jag inte hem med så fasligt mycket mer än det som stod på lappen. OK, en "ljussläckare" men det har jag tänkt köpa ändå?

Hem, och sen iväg till klubben för att träna lite med L, som fick kommendera lite lydnad åt mig och liten svart hund. Sen körde vi lite högerslalom och a-nerfarter med Otto och lite slalom och annat pyssel med Ls nya stjärna A. Högerslalomet med Otto har alldeles gått i baklås. Efter 8 pinnar går han ur i mer än hälften av försöken. Vi rev oss i huvudet båda två men lyckades inte hitta någon lösning. Till slut började jag skruva med någon form av "baklängeskedjning" och försökte köra bara de sista 4 pinnarna. Det blev inte mycket bättre av det. Vi lade således ner projektet för dagen.

Igår kväll körde jag ner på klubben i akt och mening att träna framför allt Lazer på hoppet (som är svårt att köra hemma eftersom jag inte har något hopphinder alls), men även för att fortsätta klura på Ottos högerslalom. Det hela tog lite mer tid än beräknat då det pågick 3 kurser och en träningsgrupp vilket betydde att även området runt agilityhindren var upptaget (och jag går inte in och börjar köra slalom bland en massa kursare, även om det inte är agilitykursare). Jag väntade vackert tills det blev fikarast... Och nu börjar polletten ramla ner. Som vanligt, höll jag på att skriva (ja, det gjorde jag ju), handlar det om VAR och NÄR jag befinner mig... Alltså - min placering och tajming. Det gäller att jag inte hamnar varken för långt bak eller för långt fram, och vi snackar centimetrar... Fördelen med nötandet är att vi har börjat få riktigt bra slalomingångar! Nerfarterna på A-hindret nöter vi också vidare på. Det är lite "vinterns projekt" det...

På hemmaplan på kvällen upptäckte jag att en av Hampus' "hudknutor", en liten "hudpåse" som liksom ligger utanpå huden, har svullnat upp mer än tidigare (vet har kollat den en gång innan) och nu börjat spricka. Eller om den börjat klia, och slickandet/kliandet gjort att den börjat spricka. Hönan eller ägget liksom. Febril verksamhet utbröt, nånstans i huset skulle det väl finnas en "tratt" att sätta på Hampus för att förhindra att han slickade? Icke. Jag drog mig till minnes att den sista tratten gick sönder när vem det nu var hade den... Vad göra? Jo, jag hittade en plasthink som en del av botten skars ut från. Nöden är uppfinningarnas moder, eller nåt? Sen gäller det att skärma av honom från resten av flocken så inte de hjälper till för mycket med tvättandet... Inte helt lätt, men det får gå. Kompostgaller m.m. funkar.

Idag blev det alltså besök hos vet igen, efter en mellanlandning på jobbet (ett par givande timmar!). Vi kom raskt överens om att nu är det dags att operera bort det här "vad det nu är för något". Principen med Hampes knölar har annars varit att vi rör dem inte så länge de inte stör honom eller börjar växa. Den här har gjort båda delarna. Så - imorgon blir det dagkirurgi-patient av gamle hund. Hualigen.

Fiktion med verklighetsbas

2011-11-04T08:01:00.003+01:00

Jag har tuggat mig igenom en bok till av Roslund-Hellström, Flickan under gatan.
Ewert Grens och hans kollegor har redan en rejäl hög pågående fall när de får ytterligare två akuta att ta hand om. Dels har ett stort antal barn av okänd utländsk härkomst dumpats mitt i Stockholm, dels hittas liket av en död kvinna i källargångarna under ett av stadens sjukhus.
Samtidigt blir Ewerts älskade Annis tillstånd dramatiskt sämre, vilket påverkar honom märkbart.

Vi tas, som vanligt av Roslund och Hellström höll jag på att skriva (ja, nu skrev jag det ju...), med till världar och problem som man som ”vanlig medborgare” helst inte vill ska finnas. Den här gången handlar det om hemlösa, inte minst de barn som lever utanför samhällets ramar… Det otäcka är att även om historien är påhittad så finns det som ger ramen, i verkligheten. Det bor människor i tunnelgångarna under Stockholm. Det finns barn och tonåringar som lever utanför samhället, utan att någon ”bryr sig”. Av en eller annan anledning struntar föräldrarna i att de har försvunnit, och håller skolan och de sociala myndigheterna ovetande.

Roslund och Hellström rör om i tunga frågor, samtidigt som de bygger en spännande kriminalhistoria som – återigen – avslutas med en liten ”twist”… Saker är inte alltid som de verkar vid första anblicken, milt sagt. Och man får sig ytterligare en tankeställare. Vissa saker vill vi som sagt inte se…

Någon recensent har jämfört dem med Sjöwall-Wahlöö, som på 1960- och 70-talet skrev 10 kriminalromaner med samhällskritiska inslag. Jag har läst dem, för många år sedan, och dagens massproducerade ”Beck”-filmer har väldigt lite med böckerna att göra, förutom namnen på huvudpersonerna Martin Beck och Gunvald Larsson...

Nu funderar jag lite på var i bokhögen där hemma jag ska dyka in härnäst... Dels finns det lite facklitteratur inom hunderiet som jag skulle behöva grotta lite i. Dels finns där nästa (den senaste) bok från författarparet Roslund-Hellström. Dessutom finns i min bokhylla, läst tidigare, men som del i projektet "läsa hela serien i rätt ordning", Arne Dahls tionde bok om A-gruppen; Himmelsöga. Och sen finns där en hel del annat. Dessvärre är en del av böckerna som ligger där "mitt i" serier som jag inte läst tidigare, vilket betyder att det nog blir ett besök på biblioteket för att börja från början...

En rätt bra helg på det hela taget!

2011-10-31T10:19:00.002+01:00

I lördags var jag ute i spårskogen med den lille svarte. Det drar ju som sagt ihop sig till tävling och den här gången var första gången som jag, även om det var skog, la ett någorlunda ”regelrätt” appellspår dvs ca 300 meter med 2 vinklar. Jag kostade på mig 4 föremål (3+slut) och det var även första gången som det BARA var pinnar i spåret dvs inget av föremålen var leksak. De senaste gångerna har han fått hitta favvoleksaken (fleeceflätan vi fick med vid valphämtning, tack K!) som första eller andra föremål (jag har bestämt mig för att undvika att lägga något med ”större värde” som slutföremål, jag vill ju INTE ha en hund till som går över apporter på vägen). Vi har ju tränat på både skogsspår och öppen-mark-spår och det känns inte som att det skapar några större problem att det är öppen mark. Det vi INTE har tränat, ännu, är ”terrängskiften”. Men det blir ett kommande projekt. Spåret fick ligga till sig i ca 1 timme.

Och – jag blir så lycklig när jag spårar med den här lille hunden. Tempot är högt – nästan väl högt, jag konstaterar med jämna mellanrum att det är tur att han inte är en rottweiler för då hade jag inte haft en chans när han sätter iväg. Trots detta hittar han apporterna – och tar upp dem! Vinklarna jobbar han sig igenom. Här är jag lite orolig för att domarna kanske kan tycka att det är lite vimsigt, men han löser ju uppgiften! Vi får väl se hur det går när det blir skarpt läge. Just nu känns i alla fall spåret BRA, återstår att snickra mer på lydnaden…

Husse fick ta hand om de andra två hundarna på förmiddagen och på eftermiddagen hade vi försenat födelsedagsfirande för husse. Efter det gjordes det inte många knop…

Igår söndag skulle husse på harjakt. Fältjakt är ju inte det han ägnar sig mest åt, men när nu tillfälle bjöds så tog han med sig inte bara Otto utan även Lazer. Jag var lite orolig för detta projekt, men fick löfte om att den lille svarte BARA skulle gå kopplad. Jag vill ju inte ha en hund som jagar ”hej vilt”, en spaniel ska ju förvisso stöta upp vilt men sedan kunna sätta sig och vänta på skott + apportkommando. De har tränat lite hemikring men där är inte SÅ gott om vilt, i synnerhet inte harar… Eftersom ”gå i koppel” inte direkt är Lazers paradgren så var jag lite orolig att husse skulle släppa honom i ren frustration. Men – enligt rapport vid hemkomst så hade den lille svarte varit nästintill exemplarisk! Gått fint hos husse, satt sig ner när haren sprang upp osv. Kul att höra!! Han kanske VERKLIGEN kan bli en allroundhund den här lille krabaten?!

För min del betydde detta en dags kvalitetstid med Hampus. En promenad (han börjar verkligen bli ”gammal och trött” tyvärr, det är lite svårt att komma på vad han tycker är ”roligt” – ligga i soffan och bli kliad på magen kanske…?) och lite meck hemma, tog bland annat tag i en sån där riktigt tråkig historia – nämligen högen med tvätt som ska strykas… Det är onekligen skönt att "pricka av" såna surdegar (hann med en till senare på kvällen, byxor som skulle sys upp...).

Eftermiddagen veks till utskick av PM till klubbens kommande lydnadstävling. Det skulle ha gjorts i torsdags men eftersom telefon och internet då inte fungerade på klubben så fick det vänta ett par dagar. Lazer fick komma med till klubben och trots dagens jaktliga insatser sa han inte nej till ett pass med lite lydnadsträning. Linförighet, inkallning (framför allt ingångarna), hopp (hoppa ut – och sätta sig) och apport (hämta… avlämnandena är just nu för sorgliga och jag lär inte hinna få ordning på dem heller, men så länge han transporterar in apportbocken o släpper den vid mina fötter så kan vi ju få betyg på momentet).

(Det är bra med bärbar dator så kan man skriva t.ex. på tåget och sen publicera... ;-) )

Jag erkänner....

2011-10-28T09:46:00.003+02:00

... det är lika bra, för nu är PMet ute (visserligen inte på internet, men det är nog en tidsfråga). Det är appellspår jag har anmält mig och den lille svarte till. Den observante (som Lotta) har gissat detta eftersom det den senaste tiden skrivits mer och mer om spårträning, budföring, platsliggning m.m. än om kontaktfält och slalom. Jag inser mer och mer att i Skåne är jag stämplad som "agilitynörd" av väldigt många - de vet ju inte att jag egentligen har kört minst lika mycket lydnad och bruks genom åren, innan jag flyttade ner hit. Att sedan Hampus blev skottberörd och jag tappade sugen för brukstävlandet, är ju en annan historia.

Igår var det månadstävling på klubben så vi tog ett litet steg till i "formtoppningen" genom att delta där. Lagom när vi gick ut på plan insåg jag att "hoppsan, vi har ju aldrig tränat med kommendering förut". Det i sig gick bra, även om Lazer först var lite nyfiken på både tävlingsledaren och domaren eftersom det ju är folk han känner och tycker om. Momenten gick sedan ungefär som förväntat, jag vet ju var det finns saker kvar att putsa på och det fortsätter jag göra. Riktigt skönt är att platsliggningen verkar vara stabil. Jag skriver "verkar vara" för det är ändå levande varelser vi håller på med, och de träningstillfällen vi har haft har det inte "hänt" något i omgivningen. Det är ju inte precis så att man provocerar fram att hundar går upp på träning... (Fast någon typ av inplanerad hundstörning på träning kanske man borde ha - hmm....? Typ låta någon köra inkallning vid sidan av planen eller så?)

Roligt var att L med E skrapade ihop kvällens högsta poäng i lydnadsklass 1. Grattis!

En hel helg…

2011-10-25T08:40:00.002+02:00

(Detta skrevs igår men blev aldrig publicerat, insåg jag precis nu)
… som var totalt utan ”bokade” aktiviteter. Det ni, när hände det senast?

Egentligen har hela förra veckan varit ett ”när-hände-det-senast” eftersom jag lyckades sitta vid mitt skrivbord på plats på kontoret i Hässleholm 5 dagar av 5 möjliga. Det var länge sedan sist, kan jag säga.

Nu är jag ju inte sämre än att jag, sent på fredag eftermiddagen, bokade in träningskamraterna L och M för ett pass på klubben lördag förmiddag. Lite agility (har några ”vinterprojekt” när det gäller Otto och på älgjakten får han inte vara med då det finns riktiga älghundar i jaktlaget), lite valpträning (Ls lille A), lite budföring, platsliggning i grupp, hopp (både Lazer och Ms E)…

Naturligtvis blev det även en del promenerande under dagen, och diverse nödvändiga åtgärder hemma som dammsugning, vika tvätt osv. MEN det gick i MITT eget tempo!!

Eftersom det sköts en älg på lördagen så fick Otto komma i tjänst på söndagen, enligt uppgifter från husse hade han haft ett bra drev på ett rådjur (husse såg djuret men fick ingen skottchans – synd för det skadar inte med kött i frysboxen – vilt är ju faktiskt ekologiskt och naturligt uppfött och allt sånt!).

Medan husse och Otto var i skogen körde jag till klubben även denna dag. Det drar ihop sig till lydnadstävling där jag är tjänstgörande tävlingssekreterare så det var lika bra att lägga in alla anmälningar i datorn. Lite märkligt är att så många inte har betalat i tid. Fortfarande står det i reglerna (jag minns inte den exakta skrivningen, men meningen är i alla fall…) att anmälan inkl. avgift ska vara arrangören tillhanda 3 veckor före tävlingsdagen. Det betyder ju alltså att vi måste kunna SE att avgiften är betald, 3 veckor före. Detta verkar väldigt många vara omedvetna om… Och som vanligt undrar jag också – var står det att man måste vänta till sista dagen med att anmäla sig?! Om jag vet att jag ska tävla, så är det väl bara att anmäla? På en vecka blir knappast statusen träningsmässigt så mycket bättre/sämre så att det är det som är skillnaden?

Medan jag var på plats kom det ett par klubbkamrater för att träna. Jag passade på tillfället att få köra lite mer budföring med Lazer. Det svåra är inte att få honom att springa, det svåra är att få honom att stanna… Det är så mycket spring i de benen, så han har liksom inte tiiiiid… :-)
(Den observante börjar nu ana vad det är jag har anmält till för typ av tävling…)

Eftersom både Otto och Lazer faktiskt fått rätt mycket ”egentid” under dagen så passade jag på eftermiddagen på att ta en promenad ensam med pensionärs-springern. Hampus, alltså. Han lunkar på och är ganska nöjd med att slippa de stökiga ungtupparna. Vädret var helt fantastiskt!!

Passade på att tillåta mig att slappa lite med en bok i soffan och läste därmed ut ”Demonens död” av Anne Holt. Jag hade inte mer än börjat på den förrän jag insåg att ”den här har jag läst förut” men inte tusan kom jag ihåg slutet… :-)

Det här är en av de ganska tidiga böckerna om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen. Hon brottas med ett fall där en barnhemsföreståndare knivmördats, samtidigt som en 12-åring försvunnit från barnhemmet. I takt med att fallet nystas upp, visar det sig att det finns många hemligheter bland barnhemspersonalen... Hannes egna privata hemlighet, att hon lever tillsammans med en annan kvinna, blir allt mer besvärlig att hålla just hemlig, märker man också. Inte minst som hennes livskamrat Cecilie ifrågasätter just detta - hemlighållandet, är också ett förnekande. Holt - som vanligt läsvärd och med en tvist på slutet, och vi läsare får även en del information från den försvunne 12-åringens mamma, som inte utredarna någonsin får tag på.

En till!

2011-10-20T16:14:00.000+02:00

Nu har jag lyssnat mig igenom Arne Dahls nionde del i sviten om A-gruppen, Efterskalv. Även denna har jag läst tidigare men det har uppenbarligen gått tillräckligt lång tid för jag var totalt ”lost”! Terrorn kommer till Stockholm då en tunnelbanevagn sprängs. Alla tillgängliga polisresurser sätts in – naturligtvis också våra vänner i A-gruppen.

Sakta men säkert snokar de sig igenom fallet och hittar pusselbit efter pusselbit, som så småningom pekar i riktning mot något helt annat än ett ”vanligt” terrordåd.

Eftersom det inte finns någon ”ensam hjälte” i den här gruppen så följer vi också de 10 som är, eller har varit, medlemmar i A-gruppen ur det lite mer privata perspektivet. Jan-Olov Hultin flyter upp igen, trots pensioneringen. Paul Hjelm korsar återigen A-gruppens vägar, trots sin chefsposition inom interna utredningar.

En nackdel med att låna cd-böcker på biblioteket är att de inte alltid är i toppskick… Ca 10 minuter av näst sista cdn fick jag helt enkelt ge upp, där var uppenbarligen en repa i skivan. L

Nu återstår Himmelsöga (som jag har hemma i bokhyllan) och den fristående epilogen Elva, innan det är dags att ta tag i den första delen i Arne Dahls nya produktion.

Men först – något helt annat… Har ett par låneböcker från biblioteket liggande i andra serier så jag får nog ta och läsa ut dem innan det blir dags för A-gruppens vidare öden.

Nu har jag...

2011-10-19T13:00:00.000+02:00

... anmält mig och Lazer till vår första tävling...

Kort sammanfattning

2011-10-17T08:06:00.002+02:00

- Frosten tog dahliorna natten till fredag...
- I lördags var jag och Lazer ute och spårade. På äng, där det var frost ungefär hälften av spåret när jag gick ut det, som sedan hade hunnit töa bort på större delen av spåret när jag släppte på. Den lille svarte hunden gick lysande den första "raksträckan" när han väl hade fäst på spåret (lite "analyserande" i början kan väl inte vara helt fel??) = bra i spåret och rakt, markerade träapporterna "svagt" men i alla fall så pass att jag såg och kunde berömma, leksaken som låg mitt på andra benet tog han klockrent. Där hade han dock lite allmänna problem för där låg frosten kvar i gräset. Även vinklarna (2 st) löstes bra. Jag hade kanske 5 m lina ute...
- På eftermiddagen åkte resterna av dahliorna till "tippen" + att jag tömde växthuset på tomatplantor och melon-dito (som det aldrig blev någon skörd på). Dahlia-knölarna grävdes upp och parkerades i papperskassar i uterummet för lite torkning innan vidare transport ner i källaren där de brukar övervintra. Hibiscusarna räddade jag in redan innan förra helgen och pelargonerna fick komma in i fredags... De behöver ansas lite, så får vi se om jag lyckas med övervintringen i år.
- Igår var det först "höstmöte" i HU-distriktet, vilket var förlagt till Skånes Djurpark. Ganska många djur var faktiskt framme i det vackra höstvädret, och vi kom lagom till matningen av sälarna. Årets kut var en söt lite krabat som påminde lite om en spaniel... "Jag är HUNGRIG!!!"
- När vi var klara med mötet körde vi hem och stack till skogs med hundarna på en härlig promenad i det vackra vädret. Uppskattat av alla utom möjligtvis Hampus som nog tyckte att det var onödigt långt...
- Som om det inte var nog med detta hann jag klämma ut ett spår på ängen hemmavid också. Och jajamensan! Nu tog han även träapporterna i munnen! Det tar sig, kan man säga. Jag vågade mig också på att släppa ut linan till 10 meter som ju är "minimum" på tävling.
- Enligt principen att den som har släpat hem jaktbytet får tillreda det fick husse inta köket, medan jag körde dammsugare och golvmopp...
- Sen var helgen slut. Tjolahopp.

Mini-semester

2011-10-11T21:52:00.003+02:00

Efter att ha tillbringat helgen helt datorfri (om man nu inte räknar mobilen som det ju faktiskt går att surfa, kolla FB och annat med) så inser jag att det är dags att ta sig samman och övervinna bloggtorkan.

Jag har ju alltid hävdat att bloggande aldrig ska vara ett krav, då går skrivarlusten förlorad. Alltså bättre att lägga ner ett tag om det inte känns meningsfullt.

Kan inte låta bli att reflektera lite över just det här med bloggande, FB osv. Återigen har jag någonstans läst/hört den här kommentaren att ”förr hade man en dagbok som INGEN annan fick läsa, nu vräker man ut samma saker till allmän beskådan på nätet”. Mja. Inget jag känner igen mig i, i alla fall. Det finns mycket som jag INTE skriver om här. Bloggen är snarare ett forum att jämföra med de brevvänner (inte sällan nyfunna kompisar från ridläger och semesterresor) jag hade när jag var yngre. Jag vet att jag har skrivit om detta förut – ett sätt att hålla de av mina vänner som jag har på geografiskt långt avstånd uppdaterade om vad jag gör. Och lite blir det ju stöd för mitt eget minne också. Eftersom det tidigare i år var en blogg-leverantör som gick omkull och nog ganska många som såg mycket skrivet gå förlorat, har jag faktiskt börjat fundera på om man på något sätt kan säkerhetskopiera det som finns här…? Det är ju i alla fall 5 års ”bryderier”!!

Helgen var som sagt datorfri och orsaken till detta var husses födelsedag. Vi ”flydde fältet” och tillbringade helgen + måndagen i Göteborg. Inga storstilade planer men vi hann med ett biobesök (Jägarna 2, klart sevärd om än bitvis aningen förutsägbar) och en titt på ”Maritiman”, hundpromenader, lite shopping (fiskeprylar, det var ju husses helg). Eftersom vi är rätt dåliga på att ”göra ingenting” så är det ganska nyttigt med sådana här tillfällen när det INTE är en miljon aktiviteter inbokat. Eftersom det är så pass sent på säsongen vågade vi inte riktigt chansa på husvagnen utan det fick bli hotell. Den 4-benta flocken var också med och de är förvånansvärt världsvana och fromma som lamm trots nya miljöer?!

På hemvägen igår hann vi med både Ullared och Engelsons i Falkenberg.

Delvis är nog bloggtorkan orsakad av att det är lite mycket på jobbet, både på längden o tvären så att säga. Dvs en del saker som jag inte kan skriva om här. Ibland är det lättare att inte skriva alls, än att utelämna bara vissa saker. Här hade jag behövt den klassiska dagboken att häva ur mig mina tankar i, tror jag!

Hundträningsmässigt så håller jag på och filar på att få Lazer färdig för start i appellspår. Det är mycket att pyssla med men det finns hopp! Tror jag i alla fall.

Jag hann läsa en bok också. Mörkertal av Arne Dahl, 8:e delen om A-gruppen. Jag har som sagt läst dem tidigare och den här gången är det en ung flickas försvinnande under en klassresa som drar igång händelserna. Det är ännu en av de där historierna där flera parallella spår i slutänden vävs samman... Välskrivet och högt tempo, som vanligt med Dahl. :-) Även om jag mindes en del av historien från förra gången jag läste boken så hade det gått tillräckligt med tid för att jag skulle ha tappat bort en del detaljer.

Bloggtorka

2011-10-05T10:12:00.002+02:00

Har inte haft tid, ork, kraft, lust att blogga den senaste veckan...

Kört tester på jobbet (energidränage), dömt månadstävling brukslydnad på klubben, spårat med Lazer med varierat resultat, tränat lite lydnad med samma hund med varierat resultat. Jaktsäsongen med hund startat för Otto och husse...

I'll be back...

Nu är det höst

2011-09-27T11:07:00.002+02:00

Jaha, är inne på andra veckan med "pannlampa på" under morgonrastningen. Det om något är väl ett hösttecken.

Sen sitter jag i detta nu och funderar på om jag verkligen gillar det här med att "vårdkontakter" ska ringa tillbaka. Alltså detta att man bokar en telefontid då man ska bli uppringd. För mig som emellanåt springer runt som en iller är det nog egentligen ibland mer praktiskt att sitta i telefonkö en stund...

det är mycket nu

2011-09-26T14:19:00.002+02:00

I torsdags hade vi sista deltävlingen i KM-agility på klubben. Jag hade liksom förträngt detta, den sista officiella i Eslöv var ju vår sista tävling och träningen efter det har varit därefter - inte minst som jag ju var i England en vecka... Resultatet blev således 2xdisk.

Dessutom hade Lazer på morgonen i torsdags drabbats av vattensvans. Exakt hur han har dragit på sig detta begriper vi inte för han har ju inte varit ute och simmat, men det är klart, vatten uppifrån har det ju kommit en del. På med täcke och på eftermiddagen när vi skulle till vet hade svansen piggnat till rejält. Nu hoppas jag att den lille svarte har insett att det inte är så dumt med kläder trots allt?!

Tog semester i fredags för VAH som följd av detta och eftersom vi hade agilitytävling på klubben i lördags var det inte helt fel med den lediga fredagen, förutom att VAH-a kunde jag hjälpa till en del med förberedelserna för lördagen...

Tävlingen i lördags flöt, i vårt tycke, fint. Lite tekniskt mankemang med det trådlösa nätverket och delade skrivare IGEN. Det funkade kl. 7 på morgonen när jag testade men vid 9-tiden när de första klasserna var klara ville det sig INTE. Tur i oturen att det var vackert väder och vi faktiskt har 2 skrivare på klubben. Ju mindre tekniska prylar utomhus i händelse av regn är mitt mål, men det verkar ha gått troll i det här. Får forska vidare i det under vintern.

Dagens höjdpunkt var väl när klubbens i hast (?) ihopsatta small-lag (man måste inte komma från samma klubb för att tävla lag i agility men jag tycker det ger en extra dimension till det när alla 4 ekipage är från samma klubb) först placerade sig som trea i agility-lagklassen och sen gick och vann (!) hopp-lagklassen. Kul!! Grattis tjejer!

Söndagen tillbringade jag bitvis i skogen. La för första gången på mycket länge ett "vanligt" spår åt Lazer. Har ju kört mkt korvspår för att få in honom i spårkärnan och tyckte att nu var det dags att testa ett "riktigt" spår. Det gick - fort! Lite "fladdrigt" var det bitvis och förutom svårigheten att det INTE låg korv i spåret hade jag lagt ut 2 apporter + leksak på slutet. Träapporterna markerades medelst nosning och när jag då började hojta "bra och duktig hund" så kom det ett spontant läggande! Kanske ska han bli liggmarkör den här lille hunden?? Dessutom gick inte spåret alldeles rakt utan det var en liten böj på det, så här ökade jag nog på svårigheterna i kvadrat men det gick fint! Vi hittade föremålen och kom fram till favvisfleeceflätan i slutet. :-)

Lite handla mat, lite stöka hemma, lite hälsa på hos svärföräldrarna och sen var den helgen slut...

Energitapp...

2011-09-21T21:25:00.004+02:00

Jag har ibland, under årens lopp, fått höra att jag har kontrollbehov och att jag kan vara lite... "yvig" var det någon som kallade det för många år sedan. "Gick i taket" var det någon annan som hävdade att jag gjorde.

Nu vill jag ju gärna hävda att jag har blivit lite äldre och i alla fall lite, lite, klokare. Idag ställdes saker lite på sin spets och lite klokare tror jag faktiskt att jag är.

Utan att gå in på för mycket detaljer så lyckades jag i en något pressad situation behålla lugnet, åtminstone på ytan (de som känner mig såg garanterat att jag höll på att gå i bitar invändigt). Det är bara att konstatera att "lugnande signaler" uppenbarligen provocerar en del människor ännu mer... och när det dessutom finns ett kontrollbehov med i hanteringen - oj. Att jag inte "gick i taket" (vilket jag skulle gjort för ett antal år sedan) är en stor personlig seger.

Det hela var milt sagt energikrävande så nu får det bli soffan...

Deckare på deckare…

2011-09-20T07:43:00.001+02:00

Den senaste tiden har jag klämt i mig ytterligare 2 skandinaviska deckare. Jag som skulle börja läsa “annat”…?

Först var det Viveca Stens “I grunden utan skuld”. En mörk natt försvinner unga Lina spårlöst från Sandhamn. Några månader senare är det sportlov och Nora Linde – som vi träffat i Stens tidigare böcker – befinner sig i det vintriga Sandhamn med sina barn. Under lek i skogen hittar barnen något, som gör att fallet med Lina får ny fart. Naturligtvis blir Noras vän, polisen Thomas, åter inkopplad på fallet (vilket han varit redan vid försvinnandet). Även Noras och Thomas respektive trassliga privatliv, Noras äktenskap har ju gått på sparlåga åtminstone sedan förra (andra) boken (den första har jag ju inte läst utan bara sett TV-filmatiseringen och även där verkade förhållandet något frostigt stundtals) och plötsligt dyker Thomas ex-fru upp i handlingen…

Det här är ytterligare en i raden av böcker där åtminstone jag är minst lika fascinerad av huvudpersonernas egna utveckling som själva mordfallet. Sten använder även här (som i den förra boken) möjligheten att ge oss läsare information som inte polisen har, den här gången förstår vi ganska tidigt att det finns något som ligger LÅNGT tillbaka i tiden som förklarar Linas fruktansvärda öde. Men den här gången förstår våra huvudpersoner kopplingen INNAN jag gör det. Tack för det, faktiskt! I en bra deckare så vill jag faktiskt bli överraskad på slutet, det är inte lika spännande när jag som läsare har förstått vem som är den skyldige redan efter halva boken… Här lyckas Sten hålla mig förvirrad, stjärna i kanten för det!

Nästa på tur var Anne Holts senaste, “Frukta inte”. Jag har tidigare konstaterat att jag av någon underlig anledning inte har lyckats med att läsa Holts böcker i kronologisk ordning – fortfarande saknar jag några pusselbitar i såväl Hanna Wilhelmsen-historierna som när det gäller Inger Johanne Vik och Yngvar Stubö (förlåt, det ska vara ett norskt ö men det får jag inte fram på tangentbordet). Det här är i alla fall den senaste boken med det sistnämnda paret som huvudkaraktärer (även om Hanne Wilhelmsen faktiskt finns med på ett litet, litet hörn – typ en sida…). Jag har konstaterat att när det gäller Inger Johanne och Yngvar så är det andra boken jag inte har läst och det ska jag ta och åtgärda å det snaraste. Nåväl.

Här är det flera fall som presenteras på ett tidigt stadium. Det tar dock ett bra tag innan man förstår hur dramat i bokens början, där Inger Johannes dotter Kristiane smiter ut från ett hotell mitt i Oslo och håller på att bli påkörd av spårvagnen, hör samman med huvudhistorien. I den här boken ger sig Holt på temat “hatbrott” och redan i baksidestexten får vi veta att liket av en ung asylsökande pojke på något sätt kommer att kopplas till mordet på en kvinnlig biskop. Dessa båda fall presenteras snabbt, till det hela adderas också tidigt ett försvinnande (som naturligtvis också visar sig vara ett mord).

Även Holt lyckas hålla mig lagom förvirrad. Det är många parallella spår i den här boken och det går inte alls att gissa sig till kopplingarna som kommer fram i slutänden, även om jag ganska tidigt anade den kvinnliga biskopens “hemlighet”.

Båda författarna har återigen producerat klart läsvärda spänningsromaner/kriminalromaner eller det vi i dagligt tal kallar “deckare”. När det gäller Holt så finns det ju onekligen ett lite större “djup” i den här boken just för att temat, hat, är så pass allvarligt. Kanske inte minst mot bakgrund av sommarens händelser i Norge. Återigen har verkligheten överträffat dikten och DET är väl egentligen det riktigt ruskiga. Annars brukar jag ibland fundera över vad det är som gör att vi är så många som fascineras av att läsa om “ond bråd död” (antagligen för att man vet att på ett eller annat sätt kommer den skyldige att “åka dit” i slutet). Lite grann kan jag också fundera över hur hjärnorna ser ut på de författare som hittar på de här historierna… Men det ska vi nog inte klura mer på.

Stoppa världen...??

2011-09-18T18:04:00.003+02:00

Jaha, hej och hå... 5 dagars arbete i England avslutades med en försenad flight hem. Lagom kul när tågen vidare från Kastrup går en gång i timmen. Planet skulle lättat kl. 19.05, ganska exakt en timme senare lyfte det. Enligt vad kaptenen sa så handlade det om att man upptäckt (?!) att ett däck behövde bytas. Och det ska man väl vara tacksam för med tanke på landningen. Men borde inte sånt vara bättre schemalagt än att man slänger in det mellan 2 flygningar?

Vi tog mark efter 1.20 flygtid mot normala 1.50, medvind och "gasen i botten" på något vis?? Då var det EXAKT 30 minuter tills tåget skulle gå och jag satt i mitten av planet... Det var alltså ett antal personer som skulle ut från planet innan det var min tur. Det är inte ofta jag studsar upp direkt och sliter ner väskan från "the over-head compartment" men den här gången var det precis det jag gjorde. Sen blev det nästan småjogg från gaten till passkontrollen, och vidare till tullen. Lyckligtvis hade jag inget incheckat bagage - då hade det aldrig gått. Nu hade jag faktiskt lite marginal när jag kom ner på plattformen vid tågen. Hemma var jag dock inte förrän närmare halvett (och då vet jag att kollegan från Halland fortfarande hade ca 1 timme kvar på sin restid).

Igår var det ett hundrelaterat möte i Lund och där gick större delen av den dagen... Promenad blev det givetvis med hundarna men inte mycket annat. Lite spak var man efter fredagskvällens resa också.

Idag har vi haft söktävling på klubben och eftersom jag är en av våra få auktoriserade tävlingssekreterare var det sekretariatstjänstgöring som stod på programmet. Inte så betungande med 5 startande ekipage... varav ett bröt efter sök+uppletande. Jag hängde med ut i skogen och tittade på ett par hundar, det är ju inte jättekul att sitta på klubben och glo. :-)

När det hela var över hade vi 1 lägrehund, 1 högrehund och 1 elithund som var godkända, och 1 högrehund uppflyttad.

Passade på att träna lite linförighet och platsliggning med Lazer på klubben, och la ett korvspår i skogen på vägen hem. Samtliga övningar gick bra, men "hakan i backen" på platsliggning verkar han ha glömt hastigt och lustigt?! Det får vi ta och arbeta lite med... Ska försöka få till lite fler spår nu framöver (hur nu det ska gå till när jaktsäsongen bryter ut på allvar) om vi ska bli startklara till den där appelltävlingen jag har sagt att vi ska vara med på. Och så måste vi träna MYCKET mer lydnad, men det kan man ju faktiskt göra hemma på tomten.

Testing, testing

2011-09-14T12:29:00.003+02:00

En vecka i England kan ju säkert låta "kul" för många men när det är i tjänsten så kan jag meddela att det inte är så där värst upphetsande. Dagarna går åt till jobb och på kvällen blir det i bästa fall en promenad och så lite mat och sen är man färdig för sängen.

Orten där vår leverantör har sitt kontor ligger ca 45-60 min tågresa från Victoria station så det är inte direkt "i" London heller utan ska man ta sig in dit är det ett litet projekt i sig.

Pratade med husse igår kväll och han hade tagit över min förkylning... Hundarna verkar dock vara pigga och glada trots matte-tantens frånvaro.

Än går det upp och än går det ner...

2011-09-11T22:29:00.003+02:00

Tidigare i somras fick jag för mig att det kunde väl vara kul att ställa ut Otto igen någon gång - varför då inte på Sofiero som ligger nära? Fick även träningskamraten M, som ju också har wachtel, att haka på idén. Igår var det dags.

Det är ju ingen stor utställningsras och totalt var det 6 hundar anmälda. 5 hanar (varav en i valpklass) och 1 tik. Det var bara jag och M med "vuxna" hanar i jaktklass (de andra två gick i junior- respektive unghundsklass). Båda våra hundar fick "excellent" i kvalitetsbedömningen, i konkurrensen drog dock Otto det lite längre strået och fick CK. Sen blev det bästa hane och tydligen är det där som certet delas ut numera... Vi stod mot en snygg röd juniorhane och glädjande nog drog Otto längsta strået igen! Certet blev vårt! Sen var det in med tiken och den försvann ut ganska snabbt igen med "Very good", så då var det inte så mycket att orda om med BIRet. Eller som domaren sa till mig när han räckte fram den röd-gula BIR-rosetten "är det OK att du får den här även om det inte är någon konkurrens". Jajamensan! Det ÄR mycket roligare med utställning när det går bra... ;-)

Alltså blev det till att stanna och återupprepa insatsen från för 2 år sen - in i stora ringen... Nu var det ju faktiskt inte första gången "och kanske enda" men visst måste man ändå stanna! Att en wachtel inte har så mycket att hämta bland alla "showiga" spaniels och retrievrar och vattenhundar är ju inget som förvånar mig, men som sagt, det är kul att ha varit med.

Direkt från utställningen bar det av till Bs syster, dottern i huset fyllde år i fredags så det var firande igår. Lite trött var jag - och väldigt hungrig, så det var tur att det blev mat direkt när jag kom...

Idag gjorde vi årets sista försök på agilitybanorna. Det finns några tävlingar kvar på säsongen men de kommande 2 helgerna är jag inblandad som arrangör i klubbens egna tävlingar så det går före eget tävlande. Sen börjar jakten och då får Otto faktiskt återgå till sin primära funktion som jakthund! Vi har lite att klura på under vintern, bl.a. nerfarterna på A:et... Den hoppade han återigen idag och där havererade det loppet... Kom ur fas och helt fel för slalomingången vilket ledde till 3 vägringar (fel ingång) i slalom och disk. I hoppklassen svarade han lite "för" bra på en "pull" och jag var inte snabb nog att skicka vidare så då blev det fel ingång i en tunnel... Men slalomet funkade. Man får vara glad för det lilla.

Hemma blev det sen till att packa väskan.... Dags för en veckas tjänsteresa igen - husse och hundar hemma. Eftersom flyget går tidigt imorgon så börjar jag med en hotellnatt i Malmö. Frukost 04.45 är beställd... Hualigen.

Tjejmilen för 5e året på raken

2011-09-05T09:57:00.002+02:00

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...

Höst

2011-09-01T22:25:00.001+02:00

September och hösten är här… eller har det nånsin varit sommar i år?! Den blötaste augusti på länge, kan man läsa på www.smhi.se. Jo tack, vi har märkt det. Idag sken dock solen. Wow liksom.

I måndags var det ett litet distriktsmöte i agilityverksamheten, hunderi alltså men inte så mycket praktiskt utövande. I tisdags överlät jag hundarna i husses vård och var med och ”jagade höns” med klubben. Det är ett litet extraknäck vi har, som jag kanske nämnt tidigare, att samla ihop hönor som ska gå till slakt. För en gångs skull var det helt klart bättre att vara inne i hönsstallarna och jaga hönor än att stå utanför och packa/langa fram burar. Halvvägs igenom jobbet kom det nämligen en rejäl störtskur, så ”utegänget” blev rejält blöta (de som inte redan hade regnställ).

Igår var det äntligen dags för lite praktisk hundträning (efter utskick av ett stycke PM till söktävling som jag ska vara tävlingssekretär på ). Har bestämt mig för att ge Lazer lite ”timeout” från hinderträningen i agility – ja möjligtvis utom slalom och kontaktfält – för att se om vi kan komma loss från den här ”jag lägger mig ner” låsningen. Alltså blev det lydnad istället, jag har ju en plan på att tävla appell så småningom så det finns ju lite att snickra på. Började med lite linförighet – position i korta raksträckor, starter och högersvängar. Gick faktiskt riktigt hyggligt om jag får säga det själv.

I läggandet under gång har vi lite att jobba på – att man kan lägga sig i rörelse är lite svårt… Inkallning körde jag mest på ”komma snabbt” och struntar just nu i ingångarna.

Sen kom hjärnsläppet. Utan att tänka mig för släpade jag fram lydnadshopphindret, satte det på 40 cm (han ska hoppa 50 på tävling) och placerade Lazer och mig själv vid hindret. Tanken var att träna på det som egentligen är lydnadsklass 1-hoppet dvs gå ifrån honom och så låta honom hoppa till mig. I samma sekund som jag lämnade hunden insåg jag – hur smart var nu det här, med tanke på problemen jag har haft framför hopphindren på agilitybanan när jag lämnar honom där (lägga sig platt-beteendet)?! Snacka om otur när man tänker…?? Men nu är det en lustig liten hund jag har. Ett lydnadshinder är något annat än ett agilityhinder. Inga problem här inte! Han skuttade glatt över, om än med ett islag första gången.

Det började regna lite och jag bytte hund, så fick Otto köra hopp-4pinnarslalom-hopp-4pinnarslalom ett par gånger både höger och vänster. Vippen stod placerad lite till vänster om andra hopphindret och den drog VÄLDIGT mycket. Mental notering för vintern, börja köra ”hinderdiskriminering”. Säger jag ”hopp” så är det f-n inte ”vippen”… J Lyckas vi kravla oss upp till tvåan så blir det ju mer ”fällor” är jag helt övertygad om. Körde även lite nerfartsträning på Aet eftersom det har varit ett problem på flera tävlingar nu. Detta är också något som jag helt klart ska jobba mer med i vinter. På sikt måste det ju faktiskt funka även om jag inte är precis ”där” och säger ”ner”… Lagom när belysningen på planen (som jag själv satt på 30 min) slocknade gav jag upp för då började regnet verkligen vräka ner.

Väl hemma genomgick jag en brottningsmatch med datorn. Hur fanken en del av Norton 360 plötsligt kan sluta fungera, och programmet KRÄVER ominstallation som åtgärd, är för mig en gåta. Till slut så var vi överens, Norton och jag, men det tog en bra stund. Eftersom jag hade lite pyssel som skulle göras så var det extremt taskig tajming.

Det är nedräkning till Tjejmilen och jag har en skum känsla i halsen. Jag intalar mig att det är hönsdamm från i tisdags men proppar i mig Berocca-kopia, vatten och halstabletter för brinnande livet. Det blir inget personbästa i år men runt ska jag. Dock utan genomklappning av den modellen det blev när jag sprang allra första gången (1997), tack. Lite förstånd har man väl förhoppningsvis skaffat sig.

Nu ikväll har det blivit lite agilityträning, vi satte upp de första 8 hindren från en hoppklass 3-bana och det blev nog ganska bra. En faktiskt ganska ”lagom” trixig sväng i början, slalom och sen lite mer rakt på mot däck, tunnel och hopp (som vi byggde ut till en oxer). Otto skötte sig riktigt bra, bortsett från när jag ”pressade” lite i slalom… Försöker hitta balansen där, hur mycket kan jag ligga på utan att han blir störd. Och det är ju på träning man måste testa gränserna.

Lazer fick sig ett pass lydnad till ikväll. Mer linförighet på samma tema som igår, lägganden i rörelse (nu börjar han greppa den idén) och inkallning. Den här gången la jag på några rejäla ”sitt – stanna kvar” övningar också – gå iväg ca 10 meter och sedan tillbaka. Det ska nog bli bra det här.

En vecka har gått… och det var det där med att höja ribban…

2011-08-28T19:20:00.001+02:00

Veckan har susat förbi och jag har inte haft direkt tid/ork till bloggande.

I tisdags kväll var det i alla fall instruktörsmöte på klubben, dessa tillställningar tenderar ibland att bli något livliga där alla pratar i munnen på varandra… I synnerhet som det den här gången var lite uppe om sånt som “behöver vi utöka kursutbudet”. Det är nog lite så att många av oss som är “aktiva” har svårt att inse att det finns gott om människor därute som behöver… ska vi kalla det “en spark därbak” för att verkligen “göra” något med sina hundar? Organiserade promenader, prova-på-kurser osv finns det en marknad för på andra håll, varför inte hos oss? Rent krasst, hur många vet när de köper sin första valp om de kommer att bli intresserade av att tävla i någon gren? Inte särskilt många…

Efter mötet gick vi ut några stycken och körde lite dubbelbox och slalom… Funderar på om Lazer ska få ha lite agility-timeout ett tag. Han tar till platsliggningsbeteende när han ska sitta kvar i starten (det ligger väldigt högt upp i verktygslådan just nu eftersom vi tränar mycket “ligg med hakan i backen”) och det känns inte riktigt bra att hålla på och “tjafsa” med honom om det. Att “vänta ut” känns som att befästa ett blivande tjuvstartsbeteende – och heller inte lyckat med tanke på platsliggningen, när det faktiskt ÄR en sådan. Flygande start känns inte heller som ett bra alternativ bara för att köra…

I onsdags försökte jag jogga lite, det gick “så där”. En konstig känning i ena benet, jag hoppas o tror att det är någon form av stukning/sträckning (tror jag trampade lite snett på agilitybanan efter mötet i tisdags). Bara det inte är en benhinna som bråkar… Sånt har jag varit ute för förut och det slipper jag helst.

I torsdags hade vi “kickoff” med jobbet. Temat var filmen “Plötsligt i Vinslöv” och vi spelade bl.a. bangolf och åt middag på Tavernan i Vinslöv. Trivsamt, med ganska små medel!! Det var hela kontoret som var med och det är ju kul att umgås över avdelningsgränserna också. Alltså blev detta en torsdag då jag INTE var på klubben. Vilket inte hör till vanligheterna (en av klubbkamraterna ringde t.o.m på fredagen o undrade om något hänt…).

Igår var det dags för agilitytävling igen. Nästan hela vägen till Halmstad var det regn och åska och väl på plats dånade det på rejält. Starten blev uppskjuten en kvart och det räckte faktiskt för att det värsta skulle dra förbi.

Till slut kom tävlingen igång och för large-hundarna började det med agilityklass. Där hände något som jag ALDRIG varit med om förut. Otto hoppade av vippen (gungbrädan) innan han ens passerat mitten?! Jag fattade ingenting, men var i alla fall skärpt nog för att kolla (jag hade en aning) snabbt på domaren och jo, det är en vägran som döms då. På’t igen men lite hade jag nog kommit ur fas rent mentalt… Slalomingången satt fint men min tanke att “bra det står inget rakt efter slalom” på banvandringen sket sig. Antagligen började jag – mentalt – sikta mot Aet som var nästa hinder efter slalom och med EN pinne kvar gick Otto ur och drog upp på Aet. Disken ett faktum. Dessutom dålig nerfart på sagda hinder. Urk… Vi har lite att jobba med där! (Som om jag inte visste det innan??)

I hoppklassen gick det i alla fall något bättre dvs vi kom runt. Först blev det en utsvävning för att kolla en hindervakt (som var extremt blekhyad och dessutom klädd i knallrosa, min hund var inte den enda som skulle kolla in den personen kan jag säga) och sen 2 gånger fel port in i slalom. TVÅ gånger… Klantig matte som inte skärper upp inskicket efter första missen! Där tickade det alltså sekunder eftersom jag inte fick stopp på tokerierna förrän han i princip var klar med hindret… Sen gick det bra och alla pinnar passerades korrekt. I mål kom vi med 10 fel + 6,91 tidsfel. Med tanke på utsvävningen till hindervakten och 2 ggr omtag av slalom, så kan jag ju återigen konstatera att det är inget som helst fel på farten!

Det är här som jag – återigen – slås av det här med att man höjer ribban… För ett år sen hade jag varit själaglad för ett lopp där vi faktiskt kom i mål. Nu “räcker” det liksom inte längre. Jag vill ha det nollade loppet!

Idag hade vi kunnat haft 2 chanser vardera i agility- respektive hoppklass om inte jag “fegat” när jag anmälde. Jag orkar inte 4 lopp på en dag, tänkte jag… och anmälde till en agilityklass och 2 hoppklasser. Till saken hör att jag har en klubbkamrat som har 3 hundar i samma storlek som glatt anmälde till alla klasser och alltså har 12 lopp i benen efter dagen. Jag har – än så länge – bara en hund jag springer med… (och när jag såg PMet och hur dagen var upplagd grämde jag mig så klart att jag inte anmält till allt)

Först ut var agilityklasserna och där får jag vara nöjd med att nerfarten på A-hindret funkade…! Sen var jag dessvärre inte snabb nog till det tänkta framförbytet före slalomet och Otto fortsatte istället rakt fram över långhoppet på tvären och ut till en ung hindervakt som – i hans ögon – tog emot honom med öppna armar. Det är lite oklart om den stackaren försökte klappa honom eller värja sig… Jag var nog tyvärr lite kort i tonen när jag sa åt vederbörande att “låt bli honom, ta inte i honom”. Det är ju dessvärre så enkelt att ska man “fösa bort” Otto får man vara ganska så bestämd, annars tar han det bara som lek/kel/kul. Och jag vill ju INTE att funktionärer ska vara kul, efter alla gånger han har lämnat banan…

I första hoppklassen blev det disk, orsakad av MKM (Mycket Klantig Matte). Återigen gör jag en felbedömning under banvandringen, jag har fortfarande inte riktigt koll på hur långt jag kommer kontra Otto i vissa situationer. Här handlade det om starten… Jag ville göra ett bakombyte vid långhoppet som var hinder nr 4, men låg så långt fram så jag borde gett xxx i att ens försöka mig på ett sådant. När jag började “trycka på linjen” så drog sig Otto (helt korrekt ur hans perspektiv) åt sidan och gick rakt in i mitten av slalomet istället för att hoppa rakt fram över långhoppet. Typ, enkelt uttryckt. Jäkligt svårt att beskriva i ord men väldigt uppenbart när jag var där. Sen blev det annat strul på vägen och inte heller det här loppet blev fullföljt ens som träning…

Sista chansen för dagen, andra hoppklassen. I den var det en mur med (det var det förresten i hoppklassen igår också) och det känns rätt bra att vi faktiskt har tränat på “täckta” hinder. Ett lydnadshinder duger ju långt, men vi har faktiskt en mur på klubben också som vi slänger in ibland när vi tränar.

Det här loppet gick bra. Riktigt bra – fram till muren… Där kom Otto lite nära hindret och att han lyckades häva sig över det utan att riva bevisar bara vilken kämpe den hunden faktiskt är när det gäller! Tyvärr kom jag sedan lite långt fram för – slalomingången så han for rakt in i andra porten. Någonting säger mig att vi behöver träna på slalomingångar (som om jag inte redan visste det, egentligen)?! När vi väl trasslat oss ur det och tagit om slalomet så kom vi i mål med “bara” 5 fel för den vägran (fel port räknas som vägran för er som inte är “agilitynördar”) och en klart hyfsad tid med tanke på omtaget i slalom. Ett bra lopp – men ingen nolla… Nåja. Man får vara glad för det som funkade och det var det faktiskt mycket som gjorde! Ytterligare ett lopp som jag jublat över ifjol – och egentligen gör jag det i år med. Det räckte till en 14:e plats och det är ju faktiskt inte direkt dåligt i ett startfält på 50 ekipage.

Nu ska jag försöka göra lite söndagskväll här. En kvällspromenad och sen slappa lite innan det är sängdags. Eller…?

Hjärnspöken, fullt ös och slappa...

2011-08-21T19:56:00.003+02:00

Den där stunden framför tvn i fredags satte tydligen fart på min hjärna. Natten till igår kryllade det av kanotister i mina drömmar. Lite läskigt var det när jag vaknade och insåg att min hjärna hade återupplivat en person som har varit död i ca 12 år... Jag var till och med på begravningen. Hua!

Som motvikt till detta kastade jag mig in i hundvärlden istället igår och gjorde en utryckning till Göteborg där det var final i Doggy Professional Agility Cup. Det är Sveriges Hundungdom som kör detta ihop med Doggy och kombinationen behov av tidtagningsutrustning (som HU-distriktet äger) och funktionärer (jag) gjorde att jag blev ombedd att komma upp. Det är kul att göra "punktinsatser" på det sättet faktiskt! Det blev en ganska lång dag, men allt gick bra.

Idag har jag varit lite smålat, tycker jag själv i alla fall. Husse stack iväg på bockjakt mitt i natten och jag vaknade vid halvsju och kunde inte somna om (troligen för att jag då hade sovit mina 7 timmar, det har varit mitt sömnbehov i ganska många år, men risken är väl att det är åldern också...). Lika bra att kliva upp, äta frukost, städa lite... Sen kom husse hem och så småningom gav vi oss iväg för att köpa ett par fönsterbänkar och "bunkra" lite i största allmänhet. Efter hemkomst vidtog - slappardagen... En stund på soffan, en stund i baden-baden-stolen (i skuggan, jag fixar inte att sitta mitt i solen några längre stunder numera - tänk, jag som kunde sola i timmar förr...). Säkert nyttigt på många sätt - men sen blir jag ju så stressad av allt jag BORDE ha gjort. Nu är jag tack o lov just nu ikapp med det som "måste" vara klart dvs har någon form av deadline och det är nog därför som jag "vågar" kosta på mig lite slapphet. Vissa saker är det ju liksom inte nån katastrof om de blir liggande en dag till, eller en vecka för den delen...

Husse stack iväg på bockjakt igen nu på kvällskvisten och jag tog hundarna och körde till klubben. Dagen igår blev inte så kul för dem så lite agilityträning kunde väl göra susen tänkte jag. Med Otto gick det "sådär" och det är återigen höger-slalom som stökar. Till slut fick jag till det. Jobbade också lite på tighta svängar, där har vi sekunder att hämta. Det kommer behövas om vi nu skulle lyckas klara ett par pinnar till så att vi blir uppflyttade till klass 2. Lazer fick köra raksträckor, tighta svängar, slalom och lite kontaktfält - nerfarten på balansen (det körde jag förresten med Otto också, fast egentligen är det nog Aet jag borde traggla med honom på den punkten).

Och nu... står det en pajdeg på "vänt" i kylen... Det ska bli en hallon-maräng-paj, är det tänkt. Vi får väl se hur det blir.

En doft av det förflutna...?

2011-08-19T20:10:00.003+02:00

Idag när jag kom hem var energin slut. Eftersom husse har jaktsemester så hade han varit hemma med hundarna hela dagen - alltså kostade jag på mig att landa i soffan när han körde till skogs (jag är ute när gubben min är hemma, jag är inne när gubben går ut, eller hur var det nu?). Zappade lite bland tv-kanalerna och snubblade in på Eurosport. Där det visades VM i min gamla idrottsgren - kanot. Jag hade knappt koll på att det pågår ett sånt VM, såg en liten notis om det på sportsidorna i dagstidningen häromdagen. Det säger en del om hur långt ifrån den världen jag befinner mig numera. Lite skillnad mot när jag både hade det som fritidssysselsättning och jobb! Nåja, jag fastnade i alla fall och precis lagom visade det sig. Nästa lopp som skulle visas var nämligen herrarnas K2 1000 meter med Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson. De vann ju OS 2004 och har nu gjort comeback tillsammans efter skador och "ha slutat" osv... Och minsann om inte grabbarna paddlade hem ett silver! Fortfarande, 16 år efter mitt sista SM (där jag inte hade mer ambitioner än att inte komma sist), får jag "ståpäls" av sånt. En stund senare visades även damernas K4-lopp i repris i samband med prisutdelning, inga svenska medaljer där men vilket tryck det var i den ungerska besättningen - även där går det rysningar utmed ryggraden på mig. Jag vet ju liksom hur det känns när allt stämmer på nåt vis. Även om jag aldrig stått högst upp på pallen på ett mästerskap av den kalibern så...

Till saken hör nog också lite att Marcus och Henrik är inte SÅ mycket yngre än mig. De var i full gång när jag slutade. Marcus har en äldre bror som tävlade i samma klass som min yngre bror. Jag vet ju vilket slit det är att träna i den idrottsgrenen så jag är full av beundran, dom har ju liksom orkat slita bra länge!!

Efter att ha sett detta samlade jag ihop mig och gav mig ut på en liten joggingtur med Otto och Lazer. Det blev inte så långt, men det blev. Jag har väldigt svårt att uppbåda energi för någon form av träning på fredagkvällar, kanske är det också lite sviter från det förflutna. Just fredagar var alltid vilodag när jag tränade och tävlade kanot. Delvis av praktiska skäl - var det tävling på helgen så reste man på fredag eftermiddag/kväll.

Nu sitter jag och funderar på om vi ska ta och kosta på oss högre hastighet på internettet. Det tar en evinnerlig tid att tanka upp filer till t.ex. YouTube. Jo, det går att få se en del av mina agilitylopp - men då får man be snällt om länkarna som förmedlas per mail. Jag visar inte upp mig och Otto för hela världen. :-)

Bokläsning och agilitytävling

2011-08-18T22:38:00.001+02:00

Eftersom jag igår kväll säckade ihop i soffan när åskvädret slog till, så läste jag hastigt och lustigt ut den tredje boken av Anders Roslund & Börge Hellström “Edward Finnigans upprättelse”.

Ewert Grens och Sven Sundkvist (och den nya kollegan Mariana Hermansson – och även åklagaren Ågestam) hamnar mitt i ett mycket märkligt fall när det som först ser ut som en grov misshandel på en finlandsfärja leder dem till någonting helt annat. Mannen som misshandlat – finns nämligen inte… Han är död?

Den här gången är det frågan om dödsstraff som Roslund & Hellström ger sig i kast med och det är – som vanligt – tunga frågor. I synnerhet som man som läsare igenom hela boken förstår att den morddömde nog faktiskt är oskyldig… Men: om inte han gjorde det, vem var det då?? Den frågan får sitt svar i slutet av boken – i en twist som får även mig att nästan bli tvungen att läsa om några sidor för att se om jag förstod rätt…

Nu tror jag att herrar Grens, Sundkvist, Ågestam och kvinnliga kollegan Hermansson, får vila lite… Det finns mer i “att läsa högen”.

Ikväll var det dags för klubbtävling, tillika deltävling i KM, agility. Det var en mindre lyckad historia för min och Ottos del. På plussidan får vi räkna in att slalom fungerade och att kontaktfälten fungerade. Man får se till att vara glad för det som funkar.

När det hela var undanstökat och fikandet var över, tog jag ut Lazer och körde några raksträckor med hopphinder, slalom och däck. Det gick i alla fall riktigt hyfsat. Men nån tävlingsdebut i agility för honom blir det nog inte i år. Vill känna att det finns… stabilitet i det vi gör, innan jag går ut och tävlar med honom.

Ofrivilliga pauser

2011-08-17T22:01:00.002+02:00

Som jag nämnde i hastigheten igår drabbas vi ibland av ofrivilliga pauser på mitt jobb... Tekniska system i all ära men ibland trilskas de. Eller som jag sa till vår avdelningschef idag (h*n är i grunden lika lite tekniker som jag): ibland är jag helt övertygad om att även datorer har en själ... (Ibland vet man helt enkelt inte varför saker inte fungerar...) Ett märkligt exempel på detta är den externa hårddisk jag köpte häromåret för att ha som backup till hemdatorn. Den rosslade till några gånger i vintras och verkade sedan ha "somnat in". Jag beställde raskt lagringsutrymme på nätet och hoppas att det fungerar bättre i händelse av datorhaveri... Sen pratade jag lite med en av it-teknikerna på jobbet och han sa "ta med den hit så kollar vi". Det finns ju lite andra verktyg att tillgå på jobbet än de man har hemma som vanlig hobbyanvändare. Igår kväll fick jag för mig att göra en koll till. Och... som en gammal bil ungefär, den hostade och rasslade några gånger men sen tuffade den igång igen! Alltså... någon slags själ har tekniska prylar. Jag ägnade alltså en stor del av kvällen igår, efter hemkomst från brukshundklubben, åt att rädda det som räddas kunde från den hårddisken. Det fanns nämligen, dumt nog, saker som jag inte hade sparat någon annanstans på den där hårddisken...

Träningen igår på klubben blev något av "back to basics". Ibland vill vi så mycket och man får så mycket tankar när man tävlar - men ibland behövs det lite "lätta" övningar för att jobba med hindersäkerhet och fart också! Stoppade bl.a. in en övning med flera korta slalom, det kan nog vara bra för Ottos och mitt självförtroende när det gäller det hindret...! Lazer fick tyvärr en flygtur mitt i en övning. Det pågick kurs och plötsligt var en kurshund av terriertyp på väg ner till oss bland hindren. Jag har liiite svårt för lösa terriers som kommer farande på det sättet. Eller ja, jag har svårt för de flesta hundar som kommer farande på det sättet egentligen. Jag vet ju inte vad hunden har för uppsåt, vill den leka - eller något annat? Med Otto är det i det där läget bara att hoppas på det bästa, honom kan jag ju inte direkt lyfta upp i famnen, men det var faktiskt precis vad jag gjorde med Lazer. Effekten blev inte helt bra, han tyckte det hela var rätt jobbigt och gick i totalstrejk efteråt. Efter en stunds vila och när alla andra hundar försvunnit från plan, fick jag dock igång honom igen. Kanske har jag tränat lite väl mycket platsliggning den senaste tiden för så fort jag lämnar honom lägger han sig ner och ligger platt... Något att fundera på för OM jag nu skulle få för mig att försöka komma uppåt i lydnadsklasserna också så finns det ju ett moment som heter sittande i grupp också.

Ikväll blev det också lite ofrivillig paus. Planen var promenad och jogging. Verkligheten var regn och åska. Jag har respekt för åska. I synnerhet som vi bor, de flesta promenad/joggingrundorna går mer eller mindre på öppna fält. Som jag nog nämnt tidigare känns det då direkt dumdristigt att ge sig ut när åskan går. Det blev till slut en promenad mellan skurarna. Jag hade tur som en tokig, två minuter efter att jag kom in öppnades himlens portar! Sen blev det hagel också...

Pga åskan var det ju bara att glömma de föreningsadministrativa insatser jag tänkt göra som krävde dator och internet. Istället har jag haft en sån där kväll som jag har väldigt sällan. Ensam hemma med hundarna och en bok i soffan. Rätt slappt alltså. Men man behöver nog sånt ibland också. Även om det var en ofrivillig paus det också.

Systemen motarbetar oss....

2011-08-16T11:34:00.003+02:00

... så jag tar en liten paus i arbetet och skriver några rader här.

Kom på en sak till som var en liten seger i söndags. Jag har ju ibland funderat över hur/om det påverkar Otto när jag kör iväg på tävling och inte tar med de andra hundarna. När jag tränar är ju alltid Lazer och Hampus med, åtminstone i bilen (på senare tid har ju Lazer börjat vara med "på plan" en del också). I söndags var de dock inte med och bevisligen fungerade det ändå. :-) Eftersom jag tenderar att hamna i smått skrockfulla beteenden så är det bra med varje sån här gång som slår sönder att "det måste" vara på ett visst sätt. När jag tävlade kanot hade jag - om jag tänker tillbaka - nog ganska mycket rutiner och "måsten" runt mina starter. Jag var inte på den nivån att det var samma strumpor varje tävlingsdag, men en hel del annat var det nog. Samtidigt tror jag att det där beteendet (som jag vet att jag delar med många idrottare) nog var ett sätt att skapa trygghet i situationen också, en form av mental förberedelse. Problemet är ju när man får för sig att "utan prylen X så kommer det aldrig att gå". När tryggheten blir en belastning, så att säga. Jag jobbar på att få bort en del av de attribut som jag omger mig vid i hundträningssammanhang, typ kepsen som i stort sett alltid sitter på huvet när jag tränar/tävlar hund (hm, jag hade faktiskt keps när jag tävlade kanot också!). OM jag skulle glömma den så får ju liksom inte tävlingsresultatet hänga på det!?!

En bok till…

2011-08-15T10:54:00.000+02:00

Eftersom jag i förra veckan åkte mycket tåg till och från jobbet, så blev det en hel del läsning och därmed var en bok till ur ”semesterhögen” avklarad.

Isabel Allendes författarskap var jag nyfiken på länge innan jag fick ”tummarna ur” i samband med ett pocketbyte där den som skickade till mig gick på min önskan att ”slippa deckarträsket”… Det är färgstarka och mustiga historier Allende målar upp, med starka kvinnofigurer. Den här gången tog jag mig an Ödets dotter. I ärlighetens namn gillar jag inte riktigt den svenska titeln, jag slängde nämligen en blick på insidan och konstaterade att originaltiteln är ”Hija de la fortuna”. Mina gamla gymnasie-spanska-kunskaper vill gärna ha det till att ”fortuna” snarare är lycka än öde…? Nåja.

Historien handlar om Eliza som växer upp som ”adoptivdotter” (formellt är hon inte adopterad, men de ger henne sitt efternamn) hos ett brittiskt syskonpar i Chile under 1830-40-talen. Hon lever i en skyddad tillvaro – till den dagen hon möter Joaquín som hon förälskar sig handlöst i. När sedan guldruschen i Kalifornien tar fart, ger han sig av för att söka lyckan – och Eliza följer så småningom efter. Det är en spännande historia med färgstarka personligheter och på slutet en del överraskande ”knorrar”.

Jag gillar Allende, kanske framför allt för att hennes böcker är så annorlunda mot de deckare jag oftast läser (?).

Nu har jag bara en biblioteksbok kvar i högen så det får bli den härnäst! Kanske skulle försöka låna den som ljudbok också, för det drar ihop sig till en liten bilresa igen.

Agilityhelg

2011-08-14T18:35:00.001+02:00

Som jag nämnde för ett tag sen så slog tävlingsdj-vulen klorna i mig rejält efter att vi började plocka “pinnar” jag och Otto, så jag frångick mina principer och anmälde mig till tävling både lördag och söndag den här helgen. Normalt sett hävdar jag att det “räcker” att tävla en dag av två…

Igår var det Råådalen som gällde och där hade de alla klasser. Först ut på morgonen var klass 3, sedan klass 2 och sist på dagen klass 1. När PM kom ut räknade jag raskt ut att före 12 behövde jag ju i alla fall inte vara på plats, troligen snarare framåt 14-tiden… Det är ju dock dumt att chansa så jag (och ett par av klubbkamraterna siktade in oss på ankomst 12). Lite grann fanns det en förhoppning att klass 3-ekipagen vid det laget skulle ha börjat köra hem, vis av erfarenheten vet jag att parkeringsmöjligheterna vid Råådalens BK inte är helt lysande. Vi hade tur som tokiga på den punkten (månne förbrukades där all tur för dagen), när vi svängde in på parkeringen hittade jag direkt en lucka. Medan L körde vidare in och letade, och sen fick backa tillbaka igen – körde den ena bilen vid sidan av mig! Alltså en ledig plats till. Bingo, kan man säga…

Sen blev det till att vänta… Vid 14-tiden var det mycket riktigt dags för banvandring i agilityklassen. En bana med en del tvära svängar och det är ju inte precis min och Ottos paradgren. En kombination som jag funderade en hel del på under banvandringen var vippen och sedan 90 graders sväng till platta tunneln (om jag inte minns fel ska det vara rak ansats till platten, hur i hela världen det var tänkt att bli det vet jag inte men domarna brukar ha svar på allt sånt om man frågar så det är ju liksom ingen idé att ifrågasätta). DEN hade jag inte behövt fundera över. Loppet blev ett mer eller mindre totalhaveri, det kändes lite som att jag var tillbaka i gamla diskningsträsket. Ett jättehopp från Aet som var hinder nr3 gjorde att jag tappade lite fokus och sen gick Otto ut ur slalom – trots att jag hade honom till vänster om mig?! tog om de sista pinnarna och då fick han totalt fnatt och sprang rakt fram och hoppade ÖVER vippen?? Den var inte ens nästa hinder. Lät honom ta den på “normalt” sätt och sen gick vi ut från banan… Suck.

Efter ytterligare timmar var det dags att ladda om för hoppklass. I den fungerade i alla fall slalomet igen, skönt! Däremot drog vi på oss en rivning. Tyvärr hade jag ingen som kunde filma, av närvarande träningskamrater så banvandrade 2 när jag sprang och den 3e skulle starta 2 hundar efter mig… Men i efterhand har jag funderat på att det efter det rivna hindret var en tvär sväng till vänster, möjligen har jag börjat röra mig för tidigt och Otto därmed börjat svänga över hindret och “tappat” bakbenen. Surt, men jag kämpade vidare – till näst sista hindret som var en böjd tunnel. Han kom lite tokigt på hopphindret innan och fick inte alls den raka tänkta linjen till rätt ingång utan hamnade långt vid sidan av. Så när jag vrålade “tunnel” och han vred upp huvudet så var det fel tunnelingång han såg – och tog. Återigen – duktig hund, klantig matte… Naturligvis skulle jag ha kallat honom till mig först och SEN skickat på. Nåja, lätt att vara efterklok. (Det som var glädjande med dagen var att träningskamraten L med O tog sin första välförtjänta pinne i hoppklass, kul!)

Efter detta “diskningsträsk” så kändes det lite “så där” när klockan ringde kl 5 imorse (när jag ska jobba är det 05.30 som gäller). Eftersom jag inte var riktigt säker på hur lång tid det tar att köra till Älmhult så ville jag gärna ha god tid på mig. Nu tog det inte mycket mer än en dryg timme, till min förvåning. Min kollektivtrafikskadade hjärna ser nämligen Älmhult som något som ligger norr om Hässleholm – och det gör det också. Men när man kör hemifrån så är det närmare och snabbare att ta E4an norrut och sen tvärsa rakt in.

Även idag började det med agilityklass och jag hade startnr 50 i ett fält på ca 60 startande. Det började mindre bra även idag – den här gången var det uppfarten på balansen som gav 5 fel. Jag VET att vi har ett litet problem där, det handlar om hur Otto sätter tassarna innan han kommer fram till hindret men eftersom det känns som att det trots allt funkar 99 ggr av 100 så… är det inget jag direkt lagt något krut på. Surt när den 100e gången är på tävling, men vi lyckades hålla ihop resten av loppet ändå och kom i mål på en hyfsad tid och bara 5 fel. Det visade sig att det räckte till en 7e plats och hade vi varit felfria hade tiden räckt till 4e plats. Ja, om inte om hade varit – har vi hört den förut?!

Ladda om och på’t igen i hoppklassen. Startnummer 4, som i praktiken blev 2 då 1 och 3 var strukna. Och minsann – med en räddning av det nästintill osannolika slaget när Otto var på väg in i en tunnel som han inte alls skulle in i, det var verkligen på det berömda håret – kom vi runt felfria. Sen var ju frågan – hur långt skulle tiden räcka? Det rasslade in några nollor till med bättre tid, men även många diskningar, rivningar och vägringar… En nolla är ju alltid en nolla, men man vill ju gärna ha den där pinnen också. Och när sista hund var i mål så ropades det ut att fem förare skulle komma och lämna in sina tävlingsböcker. Det femte namnet som lästes upp var mitt! Tjoho – vår andra hoppklasspinne var bärgad!

Med det resultatet i bagaget så var den tidiga morgonen glömd när jag körde hem. Ungefär som när jag för många år sedan körde från Stockholm till Skutskär för att tävla lägre klass spår med Simba. Det var samling kl. 7 och med 2 timmars körning så åkte jag hemifrån vid halvfem-tiden. Men – när dagen var över så hade vi hämtat hem uppflyttningen och då gjorde det inte så mycket att jag varit hemifrån i mer än 12 timmar när jag väl kom hem igen. Det är ju trots allt så att det ÄR roligare när det går bra. Dagens “sura” idag var väl den andra träningskamraten, L med P, som var nollad – men hamnade precis utanför pinnplats. Men det var ett bra lopp så jag hoppas L är nöjd ändå!

Nu är det bara att ladda om för ännu en arbetsvecka. Tjolahopp…

Knyckel...

2011-08-11T10:01:00.002+02:00

Igår fick jag lite att fundera på, körde slalomövningar hemma på tomten. Lazer är ju som han är - långt ifrån färdig med hindret men börjar ändå bli hyfsat säker. Fortfarande "får" jag inte göra konstiga saker för då kommer han i otakt, men det tar sig ändå. Otto däremot... Högerslalomet är ju sämre än vänster, det vet jag ju men nu har det uppstått en mycket märklig grej. Med 2 portar kvar vänder han sig om och tittar på mig med belöningsförväntan i blicken. Han tycker liksom att hindret är färdigt där?!? Och jag frågar mig - vad tusan är detta...? Jag har i alla fall INTE belönat för att man inte har kört klart hindret. Däremot börjar jag fundera på om han tar det som en belöning att han i det läget får köra igen, och igen, och igen. Har alltså börjat ta korta timeouter istället för att försöka med "gör om gör rätt" vilket just nu blir "gör om - och gör om - och gör om" och för en arbetsvillig hund så misstänker jag att det KAN vara en belöning i sig. Får nog ta fram videokameran och se till att få något träningspass filmat, så att jag kan jämföra det som fungerar, med det som inte gör det. Inför helgens tävlingar bekräftar i alla fall det här mina misstankar att det blir inget högerslalom på tävling än på ett tag.

Lazer fick även träna lite platsliggning. Det är hakan i backen som gäller, nu är vi uppe i 30 sekunder före belöning och totalt ligger han nog uppemot 2 minuter. Jag är fortfarande nära eftersom jag vill belöna rätt beteende. Vi övade också på lite snabba lägganden, ingångar till sidan, fotpositioner och snabba inkallningar. Det tar sig, så sakteliga.

Hit och dit...

2011-08-08T12:24:00.002+02:00

Om det är meningen att bloggandet ska vara någon form av dagboksskrivande så har jag havererat… Å andra sidan känner jag människor som bloggar betydligt mer sällan än jag. ”En bok om dagen” (se min länklista) försökte tidigare i våras hitta en bra definition på vad som är en aktiv blogg. Det är sannerligen inte lätt… och så har vi ju den där frågan som dyker upp ibland – VARFÖR man bloggar… Ibland känner jag att det hade varit lika enkelt, eller enklare, med en klassisk dagbok i pappersform.

Nu var det inte dessa bloggfilosofiska frågor jag skulle fördjupa mig i utan snarare vad jag har haft för mig under den första veckan efter semestern. I korthet så har jag joggat/sprungit lite med både Otto och Lazer med mig för att försöka få ”lillebror” att inse finessen med detta och det verkar funka, det har tränats lite hund både på hemmaplan och på klubben, det har jobbats (första veckan efter semestern är, i synnerhet i början av veckan) alltid smått förvirrad och ja… allt sånt där ”vanligt krafs hemma” har fixats med.

Veckans ”happening” var väl att jag skulle döma freestyle på USM lördag kväll. Redan när jag fick frågan började jag fundera på hur resan skulle företas på bästa sätt, men med tanke på att boendet krävde medhavd kudde och täcke = mycket packning, samt att Lazers ”mormor” K var USM-general och hade blivit väldigt ledsen om det lilla svarta ”barnbarnet” inte kommit med, så landade jag i att köra bil. Annars har jag faktiskt, med åren, blivit mer o mer förtjust i att åka tåg… Men då ska jag helst inte ha någon hund i släptåg och minimalt med bagage.

Körning längre sträckor underlättas av ljudbok har jag lärt mig, så jag hade laddat med Anne Holts ”Det som tillhör mig”. Detta är boken där hon introducerar sina nya huvudpersoner Inger Johanne Vik och Yngvar Stubbö (ja, det ska vara ett norskt ö där men jag får inte till ett sånt). Eftersom jag för något år sedan lyssnade mig igenom ”Presidentens val”, som kommer senare i kronologin (Holt är som sagt en författare där jag totalt har misslyckats med att läsa/lyssna böckerna i rätt tidsordning), så vet jag ju hur deras relation kommer att utvecklas…
Holt flätar i den här boken på ett spännande sätt ihop två till synes skilda fall som Vik är inblandad i, varav det ena är det som Stubbö arbetar med – där han mer eller mindre tvingar in henne i arbetet. Det är intressant med flera parallella spår och lite olika vinklar på det som händer. Jag gillar Holts böcker, inget snack om saken.

Fördel långresa och ljudbok – man får hela historien i stort sett i ett svep. Torsten Wahlund är dessutom en suverän uppläsare, redan någon gång på 80-talet läste han sommardeckare på Radio Stockholm vilket senare fick mig att sluka allt av författaren i fråga (har jag sagt det förut kanske). Där hamnade jag i deckarträsket, liksom…

Ca 13 timmar i bilen och 2-3 timmars ”tjänstgöring”, lite galen är man väl. Samtidigt är USM roligt för man träffar alltid några kända ansikten som man inte ser så ofta, och ungdomarna är så himla duktiga med sina hundar! Eftersom jag befann mig på norra sidan om Mälaren så kändes det som att det var lika bra att passa på och passera föräldrahemmet på norra sidan Stockholm också. Det är ju inte SÅ ofta jag hälsar på där. En liten omväg på 10 mil/1 timme men fördelen var att jag fick köra betydligt mer motorväg på hemvägen… Visst, på ett sätt är vanliga landsvägar roligare, men efter att ha sett en riktigt halsbrytande omkörning (mötande som skulle ge sig på att köra om 4 bilar, tur att jag o framförvarande bromsade i tid annars hade det kunnat gå riktigt illa) så känns det som att jag gärna undviker såna vägsträckor om det går.

Tävlingsplatsen var kanon, naturbruksgymnasium med boendemöjligheter för tävlande och funktionärer, matsal med bra mat (i alla fall de måltider jag åt), fina gräsytor direkt runt huvudbyggnaden och enligt uppgift även spårmarker runt knuten.

Lazer var med mig och visst, SÅ kul var det kanske inte för honom att åka bil så långa sträckor, men att vara med på tävlingsplatsen ensam (ja, tillsammans med mig men utan "brorsorna" alltså) är nyttigt för honom. Han fick även träffa mamma Engla och en del andra hundar, bl.a. en terriermadam som försökte trycka till honom. Lustigt nog tog han då till samma strategi som när Otto blir sur hemma – försöka leka MERA. Det hjälpte föga, kan jag säga. Sen är det himla kul att se honom ihop med mamma, det är så många beteenden som uppenbarligen är nedärvda!

När det gäller böcker i ”traditionell form” så fortsätter jag att jobba mig igenom Isabel Allendes ”Ödets dotter” (klart synlig i bilden i föregående inlägg). Det är mustiga, färgstarka och fascinerande historier Allende berättar! Nu är ju pappers-bokläsning något jag mest ägnar mig åt på tåg eller på ”lediga stunder jag aldrig har” (vilken litterär figurs sekreterare gjorde ofta saker på ”lediga stunder hon aldrig hade”?) så det tar lite tid.

Igår kväll upptäckte jag en flik med rubriken ”Hundar” på sbktavling.se – kunde inte låta bli att göra en sökning på ras. Att det finns några entusiaster till som kör agility med wachtel visste jag, och nu är ju rallylydnaden med där också, men att det ändå var ett 10-tal överraskade mig faktiskt lite. Det är ju inte direkt supervanligt med utpräglade jakthundsraser på tävlingsbanorna utanför skogen, så att säga…

Ljudbok

2011-08-02T21:45:00.004+02:00

Sakta men säkert tar jag mig igenom högen med "semesterläsning/lyssning". Även om semestern är slut...

Just nu har jag faktiskt haft 2 böcker på gång samtidigt, en ljudbok och en "vanlig", dessutom av helt olika karaktär. Lite lättare att hålla isär då faktiskt. Först färdig blev jag med ljudboken: Box 21 av Roslund & Hellström.

Första boken av författarparet fick jag ju i ett bokbyte förra sommaren. Jag, som egentligen lovat mig själv att undvika att fastna i fler deckarserier... Nåja, fastnat vet jag inte om jag har gjort - det har ju gått ett år sedan jag blev bekant med kommissarie Evert Grens och hans medarbetare Sven Sundqvist.

I den här boken får man lite mer bakgrundsbeskrivningar av framför allt kommissarie Grens. Två helt olika fall länkas samman då de inträffar på Södersjukhuset - sanning och lögn, lojalitet och tystnad blir stora och svåra frågor. Utan att göra någon "spoiler" så kan jag dock konstatera att någonstans efter mitten började jag fundera på det som avslöjas i det sista skälvande kapitlet. Har jag läst så många deckare så jag börjar genomskåda SÅ lätt, eller var ledtrådarna så skickligt placerade just för att man som läsare SKA börja... fundera?

Bitvis är de här böckerna väldigt mörka, riktigt ruskiga och rentav äckligt detaljerade. Det märks att ena halvan av författarduon har levt "det hårda livet", att de vet vad de skriver om när beskrivningar av knarkare och kriminella görs... Hualigen. Man vill egentligen inte tänka på hur mycket elände som finns i vår värld, och här sitter jag - och många med mig - och läser sådant som... förströelse?!

Som motvikt håller jag på med en Isabell Allende. Kommentarer kring den kommer när den är utläst.

Vem snodde juli månad?

2011-08-02T11:42:00.002+02:00

Redan augusti och igång på jobbet igen. "När jag var liten, var sommaren lång" finns det en strof som säger i en av Niklas Strömstedts låtar (sent 80-/tidigt 90-tal...). Den drar jag fram varje år vid den här tiden. Visserligen var 10 veckors sommarlov mer än vad 3 veckors semester är men... Jag vete katten var tiden tar vägen?!

Sliter just nu med inkomna ärenden som inte hanterats under min semester. Kollegorna har haft koll och svarat på akuta saker, men det ska ju rubriceras och hanteras osv...

Igår kväll hade jag planerat att ge mig ut och springa med Otto o Lazer direkt efter jobbet. Den planen blev raskt förändrad för precis när jag kom hem öppnades himlens portar och Tor körde sin vagn... Att ge sig ut på de öppna fälten runt vårt hus i åska känns rent dumdristigt så det blev till att vänta en stund. Men när uppehållet kom så... Den lille svarte hunden börjar nu fatta vitsen med att vara med matte och jogga, efter några turer med storebror som draghjälp. Husse tog en promenad med Hampus, som hade viss draghjälp av vittringen av oss... han har ju inte så brått på promenaderna numera annars, den gamle.

Semester = bokläsning, eller hur var det nu...

2011-07-26T17:29:00.003+02:00

Jag brukar ju utan problem ta mig igenom ett antal böcker på semestern och i år hade jag laddat med en rejäl hög - både köpta och bibliotekslånade. De sistnämnda börjar jag nu få lite panik med - de ska ju lämnas tillbaka när semestern är slut. Vilket det alldeles för snart är!

Dessutom är det jag har läst inte ens lånat, utan köpt: Bittrare än döden, av Camilla Grebe och Åsa Träff. Det är fortsättningen - om än hyfsat fristående - på "Någon sorts frid" som jag läste någon gång förra sommaren.

I centrum står fortfarande Siri Bergman och hennes psykologkollegor på den lilla mottagningen vid Medborgarplatsen i Stockholm. Den här gången dras Siri och Aina helt ofrivilligt in i märkliga händelser, när de leder en självhjälpsgrupp för våldsutsatta kvinnor. Samtidigt försöker Siri få ordning på sitt eget privatliv...

Psykologisk spänningsroman kallas boken och visst är det spännande, och lättläst! Sidorna vände sig nästan själva när jag väl tog tag i det - och det allra sista kapitlet ger onekligen historien en rejäl "twist"... Folk är inte alltid vad de utger sig för...

För övrigt fortsätter arbetslägret här hemma, som B konstaterade idag. Vi har kört 3 lass till tippen efter fönsterbytet (och viss rensning i förrådet).

I söndags var jag och hundarna på en liten utbytestävling på en av grannklubbarna. Lazer fick prova att springa hoppklassbanan men det var på tok för svårt för honom så det blev många förbisprungna hinder. Lärdom från Hampus är nämligen att inte bråka för mycket om sånt... Jag tror att det var en bidragande orsak till hans obefintliga fart, nämligen. Att jag "tjafsade" för mycket. Alltså - behålla arbetsglädjen är prioriterat! Otto tog sig i mål i en klass men det kändes som att jag hade lite dåligt fokus. Passade på att testa ett bakombyte in i slalom som jag inte skulle vågat göra i skarpt läge - funkade! Yes!

Nördigt...

2011-07-23T19:46:00.003+02:00

Dessutom... för ett tag sedan köpte jag ju videokamera, främst för att kunna filma mina tävlingslopp. Ungefär samtidigt köpte en klubbkamrat tält (efter att ha varit många som trängt ihop sig i ytterligare en annan klubbkamrats tält på en regnig tävling). Frågan då var lite - vad är nördigast, videokameran eller tältet...?

Jag har nu konstaterat att jag uppnått en ny dimension av nördighet. Jag har anmält till alla återstående agilitytävlingar (klass I) som inte krockar med jakt eller andra "prioriterade" aktiviteter under augusti-september (i oktober är det jakt som gäller, möjligen kanske Lazer är startklar då men DET återstår att se)... Jag, som alltid hävdat att jag inte tävlar mer än en dag av två under en helg... Snacka om att tävlingsdjävulen gripit tag! Eftersom jag inte ville boka upp något under semestern (mer än Fagersta-tävlingen) så har vi nu ett litet uppehåll på tävlingsbanorna fram till en bit in i augusti. Utmärkt tillfälle att träna på allt det där som vi stötte på under tävlingarna i Fagersta, i synnerhet i den sista klassen - den där vi faktiskt kom i mål?! Min träningskamrat L, muttrade något om att "det är då DU skärper dig". Hon var med och filmade när vi var i Göinge-Broby för några veckor sedan och hävdar stenhårt att det var en synbar skillnad i MIN attityd när jag gick in på banan i de första två (diskade) klasserna och den sista (som vi ju faktiskt vann...).

Semester - eller oavlönat arbete på hemmaplan?

2011-07-23T18:12:00.003+02:00

Rubriken grundar sig på vad en av våra konsulter på jobbet har sagt några gånger: Semester, det är mest oavlönat jobb hemma... Jo, det är väl därför "man ska ha husvagn" eller på något annat sätt förflytta sig till någon annan plats än hemmet, under semestern. OK, om man bor i (hyres)lägenhet så är det kanske inte riktigt lika mycket att stå i som när man bor i hus, men om jag minns rätt så fanns det alltid någon vrå att städa i även i lägenhet...

2 veckor av semestern är nästan förbrukade. Den första gick ju åt till diverse "hemmajobb" som kröntes av att nya fönster + ny ytterdörr installerades av inhyrd firma. Skönt att inte göra ALLT själv... Däremot var det ju kanske inte supersmart att detta inträffade samma dag (torsdag) som vi "var tvungna" att åka norrut om jag skulle hinna tävla som planerat i Fagersta, hos Lazers mamma (och "mormor och morfar"). Jag hävdade i o f s att vi kunde åkt dagen efter, jag hade ändå fått en tävlingsdag, men husse framhärdade - vi kör, så fort de är klara. Nu drog det hela ut på tiden och vi kom iväg först vid 19-tiden. Att köra 63 mil med husvagn tar sin lilla tid så vi var framme vid halvtre-tre på natten... 4 timmars sömn är nog inte optimal uppladdning för tävling kan jag säga, på morgonen var jag fortfarande så trött så jag skakade när jag höll i morgon-te-muggen. Nej, det var inte jag som körde, men så fort jag slumrade till fick jag höra av chauffören att "du sover ju"... underförstått: Håll mig sällskap...

Resultaten av tävlandet har jag redan kommenterat, tre diskningar (om än "bra" sådana) och ett 5-fel-lopp. Nu var ju inte tävlingen den enda orsaken till att vi åkte så långt, minst lika viktigt var att få tillfälle att träffa Lazers mamma och systrar. Det var himla kul att se allihop och bilder kommer... Framförallt är de väldigt lika! Syrrorna som träffas lite mer ofta eftersom de bor rätt nära, lekte så vilt så Lazer blev alldeles bekymrad och intog en något avvaktande position.

Vi tuffade vidare till Älvkarleby (på förslag från "mormor och morfar"), vädret såg inte jättelovande ut, men husse vill gärna fiska lite under semestern och det är ju ett känt fiskemål så - why not. Det blev lite annat turistande i närområdet också, men eftersom vädret var "sådär" gav vi upp efter 2 övernattningar och körde söderöver, via en av Stockholms norra kranskommuner där vi hälsade på min bror med familj (våra föräldrar kommenderades också dit på fika). Brorsonen (2½ år tror jag) var lite blyg i början - han ser ju inte oss så ofta - men tinade upp ganska snart. Och den här gången hade vi inte ens nåt paket med oss...

Vi fortsatte söderut, B ville passera Torsbo (jakttillbehörsaffär i södra delarna av Västergötland) och vi hittade en trevlig liten camping bara någon mil från butiken. När vi (eller mest husse, jag ger upp ganska snabbt i den typen av affärer) var klara så fortsatte vi söderut, via Falkenberg och Engelsons. Fynd - zip-off-byxa nedsatt till 149 kr/paret. Lika bra att köpa 2 par...! Hemma var vi vid 16-tiden i onsdags. Rätt lagom tid att komma hem och packa ur vagnen osv. Dessutom var det ju fortfarande lite halvkaos hemma pga fönsterbytet - rätt mycket på väggarna var nerplockat, möbler flyttade osv.

I torsdags ägnade sig B åt att lägga sten (nytt växthusunderlag) och jag passade på att göra en del sån där städning som man inte gör så ofta. Typ dammsuga takbjälkar. Framåt eftermiddagen började det regna men det hejdade inte mig som hade en tårta (nåja, det blev rabarberpaj) att bjuda klubbkamraterna på efter pinnen+vinsten för ett par veckor sedan. Är det torsdag, så är man på klubben... Hann träna lite också, bl.a. på bakombyte in i slalom - en av de saker som det retade mig att jag inte kände mig säker med på tävlingen! Funkade utmärkt på träning... Lazer får också traggla slalom + en del annat när vi är på klubben och har tillgång till hinder.

Igår flyttade vi växthuset. Växthus är jag inte helt övertygad om att jag skulle ha skaffat ett "självmant" men nu ingick det i köpet när B skaffade huset och vi har odlat lite tomater och så där till och från. Nu stod det dock lite i vägen för ett annat projekt så det förflyttades. Att plocka ner ett antal glasrutor är en utmaning, för att inte tala om att tvätta av dem (och stommen) och sätta ihop alltihop igen. Jag trodde faktiskt att det skulle ta mer tid än det gjorde, runt 5-6 timmar behövde vi för att vara klara. Så rent har nog aldrig växthuset varit sen det var nytt... Vilket knappast är en nackdel! Nu ska vi bara ta och köpa nya rutor (plast, helst) istället för den som gick sönder i Gudrun-stormen för ett antal år sen... Vi har bara täckt där med byggplast och det är väl inte helt optimalt. Observera att inga ytterligare glas gick sönder i flytten. Däremot gick ett par av mina fingrar sönder lite grann. Så fort jag tog av mig arbetshandskarna lyckades jag skära mig på någon glaskant...! Efter andra gången lärde jag mig och behåll handskarna på.

Gårdagen kröntes av lite lydnadsträning med Lazer. Platsliggning (totalt var vi nog uppe i 1½ minut, nära och med flera belöningar för "hakan i backen"), fotposition, apportering och inkallningsingångar. När det gäller apporteringen har jag en nöt att knäcka om jag ska tävla lydnadsklass 1! Att hämta något som är utlagt eller kastat är inga problem för liten svart hund. Men att gripa något som jag står och håller i - löjligt! Jag tror jag vet hur jag ska angripa "problemet" men det var inte riktigt läge för det igår. Dessutom är det appellen jag siktar mest på och där är det ju en "riktig" apportering.

Idag har vi fortsatt projektet återställning av hemmet, nya gardinstänger har inköpts på Ikea bl.a. Dessutom har jag dammsugit och satt upp alla prisrosetter och jakttroféer igen. Jag säger bara en sak - jag vet att flera av mina brukstävlande vänner svär över dammsamlande pokaler som man får på brukstävlingar... prova att tävla lite agility eller ställa ut, eller börja jaga... prisrosetter och rådjurshorn är dammsamlare vill jag lova!! Här har jag dock konstaterat att min bästa vän är det lilla munstycket med långa borst till dammsugaren - och det faktum att effekten är ställbar på vår "nya" dammsugare!

Nu har husse stuckit till skogs med de 2 äldre hundarna så att jag och liten svart hund får lite "kvalitetstid". Vi har hunnit med en koppelpromenad (det är fortfarande inte Lazers bästa gren, att gå fint i koppel) och ska ta lite lydnadsträning igen strax. Regnet hänger i trädtopparna så man får passa på...

Och - som jag konstaterade på Facebook innan idag: Ett "projekt" om dagen är fullt tillräckligt...

Man undrar, sa flundran...

2011-07-20T20:23:00.002+02:00

Vi har varit ute på en liten semesterturné med husvagnen en vecka. Under den tiden har vi bl.a. hunnit tävla lite (nämndes i föregående inlägg), husse har fiskat, vi har hälsat på min bror m familj m.m.

Eftersom min blogg är helt öppen för allmänheten och jag alltså inte vet vem som läser, är jag lite försiktig med vad jag skriver när vi inte är hemma. Det är ju inte så svårt att klura ut vem jag är om man läser här regelbundet. OCH: detta har fått mig att fundera lite. Under semestern fick vi nämligen veta att det finns folk som anser sig veta väldigt mycket om vad vi gör (eller inte gör) med våra hundar - trots att det är typ 10 mils avstånd mellan oss?? Vad grundar man sådana uppfattningar på?? Vad "andra" säger?? Vad jag skriver i den här bloggen?? Det är inte utan att jag blir fundersam och börjar undra om det kanske är dags att skriva dagbok "på papper" istället. Det är ju på inget sätt så att ALLT som händer och sker i vår vardag skrivs ner här. Till exempel skriver jag ju väldigt lite om jakt - trots att vi har jakthund(ar). Av den enkla anledningen att jag inte är med på jakterna! Det är husses område och därmed inget jag uttalar mig om i "etern".

Lite smått funderar jag på om det är dags att begränsa rättigheterna till bloggen - jag vet att jag har fler läsare än vad kommentarerna tyder på, möjligen också sådana som tolkar mitt ständigt dåliga samvete som att jag/vi faktiskt inte gör något med våra hundar... När det gäller den biten kan jag bara konstatera att vanliga promenader skriver jag väldigt lite om. Och när det är tidsnöd så prioriteras promenader framför "träning", i min värld...

Mer stolpe ut - och A-höfter

2011-07-16T16:43:00.001+02:00

Vi har tävlat i dagarna 2 och i korthet har det varit mycket "stolpe ut"... Bästa loppet var sista hoppklassen då vi kom i mål med en retlig rivning på 3e hindret från slutet. Den klassen bjöd på en del saker jag funderade över under banvandringen, det finns en hel del handlingsmanövrar som Otto inte kan (eller som JAG inte vågar chansa på) så här fick jag med mig hem att träna på.

Lazers HD-resultat har också kommit ut på SKK Hunddata och han har A-höfter så nu kör vi så det ryker! :-)

Semestertider = lästider...

2011-07-14T15:56:00.002+02:00

Inför semestern har jag laddat med en rejäl (milt sagt) trave böcker. Jag har fotograferat den men bilden kommer en annan gång. 14 st tror jag det ligger i högen, varav 2 ljudböcker.

Först ut blev ytterligare en del i Arne Dahls A-grupp-serie dvs fortsättning på mitt projekt att läsa alla delarna i rätt ordning. Jag misstänker faktiskt starkt att även denna, Dödsmässa, är en som jag har missat tidigare!

Gruppen har så smått återhämtat sig efter dramatiken i den föregående boken, en ny sommar randas. I baksidestexten står det att en av A-grupp-medlemmarnas ex-fru hamnar mitt i ett drama - men allvarligt talat... Paul Hjelm har ju lämnat gruppen? Fast nu hamnar han mitt i det här fallet ändå, eftersom det är just hans ex-hustru, Cilla, som hamnar mitt i ett gisslandrama. Och i slutet får även Gunnar Nyberg göra upp med en del av det förflutna, från A-gruppens begynnelse.

De här böckerna är bladvändare men i just den här är det en del historiska dagboksanteckningar som tar upp ett antal sidor... Jag får nog erkänna att sådana skummar jag igenom väldigt snabbt! Visst hjälper de till att bygga förståelsen för bakgrunden, men det blir lite segt. Tycker jag... Den här gången.

Nu får det bli något annat härnäst, kanske till och med en "icke-deckare"? Har ett par sådana i högen, till och med en "fackbok" (och det är inte hundlitteratur). Den som lever får se.

Och så kom regnet...

2011-07-14T09:14:00.004+02:00

Lagom när det så smått börjar bli dags att fundera på att "koppla av" så kommer regnet.

Igår ägnade sig husse åt att börja förbereda på allvar där växthuset ska placeras efter flyttning. Själv yrade jag mest runt, kändes det som... Bilen skulle på service - visserligen på verkstaden i andra änden av byn men ändå. Passade på och tog Otto med mig och joggade hem därifrån, det blir ingen jättetur men bättre än inget.

På programmet för dagen stod även spår med Lazer. Lagom när jag skulle lägga ut det kom jag på att - spårselen hänger ju i bilen, som stod på verkstaden. Liten omplanering kan man säga!

Eftersom fönstren i huset håller på och byts i detta nu så ägnades lite tid igår åt att flytta runt prylar, inklusive rensa bort en del gamla tidningar och sånt.

Jag passade också på att kamma igenom Hampus päls och konstaterade att en av de "hudflikar" som jag betraktat som åldersförändringar och inte ens hetsat upp mig så mycket över, hade förändrat sig. Ett snabbt samtal till veterinären och visst var vi välkomna på eftermiddagen. Exakt vad det är, kunde inte vår husveterinär säga säkert, men som han uttryckte det "magkänslan säger att det inte är något som måste tas bort omedelbart, i synnerhet om hunden själv inte är störd av den". Skönt med en veterinär som inte vill skära så fort tillfälle ges...! Det finns vissa kliniker som enligt ryktet tar fram skalpellen så fort det finns minsta lilla anledning.

När bilen väl var åter hemma så blev det ett litet korvspår åt Lazer och minsann, det börjar verkligen ge effekt. Fördelen med det inte längre helt nyslagna gärdet är att det syns väldigt väl var jag har gått och han var mitt i spårkärnan åtminstone 99% av tiden. En liten, knappt märkbar, avstickare blev det men jämfört med tidigare - wow! Dessutom kan man inte påstå att han äter sig igenom spåret heller, för det var säkert mer än hälften av korvbitarna han gick över, men skit i det, nu har vi fått ordning på riktningen! Nästa projekt får bli att få ner tempot för det är fortfarande i högsta laget. Men en sak i taget.

Nu pågår det som sagt installation av nya fönster och det blir förhoppningsvis bra när det blir färdigt! Jag försöker mest hålla mig undan och inte vara i vägen. Ska ta en sväng ner till klubben och träna lite i regnet om en stund. Det måste köpas mer hundmat också... Ingen rast, ingen ro!

Semester? Oavlönat kroppsarbete, snarare…

2011-07-12T21:14:00.001+02:00

Ledig? Vila? Icke…

För en tid sedan så fick jag, genom omständigheter som är för krångliga att redogöra för här, erbjudande om ett antal cementplattor för fri avhämtning i Helsingborg. Eftersom vi behöver plattlägga hundgårdar, så tackade jag naturligtvis ja.

Igår plockades dessa plattor upp av ägaren och inhyrda hantverkare. Idag skulle vi således hämta.

Dagen började alltså med avresa hemifrån vid 06.30 för att hämta släp på uthyrningsfirman som öppnade kl. 07.00. Vidare till avhämtningsplatsen och lasta första lasset. Det var närmare 200 plattor à 20 kg… Det tar man inte på en gång, ens med ett släp som får lasta mycket, kan jag säga. Tre lass blev det och även om vi var flera som hjälptes åt framförallt vid pålastningen, så kan jag ju säga att det kändes i kroppen för en “kontorsråtta” som mig!

När detta var klart passade vi på att lasta ett antal kvadratmeter uppgrävda grästorvor som skulle till återvinningsgården, plus en del annat. Det vete katten om inte det där gräset var tyngre än plattorna…??

Någon pinn- och vinst-tårta till träningskamraterna blev det inte idag, för detta tog hela dagen i stort sett. Och jag kan säga att jag har ont i en del muskler som jag inte har känt av sedan kanotträningstiden redan nu, så jag ser inte direkt fram emot morgondagen.

Kvällens träning blev dubbelbox för Otto och 2 hinder med svängar tillbaka + slalom (separat) för Lazer.

Nu blir det Morden i Midsomer och lite rabarberkaka…

Semester!

2011-07-11T20:41:00.001+02:00

Ja då var den första “riktiga” semesterdagen förbrukad… Helgen räknas ju liksom inte riktigt – den hade ju varit ledig i vilket fall som helst.

I lördags ifrågasatte jag mitt förstånd lite mer än vanligt. Det är väl en sak att köra iväg på tävling och hoppa upp vid samma tid som arbetsdagar, när man själv ska tävla. Men nu åkte jag med som ren “supporter”… Lite grann fanns det en baktanke att passa på och miljöträna Lazer ännu mer, vi har ju insett att vi har fuskat lite med den biten, och bättre sent än aldrig?!

Det var M som skulle tävla lydnadsklass 1 med E, tyvärr räckte det inte till ett förstapris den här gången med en nolla på hoppet. Men resten var helt OK betygsmässigt. De har redan 2 förstapriser så det är bara att kämpa på! Vi hade en trevlig dag i alla fall för hela familjen var med och supportade, + jag då. När tävlingen var över körde vi till Teba i Höör, eftersom vi ändå var i närheten… Och där kan man ju alltid hitta något man behöver, och saker man inte visste att man behöver! Nu stod ett nytt koppel till Lazer på inköpslistan, det gamla gick av (!) på midsommarafton…

Igår var det agilityträningsdag på klubben. Jag lyckades övertyga utbildningsansvarig om att köpa in en film och nu körde vi en del övningar enligt den. Titta – köra – filma – titta hur vi själva lyckades. Rätt intressant faktiskt och jag tror de flesta fick ut något i alla fall. För första gången fick Lazer vara med i de här övningarna och vi lyckades faktiskt ta oss igenom en kombination bestående av 6 hinder. Hittills har han väl klarat typ 3 hinder, så det var ju ett framsteg bara det.

Idag då… vi lyckades ha sovmorgon ända till klockan 8 och det är LÄNGE i det här huset. Till och med hundarna sov sött!! Sen har vi plockat och plockat och pysslat… Service på larmet, förberedelser inför fönsterbytet på torsdag, husse har städat i husvagnen, jag har tagit ett tag med högen stryktvätt (det kom en åskskur mitt på dagen, så praktiskt) och på eftermiddagen var det dags för ett besök hos veterinären: HD-röntgen av Lazer.

Jag tror detta var första gången jag varit med om att man har varit tvungen att ge lite extra sedering. Efter den normala dosen så stod liten svart hund fortfarande ganska obehindrat upp, och gick omkring, om än vingligt. “Det här går ju inte” konstaterade vår husveterinär och gav lite mer… Sånt gör ju mig lite nervös måste jag erkänna, så nog hade jag väldigt mycket koll på att han verkligen fortsatte andas, den lille svarte! Till slut så var plåten i alla fall tagen och jag passade på att skrapa bort lite tandsten när han ändå sov sött, innan han fick uppvakningssprutan. När vi ändå var där så fick Otto sin vaccination också, det var det också dags för.

Och vips, så hade den dagen gått. Hundträningsmässigt blev det en vilodag, men det tror jag inte gör så mycket efter gårdagen.

Imorgon stressar vi vidare i semesterspåret. Cementplattor ska hämtas, hundar ska tränas…

Plötsligt händer det!!!

2011-07-08T08:18:00.002+02:00

Igår kväll körde jag till Göinge-Broby BK för en kvällstävling i agility. Med i bagaget var samtliga hundar (husse skötte grillen på hemmaklubben även denna kväll) och som coach/filmkameraoperatör L. Och vilken kväll det blev, till slut.

Vi var 3 st från klubben denna kväll, det var 3 klasser och bara Large-hundar (small och medium tävlade kvällen före). 2 hoppklass 1 och en agilityklass 1. Jag började med hoppklass 1 och det gick alldeles lysande - tills jag klantade till det vid en böjd tunnel. Av någon anledning blev JAG osäker och sa någonting (oklart vad, vet ej om det hörs på film) som fick Otto att tveka och vända upp huvudet mot mig - när då jag "skickade på" med ett "tunnel" så fick han syn på; fel tunnelingång... Helt och hållet duktig hund - klantig matte, alltså!! När ska jag lära mig att hålla truten och bara säga nåt när det verkligen behövs?!

I agilityklassen började det med en nästan likadan raksträcka som i Simrishamn för 10 dagar sedan, hopp-däck-balans och sen in i en böjd tunnel. (Samma domare, så det kanske inte var SÅ konstigt?) Den här gången hade jag antagligen lite, lite för bråttom över i bytet vid den böjda tunneln och drog Otto med mig innan han hunnit in i den. Vägran... surt... Antagligen tappade jag lite fokus där och hoppsan, vilket JÄTTEskutt det blev från Aet (som kom direkt efter tunneln). Urk. Vi har nött kontaktfält på balansen men nu är det uppenbarligen dags att ta ett krafttag med Aet också. Sen flöt det på en bit igen innan det blev stök vid långhoppet och hopp på snedden och disk och tack och hej. Med facit i hand (efter som långhoppets vinkel OCKSÅ påminde om banan i Simrishamn) så borde jag inte gjort bytet där jag gjorde det vid vippen som var hindret före utan bakombytt när han var över lången. Jaja, lätt att vara efterklok och det här är definitivt såna missar som man lär sig saker av!! Great dog - shame about the handler...

Facit för 2 startande i agilityklass och 3 i hoppklass (en av klubbkamraterna kör bara hoppklasserna) = disk, disk, disk, disk, disk... Vi hade inget riktigt flyt, kan man nog säga...

Sen var det dags för sista hoppklassen. Lagom till banvandringen lyckades en av klubbkamraternas fru/sambo slå i tån i ett hinder (exakt vad hon gjorde på framhoppningsbanan med hunden i koppel vet jag inte riktigt) så illa så att den bröts/gick ur led, helt sned var den i alla fall. Tur att det är mannen i familjen som springer med hunden.... Han fick starta först och gjorde ett riktigt bra lopp med en olycklig vägran på slalom (enligt egen utsago var han på väg att glömma banan och skicka hunden mot helt fel hinder så det redde han upp fint i så fall må jag säga). Det är roligt när man ser att träning ger effekt, för det här är en person som är flitig bland hindren på klubben! Nästa klubbkamrat diskade sig på exakt det stället, hunden tog det där hindret som inte var slalom... Sen var det jag.

Nu blir det "idrottspresens". ;-)
Allt flyter så fint, det är snubblande nära att bli problem vid ingången till slalom där vi håller på att snubbla på varandra jag och Otto men det reder ut sig och han klarar det hela utmärkt. Några lite, lite vida svängar har vi även den här gången men vad tusan... vi kommer i mål felfria och jag hör speakern säga att tiden är 29,nånting "och därmed går dom upp i ledningen". Vad??? Vi leder klassen???? Det var ca 20 hundar kvar och jag tänkte väl i princip att jaja, pinnen är i alla fall hemma, vinner gör vi ju knappast.

Men se... den ena hunden efter den andra rev, diskade sig osv. Till slut var den en lagotto som fick till ett nollat lopp och en tid på trettio-nånting och "därmed går de in på en fjärdeplats". Hoppsan, tänkte jag, vi är kvar på pallen fortfarande.

Och det var vi rejält. När klassen var klar och de läste upp preliminära resultat så var ettan: Otto!!

Ja jösses... jag har ju faktiskt tävlat rätt mycket i mina dagar, både i kanot och med hund, men överst på pallen har jag inte stått många gånger i såna här sammanhang (klubbtävlingar, DM i kanot och liknande "småtävlingar" räknar jag faktiskt inte och det har inte hänt särskilt ofta där heller). Lite lätt omvälvande efter att ha prenumererat på diskade lopp. Ett par extra kryddor var att för mig okända personer kom fram och gratulerade till ett snyggt lopp, samt att klassens 4 pinnar gick till lite mindre vanliga agilityraser. Det var Otto-wachtel, en welsh springer, en collie och så lagotton. Inte en BC, belgisk vallhund eller kelpie så långt ögat nådde...

Wow, liksom!!!

Fel i fas...

2011-07-06T09:41:00.003+02:00

... som vanligt när det gäller kläder, konstaterade jag igår kväll på hemväg när jag tog en snabbrusch igenom några av de större kedjornas butiker i jakt på ett par jeansshorts. Förra sommaren jagade jag gröna shorts och till slut hittade jag ett par, knälånga. Grönt var svårt bara det, då... I år hittar jag massor av gröna när jag vill ha jeans-varianten. Dock är problemet med samtliga; längden. Eller snarare bristen på sådan. Hur många av oss som har passerat 20, vill egentligen ha shorts som är... korta. Väldigt korta. JAG har i alla fall inte särskilt snygga lår numera (om jag nu någonsin haft det?). Åtminstone halva låret vill jag ha täckt med tyg. Överväger seriöst att leta rätt på ett par billiga jeans och kapa av i lämplig längd. Prismässigt borde det inte bli någon större skillnad, för det finns ju ingen automatisk koppling till mängden tyg i ett plagg och priset på plagget.

Om konsten att säga "nej"...

2011-07-06T08:50:00.002+02:00

Som de flesta av mina läsare vet, brottas jag ständigt med för mycket att göra och för lite tid.

Igår kväll hade vi vår första officiella rallylydnadstävling på klubben. B hade lovat hjälpa till med grillningen och jag - jag hade faktiskt inte någon egentlig funktion alls, utan gled mest runt och försökte fotografera lite. Naturligtvis FICK jag en uppgift och hämtade in protokoll från ena banan med jämna mellanrum, men jämfört med hur jag brukar fara runt som en iller på alla andra tävlingar, så var detta riktigt avkopplande.

I rallylydnad så ska man tydligen ha auktoriserade och utbildade domarskrivare. Som vanligt när en gren blir officiell så blir det lite mickel-mackel med sånt här (jag vet hur det var när freestylen blev officiell och man "kom på" att det blivit inskrivet i reglerna att det skulle finnas auktoriserade tävlingsledare...). Brist på skrivare har vi alltså på klubben. Och naturligtvis fick jag frågan: Kan du tänka dig att utbilda dig och ställa upp någon gång ibland? Med tanke på hur jag har mått under våren så var svaret inte så svårt: Nej, just nu vill jag faktiskt inte ta på mig någonting mer. Efter lite dividerande lät sig faktiskt den frågande nöja med det svaret. Jag tycker jag har gått på knäna under våren, och min erfarenhet är att det där "någon gång ibland" brukar sluta med varje tävling... Jag är redan insyltad i alla bruks-, lydnads- och agilitytävlingar vi arrangerar - jag tycker det räcker! Det har hittills (och så ska det få fortsätta) varit väldigt skönt att luta sig tillbaka och låta andra sköta rallyverksamheten.

En liten guldstjärna till mig alltså, för att jag faktiskt sa det där magiska ordet "nej". :-)

En liten guldstjärna till, för att jag medan husse städade undan grillen och tävlingen var avslutad, tog mig samman och tog ut först Otto och körde lite slalom och kontaktfält. Återigen konstaterar jag att jag behöver "säkra" slalomet, det behövs inte mycket störningar så går han ur... Det är ju i alla fall bra att jag är medveten om att detta behöver vi träna på. Och försöker göra det också! Lazer fick köra däck och slalom (vart och ett för sig). Lustigt nog har han utvecklats till att bli bättre på "högerslalom"... Jag har en känsla av att den hunden är lite naturligt "högervriden" eller vad jag ska kalla det. Han går gärna spontant lite till höger om mig på promenader osv. Hästar kan ju vara naturligt ställda åt ena eller andra hållet, då borde väl även hundar kunna vara det?

3 dagar kvar till semestern (inklusive den påbörjade idag-dagen).

Lite träning, lite annat och päls som faller...

2011-07-05T06:54:00.004+02:00

Dagarna har rasslat förbi och inte minst värmen har gjort att jag har dragit mig för att sitta vid datorn. Åska är ju heller ingen bra grej för teknik-maskineriet hemma, så det har också bidragit.
Hur som, det har passerat några dagar och vad har då hänt…

I onsdags var det instruktörsmöte på klubben, det kändes lite ”tunnbesökt” men vi är ju inne i semestertider och med lite kort varsel på kallelsen så blir det väl lätt så. Nu sattes datum för nästa gång redan på detta möte, frågan är hur bra det kommer att nå ut till berörda…?

I torsdags var det månadstävling lydnad/brukslydnad/rallylydnad. Vi stack ner och tittade på lydnadsklass-ekipagen (bara ettor), det blåste snålt och kallt så shorts var inte den optimala klädseln och vi körde hem igen ganska snabbt.

I fredags var det middag hos svärföräldrarna…

Lördag förmiddag spenderade jag i skogen – äntligen… Lazer fick sig ytterligare ett ”korvspår” förtjänstfullt utlagt av M. Avstickarna och bakåtslagen börjar minska men jag kör med VÄLDIGT kort koppel än så länge. Totalt körde vi igenom spår/uppletande med 6 hundar på 3 förare… och då hade JAG bara Lazer med mig! Ibland kan man ju fundera på vad det är som gör att man omger sig med folk som är lika tokiga som vi själva dvs har minst 2 hundar??

Eftermiddagen ägnade vi åt lite matinköp + att jag tyckte det behövdes lite nya blomster i trädgården. Penséerna börjar se lite tråkiga ut, milt sagt. Några ”bondpelargoner” (som pellis-fantasten Lotta skulle uttryckt det) fick följa med hem, ett par amplar med petunior och lite annat smått o gott.

Väl hemma började husse gräva. Vi har ju ett litet (inte) projekt på gång med diverse omflyttningar av växthus, hundgårdar osv. Själv tog jag tag i en riktig surdeg – bilstädning. Efter knappa 2 timmar så var förvandligen klart märkbar, från nästintill rullande sopcontainer till en hyfsat vanlig bil (med undantag för hundbur och diverse hundträningsprylar, som dock för stunden är välorganiserat placerade i tygkassar i en plastback i baksätet). Det är väl möjligen fördelen med att städa bilen så sällan, skillnaden blir väldigt markant! Dessutom konstaterade jag att vår nya dammsugare (nåja, ny och ny, men den vi köpte i vintras) var klart bättre på det här området än den gamla. :-)

Vid 20-tiden öppnade sig himlens portar efter en varm och klibbig eftermiddag. Åska, slagregn, hagel och blåst.

Söndagen var skönt ”obokad” och på förmiddagen hann jag med ett litet korvspår till åt Lazer på gärdet hemma, det slogs för ett tag sen så just nu vågar man gå där utan att riskera att trampa ner något som ska bli mat till kossor eller hästar. Bara en liten avstickare åt vänster och ett enda bakåtsnurr den här gången. Ska försöka se till att lägga några spår nu i veckan också, kvällarna är ju långa och ljusa…

Dessutom tog jag och Otto en joggingtur. Det blev bara ca 3 km, men med tanke på att värmen redan var uppe på 25 grader så fick det räcka. Vi är ju ganska otränade också. Årets mål med Tjejmilen får nog bli ”ta mig runt” igen… Vet inte riktigt vad det är som har gjort att våren har varit så totalt hysterisk, känns som jag inte har hunnit någonting annat än föreningsverksamhet och det mest akuta hemma?

Husse fortsatte gräva och jag planterade nyinköpta blommor. Och slängde på lite gödsel på tomaterna och rosorna (som ser lite ledsna ut, f-n vet om det inte var dumt att flytta dem när jag gjorde det).

Värmen satte dock stopp för oss ganska snart och det fick bli lite siesta på eftermiddagen… 27-28 grader i skuggan och hög luftfuktighet är inte direkt lysande förutsättningar för fysiskt arbete utomhus!

Lite mat och en ”filmkväll” hos M, L och P – vi skulle kolla på det filmade materialet från MHt häromveckan. Det blir ju ett annat perspektiv än när man går med som förare, när man får se det lite från sidan. Den där videokameran kommer nog att bli en nyttig pryl framöver också!

Har även lagt lite tid på att kamma Hampus under helgen. Sedan ett par månader tillbaka har jag noterat att det ligger mer löst hundhår än vanligt och skräpar hemma – och det beror inte enbart på att jag slarvat med ”snabeldraken”. Efter lite undersökningar av samtliga 3 fyrbeningar har jag konstaterat att det är Hampe som fäller – och det är inte lite päls han släpper ifrån sig heller. Det märkliga är att a) min erfarenhet är att springrarna inte brukar har några direkta fällningsperioder utan de har tappat lite lite lite päls hela tiden (till skillnad från min ”gamla” ras schäfer, där man hade halva hunden på golvet 2 ggr om året), men även b) Hampe är ju kastrerad och då brukar ju hundarna inte alls fälla?? Jag har inte bytt foder eller någonting annat, så frågan jag ställer mig är lite grann – vad är nu detta? Någon form av ålderskrämpa?

Under gårdagskvällen hanns det med både ett litet spår åt Lazer och en joggingrunda med Otto. Igår hann jag även inse att jag har blivit rätt ”nördig”. Aldrig förut har jag försökt kombinera ihop hundtävlande och semester, och dessutom har vi i år beställt nya fönster som ska monteras i början av semestern (ja, vi har beställt montering också – husse är visserligen händig men ibland är det bättre att låta andra göra jobbet). Det KAN bero på att jag aldrig tidigare har a) haft semester på det sättet som jag har numera (under mina arbetsår i idrottsvärlden på 90-talet så var sommarsemester något det var begränsad tillgång på då vi hade högsäsong under sommarmånaderna, däremot blev det alltid ledigt runt jul och nyår), b) en hund som det faktiskt varit roligt att tävla med på det sätt som det har blivit med Otto den här säsongen samt c) det råder faktiskt en viss brist på agilitytävlingar i klass 1 i Skåne med omnejd ett tag framöver. Alltså gäller det att passa på när tillfälle bjuds, och dessutom missar jag ett tillfälle längre fram i sommar eftersom jag lovat att döma freestyle på USM.

Och nu: 4 arbetsdagar kvar till semestern…

Ljudbok

2011-07-04T07:54:00.001+02:00

Jag har, i lite drygt en vecka, även lyssnat mig igenom en bok. Den tryckta som blev midsommarunderhållningen stack jag emellan med eftersom jag vet att jag får svårt att lyssna när vi är iväg med husvagnen. Ibland skulle jag vilja ha både tryckt och cd-bok igång samtidigt liksom, så att man kan använda det media som funkar för stunden… Kanske något att fundera över?

Hur som helst, jag har jag satt mig i sinnet att jag ska läsa Arne Dahls svit om A-gruppen i kronologisk ordning eftersom jag dels har ”fuskat” med just ordningen tidigare, och dels haft en känsla av att jag nog har missat någon bok helt. Det hade jag helt klart och det var den jag satte i bilstereon någon gång i förra veckan: En midsommarnattsdröm. Här kände jag nämligen inte alls igen mig och även om jag började ana ETT samband mot slutet så var jag totalt ”lost” på det andra, vilket är ett tydligt tecken på att jag verkligen inte har läst denna bok tidigare.
Boken börjar med kommissarie Hultins pensions-avskedsfest, och det är en del förändringar i persongalleriet. Kerstin Holm blir ny chef för A-gruppen – hon har ju dessutom fått en dramatiskt förändrad privat situation efter den förra bokens avslutning. Paul Hjelm har blivit chef på interna utredningars Stockholmssektion och är nyskild. Nya medarbetare in på arenan…

A-gruppen får under en intensiv vecka ett antal fall på sina skrivbord, fall som till en början verkar totalt åtskilda. Dessutom får Paul ett anonymt tips om en av sina tidigare kollegor i A-gruppen. Ett tips som sätter gamla lojaliteter på prov.

Det är action från början till slut. Välskriven action. Som jag har konstaterat tidigare, det är ett annat språk i de här böckerna, jämfört med vissa andra framgångsrika författare. Sen kan man alltid fundera på om poliser verkligen skulle använda vissa av de ord som läggs i deras munnar här. Men… det spelar liksom ingen roll. Jag gillar de här böckerna starkt, och ser fram emot att ta tag i den färska ”Viskleken” i Dahls nya serie. Men jag tror faktiskt jag ska slutföra min ambition att ta mig igenom de 10 första innan dess. Midsommarnattsdrömmen är nr 6 så jag har ”bara” 4 kvar, och så möjligtvis eftersläntraren ”Elva” som jag inte riktigt har greppat hur den hänger ihop med resten av serien. Det svåra är att jag inte har alla i min ägo, och hur lätt är det att få tag i deckare på bibliotek vid den här årstiden?

(Och jo, det ska komma lite annat bloggande också, men jag har inte orkat sitta vid datorn när det har varit 25-30 grader...)

Lediga dagar = läst bok…

2011-06-29T08:46:00.000+02:00

Under midsommarhelgen läste jag ut ännu en bok – knappt en fjärdedel av tegelstenen jag svepte i mig under påsken.

Alexander McCall Smiths böcker om Damernas detektivbyrå har, i mitt tycke, faktiskt fördelen att vara relativt sansade i sidomfånget. Sisådär 200 sidor är ganska lagom som omväxling till alla böcker på 500 sidor och däröver.

Den här gången var det dags för femte delen i serien, Livets skafferi. Den fortsätter givetvis där den tidigare slutade och jag slås den här gången av att de delar som handlar om Mma Ramotswes detektivarbete, faktiskt är ganska små… Det här handlar mer om livet, inte minst "mellan" män och kvinnor.

Mr J.L.B Matekoni har ju friat till Mma Ramotswe – men något bröllop syns det inte skymten av. Fästmannen har andra bekymmer, orsakade av Mma Potokwani, som driver de föräldralösa barnens gård där han ofta ger en hjälpande hand. Kvinnans list övergår mannens förstånd…? Mma Ramotswes kvinnliga klient har också ”mansbekymmer”.

Lite kluven är jag till de här berättelserna. Det är roligt att följa huvudpersonernas utveckling men sen undrar jag lite om det verkligen är på det här sättet som människor uttrycker sig i Botswana? Det är lite högtravande och uppstyltat när dialoger beskrivs. Men visst, det kanske ÄR så. Vad vet jag...??

Har man fastnat för människorna kring Damernas detektivbyrå så läser man vidare, även denna bok. Har man inte läst de tidigare så rekommenderar jag att det görs först, för det här är en serie som bör läsas i kronologisk ordning…

ÄNTLIGEN noll fel!!

2011-06-27T08:46:00.000+02:00

I torsdags packade vi husvagn och hundar och drog söderut, eller ja, sydost till och med. Simrishamn var målet och en kombination av midsommarfirande och agilitytävling var målet.
Eftersom ingen av oss har något större behov av dans kring stången och liknande, så firade vi i största stillhet i vagnen med sill, nypotatis och rökt lax (jag är inte så överförtjust när det kommer till sillen).

I övrigt har vi inte gjort så mycket, vilket nog var välbehövligt. En promenad upp till toppen av ”Stenshuvud” blev det, en sväng på den strand där det var hundbad (inklusive lite vattenapportering för både Otto och Lazer) likaså. En liten kort joggingtur tog jag och Otto också. Annars har vi mest bara – slappat. Läst, löst korsord, tagit en middagslur… I bästa semesterstil! Och mycket välbehövligt som sagt.

Igår var det då dags att samla ihop sig och komma tillbaka till allvaret dvs agilitytävlandet. Simrishamns BK har av tradition klass 1 tävling på ”annandag midsommar” men jag har aldrig kommit mig för att åka dit förut – det ÄR långt till Simrishamn, det är ju liksom i andra änden av Skåne. Kör vi lika länge (tidsmässigt) åt andra hållet så hamnar vi i Göteborg eller Jönköping!

Ni som är med på Facebook vet vid det här laget att agilityklass-loppet blev något av en succé för mig och Otto. ÄNTLIGEN höll vi ihop hela vägen!! Noll fel och en riktigt hyfsad tid, gjorde att vi slutade på 4:e plats och fick en pinne. För er som inte är agilitynördar så får man en ”pinne” när man har noll fel och är bland de 15% bästa av de startande i klassen, efter 3 pinnar så är man uppflyttad till nästa klass (och här sker uppflyttningen dagen efter, hårda bud…). Som vi har kämpat och slitit, det var verkligen en skön känsla när allt funkade! Om man ska vara lite kritisk så finns det väl ett par svängar som är lite yviga och där vi skulle kunna hämta sekunder men i det här läget är jag fortfarande SÅ nöjd med att äntligen ha ett fullföljt och nollat lopp, så de sekunderna – de kan vi hämta in framöver… Frågan är vem som är stoltast, föraren (jag) eller hundägaren (tillika den som faktiskt har gjort grundträningen, dvs husse).

Hoppklassen gick inte lika bra, jag avskyr egentligen folk som kommer med ”bortförklaringar” men jag tror faktiskt på fullt allvar att Otto fick vittring på husse i publiken för det blev en sväng ut där. Vi har ju inte husse med jämt när vi tränar… Hur som, till slut kom hundrackaren in på banan igen och efter lite klydd i slalom (ännu en gång hoppar han förbi en port – ser jag ett mönster här och nåt att träna på, andra gången nu det händer på tävling!!) kom vi faktiskt i mål, på 20:e plats och med typ 15 tidsfel (+klyddet i slalom). Men – vi kom i mål. Resultatet är alltså att den här tävlingen gick typ 200% bättre än vanligt. Två diskade lopp har ju inte precis varit något ovanligt.

För klubbkamraten L med O så gick det lite bättre, även där blev det lite klydd i slalom och de drog även på sig en rivning, men i övrigt ett riktigt fint lopp!

En vilsam och lyckosam helg alltså. Nu laddar vi om för kommande tävlingar.

Glad midsommar....

2011-06-25T16:17:00.002+02:00

Vi firar midsommar och återkommer i bloggosfären inom kort... :-)

Dagens ros...

2011-06-23T09:53:00.005+02:00

Eftersom jag i tisdags hade en spaning på temat hur man förlorar kunder, så kommer här en dito på temat hur man behåller sina kunder.

Dagens ros tillfaller vår "husveterinär" Henrik Björkenfelt på Djurkliniken Ängelholm. Henrik ställer alltid upp när han har möjlighet (det är ytterst sällan som vi har varit tvungna att söka annan veterinär och då har det varit för att han har haft stängt pga semester eller liknande, eller vid ett tillfälle - remitterat oss vidare pga för allvarliga symptom). Jag har helt ärligt en känsla av att han (och hans medarbetare) faktiskt slår knut på sig själv för att, om möjligt, hjälpa oss om jag ringer in och har något akut problem. Fördelen med en liten klinik - när jag ringer så vet de vem jag är och vilka hundar vi har...!

Nu till det konkreta: Igår hade jag planerat att hämta foder till Hampus (han äter Hill's prescription diet b/d och det går bara att få tag i hos veterinär och är inte direkt något som finns i standardsortimentet ens hos det STORA Djursjukhuset). Tyvärr kom jag iväg sent från jobbet och konstaterade att jag inte skulle hinna till Ängelholm före stängningsdags. Lyfte mobilen och slog en signal för att kolla hur öppethållningen var planerad idag (det är ju ändå dagen före midsommarafton). "Det var tur att du ringde för jag tänkte stänga tidigare imorgon" blev svaret. Attans, sa jag, då får jag försöka hinna in till dig imorgon bitti, för jag hinner inte till dig på 20 minuter... Jamen, var då svaret, jag kan vänta tills du kommer, jag kommer ändå aldrig härifrån prick på stängningsdags. DAGENS ROS!!! DET är kundvänligt det!

Dessutom åt vi igår lunch på vårt "stamställe" i Lund. Där hann vi knappt sätta oss förrän beställningen var tagen, 5 minuter senare stod maten på bordet och på 20 minuter var vi färdiga... LITE skillnad mot stället vi var på i tisdags, milt sagt.

Vi körde ner på klubben en sväng igår och tränade lite. Där var totalt dött och öde... lite sommardvala är det ju men inte en enda medlem (mer än jag och husse)? Körde lite högerslalom med Otto i kombination med 180-graders sväng och "skeva" raksträckor (det vi "föll" på i senaste tävlingen), och balans-nerfarter. Vi trixade även upp Lazer på balansbommen, den lilla stollen hoppade rakt ut åt sidan... Han är totalt orädd i vissa lägen, den hunden! På gott och ont, får man nog säga. Lite hopp-däck och slalom fick han också köra. Behövs mycket träning på att fokusera och koncentrera sig där, för hans koncentrationsförmåga räcker verkligen inte långa stunder. Liiite att jobba på...

Hur man förlorar inte bara en, utan 7 kunder

2011-06-21T21:08:00.001+02:00

Idag när vi skulle äta lunch på jobbet så spretade önskemålen lite, vi var 7 personer så det var kanske inte helt oväntat. Till slut enades vi och tågade mot en restaurang.

Väl på plats så utbröt viss ommöblering för att vi skulle få plats alla vid samma bord men sedan… började Väntan, med stort V. Till saken hör att stället i fråga bara har EN “dagens” så det är ju liksom inte frågan om några avancerade beställningar utan det handlar närmast om att konstatera att det är den vi ska ha – och vad som ska drickas till.

Men… fick vi beställa? Icke… till slut så vaknade personalen till och så fick vi i alla fall in dryck.

Sen gick minuterna… Eftersom 2 av oss hade en tid att passa efter lunchen så började vi efter 30 minuter bli smått irriterade. Då gick en och frågade, och fick ett “goddag yxskaft”-svar. En stund senare gick nästa person och frågade – då skulle det vara klart “strax”. Vid det här laget hade jag också noterat att gäster som kommit EFTER vårt sällskap hade fått sin mat före oss… Till slut rann sinnet till på flera av oss och vi reste oss och gick. I dörren mötte vi maten…

Det var en rätt skön markering att göra (och tacksamt att detta var ett ställe där man äter först o betalar sen) – man ska inte behöva vänta på en “dagens” i 40 minuter… Lunchen är ju oftast tidsbegränsad!

Det var säkert några som kom efter oss som blev glada för de fick antagligen sin mat supersnabbt.

Slutsatsen man kan dra är att det här stället inte bara förlorade 7 lunchgäster idag – de har förlorat oss för alltid. Vi lär knappast gå dit igen…

Känd mental status

2011-06-19T21:20:00.001+02:00

Igår bar det av till Bjuvs BK för MH. Liten svart hund skulle starta sist på dagen men eftersom även M skulle få sin L beskriven och hon hade aldrig sett ett MH tidigare, så åkte vi dit i god tid för att se flera hundar innan det var dags. Det var en brokig blandning hundar och det är verkligen intressant att se alla olika reaktioner. I en paus så roade vi oss med att lista hur vi trodde att våra hundar skulle reagera. Jag kan säga att för egen del hade jag både rätt och jättefel…

Så här blev det:

1a Kontakt-Hälsning, 4

1b Kontakt-Samarbete, 4

1c Kontakt-Hantering, 3

2a Lek1-Leklust, 4

2b Lek1-Gripande, 4

2c Lek1-Dragkamp, 1

3a Förföljande, 2, 1

3b Gripande, 1, 1

4 Aktivitet, 5

5a Avst.lek-Intresse, 3

5b Avst.lek-hot/agg, 1

5c Avst.lek-Nyfikenhet, 5

5d Avst.lek-Leklust, 2

5e Avst.lek-Samarbete, 3

6a Överraskn-Rädsla, 3

6b Överraskn-Hot/agg, 1

6c Överraskn-Nyfikenhet, 3

6d Överraskn-Kvarstående rädsla, 1

6e Överraskn-Kvarstående intresse, 1

7a Ljudkänsl-Rädsla, 3

7b Ljudkänsl-Nyfikenhet, 3

7c Ljudkänsl-Kvarstående rädsla, 1

7d Ljudkänsl-Kvarstående intresse, 1

8a Spöken-Hot/agg, 3

8b Spöken-Kontroll, 4

8c Spöken-Rädsla, 4

8d Spöken-Nyfikenhet, 1

8e Spöken-Kontakt, 1

9a Lek2-Leklust, 4

9b Lek2-Gripande, 3

10 Skott, 2

Det hela finns på film också men jag har inte hunnit kolla kvaliteten ännu…

Lite egna reflektioner:

Att det inte är så kul när folk “pillar” på honom visste jag ju redan och att han skulle vara ganska ointresserad av dragkamp med en främmande människa var heller ingen överraskning.

Att den ivägflyende trasan var ointressant berodde nog mer på att det var mycket annat som var spännande, än att han är ointresserad av att jaga… (Vi ser ju intresset för småfåglarna hemma på tomten t.ex.) Det påpekade även beskrivaren, att det nog var annat som var roligare…

Aktivitet, ja där hade jag inte väntat mig annat än att han skulle sysselsätta sig mest hela tiden. Mot slutet kom det lite “överst i verktygslådan” – när inget händer kan man testa att sätta sig hos matte… och när inte det hjälper så lägger man sig… Men då var det så kort tid kvar så det påverkade inte krysset.

På avståndsleken var han ganska söt – när figgen stod still så slängde han sig på backen och skällde för att få igång henne. Som värsta skyddshunden i bevakningsmoment?!

När vi kom till skrämmas-momenten så hade jag väntat mig STORA reaktioner men så blev det inte alls, varken dumpe eller skramlet var något större bekymmer. Och, vilket beskrivaren noterat, han ruskar av sig inte bara regnvattnet (det regnade rätt rejält) utan även obehaget, och när den ruskningen är gjord så går vi vidare i livet liksom.

Spökena däremot, där hände det grejor. Först blev han riktigt förbannad, så mycket ragg har vi aldrig sett på denna lilla hund. Men när dom kom närmare tyckte han det var tryggast att vara bakom matte. Och det tog en bra lång stund att få honom att gå fram och kolla vad det var… när han väl kom på att det var människor i de där konstiga kläder blev det pusskalas. Men det tog tid som sagt…

Leken och skotten blev ungefär som väntat – han är ju intresserad när det smäller men har inga problem att börja leka igen.

Alltid intressant att se hur hundarna beter sig i de här lägena, och en del oväntat som sagt.

Efter avslutat värv bar det iväg till Bs syster på kalas… och idag har jag ägnat rätt mycket av dagen åt att få hemmet i någorlunda skick. Vårens alla aktiviteter har gjort att städningen inte precis har varit högprioriterad… Husse har klippt gräs m.m. Lite träning av slalom har vi hunnit med i alla fall.

En alldeles vanlig... fredagkväll...

2011-06-17T21:25:00.003+02:00

Imorse upplyste husse mig om att han ikväll skulle ut på "jopphejdi" med jobbet. Jag såg ut som ett frågetecken... "Jamen det har jag väl sagt... kanske inte nej..." Jaja, inga problem för min del, det var ju liksom inget särskilt inplanerat ändå. Men så var det ju det där med att imorgon ska vi på ett litet kalas, dit någon form av present förmodligen bör medföras. Och den hade jag tänkt köpa på hemvägen från jobb i Lund idag. Det var ju bara det att husse tyckte att jag skulle komma hem direkt och sen köra tillbaka in till stan med honom (och sen hämta honom senare). Jahapp... presentinköpet fick tas i samband med den utflykten. Och det jag hade tänkt mig, fanns så klart inte... Till slut blev det plan C och jag hoppas det ska funka.

Lite frukostmat till imorgon behövde också införskaffas så det blev nästa stopp på vägen.

Väl hemma passade jag på och städade av gräsmattan lite och satte ut slalompinnarna. Sen blev det hundpromenad INNAN jag tog itu med slalomträningen. Först med Otto. Fokus på att hänga i "hela vägen" i högerslalom och öka toleransen för att jag inte är "precis intill" i vänster. När jag fått till 3 ggr "rätt" på raken i höger gav jag mig... Det här kräver nötande, men inte långa pass.

Lazer fick också köra slalom och så började jag mecka med min "kontaktfältsbräda" som jag gjorde iordning redan i vintras. Vi får väl se hur detta slutar. :-)

För ungefär en halvtimme sen, när jag lagom var klar med dessa små övningar, så ringde husse och meddelade tid för avhämtning inne i stan. Så särskilt mycket "nyttigt" mer än hundträning har det inte blivit gjort här hemma, kan jag ju säga...

Bil - ett transportmedel, eller något att putsa på??

2011-06-17T15:04:00.002+02:00

Eftersom jag alldeles nyss lånade ut min bil till en kollega med orden "bara du är beredd på att den ser ut som en sopcontainer invändigt" så började jag fundera lite på det här med bilar och, ja vad ska jag kalla det... vad man "har" dem till?

En annan av mina kollegor stönar smått varje gång h*n av en eller annan anledning åker med mig. Här snackar vi om en person som dels inte kör mer än typ 1500 mil om året och dels tvättar och städar bilen varje söndag.

En kursdeltagare (manlig) uttryckte vid ett tillfälle att det här med hund, det gav ju mycket mer tillbaka än att hålla på och skruva med/putsa på bilen...

Under en period så var jag hyfsat duktig på att hålla den dåvarande bilen i skick. Just nu är det totalt haveri. Baksätet är fyllt med spårpinnar, leksaker, godisburkar och extrakläder i en salig röra. Dessa är på rymmen ur den plastback där de faktiskt SKA bo... Jag har under en längre tid haft en plan på att städa bilen men... dagarna räcker inte, och handlar det om att välja mellan att träna hund och städa bil - ja då är valet enkelt. Även om det handlar om att välja mellan att städa i huset och att städa i bilen så är valet enkelt. Jag vistas trots allt MER i huset där jag bor, än jag gör i bilen.

Ja, jag är en förtappad själ i den här frågan. Och jag lovar - eftersom vi nu fick en ledig söndag (det arrangemang där jag och B skulle varit behjälpliga blev inställt pga för få deltagare) så ska jag städa bilen OM vädret tillåter. Ösregn är inte av godo för bilstädning.

Träning innan regnet…

2011-06-16T21:55:00.002+02:00

Ikväll blev det en tur till klubben för 3e gången den här veckan. Styrelsemöte i måndags, “funktionärs-efterträff” igår och så träning idag. Timeouten i tisdags berodde på ett styrelsemöte i ett annat “forum”…

Agility fick det bli med både Otto och Lazer. Kamraterna hade improviserat ihop 2 banor medan jag höll på med annat och inte minst med tanke på att jag behöver träna slalomingångar och högerslalom så hade de lyckats bra! Konstaterade det jag redan visste – jag behöver träna ingångar och högerslalom… När jag körde vänster så provade jag att pressa tempot lite och då är det inget problem, så det är helt enkelt så att Otto inte är trygg i situationen när jag är på andra sidan om honom i det här sammanhanget. Bara att nöta på alltså. Eftersom problemen (han går ur) kommer efter 8-10 pinnar så är det bara att gilla läget och slänga upp hela slalomet hemma så vi kan träna MYCKET nu. Att ingångarna behöver slipas skulle vi kunna klara med bara 4 pinnar men just nu känns det akutare att han inte gör klart hindret. Ingångarna går ju oftast att rädda upp lite med hur jag placerar mig. Vi kollade på filmerna från i söndags ikväll innan vi tränade och jag är faktiskt lite imponerad av mig själv när det gäller min placering inför slalomingången i hoppklassen – jag står PRECIS som jag hade planerat på banvandringen! Och ingången sitter ju också, det är sen det blir problem.

Lazer och jag kämpar på med lite av varje, ikväll blev det hopp-däck och slalom, samt 3-4 hinder på böjd linje. Det finns en del att jobba på…

Imorse var jag lite fundersam över hur länge det vackra vädret skulle hålla. Inte så länge visade det sig nu ikväll. På hemvägen från klubben kom regnet. Skönt att vi slapp det under träning i alla fall.

Mer läst…

2011-06-14T22:48:00.001+02:00

Under långhelgen tog jag mig igenom ännu en deckare. Jonas Moströms “Rymd utan stjärnor”. Jag hade aldrig ens hört talas om denne författare tidigare och det här var hans fjärde bok… Tack än en gång K som presenterat ett gäng “nya” författare för mig.

Om den förra boken jag läste var lite… trög för mig att komma igenom så var det här en riktigt “sidvändare”.

Boken utspelar sig i Sundsvall och huvudkaraktären, kriminalkommissarie Johan Axberg, hamnar i konflikt mellan privatliv och yrkesroll när hans bästa vän läkaren Erik Jensen plötsligt finns mitt i ett försvinnande och ett mordfall med kopplingar till sjukhuset där han arbetar. Dessutom har Erik haft en konflikt med den försvunna samma dag som försvinnandet. Johan har dessutom träffat en ny flickvän som har problem med sin ex-man som misshandlat henne (och fortsätter göra det, visar det sig).

Ytterligare en polis med personliga kopplingar till försvinnande är Sofia Waltin, det är hennes faster som är försvunnen. Och hennes far har en långdragen konflikt med sin syster…

Upplagt för förvecklingar… Grundtemat i boken som växer fram efter hand, visar sig dock vara aktiv dödshjälp. Moström är läkare själv och det gör naturligtvis att den världen är lätt att skildra. Som det stod i baksidestexterna som citat ur någon recension, han beskriver också manligt känsloliv på ett bra och intressant sätt.

Det här gav mersmak så jag måste nog försöka få tag i de 3 tidigare böckerna (det värsta så här års är att det brukar vara stört omöjligt att få tag i deckare på biblioteket) och en femte lär vara nyligen utgiven om jag förstått saken rätt. Jag påminns lite av min känsla från senaste Elizabeth George-boken, det är minst lika intressant att se hur det ska gå för huvudpersonerna på det privata planet, som att få veta lösningen på mordgåtan.

Aha-upplevelser?

2011-06-14T16:26:00.002+02:00

När vi "knöt ihop säcken" efter förra veckans jobbkonferens, gjordes det i form av grupparbeten som sedan skulle redovisas. Plötsligt satt jag med min grupps papper i näven... En sak som en annan person nämnde var att det var väl inte så många "aha-upplevelser" under de här dagarna (men det var ju trevligt ändå). När jag läste upp detta stirrade avdelningschefen på mig och sa: Det var väl verkligen aha-upplevelser igår kväll, inte visste vi att du kunde så mycket om schlager....

Kvällsaktiviteten, lagom till desserten vid middagen, var nämligen schlagerquiz. Och jag blev faktiskt förvånad själv - inte visste jag att jag kunde så mycket om schlager (1980-2000). OK, i mitten av 80-talet, under mina tidiga tonår, så var det nog rätt mycket sån musik... Men hur kommer det sig att jag kan en sån sak som att Py Bäckman har skrivit "Stad i ljus"?? (Det KAN bero på att jag i något sammanhang har sett/hört henne framför den själv?) Så jo, lite aha var det nog.

En sak som jag också blev varse och som gör mig lite förvånad, är att jag har en kollega som inte äter kött. Det i sig är väl inte så konstigt, men om jag berättar att vederbörande också föder upp jakthundar av en drivande ras? Jag kan förstå om man inte vill äta "odlat" kött, men i det läget, när man tillhandahåller hundar för jakt så tycker jag det känns naturligt att man även tar tillvara bytet? Viltkött är i min värld både ekologiskt och dessutom "lyckligt till slutet". Inga jobbiga djurtransporter till slakterier osv (jaja, jag VET att det förekommer skadeskjutningar och eftersök, men jämfört med att trängas ihop ett helt gäng i en lastbil så...). Men vi är alla olika, helt uppenbart!

Glömde ju...

2011-06-13T08:44:00.003+02:00

I lördags hade vi avslutning med spårkursen. Lite "10 små negerpojkar" över det eftersom en av kursdeltagarnas hund har blivit rejält dålig (det senaste jag hörde var att man misstänkte någon form av fästingsjuka, riktigt trist eftersom den föraren blev rejält "biten" av det här med spår), en hade en höglöpande tik (inga problem i min värld, då kör man den hunden sist - men föraren ville uppenbarligen inte och det kan ju vara så att hunden är totalt splittrad o okontaktber), dessutom var en av mina medinstruktörer sjuk...

Nåväl, med en medinstruktör och 4 kursdeltagare bar det ut i skogen. Den hunden som vi har haft problem med att "få igång" har nu äntligen tänt på det här med spår, härligt att se!! Sist, för 2 veckor sen, körde vi två rejäla motivationshöjare och efter det hade husse legat i under långhelgen så nu attans gick det undan i skogen. Så mycket så jag sa att "du får nog börja hålla emot lite så du inte måste springa och riskerar att bryta fötterna av dig".... Kul!

De resterande tre fick byta spår med varandra. Det var en liten aha-upplevelse för dem att inte veta var spåret gick...

Vi avslutade det hela med att lägga ett näringsspår åt Lazer. Han börjar fatta, den lille svarte. Tanken med den "demon" var dels den hunden som börjar ha lite väl bråttom och dels en av de andra som slår väldigt mycket i spåret. Tempo ner och in i spårkärnan...

Ännu mer stolpe ut… och övernitiskhet??

2011-06-12T19:47:00.002+02:00

Idag har jag varit och tävlat igen. Passade på att börja dagen med att få Lazer inmätt, han passerade ju den magiska 18 månaders-gränsen för en vecka sedan så i teorin får han faktiskt tävla agility nu. I praktiken är han långt ifrån startklar, men en tävlingsbok med mätintyg kan han ju få ha i alla fall. Efter visst mickel-mackel på bordet (mätstickan var ett tortyrredskap av sällan skådat slag enligt liten svart hund) så lyckades i alla fall tjänstgörande domare J konstatera att det är en Medium-hund jag har. Något annat hade jag väl egentligen inte väntat mig, men det var skönt att få det bekräftat.

Eftersom det här var en tävling av modellen “bara en bana” så tog dagen… hela dagen. Jag tycker det är roligt att titta på mina klubbkamrater så även om jag inte hade behövt vara där direkt på morgonen så körde jag iväg i tid.

Plötsligt började det tjatas om att det satt hundar i en bil av den modell jag har. “Den står mitt i solen och är visserligen helt öppen men hundarna ska UT”. Till saken hör att det på parkeringen blåste friska vindar, jag lämnar ALDRIG bara bakluckan öppen utan alltid sidorutorna också (är det nån som vill sno mina spårpinnar, uppletandeföremål och diverse hundleksaker så varsågod, liksom). Den som kan bevisa att det är varmt i bilen DÅ vill jag gärna se… Det är heller inte särskilt svårt att stoppa in huvudet genom en öppen ruta och känna av om där är varmt – eller inte… Efter en del tjafsande så visade det sig att den funktionär som just då befann sig vid min bil, kunde bekräfta det jag själv var helt övertygad om: Det gick ingen som helst nöd på mina hundar!! Visst, man ska ha koll på det här med hundar i bilar under sommaren, men det får ju inte gå till överdrift. Är det helt vindstilla, så att luften inte cirkulerar i bilen, är det en annan sak. Om man bara lämnat bakluckan öppen likaså. Men det här blev liksom bara… absurt.

Jag vet inte om det var ren ilska över detta tjafs som jag gick in och körde första loppet, agilityklass, på…. Men bra gick det!! Otto och jag kom in i den där “bubblan” och det flööööt!!! Härlig känsla. Ända till sista hindret. Redan på banvandringen var jag lite fundersam över om jag borde slänga in ett bakombyte för att dra honom lite åt höger då sista hindret inte stod helt rakt framför det näst sista utan lite åt – just det – höger. Jag valde i alla fall att inte knöla till det med något byte, men ack så dumt det var. Efter vårt livs bästa lopp så sprang han förbi sista hindret, till VÄNSTER om det… Gissa om det var riktigt, riktigt surt att vara SÅ nära nollan (och pinnen…). Tiden vi fick, trots mecket med att ta om hindret, hade räckt till andraplats i klassen. Nu var det förvisso några andra 5-felare som hade snabbare tider men jag vet ju inte vad deras 5 fel berodde på, ett hoppat kontaktfält eller en rivning kostar ju inte tid på samma sätt som en vägran. En sjundeplats blev det i alla fall och även om det här verkligen var “insidan av stolpen och ut” för att prata fotbolls-/hockey-/handbollstermer, så var det riktigt kul att få till ett bra lopp!

Efter banombyggnad var det dags för hoppklass. Där började det med “stolpe ut” även för en av mina klubbkamrater i small, L med P, som fick sura 0,52 tidsfel… I officiell debut!! Bra jobbat.

När det till slut var vår tur (av någon underlig anledning hade jag lyckats få sena startnummer i bägge klasserna, 57 resp 59 av typ 60-63 startande) så gick vi in och… gjorde ytterligare ett kanonlopp, ända tills vi kom till slalom. Ingången satt, men av någon anledning hoppade han över nästa port. Tog tillbaka för att ta om, men stod för långt fram = gick in i fel port. Vägran. Samma procedur upprepades 2 ggr till = disk. Då backade jag – i mitt tycke rejält, men filmen visar annat - för att få till en bra ingång. Icke… Då bröt jag helt och gick av banan. Finns ingen anledning att belöna felaktigheter med fortsatt lopp.

Sammanfattningsvis alltså 2 bra lopp även om det inte höll hela vägen. Slalomingångar konstaterade jag ju redan i torsdags att vi behöver nöta mer… Uppenbarligen även “skeva” upplopp… Close… but no cigar…

- Jo, och det finns filmbevis också. Dessa tänker jag dock inte offentliggöra för hela världen, men det går bra att höra av sig per mail (eller kommentar) så kan jag skicka en länk...

Dålig uppladdning, eller...??

2011-06-09T21:56:00.003+02:00

Nu kan man ju hävda att klubbtävlingarna i agility mest är träningstävlingar MEN eftersom det även är dessa som ligger till grund för klubbmästerskapet så är det ju, som jag konstaterade för en månad sedan tror jag, lite prestige inblandat också. När jag körde ut till klubben ikväll funderade jag lite på om det verkligen är optimal uppladdning att först ha semester i 5 dagar, sen "jaga hönor" en kväll och efter det vara på konferens i 2 dagar (inkl. övernattning). Hundträning har det inte varit så mycket av precis...

Men se, det var knappast det som var problemet ikväll. I agilityklassen så var det MKM (Mycket Klantig Matte, som jag tror att Ninnie Lindvall skulle uttryckt det) som orsakade disk. Jag var lite orolig för ett hinder som stod lite vid sidan av den tunnel man skulle in i efter balansen och drog mig liiiite för långt åt andra sidan - med effekt att Otto satt som en smäck in i fel tunnelingång. Helt och hållet mitt fel, för det var faktiskt så jag visade. Måste verkligen börja inse att det inte behövs så stora "rattutslag" på den här hunden!! På plussidan i de här fallen där det är MKM som orsakar diskningar och liknande är att jag har lättare att tala förstånd med mig själv när sånt inträffar. Förut, när Otto kunde få för sig att ta i stort sett vilket hinder som helst som han fick syn på, så var det ju liksom svårare. Nu handlar det mer om att placera mig rätt, läsa banan och hunden osv... Eftersom disken inträffade ganska tidigt men vi ändå körde klart (det var ju som sagt mitt fel!) så passade jag på att testa en lite - i mitt tycke - vågad grej. Det var en sekvens där det stod 3 hopphinder på en svagt böjd linje "bakom" en böjd tunnel - som man skulle in i efter det sista hopphindret, typ 180 grader tillbaka alltså. Här fanns det metrar att spara som förare om man vågade handla med tunneln "mellan" hund och förare. Hade jag fortfarande varit med i matchen hade jag inte vågat, men nu vågade jag testa och - det höll, i alla fall nästan! Fick en rivning på sista hopphindret men det var nog återigen för att jag var lite klantigt placerad (var lite paff för att det faktiskt fungerade, detta har vi ALDRIG tränat...).

I hoppklassen så var det en lite bökig start och där var jag och Otto inte riktigt överens (måste ta och titta på hur en sån situation "ska" hanteras för här finns det ett "facit", är jag nästan säker på) men på något vis lyckades jag förhindra att fel hinder togs i villervallan, samla ihop oss och komma vidare. En vägran på slalomingången (det behöver vi träna på men det visste jag redan) och en riven oxer (det hindret behöver vi också träna på och det vissste jag också redan) men inom referenstiden med marginal och vi tappade säkert minst 5 sek på debaclet i början. Mmm... det börjar likna nåt...

Efter prisutdelning och fika så fick Lazer komma ut och köra lite slalom och 3 hopphinder på svag böj... Vi har lite att jobba på där med, milt sagt. Men det är bara att träna på.

Minisemester…

2011-06-06T20:36:00.001+02:00

Vi tog husvagnen på släp och drog norrut över långhelgen. Gränna blev destinationen den här gången, helt ovetande om att där var rasspecial för lapphundar… Campingen var således invaderad av dylika och dessas ägare. Nog för att det brukar vara mycket hundar på campingplatser men det här blev extremt.

Campingen i Gränna är verkligen superfin, snyggare servicehus invändigt vet jag inte om jag har sett. Mosaik runt speglarna i tvättrummet kändes som lite… överkurs, men snyggt var det!

Vi har inte gjort så många “knop”, i fredags körde vi ner till Jönköping och gick på jaktmässan på Elmia (campingen i Jönköping hade mässpriser så även om Gränna körde förhöjda avgifter pga långhelg så blev det billigare…). Lazer och Otto fick följa med in en stund och sen var de trötta resten av den dagen! För ovanlighetens skull träffade vi inte en massa folk B känner, det var nog bara en… och så vår första wachtels uppfödare, han hade monter.

I lördags var det supervarmt och vi gjorde verkligen INGENTING. Mer än lite korta promenader för hundrastning, de längre prommisarna fick bli tidig morgon och sen kväll…

Igår tog vi oss samman och åkte över till Visingsö. Jag var där för 4 år sen tror jag det är (borde finnas i bloggen?) tillsammans med H. Den gången lämnade vi bilen på fastlandet och åkte bara över en stund och promenerade i närområdet vid hamnen och i ekskogen. Nu tog vi med bilen över och utforskade hela ön – vilket gick hyfsat snabbt ändå… Sen blev det promenad i ekskogen, skönt med lite skugga.

Idag har vi ägnat oss åt packning och hemresa och uppackning… väl hemma ser man ju en massa saker som “borde” gjorts men vad tusan… de försvinner knappast.

Hundträning har det inte blivit mycket av i värmen, men men…

Vi vågade oss också på att ha hundarna lösa i förtältet, med kompostgaller som extra förstärkning mot gången förbi. Det funkade, inte ens Otto försökte rymma. Skönt! Att ha dem kopplade inne i förtältet ÄR lite stökigt.

Man vet...

2011-06-01T12:59:00.003+02:00

... att man förmodligen pratar med en pensionär (eller person som av någon annan anledning inte jobbar), när vederbörande säger "vadå röd dag på torsdag?"... :-)

Vett o etikett i kommunikationssamhället...??

2011-06-01T08:12:00.003+02:00

Den senaste veckan eller så har jag vid ett par tillfällen blivit riktigt irriterad.

Dels, som jag skrev i förra veckan, detta med att klippa ut och klistra in saker jag skrivit, tagna ur sitt sammanhang. Big no-no i min värld... Det finns liksom en anledning till kommentarsfält på FB och blogg dvs synpunkter etc framförs i anslutning till där det ursprungliga är skrivet.

Dels, igår, så började min privata mobil ringa. Jag satt upptagen på jobbet och hade inte möjlighet att svara. Ljudet var avstängt och jag lät det "ringa ut" i förhoppning om att personen skulle lämna ett meddelande. Icke, man försökte igen. Eftersom det ringdes från en mobil så drog jag snabbt och diskret iväg ett SMS: Jag sitter i möte på jobb. Trodde att man skulle förstå vinken. Icke. Det fortsatte ringas. Jag tryckte bort samtalet - de flesta (upplever jag) brukar förstå vinken när man efter en ringsignal får upptagettonen i örat; "aha, personen kan inte svara just nu". Och då försöker man lite senare - kanske 10 min senare eller så?? Nej då, här ringdes det på. Varannan minut eller så. Till slut var jag ur mötet och satte mig i bilen och ringde tillbaka. Handlade det om "liv och död" (som jag ju nästan började tro av det febrila ringandet att döma). Nej, knappast. Jag påpekade ganska vasst att jag har faktiskt ett jobb att sköta och det betyder att jag inte alltid kan svara i telefon!

En (privat) mobiltelefon betyder inte att man svarar alltid. I den svarar jag när jag har möjlighet (i synnerhet på arbetstid när det gäller mitt privata nummer)...

Jag vet inte riktigt vad det är som håller på och händer i min omgivning, men de här tendenserna bekymrar mig. Vi måste ha respekt för varandra, kunna ha olika åsikter (utan att "hänga ut" någon annan eller bli ovänner för livet) och respektera varandras tid. Ideellt arbete för mig betyder att jag ställer upp med min fritid. På jobbet måste jag prioritera det jag är anställd för och avlönad för...

Läs en boooook....

2011-05-31T09:57:00.003+02:00

... nåt sånt var introt till "sommarboktipset" när jag var... ja, betydligt yngre i alla fall.

Det har jag gjort de senaste veckorna, mestadels på tågresorna fram o tillbaka till jobbet. Ytterligare en pocket-deckare ur kassen från K: Pulver av Sara Blaedel. Ytterligare en som faller inom ramen "skandinavisk" eftersom författaren är danska och det hela utspelar sig i Köpenhamn.

Och... bara det faktum att det har tagit mig flera veckor att läsa ut boken känns lite märkligt. En bra deckare för mig är svår att lägga ifrån sig... Det är något med den här historien som inte riktigt griper mig. Kanske för att jag redan från start upplever huvudpersonerna som lite schablonartade. Den unga kvinnliga polisen som inte riktigt vet vad hon vill med sitt privatliv (håller den karaktären på att ersätta de de manliga, slitna, som dricker lite för mycket....??) och den unga kvinnliga journalisten (som dessutom är ensamstående mamma) som kastar sig in hals över huvud i saker som faktiskt blir riktigt farliga (nån mer än jag som känner igen dragen hos Liza Marklunds Annika Bengtzon, bara på den beskrivningen??). Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som gör att jag inte fastnar i den här berättelsen. Någonstans på mitten började jag fundera över om en viss person kunde vara inblandad. Att sedan få skrivet på näsan att den kvinnliga polisen reflekterar över "hur kan man försörja 4 personer på en polislön" känns som att det är ett nästan övertydligt försök att få oss läsare att tänka i den riktningen. Kanske har jag läst (och sett) för många deckare men det här var ingen höjdpunkt, tyvärr. (Men tack ändå K för möjligheten att läsa ännu en författare som jag knappast skulle provat annars, även om den här tyvärr inte gav någon direkt mersmak.)

Det känns som att det är nära nu??

2011-05-31T08:43:00.002+02:00

Igår hade B och L kursavslutning med fortsättningsagilityn och byggde upp klass 1-agilitybanan från söndagens tävling. När dom tog fika passade jag på att köra igenom den med Otto och konstaterade framför allt 2 saker: 1) Jag måste börja träna på att kunna "lämna hunden" i slalom för att placera mig till nästa hinder (som det är nu så ligger jag jämsides eller ett halvt steg bakom, att kunna ta några steg och ligga före hade inte varit fel i vissa lägen) samt 2) jag MÅSTE bli bättre på att läsa banorna på banvandringen och se var "fasta situationer" finns! Ja, det finns såna i agility, hindersekvenser där man lämpligtvis gör på ett visst sätt. MEN dom ser inte alltid likadana ut och jag är därför dålig på att läsa av dem.

Bortsett från detta så känns det som att det går bra nu - kanske kan vi få till en "stolpe in" istället för "stolpe ut" snart?

När kursen var slut så körde även L ett par varv med Otto (på smallhöjd) och även husse B tog ett par rundor med sin egen hund. Då gick jag in och hjälpte en kursdeltagare att registrera sig på sbktavling.se istället... ;-)

Puh!!

2011-05-30T08:25:00.002+02:00

Väderbeställningen funkade nästan. Några regndroppar blev det igår, men i det stora hela höll sig regnet borta. Inte heller det ihållande regnandet under natten till söndagen orsakade några större bekymmer, så vitt jag vet körde ingen fast på parkeringen = i kohagen mitt emot klubben... :-) Egentligen finns det en grundregel när det gäller sånt, börjar det slira - sluta försök och sök hjälp. Det finns ju nästan alltid hjälpsamma människor som kan putta på - fortsätter man försöka så brukar det sluta med att hjulen gräver ner sig och så blir allt bara ännu svårare.

I fredags em flexade jag ut tidigt och for runt och köpte extra tidtagarur (mindre kul att 2 av 6 inte funkade, direkt från hyllan), beställde domargåvor, hämtade priser, köpte Morsdags-/Rubinbröllopsdags-present till svärmor/svärföräldrarna (är det bara en vecka mellan tillfällena och middagsbjudningen infaller mittemellan, så kan väl en kombination vara OK?), beställde blommor till MIN mor inför mors dag... Och så skulle vi som sagt till svärföräldrarna på middag...

Lördagförmiddagen gick åt till spårkurs, där de flesta deltagarna tuffar på bra. Vi har ett ekipage där hunden har lite svårt med uppgiften, men med några kraftiga motivationsövningar så fick vi fart på den också. :-)

Sen var det vidare till klubben o förbereda söndagens tävling - agility och lydnad... Behöver jag säga att vi inte lagade mat hemma på kvällen utan frekventerade en av kommunens restauranger?

Igår då, upp kl. 4 och iväg till klubben för att göra de sista förberedelserna, för min del "påbörja" tävlingen i datasystemet, skriva ut startlistor osv. Sen skulle jag ju sätta igång ett lydnadssekretariat också, och vara speaker i 2 klasser agility (ordinarie speaker tävlade själv)... och hålla koll på lydnadssekretariatet... och till slut rasta våra egna hundar en stund och få i mig något ätbart (ja, vi var framme vid lunchtid då). Undanplockat och klart var det väl vid 17-tiden... Inga sömnsvårigheter igår kväll precis!

Det känns rätt bra att det är kort vecka den här veckan, vi har inga klämdagar normalt på mitt jobb, utan man får ta semester/komp/flex om man vill vara ledig... Således har jag redan för länge sen lagt in om semester, så att det verkligen blir en riktig långhelg. Det behöver vi nu!

Kan jag få beställa vackert väder, tack?!

2011-05-27T09:13:00.002+02:00

Det finns en vecka på året då jag med stort intresse följer väderprognosen och det är den här veckan dvs dagarna innan vi har agilitytävling på klubben. Allt är ju så mycket enklare om det åtminstone är uppehåll... Lite mulet gör inget, bara regnet uteblir. Tidigare i veckan så spretade prognoserna från SMHI, DMI (Danska motsvarigheten) samt yr.no ganska mycket. Just då ville jag beställa vädret från SMHI som utlovade växlande molnighet. DMI hotade med regn...

Samtidigt är det här intresset lite löjligt för det går ju ändå inte att påverka. Glömmer aldrig den gången det på en kursutvärdering, under "vad kunde varit bättre" stod: Vädret...

Har hela världen blivit galen....?

2011-05-25T21:43:00.002+02:00

Vissa dagar börjar man undra. Först är det en person som på Facebook klippt ut en sak jag skrivit och lagt in på sin egen logg med en "åthutning" till mig att så får man minsann inte skriva. Citat som är ryckta ur sitt sammanhang tycker jag generellt illa om man att göra på det sättet tycker jag är helt uppåt väggarna. Det finns något som kallas Netikett och att lägga ut saker som jag själv skrivit i ett forum där bara de jag själv valt kan läsa, till beskådande av en massa annat folk, är inte OK. Även om jag står för mina åsikter i ärendet ifråga. Naturligtvis har man valt att misstolka åsikterna, dessutom.

Härnäst var det en funktionär till tävlingen på söndag som kanske inte kan...

Och så ringer ytterligare en funktionär och det samtalet blev väldigt märkligt. Vi är liksom många som kommer att ha hundar med oss som vi måste se till att rasta under dagen... Jisses...

Positivt de senaste dagarna då:
Ytterligare ett godisspår åt liten svart hund i måndags och det börjar nog ramla ner en pollett, en bit gick han klockrent i spåret.

Gårdagens agilitypass med Otto gick riktigt bra, det som gick åt pipan var mitt fel. "Great dog, shame about the handler"...

Jobbet igår o idag har flutit på bra. DET är inte precis varje dag det gör det så det känns ju inte så dumt när det händer. :-)

En ledig dag?

2011-05-22T20:08:00.002+02:00

Dvs inga planerade organiserade aktiviteter, vad gör man med en sådan? Jo, man kan stämma träff med en av träningskamraterna i skogen och träna lite spår... Efter förra tillfället så bestämde jag mig för att prova att köra lite näringsspår på Lazer för att se om vi på det viset kan få ner tempot och in den lilla näsan i spårkärnan. Sagt och gjort, imorse ställde jag mig och skar den överblivna kycklingen från grillningen igår kväll i bitar. Ganska små bitar.

På plats i skogen började M med att lägga ut spår till sina hundar, de ska ju gärna ligga till sig en stund. Medan hon gjorde det rekade jag en plats med medvind och någorlunda snällt underlag (läs: gles, uppvuxen granskog med mossa på marken, rena balsalsgolvet i dessa sammanhang!). Sen gick jag ut spåret. I bästa "IPO-stil" satte jag fötterna nogsamt framför varandra och trampade ner en kycklingbit i vartannat steg. Liiiite balans- och koordinationsövning för matte blev det, jag såg nog ganska rolig ut där jag balanserade fram. Långt, det blev det inte, 20-30 meter kanske (sen orkade inte jag mer). Lång liggtid blev det inte heller, man vill ju inte att fåglar och eventuella andra vilda djur ska stjäla godbitarna i spåret. Alltså släppte vi på den lille svarte tämligen omgående och ser man på! Nästan direkt upptäckte han att det låg ju ätbara saker i skogen. Visserligen missade han nog ungefär hälften men dem gick M bakom och plockade upp... Tempot var klart behagligare än det brukar vara och lilla nosen höll sig definitivt mer i kärnan av spåret. Vi kom fram till att det här ska jag nog försöka göra några gånger till, helst redan nu i veckan, så att polletten verkligen ramlar ner att man inte måste ha så rysligt bråttom!

Sen fikade vi och körde på med båda Ms hundar i tur o ordning, de löste sina uppgifter ungefär som förväntat (tror jag...).

Väl hemma blev det fika med husse och sen for jag iväg till Ängelholm för att få lite papper påskrivna av HU-distriktets revisor. Det är ju bidragsansökningstider... Handlade lite mat på vägen hem och sen har det varit städning och annat på programmet. Eftersom jag bara tog med mig Lazer till skogs så fick husse ansvara för de andra två 4-benta på hemmaplan.

Jo, efter mycket funderande så köpte jag en sån där "H2O steam mop" som man kan se på typ TV-shop (de säljs på CityGross, i alla fall på vårt närmaste, också och jag föredrar klart att handla såna saker i butik än via nätet). Ja, lite skeptisk var jag och några mirakel väntade jag mig INTE men faktiskt, ångan är rejält varm (till skillnad från vad jag läste i ett besviket inlägg på nätet när jag rotade runt innan jag bestämde mig, där var det en person som hävdade att "den var ju knappt ljummen", det anser jag alltså inte stämmer) och även om inte fogarna i klinkergolvet i badrummet och tvättstugan blev mirakulöst rena så gick det betydligt lättare att skrubba den och sen torka rent. Däremot behöver jag fler moppdukar... Dom blir blöta ganska snabbt. Vet inte om jag skulle rekommendera nån att köpa - det beslutet får man nog ta själv.

Stolpe ut…

2011-05-21T16:02:00.001+02:00

Idag var det dags för årets första officiella agilitytävling för mig och Otto. Försökte verkligen tänka positivt och ladda energi på alla sätt jag kunde komma på, och framför allt – tänka till på banvandringen för att det skulle bli så “rätt” som möjligt.

Det gick… sådär. Första loppet var agilityklass (med klätterhinder, för de läsare som inte är så agilitynördiga). Det gick bra – hela 5 hinder… Sen kom slalom och där drog Otto bara rakt förbi slalomet, när han väl kom på att jag inte var med och vände om, upptäckte han en tunnel och DEN var ju kul. Disk ett faktum. Den här gången hade jag satt en av klubbkamraterna på att filma oss, så jag har i efterhand försökt se på filmen om jag gör något uppenbart fel. Ur den vinkel som det är filmat går det dock inte att spåra något sånt utan det är nog ett vanligt wachtel-fnatt dvs han funderade på att hälsa på domaren (vilket man ser på filmen att han funderar på även på tillbakavägen från utflykten)… Nerfarterna på A och balans var katastrofala, här får det bli hårdträning “en masse” nu! Så här kan vi inte ha det. Den sekvens som verkade klurig under banvandringen “satt” men det är ju inget ovanligt när diskningen väl är ett faktum.

Andra loppet, hoppklassen, gick betydligt bättre. Det var en trevlig och flytig bana med i mitt tycke tydlig “linje” för hunden – en bana som nog Hampus hade funkat bra på t.o.m! Det gick som på räls, ända till 4e hindret från slutet. Exakt vad som händer där är svårt att se på filmen men min egen uppfattning är nog att jag blev lite… nonchalant och tyckte att det fanns ju bara ett hinder att välja på, sprang på för mycket och vips så flöt Otto förbi utanför det hindret och vips igen så var han över nästa = disk… SÅ nära en nolla har vi nog aldrig varit. Fram till disken var jag SÅ nöjd. Och det här var verkligen en disk pga min klantighet – släpp aldrig hunden med blicken… Det är faktiskt lite svårt att glädja sig åt att loppet gick så bra, när det var en sån liten marginal till att komma i mål felfritt. Men det är bättre med en disk pga att jag klantar till det så “uppenbart” än såna där utbrytningar som inte riktigt går att förstå.

Nu biter vi ihop och tränar några veckor innan det är dags för nästa tävling. Nästa söndag har vi ju tävling på klubben men då får vi inte vara med eftersom husse är tävlingsledare. Dessutom har jag svårt att fokusera på att köra hund när det är hemmatävling och jag även ska funktionära, så även om inte de etiska reglerna sagt “nej” så hade jag nog avstått.

Just nu funderar jag på om jag ska ta tag i nåt “projekt” här hemma eller helt slappt ta en bok och sätta mig i solen på tomten. Bara därför gick solen i moln precis i detta nu…

Drivkrafter - motivation...

2011-05-18T15:39:00.002+02:00

I hunderiet snackas det, framför allt i vissa brukshundskretsar, gärna om "drifter"... på andra håll pratas det om motivation och hur man höjer den....

Igår kväll hamnade jag i samtal om det här med klickerträning av olika slags djur... Vi människor är ju faktiskt också ganska "lättlurade" - är bara belöningen den rätta så... :-)

Med tanke på mitt inlägg häromdagen som inkluderade rätt mycket föreningsarbete, började jag fundera lite på vad det är som driver, eller motiverar, mig till detta... Roligt, ja för det mesta! Framför allt när vi pratar om "handgriplig" verksamhet som att hålla kurs eller arrangera tävling. Där gör man ju liksom något som andra har igen, på kurs så är det en belöning för mig vid de där tillfällena när jag ser hur polletten ramlar ner hos hunden (och föraren, förhoppningsvis). Men så kommer vi till de där sakerna som man liksom gör bara för att "någon" måste och har man tagit på sig något så ror man det i land osv...

Ikväll är det t.ex. distriktsmöte. Så föreningsnörd jag är, så vet jag att det är viktigt att vi är representerade på dessa möten. Demokratisk process och allt sånt, ni vet. MEN just nu kan jag känna att det hade varit väldigt skönt att få åka hem och ta en promenad med hundarna och tränat lite på "BK gräsmattan" istället för att sitta kvar på jobbet en timme extra och åka direkt till mötet (det är liksom inte lönt att ta sig hem emellan eftersom det bara handlat om att vända hemma). OK, jag får ju plustid på flexen... och en stjärna i himlen för mitt föreningsengagemang, kanske? ;-)

Trilskande teknik o fjärilar i magen

2011-05-17T06:54:00.002+02:00

Igår kväll skulle jag uppdatera en (förenings)hemsida jag ansvarar för. Detta görs inte så fasligt ofta, 1-2 ggr/månad kanske så det är inte direkt betungande, men det ska ändå göras. Jag gör på "gammaldags vis" och har hela sajten lokalt i datorn och laddar upp sidorna via ftp-program (jag har förstått att det finns andra sätt numera, redigera direkt mot servern osv men det har jag inte satt mig in i). För säkerhets skull brukar jag också kolla så att uppdateringarna slagit igenom. Igår såg allt ut att fungera OK ända tills jag kollade. Icke. Inte en endaste liten uppdatering. Försökte igen. Konstaterade att trots att förloppet med uppladdning såg ut att gå felfritt så - låg de gamla filerna kvar på servern. Rotade fram inloggningsuppgifterna till webbhotellet och forskade i möjligheterna att ladda upp filerna den vägen. Jodå, hittade en "filemanager" men inte heller den hjälpte. "Kan inte ersätta filer" eller nåt liknande fick jag upp. Gav således upp, hoppades att det var nåt tillfälligt, och gjorde kväll.

Givetvis kunde jag inte låta bli att testa igen nu på morgonen och vips - så fungerade allt...?! Teknikens underbara värld?

Igår kväll var vi också en sväng på klubben eftersom B som vanligt höll kurs med L och jag passade på att träna i pausen. De hade ställt upp en dubbelbox med ett par böjda tunnlar utanför och man kan onekligen åstadkomma mycket med 7 hopphinder och 2 tunnlar! Den mest dramatiska kombinationen var väl när man skulle in i "fel" tunnelöppning och i det första försöket tar jag helt och hållet på mig att vi misslyckades för där handlade jag som en kratta. På tredje försöket satt det... Problemet är ju att man inte har 3 försök på tävling. Å andra sidan lärde jag mig förhoppningsvis något. Med tanke på att det är tävlingsdags på lördag och jag inte har möjlighet att vara med på tisdagsträningen ikväll, så var det rätt skönt att få köra igenom Otto lite. Där har ni fjärilsanledning nr 1.

Lazer fick också springa lite i samma kombination men i helt andra ordningar. Rakt fram mot de böjda tunnlarna och något litet byte medan han var därinne. Och här märks det väldigt, väldigt tydligt att trots att han inte alls är mycket handlingstränad så - om jag klyddar till det i onödan, så blir det tok. (Försökte göra ett byte "bara för att" men se då sprangs det förbi hinder...).

Apropå Lazer så har ni där fjärilsanledning nr 2. Jag har nämligen anmält till MH och igår kom PMet. Nu är det ju mest för att det är allmänt intressant att se hur hunden beter sig på MH och givetvis för att ha inträdesbiljetten till brukset klart, som vi gör detta. För en cocker har det ju liksom inte någon egentlig "betydelse", så vad jag har att vara nervös för är lite oklart. Man har ju den hund man har... Men spännande ska det bli i alla fall!

Nu ska jag ta mig samman och ila iväg till jobbet i regnet.

Några små reflektioner

2011-05-16T11:30:00.004+02:00

Lite allmänt förvirrade tankar ur min hjärna:

Vid lördagens träningspass i skogen skulle C börja lite smått med uppletande-övningar med lilla K (nåja, lilla o lilla, hon börjar bli rätt så långbent det lilla livet). Hon (K alltså) är sisådär ungefär 1 år yngre än Lazer. Jag suckade lite och konstaterade att jag har inte ens TÄNKT på att börja med uppletandet ännu. Nu är ju tanken förvisso att K ska bli brukshund, basta. Så husse Cs kommentar var ju rätt så klockren: "Hon kan ju ingen agility alls...". Sant. Lazer kan ju faktiskt slalom ganska hyfsat, och tunnlar (både runda och platta), hopphinder, däck och långhopp Med tanke på att Lazer ska bli allroundhund så har jag ju onekligen tränat "lite av varje" men inte "mycket av nåt". Jag har dock skärpt mig på en punkt och faktiskt börjat skriva träningsdagbok, det har hållit i en vecka nu. Nästa steg är att göra en ordentlig plan för träningen också. :-)

När man, som jag, periodvis kör mycket bil så ser man många registreringsskyltar svischa förbi. Möjligen har jag nämnt detta tidigare men nån gång för hundra år sen (80-talet?) så var det ett inslag i ett sånt där lördagsunderhållningsprogram (ni som var med då vet vad jag menar, då när det bara fanns 2 kanaler och hela nationen så på samma sak) där tävlingsmomentet gick ut på att bilda ett så långt ord som möjligt av de 3 bokstäverna i en registreringsskylt. Ordet skulle börja på den bokstav som var först, men de andra 2 fick man ändra plats på. Förmodligen är det min "språknördighet" som antagligen redan då fått fäste, som gör att jag minns detta inslag så väl... Hur som helst så händer det att jag roar mig, medvetet och ibland halvt omedvetet, att sätta ihop ord - eller läsa ut förkortningar - ur de bilar jag ser omkring mig. En kul som körde framför mig för en tid sedan var den blå skåpbil vars registreringsnummer var GULxxx. Andra gånger känner man sig mer än lovligt nördig, t.ex. när jag ser SBKxxx (Svenska BrukshundKlubben, så klart). Och ibland undrar jag hur min hjärna mår, förmodligen sviter av alla tv-serier med "deckarinslag" jag ser. TOD blev nämligen väldigt snabbt utläst till Time Of Death. Jamen kolla själva på NCIS, CSI, Morden i Midsomer och allt vad det är! Vilken rättsmedicinare pratar inte om TOD i dessa serier??

Söndag kväll igen, hur nu det gick till?

2011-05-15T20:42:00.002+02:00

I onsdags gjorde jag då ett litet avbrott från hunderiet och var ute på en "tura" med några arbetskamrater. "Tura" är vad man göra när man hoppar på lämplig färja i Helsingborg och sätter sig i restaurangen och äter, utan att stiga av i Helsingör... Lite speciell företeelse. Det var i alla fall gott och trevligt.

I torsdags var det "åter på klubben" för att få iväg PM till lydnadstävling.

I fredags ramlade jag ihop i solstolen när jag kom hem från jobbet. Att sitta stilla och vara totalt overksam i närmare en timme är inget jag gör ofta, så det var nog välbehövligt. Vindens sus, fåglarnas kvitter - och så E4an i fjärran... Lite bökigt var det dock att 2 hundar gärna ville sitta i knäet, samtidigt.

Igår var det spårträning på programmet. En stor ros till min käre sambo som fixade kanonfin mark!! Den ska vi vara rädda om. Lazer spårade som vanligt i ett tempo närmare 190, trots att spåret nu fick vara 200 meter och 60 min gammalt. Jag hade fullt sjå att hänga med och trassla ut mig ur diverse trädstammar - och då spårar jag fortfarande i koppel, just för att minska slåendet över spåret. Jo hejsan, det verkar ju funka - inte... Nästa gång ska jag nog faktiskt prova att lägga lite korvspår. Det kan ju knappast bli sämre i alla fall.

På vägen hem stannade jag till på klubben och tränade lite slalom, staket och balansbom med Otto.

Sen blev det hatobjekt: Shopping-dax. Hade en ganska lång lista på saker jag faktiskt behövde köpa så det blev en tur till Väla köpcentrum med omnejd, bl.a. Rusta och Ikea. På Ikea lyckades jag köpa bara det jag skulle dvs kom ut med 3 saker. Bra jobbat. :-)

Idag blev det en välbehövlig "sanering" av hemmet på förmiddagen, sen har det varit allmänt pyssel hemma + promenad med hundarna och husse. Förra helgen kom grönsaksfröerna i jorden, den här gången var det dags för dahliorna att bli uppväckta ur vinterdvalan...

Det drar ihop sig till agilitytävling på klubben också, förutom lydnadstävlingen jag nämnde innan, så vi har lite pyssel med det här hemma. Husse har snickrat funktionärsschema och tidsschema de senaste dagarna. Pust...

4 dagar på raken

2011-05-11T10:28:00.002+02:00

Som om det inte räckte med 3 dagar på klubben så slog vi till med en fjärde igår också. Den här gången stod det "bara" egen träning (jag) och "funktionärsraggande" (B) på listan. Funktionärspusslet börjar falla på plats och träningen gick väl hyfsat också.

Med Otto drog jag på med kamplek redan innan start och jobbade på att vara så tyst som möjligt. Det verkar ju faktiskt vara så att ju mindre jag gapar desto lyhördare är han?? Kanske skulle tejpa igen truten på tävling??? Fick stopp på honom innan han hann sticka in nosen i fel tunnelöppning TVÅ gånger, bara en sån sak (bättre hade väl varit om han gått till RÄTT tunnelöppning i o f s men men får vara glad för det lilla).
Med Lazer så micklade jag lite med några böjda tunnlar och ganska raka sträckor som jag bröt ut ur den bana vi körde. Här blir det ännu mer uppenbart att ju tystare jag är desto bättre går det. Så fort jag säger nåt så svänger han upp mot mig och säger "här är jag mamma vad vill du" och då är det lätt hänt att missa ett hinder eller två... Tänkvärt...

Ikväll blir det i alla fall INTE någon hundträning. Men det återkommer jag till.

Har vi inget hem att vara i...?

2011-05-10T09:42:00.002+02:00

Ja, det var inte utan att frågan i rubriken infann sig igår kväll när vi körde ut på klubben, både för egen del och några av klubbkamraternas... 3 dagar i sträck är mer än "normalt" även för mig.

B hade kurs, jag meckade med anmälningar till lydnads- och agilitytävlingen den 29 maj. När kursen hade paus passade jag på att träna Otto och Lazer. Rådgivning medelst mail har gett förslaget att försöka... ja vad ska jag kalla det - "toppa" honom ännu mer på belöningarna? Fram kom alltså leksaksbelöning (fleece-kamp-fläta) vilket jag är lite försiktig med. Dels för att vi inte vill ha fram mer kamp-/ägabeteende i eftersökssituationer (jag har sett Otto när han har hittat dött vildsvin och jag vet inte om jag hade kunnat "montera loss" honom från grisen i det läget, nu var det husse som fick hantera den biten), dels för att han inte ska äga/tugga i apporteringssituationer (en wachtel är ju en allroundhund så vid de enstaka tillfällen som husse jagar fågel så ska han ju kunna jobba där med) och dels så har han det lite otrevliga beteendet vid kamplek att han "tar om" och "tar om" och "tar om" och gärna gör det närmare och närmare mina händer...! Det gör ONT att få wachteltänder i nävarna... Om det var lek-belöningen som gjorde det, eller det faktum att vi var helt ensamma på banan, må vara osagt, men vi satte i alla fall den kombination som var uppställd för kursen (en 180-graders start, ett bakombyte och en tunnel där man skulle in i "fel" ingång - och så lite hinder däremellan så klart) på ett bra sätt. Jag provade även att variera starten lite för att inte bjuda för mycket på "nu kan vi banan". Sen blev det slalom - behöver alltid tränas - och balansnerfarter... Dessa kontaktfält... Vi får fortsätta nöta, och det funkade ju i söndags i alla fall (när jag kom ihåg "ner"-kommandot). Vissa i publiken hävdade att det var tveksamt med domaren godkände och jag var så pass nära så jag kan säga att han hade INTE fått "släpp"-kommandot om jag inte sett att det var tass på.

Lazer fick springa rakt fram 3 hopphinder, vi provade även att svänga men det var en lite för kraftig sväng. Bra dock att han lyssnar på mig när jag kallar (att den sen blev lite FÖR bra så han sprang förbi hindret, kan jag leva med just nu). Slalom för honom också, så klart.

Ikväll är det träningsdags igen. Men först - jobb...

Hunderi-helg

2011-05-08T19:19:00.001+02:00

Igår var det spårkurs igen, praktikgång 2. Flera av deltagarna hade tränat flitigt sedan förra gången, kul!!

Det var varmt och soligt och det är ju trevligt, men frågan är hur det påverkade hundarna. Eftersom vi kör 2 spår för varje hund och det för flera gick sämre andra spåret… Mental påfrestning + värme = mindre bra? Kan vara värt att fundera över.

Eftersom jag ändå var i skogen så passade jag på när kursarna hade kört hem, och la ett spår åt Lazer. Ca 100 meter, rakt fram, fin granskog med mossunderlag. Fick ligga ca 30 minuter. Som vanligt far han fram som en dammsugare i 190 km/tim… och slår stundtals ganska kraftigt. Nu lyckades jag även bli lite bortvimsad av det beteendet så jag tappade riktningen lite, men vi kom fram till slutet (fleece-kamp-fläta).

Det finns en del att fundera på och inte minst träna på!!

Efter det så körde jag till klubben där vi skulle förbereda för inofficiell agilitytävling som L höll i som projektarbete i skolan.

Och sen var DEN dagen slut…

Idag var det upp i ottan för ovannämnda agilitytävling… Fördelen var att vi var klara vid 13-tiden. Då hade jag hunnit både funktionära och tävla. Otto, som ju faktiskt under vintern verkat blivit “bättre”, var tillbaka i gamla spår. In i tältet och hälsa på funktionärer… Bläh. Just det beteendet är så jämrans svårt att “komma åt” känner jag. I andra klassen gick det bra i alla fall… 8 hinder. Sen kom det en svårighet vi inte riktigt redde ut och då ballade han ur igen. Suck. Ja, fullt ut känner jag inte att jag kan ta på mig de här grejorna som förare… Visst, någonstans är han väl inte tillräckligt väl genomtränad, men när det är saker som vi tränat på (i första klassen, som var hoppklass) och han ändå sk*ter i mig?!

När det hela var klart körde vi hem och sen har hundarna sprungit på tomten och jag har – trädgårdspysslat. Vi köpte potatis- och jordgubbstunnor tidigare i våras och nu är jordgubbsplantorna flyttade och sättpotatisen nedpetad. Och så är det grönsaker sådda och lite blommor också…

Och så var den här dagen nästan slut också. Tjohej…