Månaden från helvetet?

Den minnesgode vet att jag förra hösten beslutade mig för att dra ner på föreningsengagemanget. Har jag lyckats? Mja, skulle jag nog säga...

Den minnesgode vet att jag också med jämna mellanrum muttrat om att jag borde lägga mer tid på träning av egen/egna hundar. Har jag lyckats med det då? Mja, är nog svaret här med.

Sen vet jag faktiskt inte om jag har skrivit om att jag i början av varje år lovar mig själv att en helg varje månad ska vara "aktivitetsfri" dvs inga tidssatta aktiviteter som påverkar eller påverkas av andra, som tävlingar och liknande. Där har jag verkligen inte lyckats.

September har gått i ett huj och det kan bero på att:
- jag har varit tävlingssekreterare och -fotograf på klubbens söktävling den 1 september.
- jag har varit på info om tävlingsledarutbildning bruks och fått inloggning till teoripaketet online, som jag inte ens testat ännu...
- jag har hållit fortsättningskurs i agility på onsdagkvällarna tillsammans med bästa agilityträningskompisen L och det har varit en fantastisk grupp, hoppas verkligen att de fortsätter träna
- det har varit sista deltävlingen i klubbmästerskapet agility och den sket sig rejält kan man säga
- jag har varit i Stockholm och även i år promenerat Tjejmilen i rask takt eftersom jag inte riktigt blir av med den där "plantar fasciiten" (hälsporre, i folkmun), i år kombinerades detta med umgänge med min gamla vapendragare N från tiden i freestylekommittén inom SHU.
- jag har varit hos bästa Petra och tränat lydnad tillsammans med bästa lydnadskompisen M en kväll
- vi har haft SM i rallylydnad på klubben och även om jag avsa mig alla "tunga" uppdrag så gick jag till slut med på att stå i serveringen, vilket betydde att jag svingade pommes ur 3 fritöser i dagarna 2. Dessutom var ju sambon engagerad i SM-gruppen så när han var på klubben, var jag på klubben (jo, lite egen träning blev det allt!)
- jag försöker träna egna hundar på måndagar och torsdagar på klubben...
- direkt efter nyss nämnda SM startade jag och M (inte samma M som lydnaden ovan) en nybörjarkurs agility, vilket betydde att jag under 2 veckor har dubblerat kurshållandet - en på tisdagar och en på onsdagar...
- förra helgen tävlade jag lag på lördagen och tunnelcup på söndagen
- den här helgen var det säsongsavslutning för agilitytävlandet igår lördag (3xdisk, har en hel del "hemläxor" att träna på under vintern)
- idag har jag lånat ut mig själv till grannklubbens elitspår som tävlingssekreterare.

Samtidigt har det varit rätt intensivt på jobbet med mycket testande på fältet = ut och åka buss...

Trodde aldrig jag skulle börja se fram emot oktober, men det verkar bli en lite lugnare månad. Åtminstone som det ser ut just nu.

Min långsammaste Tjejmil någonsin (hittills)

Eftersom man väl inte kan räkna med att springa fort när man är 80, så får rubriken bli just - hittills...

I lördags var det dags för årets upplaga av Tjejmilen och eftersom undertecknad inte sprungit en meter utanför agilitybanorna sedan i maj pga plantar fasciit eller som det populärare kallas, hälsporre, så hade jag bestämt mig sedan länge: Den här gången skulle jag GÅ i rask takt.

Jag valde dock att starta i den grupp där jag var anmäld - parkerade mig längst bak, längst till höger, för att inte vara i vägen för dem som verkligen ville springa... Det visade sig att jag var inte den enda som gick ut lååångsamt. För "syns skull" joggade jag de första 3-500 metrarna. Därefter promenerade jag i RASK takt banan runt Djurgården. Och detta gick över förväntan. Jag vet ju att mitt tempo vid skogspromenad med hundar ligger på ungefär 5km/tim, och det borde rimligtvis gå lite snabbare utan hundar och i den något flackare terrängen på Djurgården jämfört med skogsrundan hemma. Alltså var resonemanget - någonstans under 2 timmar borde jag klara det på (det har för övrigt även min mamma gjort, gått runt Tjejmilen på under 2 timmar, alltså). Döm om min förvåning när jag, helt inofficiellt på min vanliga armbandsklocka, konstaterade att jag låg på ungefär 45 min vid passeringen av 5 km. Den officiella sluttiden i mål blev 1,29,32. Under 1½ timme alltså och med detta är jag mer än nöjd. Kroppen har dock, sedan igår, talat om för mig att riktigt det tempot och riktigt så långt, brukar det inte vara på mina vanliga promenader.

Hälen verkar i alla fall inte ha tagit mer stryk (joggingskor, inlägg och tejp) och nu ska jag försöka ta mig iväg och simma lite under hösten så jag får fart på flåset men ändå avlastar foten.

Tjejmilen för 5e året på raken

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...

1.08.00

Nytt personligt "bottenrekord" på Tjejmilen... Under rådande omständigheter (inte helt frisk) lovade jag mig själv att ta det lugnt. Det höll nästan hela vägen. Satte klockan på att "larma" om jag överskred en viss hastighet. När det återstod dryga 2 km kände jag mig rätt fräsch och den pep allt ilsknare, så då stängde jag av den funktionen och "öste på". Ska bli intressant att se hur kurvan från klockan ser ut! Effekten av loppet är i alla fall att snuvan nu har flyttat ner i halsen och blivit hosta?! Inte så kul men som jag sa redan innan loppet, antingen blir jag frisk eller så blir jag rejält sjuk. Vi får väl se vad det blir!

Allra allra första gången jag sprang (1997) var jag totalt otränad och tog inte tidtagningsklassen. Egen klocka den gången sa samma tid som igår, 68 min. MEN jag mådde betydligt bättre igår än jag gjorde den gången (då sa jag "aldrig mer" men efter 10 år kom jag igång igen).

Gårdagen avslutades mindre kul med att SJs X2000 blev 50 min försenat på vägen. 10 min stillestånd pga enkelspår pga spårarbete - hur kunde det bli 50 min i slutänden?!

Nu ska jag kurera halsen och mina värkande muskler (spänner mig i axlar o nacke när det börjar bli jobbigt, det märker jag även på träning).