Det blir inte alltid som planerat (och en bok)

I fredags gick jag hem från jobbet och det var dags för semester. Första veckan var tanken att jag skulle vara ledig ensam och bl.a. passa på att ta en tur upp till mina föräldrar. Det ÄR ett onödigt stort projekt att släpa med husse, hundar och husvagn dit upp, våra gemensamma semesterdagar kan vi nyttja bättre.

Den observante noterar att det står "var" i andra meningen ovan. I fredags började nämligen husse riva taket till ett av våra uthus (det var rätt genomruttet så det behövde göras om), jag körde löpande ut skräpet till den lånade släpkärran och på lördag förmiddag gjorde vi oss av med eländet på återvinningsgården. Därefter vidtog tittande på bil samt arbetsfördelningen husse till Byggmax och jag till Ica Maxi. Väl hemma åt vi en enkel lunch och så gick husse ut och fortsatte med taket. Jag donade med lite av varje, bl.a. hängde jag ut lite tvätt. När jag var klar med det märkte jag att Lazer och Otto började "spänna" mot varandra. Eftersom vi haft lite onödiga incidenter så försökte jag lite snabbt och lätt fösa ut Lazer till framsidan av tomten - vi har ju staket mellan där. Dessvärre lyckades inte detta fullt ut - fåntratten gick in istället, Otto följde efter och när jag väl fick ut dem igen så smällde det. I tumultet som uppstod kände jag att "aj f-n, där gick det hål i min hand". Förhoppningen var att det var en rispa, men det visade sig att det var värre än så. Besök på akuten och två stygn och sjukskriven till stygnen ska tas om en vecka, är det kortfattade versionen.

Nu har vi tagit beslutet att Otto och Lazer inte får umgås längre. Båda herrarna har alldeles för kort stubin och om vi rannsakar oss så har ju Otto haft ett ont öga till Lazer ända sedan vi tog hem honom som valp. Det är bara att gilla läget - vi kan ju inte ha klippkort på akuten/hos veterinären.

Så - min vänsterhand fungerar ytterst begränsat (även om det kunde varit mycket värre) och semesterplaneringen är reviderad. Köra bil 55 mil är inte att tänka på, så besöket hos föräldrarna får jag göra vid något annat tillfälle.

Jag har i alla fall lyckats läsa en bok - Arne Dahls "Sista paret ut", sista delen i Opcop-serien. Fördelen var att jag i stort sett kunde sträckläsa. Nackdelen är - att nu är det slut... Åtminstone är det ju vad Dahl har sagt. Jag konstaterar bara att - läs! Alla Arne Dahls böcker! Den här är nog mer påtagligt sammanknytande än någon av hans tidigare böcker varit, även om det i slutet av A-gruppen-serien också började bli mycket tillbakakopplingar till tidigare fall. Här knyts verkligen allt samman...

Hur mår du? Inte särskilt bra...

Igår svarade jag faktiskt vid ett par tillfällen helt ärligt på den där frågan "hur mår du" eller "hur är det"? Förkylningen som började smyga sig på i söndags kväll slog till med full kraft igår. Dum som man (läs jag) är så traskade jag till jobbet ändå - det var ju ett par möten som var inbokade sedan länge.

På kvällen lät jag kroppen styra och gick i depå i soffan med filt, honungsvatten och bok. Trots att jag egentligen GÅR på kurs på tisdagarna. Tyvärr kommer jag missa några gånger pga jobb och ett årsmöte som jag redan bokat in mig på, men att inbilla sig att man (läs mig och jag) skulle kunna åstadkomma något vettigt bland agilityhindren kändes inte som någon bra idé.

Idag jobbar jag hemifrån med test-checklistor som behöver uppdateras och nyproduceras, så behöver jag inte sprida bacillerna ännu mer bland mina kollegor i alla fall. Och kan fortsätta att vräka i mig naturläkemedel mot förkylning, honungsvatten m.m. En av mina kollegor konstaterade igår att "jamen du var ju nyss sjuk". Mja, nyss var det kanske inte, för det var ju i början av februari, men jag blir lite fundersam över vad min kropp försöker säga mig för 2 rejäla förkylningar på ca 2 månader är mer än "normalt". Jo, jag vet. Jag borde antagligen varva ner och ta det lite lugnare. Jobbar på det...

Åter i trafik

I förra veckan gick jag ner för räkning alldeles pga en extremt elak förkylning. Det är inte ofta som jag "lägger mig ner" och är sjuk och hemma från jobbet, men nu fick jag ge upp. Mot slutet av veckan tog jag tag i en sån där grej man helst undviker, att börja flytta saker från en dator till en annan, köra igenom säkerhetskopiering på längden o tvären och så vidare. Sånt där som tar tid och ändå kräver lite "övervakning" men inte så mycket konkreta insatser. Jag är återigen ganska glad att jag kan lite mer än vad en "genomsnittlig" datoranvändare nog kan. (Här nickar mina kollegor på IT-drift instämmande, även om jag hävdar att jag är den mest otekniska på vår avdelning...)

Det har således varit dåligt med stegande, hundträning, bokläsning osv. Jag orkade mest ligga på soffan och titta på TV. Återknöt bekantskapen med gamla klassiska serier som "MacGyver". Ganska intressant att fundera på hur världen har utvecklats sen den serien kom 1985... Den stora boven i alla amerikanska actionserier/filmer var ju då alltid en ryss (eller hela landet). Så är det ju inte riktigt längre. Och DÄR upphör mina betraktelser kring världspolitiken. :-)

Snöat har det gjort också, och varit kallt. Igår på dagen fanns det dock ett löfte om vår i solskenet....

Tjejmilen för 5e året på raken

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...

Ljus i tunneln?!

Igår flexade jag mig hemåt lite tidigare än en "vanlig" arbetsdag (var ute på fältet och åkte buss större delen av dagen och lyckades tajma ett tidigare tåg) och minsann, jag lyckades genomföra i alla fall del av hundpromenad i nästintill dagsljus! Nu börjar det faktiskt märkas att det "har vänt". Två månader kvar till sommartid...

I veckan har det varit segt. I tisdags kväll efter att jag och Otto hade varit ute och joggat blev jag nåt alldeles hysteriskt frusen. Låg inlindad i en filt på soffan, med en brasa i kaminen, och var tvungen att dra på mig en fleecetröja?! Har känt mig allmänt seg i kroppen och frågan är om det sitter nåt elakt virus och lurar någonstans. Igår hade jag egentligen tänkt springa en sväng men just den här känslan + handbollssemifinalen på tv gjorde att jag valde att vila istället. Med facit från handbollssemin i handen så kunde jag kanske sprungit istället...?

Hundträningen har också legat på is får jag erkänna, jag har helt enkelt inte haft energi kvar när fysisk motionering och "livsuppehållande åtgärder i hemmet" varit avklarade. Nu ska jag ta mig samman och sätta ihop en plan för i torsdags hade vi tävlingsmöte på klubben. Som vanligt förväntades jag ta hand om appellspåren i november, men då sa jag "stopp och belägg, i år tänkte jag faktiskt tävla där". Jag har ju antytt vissa såna planer tidigare, men då har det ju handlat om Otto och sannolikheten att jag ska kunna låna honom i mitten av november är ju inte så stor, och jag har inte lagt jättemycket krut på att försöka träna in momenten (fast de är ganska hyfsade, med undantag av framförgåendet som vi bara påbörjat, och budföring kan han inte heller), så det har liksom aldrig blivit av. Nu är det ju Lazer som gäller och härmed har jag ju offentliggjort den här planen rejält... Således har jag nu en del att träna på, milt sagt!

och precis i detta nu när jag tittar ut så börjar snön falla, stora vita flingor... suck... inte precis det man behöver för att träna hund. Nåja, platsliggning kan man träna inomhus, position och marschanträden likaså, och det är ju ändå grunden för rätt mycket. Ja förresten, apportering i form av gripande och ingångar kan man också träna i badrummet. En plan ska jag göra, som sagt!

Husse blev tvungen att köra och jobba idag och eftersom extrarummet ("inneförråd" och så småningom förhoppningsvis även arbetsrum) nu har börjat ta form så ska jag ägna lite tid åt att rensa i förvaringslådorna och omdisponera t.ex. julpynt från flera olika papplådor till nyinköpta genomskinliga plastbackar från Ikea. Jag gillar såna där man kan se vad som är i lådan istället för papplådor, har jag insett. Har tyvärr en hel del såna (papplådor alltså) som antagligen kommer att få skrotas, men det kan jag leva med.

Aj, oj, usch...

Vissa jobb måste nog kräva någon form av sadistisk ådra för att man ska söka sig till dem?? Imorse var det dags för besök hos tandhygienisten igen och jag bara undrar - vad driver en människa att studera x år på universitet/högskola för att "plåga" folk på detta vis!? Urk. Samtidigt vet jag ju att OM jag bara skärpte till mig med tandtråden, och eltandborsten, och munsköljen (jopp, jag hör till den skara som faktiskt blivit rekommenderad att använda Listerine, i samma veva som det diskuterades att det faktiskt kunde ha negativa effekter på tänderna, men max 3 ggr i veckan ska jag skölja...).

Efter en dryg halvtimme i den där stolen så är man lite lagom mör resten av dagen. Igår var det i alla fall lite framgång på jobbet då vi betade av en del punkter på "att göra-listan", idag blev det någon till...

Hundträningsmässigt är det väl "så där" just nu. I söndags så var vi i ridhus och tränade, mest agility men även lite lydnad. Otto gick riktigt bra trots träningsuppehållet så nu har jag anmält till en inofficiell tävling i ridhus om några veckor. Dock bara hoppklass då jag vill stabilisera kontaktfälten som började bli lite "vingliga" i slutet av säsongen. Lazer fick springa lite raksträckor hopphinder och så körde jag lite marschanträden och kontaktövningar (lydnad, alltså). Kamraterna fascinerades över att han knappt lyfte på rumpan - men det är ju liksom inte "lönt" när man bara tar max 2 steg framåt. Rumpan brukar lätta när man börjar gå längre sträckor...

Igår kväll var jag trött och frusen, så frusen så att jag trots brasa i kaminen och en filt var tvungen att ta på mig en fleecetröja. Sov i långkalsonger och sockor... Hade inte blivit förvånad om jag vaknat imorse med en rejäl förkylning men än så länge håller den sig undan. Får den gärna fortsätta med!

Man ska vara försiktig med skarpa verktyg...

... eller kanske var problemet här att yxan är något oslipad? Skulle fixa till lite tändpinnar och göra en liten brasa i kaminen... och slant, eller rättare sagt yxan fäste inte i träet utan studsade upp på min vänstra hand, mellan tumgreppet och pekfingret. En rejäl hudflik fläktes upp, så mycket hann jag notera innan jag med blixtens hastighet slängde in näven under närmaste vattenkran och på med lite tvål, torka torka med torrt och rent papper och sen på med plåster. Vi hade såna "snabbare läkning"-plåster i förrådet, hoppas det funkar... Och jag som brukar tjata på B, när han kommer hem med allehanda jobbskador, att han måste vara mer försiktig. Hm.

Idag var det hönssamlingsdags igen med klubben men eftersom jag har varit i Malmö å tjänstens vägnar och visste att jag knappt skulle hinna hem så ska jag istället försöka ta mig samman och få ur mig protokollet från senaste styrelsemötet som för tillfället är ett dåligt samvete.

Lyckades förresten slarva bort ett par handskar på tåget hem så det här är ingen bra dag... Nog bäst att skriva det där protokollet och sen lägga sig på soffan, eller?

Jätteförkylning och annat "elände"

Husse kom ju hem i slutet av förra veckan med en jätteförkylning, till slut gick han t.o.m till doktorn och det vill inte säga lite. Inte helt oväntat slog ju virusarna naturligtvis till även mot mig. Märkligt nog verkar det dock som att i vår familj är det på den är punkten omvänd ordning mot hos många andra: det är jag som blir mest sjuk. Osedvanligt dålig tajming att ligga hemma och hosta när det är första mötet med nya avdelningen på jobbet men vad göra, liksom... Dessutom är det fantastiskt vårväder ute, igår var nog temperaturen uppe på närmare 15 grader gissar jag (var ju tvungen att gå ut med Lazer på tomten några gånger även om jag största delen av tiden låg nerbäddad i soffan).

I förra veckan fick jag förhandsbesked (min chef sitter med i arbetsmiljögruppen på jobbet) på att det kommer att utfärdas ett totalt hundförbud på kontoret. Någon har uppenbarligen tröttnat på mig och andra hundägare... (Chefen var noga med att påtala att det inte var jag som utpekats på något vis, utan att det handlat om generella ordalag.) Det intressanta är att jag nästan skulle kunna göra en lista på vilka personer som skulle kunna ligga bakom "anmälan" - jag vet ju vilka som INTE har lett fånigt åt Lazer utan snarast snörpt på munnen. Jag är inte helt övertygad om att dessa personer ens är allergiska själva, även om det naturligtvis fanns med i paketet. Trist, men inte oväntat... Det var kul så länge det varade, så att säga. Nu har det ju blivit så pass milt så att sätta ut Lazer i hundgården bekymrar mig inte särskilt mycket, vi började med "inskolning" redan tidigare när det varit vackert väder och han verkar inte lida särskilt.

Som om det inte var nog med min förkylning så brakade lilleman rakt in i vår trapp igår och slog sig uppenbarligen ganska rejält. Som han skrek, jag trodde minst att det var något som var brutet. Men ganska snabbt skuttade han ändå omkring på alla fyra igen om än något haltande, och vi har klämt och känt och om något var riktigt trasigt borde vi fått mer reaktioner än vi fick (inga alls). Idag är han fortfarande lite småhalt men pigg o glad, så det var nog inte så farligt ändå. Redan tidigare har han gett vissa tecken på att vara lite "ömhudad", ibland kan han pipa till till synes tämligen omotiverat. Jag försöker dock se till att ta på koppel när vi går ut på rastningsstunder, även om det bara är i trädgården, för att hålla honom i så mycket stillhet som möjligt. Nu finns det ju de som hävdar att valpar inte ska gå i trappor men jag hör faktiskt inte till dem. OK, han behöver ju inte kasta sig utför trappen utanför dörren men att hålla honom borta från att springa uppför (vilket var vad han skulle göra, men uppenbarligen missbedömde avståndet på något sätt) trappen är på gränsen till omöjligt - om vi inte ska hålla honom i koppel hela tiden.

Aj…

Igår var det ju då dags för vaccination mot “svinet”. Själva sticket var väl som vilken vaccination som helst och inte mådde jag dåligt efteråt heller. Ungefär 1½ timme efter att jag varit hos vårdcentralen ringde min chef av en helt annan anledning och då var jag väldigt morsk och sa “det gör ju inte ens ont nu”. Lite senare på kvällen kom det dock och imorse när jag kom till jobbet talade jag om att “den som petar på min vänstra överarm idag får en smäll”. Fast egentligen tycker jag inte det är så konstigt att det känns – de sätter ju sprutan i muskeln och om den inte reagerat hade jag blivit RIKTIGT orolig. Några andra symptom har jag inte märkt av. B däremot är lite pipig och hävdade i eftermiddags att han hade lite ont i kroppen och så, men han har varit lite småhängig redan tidigare. Och – det finns de som har det värre, vi har ju en kompis som ligger inlagd på sjukhus t.ex.

Ikväll har jag varit på klubben och tränat. Otto fick köra slalom, jag håller på och försöker få till ett högerslalom så jag (eller egentligen M som tyckte att det räcker med 4 pinnar) plockade loss en sektion från slalomet och jobbade med detta. Lite småvimsigt blev det emellanåt men nog ska vi kunna få till det. Sen blev det lite linförighet också, mest raksträckor med kontakt. Hampus fick också köra en enkel kombination och han verkade tycka att det var kul.

Sen var det fika – den sociala biten i hundträningen för oss 2-benta ska inte föraktas!

På jobbet är det “skjortan rakt ut” hela tiden, som en av mina tidigare chefer skulle uttryckt det. En av kollegorna jämförde situationen med en skogsbrand som blossar upp på olika håll – när vi släcker på ett ställe så blossar det upp något annat någon annanstans. Lite grann ligger det onekligen i det.

Konstaterade förresten att det är ju inte långt kvar till 1a advent – det är ju för katten nästa söndag!! 1½ vecka alltså… vi var ute och handlade lite igår kväll och jag råkade (hm) hamna bland julpyntet. Investerade bl.a. i 2 söta muggar – vi kan behöva lite julstämning vid frukostbordet. Bilder kommer….