Det svåra ordet NEJ...

Vad är det som gör att det är så svårt att säga NEJ? Kanske att så många har svårt att "ta emot" det svaret?? Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inser att dygnet har bara 24 timmar. Åtminstone 7 av dessa behöver jag sova för att må bra. 8 timmar måste jag vara på jobbet. Min pendlingstid är för närvarande ca 140 minuter om dagen - det är ytterligare dryga 2 timmar. Medan jag är på jobbet har jag också ½-1 timmes lunch. Det är ca 18 timmar som är intecknade. Återstår 6 timmar per dag som ska användas till egna hundar, "livsuppehållande åtgärder" som att äta, duscha, klä på sig, fixa med saker i hemmet, handla mat, transportera sig mellan hemmet och olika aktiviteter samt - föreningsverksamhet. Att fylla på med MER aktiviteter känns inte aktuellt just nu. Det svåra är att få andra att förstå att det inte är för att vara elak eller motsträvig som jag säger nej, det är för att överleva. Jag har redan konstant dåligt samvete för att jag ägnar för lite tid åt mina/våra egena hundar, att jag inte gör de uppgifter jag har i föreningar tillräckligt bra, att jag hela tiden brottas med växande högar i hemmakontoret... Att göra MER känns inte som någon bra lösning. Men hur får jag ANDRA att förstå det?

Mental soppatorsk

Igår var första gången på länge där en helgdag inte var fullsmetad med tävling, utflykt eller annat. Eftersom regnet behagade regna tämligen ihållande och husse for till skogs för att tillsammans med älgjaktlaget förbereda lite inför älgjakten om ett par veckor, så ägnade jag mig tämligen ohämmat åt att - städa. Välbehövligt men tråkigt. Hade jag fått välja helt fritt så hade nog faktiskt ett pass i skogen eller på klubben stått högre upp på önskelistan, men nu får man inte alltid välja helt fritt. :-)

På "seneftermiddagen" var det dags för klubbens mest prestigefyllda tävling: Racet. Detta går till så att man lämnar hunden (en i taget) till en "hundhållare" och sedan förpassar man sig själv i riktning mot målet - springande, gående, tjoande, bollande med leksaker etc (allt för att öka hundens fart) - och när man ger tecken/skriker "släpp" så släpps hunden. Snabbast på sträckan (tror det är 75 m som gäller) - vinner. Till saken hör också att det är en ganska smal "målfålla" och tiden stoppas inte förrän hunden är rätt i mål. Lazer var snabbast i familjen i år - husse lyckades nämligen kalla på Otto för tidigt, så Otto hann ikapp - och förbi... Som tur var ganska nära mål och han har ju ett hyfsat stabilt "framåt"-kommando, så husse skickade på. Men jag tror det var där han förlorade familjefajten.

Efter detta var det taco-afton och det var väl en 35-40 personer i stugan som mumsade tacos. Trevligt!

Idag har det varit kurs hela dagen. Vi hade återigen hyrt in Petra Nilsson och den här gången var det Lazers tur att gå agilitykurs. (Husse ville träna sin egen hund i skogen?!) Jag hade inte allt för stora förhoppningar men OJ så bra det gick!! Den lille svarte gick stundtals som en klocka och gjorde nästan matte tårögd. Återigen visar det sig att om bara jag gör rätt så... Vi körde 4 olika banor, med "hjärntvätt" på oss 2-beningar avseende serpentiner, threadlar och "push". Här inser jag att icke-agilitymänniskor är "lost" men det handlar om olika sätt att styra hunden på banan. I den sista banan drabbades jag dock av det i rubriken nämnda - mental soppatorsk. Redan efter andra hindret var frågan - vart tusan ska jag nu?! Jag var inte ensam i gruppen, kan jag dock säga - det var fler som var förvirrade vid det laget. :-)

I något anfall av sinnesförvirring hade jag även lovat att städa stugan efter kursen "när jag ändå var där". Detta krävde dock inte så mycket hjärnverksamhet, och här hemma har jag inte heller gjort några insatser av mer avancerad karaktär under kvällen. Typ tömma tvättmaskinen och skala potatis. Precis lagom ansträngande. Nu håller jag på och tömmer systemkameran på foton och videokameran på filmer och sen blir det nog inte mer gjort ikväll känner jag. Hjärnan är slut nu...

Bok

Den enda möjliga fördelen med att ersättningsbussen tar 2/3 till så lång tid som tåget normalt gör, är att det blir mycket lästid. Jag har inte läst Karin Alvtegens kriminalromaner, men förra sommaren fick jag hennes "vanliga" roman En sannolik historia i något paket från den bokklubb jag är medlem i... Antagligen ville jag ha den andra boken och fick den här på köpet, jag minns inte riktigt.

Vad historien handlar om kan man läsa på ex-vis bokus.com som jag länkar till...

Alvtegen väver ihop en spännande och intressant historia med lite olika vinklar (huvudpersonernas syn på saken). Sen kan man ha synpunkter (jag har faktiskt i efterhand läst några recensioner) på att en del av persongalleriet är lite... schablonmässigt, kan man väl kalla det. Men det finns ändå något i historien som driver mig vidare, jag vill veta hur det går. Och det hade inte gjort något om det kommit en bok som följer upp den här!

Dramatik på olika vis

I helgen har vi varit publik på SM i rallylydnad. 4 av våra klubbkamrater hade kvalat så det var kanske ett unikt tillfälle, det ville vi ju inte missa!

Igår lördag var det kval och de 20 bästa skulle gå vidare till dagens final. När "röken skingrats" så visade det sig att den bäste av "de våra" låg på 18e plats och därmed var i final.

Idag klättrade vederbörande lite i placeringar och slutade på 15e plats totalt. Inte illa, om ni frågar mig!

På vägen hem ringde en av våra grannar och meddelade att "ni får ta en annan väg om ni ska komma in, brandkåren har spärrat av infartsvägen hos oss". Ett närliggande hus har brunnit rejält, otäckt: http://hd.se/klippan/2012/09/16/villabrand-i-ostra-ljungby/

Och imorgon - är det dags att jobba igen...

Plötsligt händer det...

Igår var det agilitytävling i Halmstad. Dagen gick i diskningarnas tecken, för både mig och mina kamrater... Första loppet för min del var Ottos agilityklass. Det verkar ha gått troll i pinnarna i agilityklassen - den första jag tog i Simrishamn i slutet av juni ifjol var i agilityklass. Efter det har jag lyckats bärga 4 pinnar i hoppklass men inte en enda i agilityklass... Inte heller igår lyckades det - med 4 hinder kvar kom jag helt fel och där var det loppet förstört. Uppenbarligen hade jag inte varit tillräckligt noggrann på banvandringen?!

Med Lazer förväntar jag mig inga resultat alls, där går vi bara in och "miljötränar". Dvs han tog 2 hinder och sen blev bytet/svängen lite för bra = helomvändning in i tunneln han just kommit ur...

I hoppklass har jag ju flyttat upp i tvåan. De första 8 hindren gick lysande. Sen - försvann Otto i fjärran... Ska studera videon för att se om det går att se vad som gick snett, för han flaxade iväg och återupptog "hälsa på hindervakt". Sånt trodde jag vi hade slutat med?!

På kvällen var det födelsedagskalas för Bs systerdotter. Flera frågade om vi varit på Sofiero (hundutställning där i helgen), när jag svarade "nej, jag har varit i Halmstad och tävlat agility" var det inte en enda som fortsatte fråga "hur gick det då?". Inte för att det var mycket att orda om, som synes, men ändå?

Idag bar det iväg till Värnamo. En klubb jag aldrig besökt tidigare, men det var ett trevligt arrangemang så dit åker vi gärna igen.

Extra trevligt blev det när jag efter målgång i agilityklassen med Otto, hörde speakern säga "det räcker till en tredjeplats" - och det gjorde det resten av klassen! Kul att få klättra upp på pallen igen. Och - äntligen kom den där pinnen! Nu är det bara den sista som fattas - men det är bara en tävling kvar i år i princip och det gäller att förhandla med husse nu när jaktsäsongen startar...

Eftersom det bara var klass 1, så var det bara agilityklassen för Ottos del. I hoppklass blev det dock "storslam" för klubben när andra- och tredjeplatsen gick till Söderåsen-ekipage. Även på tiondeplats hade vi ett ekipage från klubben. Kul!!! Sen gick Lazer in på banan och - som speakern sa, det här ska vara roligt för hunden och kul har han ju uppenbarligen. Full fart och emellanåt något hinder på vägen... Hmmm... Har lite att fundera på här.

Slipping through my fingers...

Igår kväll var det sista deltävlingen i klubbmästerskapet i agility. Som en av träningskamraterna vid ett tidigare tillfälle konstaterade - det är mer prestige i det här än i de vanliga officiella tävlingarna...

Inför gårdagen låg jag i topp i "serietabellen", men det var med den lilla ledningen, 3 poäng till godo till tvåan och 5 till trean. Med tanke på att man får "bonuspoäng" för placeringarna 1-3 i respektive klass, så var marginalerna extremt små.

Den som låg tvåa kom inte ens till start igår, och jag är övertygad om att trean var lika medveten som jag om hur landet låg till (däremot är jag inte säker på att h*n har full koll på hur poängberäkningen fungerar). I första loppet diskade vi oss båda = ställningen oförändrad. I andra loppet så slank Otto förbi ett hinder (jag "tappade" honom rent krasst) och tog nästa = disk. Min "motståndare" nollade och därmed var saken klar. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

Lazer, som ju faktiskt börjat bli allt mer fokuserad på "vanliga" träningar, flippar ur totalt på dessa tävlingsliknande tillställningar - precis som han gör på riktiga tävlingar... Förmodligen har det med uppvärmning, min sinnesstämning osv att göra. Igår var dessutom en raksträcka på 3 hopphinder som var starten och det har jag ärligt talat inte tränat så ofta den senaste tiden. Listan över saker att träna under hösten och vintern börjar bli VÄLDIGT lång!

Läs en booooook.....

Eftersom jag i helgen åkte tåg fram o tillbaka till huvudstaden, och det visade sig att jag på hemvägen lyckats boka ett "långsam-tåg" (eftersom de tidigare x2000 numera kallas SJ Snabbtåg, så måste ju SJ InterCity vara långsam-tåg?) så laddade jag packningen med en rejäl tegelsten, som min chef faktiskt kom och la på mitt skrivbord häromveckan (eftersom vi pratade om författarduons tidigare verk för en tid sen). Senaste från Roslund & Hellström, Två soldater.

Som vanligt så är det full fart från start. Som vanligt är det ett samhällsfenomen som man som "vanlig" medborgare helst vill glömma. Och som vanligt är det rysligt spännande. Flera gånger tidigare när jag har läst Roslund & Hellström har jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken och "hämta andan". Någonstans har läst en formulering i stil med att deras böcker är "en hästspark rakt i magen" och ja - ungefär så är det emellanåt. Det mest skrämmande är att, även om författarna i efterordet understryker att den här historien är påhittad osv, så vet man att med den research de här båda herrarna lägger ner på sina böcker så... hade det mycket väl kunnat vara sant. Gängkulturen ÄR sann, det är jag helt övertygad om. Att det finns unga killar som ser kriminalitet som den enda "karriären" är skrämmande men helt sant...

Läs! Men se till att ha tid att lägga på det, för den här (liksom de tidigare av författarnas alster) boken vill man bara komma vidare i och se hur det går..!

Enligt uppgifter i media under våren http://www.skanskan.se/article/20120508/NOJE/705079908/-/roslund--hellstrom-trycker-pa-paus så är nu kommissarie Grens och hans kollegor lagda på hyllan ett tag. Jag hoppas att det inte är för evigt - inte för att jag längtar efter att få fler samhällsproblem presenterade för mig utan för att jag faktiskt är nyfiken på hur det kommer att gå för den kärve Grens, den envisa Hermansson och familjefadern Sundqvist...

När jag blir stor....

Den observante läsaren minns att jag, i början av sommaren, filosoferade kring det där med vad lite man visste (då när man - jag - tog studenten) och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor...

Häromdagen började jag fundera över om det hade varit "lättare" om jag hade valt ett "riktigt" jobb, typ anläggningsarbetare/asfaltläggare (min bror), rörläggare (min sambo), lärare (flera vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrater), sjuksköterska (också en del vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrat) eller något annat. Ja ni vet, man har en utbildning till ett yrke och sen är det detta man jobbar med. Punkt slut.

Jag råkade (hm) nämna detta i ett inlägg på Facebook. Och fick givetvis mothugg... det finns ju de som har gått en utbildning och sedan av olika skäl bytt yrkesinriktning. Jo, absolut, alla trivs inte per automatik med det man är utbildad till.

En av mina hundträningskamrater som tog studenten i våras började i dagarna på sitt första "riktiga" jobb. "Jag sökte allt som fanns och plötsligt fick jag ett jobb" var kommentaren. Härligt!! Det finns hopp - i synnerhet när man hör ständiga larmrapporter om ungas utanförskap i arbetslivet (det finns inga jobb, och de som finns är projektanställningar, vikariat etc).

Dessutom konstaterade jag, också häromdagen, att jag nu har "slagit mitt eget rekord" i anställningstid på samma ställe. Visserligen var jag ju projektanställd i många år här där jag jobbar nu, men total tid från när jag började (februari -04) fram till nu, är faktiskt längre än min förra "längsta" anställning (Kanotförbundet, som jag var på ganska exakt 8 år).

Frågan kvarstår alltså... Vad ska jag bli när jag blir stor...???

Min långsammaste Tjejmil någonsin (hittills)

Eftersom man väl inte kan räkna med att springa fort när man är 80, så får rubriken bli just - hittills...

I lördags var det dags för årets upplaga av Tjejmilen och eftersom undertecknad inte sprungit en meter utanför agilitybanorna sedan i maj pga plantar fasciit eller som det populärare kallas, hälsporre, så hade jag bestämt mig sedan länge: Den här gången skulle jag GÅ i rask takt.

Jag valde dock att starta i den grupp där jag var anmäld - parkerade mig längst bak, längst till höger, för att inte vara i vägen för dem som verkligen ville springa... Det visade sig att jag var inte den enda som gick ut lååångsamt. För "syns skull" joggade jag de första 3-500 metrarna. Därefter promenerade jag i RASK takt banan runt Djurgården. Och detta gick över förväntan. Jag vet ju att mitt tempo vid skogspromenad med hundar ligger på ungefär 5km/tim, och det borde rimligtvis gå lite snabbare utan hundar och i den något flackare terrängen på Djurgården jämfört med skogsrundan hemma. Alltså var resonemanget - någonstans under 2 timmar borde jag klara det på (det har för övrigt även min mamma gjort, gått runt Tjejmilen på under 2 timmar, alltså). Döm om min förvåning när jag, helt inofficiellt på min vanliga armbandsklocka, konstaterade att jag låg på ungefär 45 min vid passeringen av 5 km. Den officiella sluttiden i mål blev 1,29,32. Under 1½ timme alltså och med detta är jag mer än nöjd. Kroppen har dock, sedan igår, talat om för mig att riktigt det tempot och riktigt så långt, brukar det inte vara på mina vanliga promenader.

Hälen verkar i alla fall inte ha tagit mer stryk (joggingskor, inlägg och tejp) och nu ska jag försöka ta mig iväg och simma lite under hösten så jag får fart på flåset men ändå avlastar foten.

Akut...

... besök hos kiropraktorn blev det idag, dock inte den "vanliga" för han var på väg på semester när jag ringde igår. Dock hänvisade han till en kollega som idag har bänt, knäckt och vridit på mig, så förhoppningsvis sitter mina kotor och leder på rätt ställen igen nu.

Jag glömde förresten skriva att även i helgen kom det fram en människa och frågade om Lazer, den här hade "vanlig" cocker men var väldigt sugen på en jaktis... Så även om han inte gör några strålande resultat, gör han tydligen ett positivt intryck!!

Tävling i dagarna två...

I fredags nådde min nördighet nya höjder, när jag och klubbkamraten L körde till Bjuv och satte upp våra tält, kvällen FÖRE tävling... Egentligen kom jag på att så gjorde jag nog i Ystad i början av månaden också, men det räknades liksom inte eftersom vi var där med husvagnen ändå.

Dagarna i sammanfattning:
Lazer far hit och dit och ut från banan och in på banan och... ja, inte mycket blev rätt. Samtidigt så ser jag den här säsongen mycket som miljöträning för hans del, så det känns inte SÅ farligt. Däremot slås jag av, när jag ser det som L lyckades filma igår, hur ostrukturerat det ser ut när vi går in och ställer upp för start. Något att fundera på!!

Otto och jag gjorde ett riktigt riktigt bra agilitylopp - ända till näst sista hindret som han sprang förbi och därmed drog på sig en vägran = ingen pinne här inte. F*n rent ut sagt. När kontaktfälten funkar så är det något annat som skiter sig. Och dessutom är jag helt övertygad om att det var mitt vägval som var fel = dålig handling, som orsakade detta.

Hoppklassloppet var vårt andra i klass 2 och det gick också riktigt bra till näst sista hindret, där jag inte riktigt "fick tag" i herrn och han seglade snyggt över sista hindret istället för att ta tunneln som var det nästsista först... F*n igen.

Två bra lopp men inga resultat att tala om, som jag sa efteråt. Det visade sig att agilityloppet räckte till en 12e plats, men det är ju pinnarna jag vill åt numera...

Idag var det samma läge med Lazer och jag konstaterar att jag måste hålla koll på a) hans starter samt b) slalom - där gick han ur båda dagarna med ett par pinnar kvar...

Ottos agilitylopp var total katastrof. Eftersom den klassen gick parallellt med Lazers och jag hade fått låga startnr i båda klasserna så flyttade jag Otto till sist i klassen. Om det spelade roll vet jag inte, men redan innan vi gick in på banan var han snusig och kändes ofokuserad. Likaså när jag lämnade honom för start, snus - jag gick tillbaka och rättade upp - men det kändes inte bra... Sen missade han slalomingången och där försvann ju den pinnen... När vi tog om så gick han ur slalom och sen for han upp på balansen (vilket filmen visar att jag tydligen visade honom att göra). Vi var liksom inte på samma våglängd alls...?

Sen blev det väntan, eftersom det var 2 klasser emellan innan det var dags för hopp2an. Där var det min vanliga taggade wachtel som satt på startlinjen, men tyvärr missade han en port ganska tidigt i slalom så det fick vi ta om, och sen hade vi två lite yviga svängar som också kostade tid... Vi kom i alla fall i mål och landade på runt 20e plats.

Efter det var det bara att packa ihop och köra hem. Pust...

Ett orosmoment är att jag redan igår körde hem med ont i ryggen - som håller i sig. Undrar vad jag gjorde igår egentligen...? Dags att ringa kiropraktorn akut?

Bokläsning

Flyg- och tågresor är bra tillfällen att läsa böcker. Ja, för den delen, jag har inga problem med att läsa ombord på bussar eller som bilpassagerare heller.

Den senaste tiden - EFTER semestern - har jag tagit tag i böcker som legat hemma i den där "att läsa-högen". Först ut var Denise Minas "Getingsommar". En ung kvinna får oväntat och ovälkommet besök - och hittas så småningom brutalt ihjälslagen i sitt eget hem. Upplägget är sådant att vi läsare vet vilka de två ovälkomna besökarna var redan på ett tidigt stadium i boken - men även efter sista sidan känner jag mig osäker på upplösningen. VAR det verkligen... Klart läsvärd, och min första kontakt med Minas författarskap, men knappast den sista.

Igår, under flygresan hem, läste jag ut Peter Robinsons "Roten till det onda". En ung man med rasistiska åsikter hittas ihjälsparkad på en mörk gata. Här väver författaren ett nät som kastar oss läsare i flera olika riktningar innan upplösningen - men ÄR det verkligen en upplösning...?

Under mitt senaste besök i föräldrahemmet dök jag ner i mina lådor med böcker, som aldrig lyckats flytta med mig till Skåne. En hel del av dessa minns jag mycket tydligt, även om jag bara läst dem en gång. Men andra står jag fullständigt frågande inför...! Det kan bli ett spännande projekt att ta tag i den lilla boksamlingen faktiskt.

Flyger och far...

I lördags var jag i Göteborg och hjälpte till på hundungdoms Doggy Professional Agility Cup = fläng 1.

I måndags blev det till att boka flygbiljetter till Stockholm då det i fredags blev klart att jag skulle på ett möte onsdag-torsdag, i Sollentuna så det passade ju bra att hälsa på föräldrarna lite också. Alltså, flyga iväg igår morse 6,45 och ikväll går flyget tillbaka 21,30.

Lite yrkesskadad är jag, milt sagt, eftersom jag tycker det är väldigt fascinerande att SL har dragit igång "reskassa" med en lite annan funktion än vad vi har i Skåne.

I måndags och tisdags hade vi "test" av de ekipage som vill gå agilitykurs på klubben under hösten. Jag och Otto var med som "störning" och i tisdags blev det lite egen träning efteråt också. Lazer är en rolig liten filur för jag har ju aldrig varit med om maken till hund att ha svårt för att springa rakt fram?! Står det 4 hinder på nästan rak sträcka, så springer han vid sidan av de 2 sista... Lite att jobba på!

Hur blev det här nu då...?

Igår hade vi instruktörsmöte på klubben. Jag hade bestämt mig för att så länge det är ersättningsbussar som gäller för att ta mig till och från jobbet, så ska jag inte ha någon kurs på kvällstid. Dvs inget kursande före oktober. Men så hör jag mig själv säga att "om det behövs får jag ju hjälpa B" (om det blir många anmälda till nybörjarkurs i agility) och en stund senare, när det är en annan kurs som riskerar att bli "överbefolkad": "men jag kan hjälpa dig om det behövs". Hm. Hur tänkte jag där...???

Kul i alla fall att det blivit lite anmälningar till de nya kurser vi hittade på och annonserade ut i våras. Jag är helt övertygad om att vi måste börja tänka lite utanför gamla spår och ramar och förnya oss. Både för att ge kursarna det de vill ha och för att utveckla oss som är instruktörer.

Passade så klart på att träna lite med den lille svarte när jag ändå var på klubben, L hade gjort en kombination som vi körde ett par gånger, sen blev det fortsatt slalomnötande och vippen (där känns det som att det börjar lossna igen efter bakslaget i början av sommaren). Otto fick vila, eftersom bockjakten har börjat så hade han varit i tjänst tidigare under dagen som eftersökshund (och jag fick köra iväg honom även på kvällen - det var dock inte husse som skjutit i något av fallen, och djuren upphittades - han är duktig på eftersök Otto).

I onsdags så satt jag i Helsingborg och jobbade, på vägen hem stack jag in på Ikea eftersom jag behövde en tavelram. När jag kom hem och hade tagit mig igenom allt emballage visade det sig att - "glaset" (i plast) hade en spricka på ett ställe. Suck. Eftersom jag inte visste när jag skulle ha vägarna förbi Hbg igen så packade jag in alltihop i bilen och körde tillbaka för byte direkt. Det var väl inte riktigt så jag hade planerat min första "klubblediga" kväll på länge, men så fick det bli. Husse fick starta grillen när jag rapporterade avfärd från Ikeas parkering, så det blev en rätt bra kväll ändå.

Ikväll är det inte heller något inplanerat, vilket känns fantastiskt skönt...! Bara promenera hundar, kanske träna lite på hemmaplan, fixa lite mat (har allt förberett för en tomat-oliv-ost-paj som jag hittade ett spännande recept på under sommaren)... Snacka om att uppskatta de små sakerna i livet när man ser fram emot en lugn hemmakväll!

Pust!

I lördags hade vi "höstens" officiella agilitytävling på klubben, klass 2 och 3. Det har varit lite meck med att få ihop funktionärspusslet, så här i slutet av semesterperioden, men till slut gick det. :-)

Det var 445 anmälda startande när anmälningstiden gick ut och sen har det varit en handfull strykningar så runt 420 starter blev det nog. Första start kl. 09.00 och den sista runt 15.40 (tror jag?). Ett starkt jobb från funktionärsgänget och roligt när man får höra att det är tävlande som sagt åt funktionärerna att det är ett bra arrangemang! Jag har sagt det förut och säger det igen: om alla hjälps åt och gör något litet, så blir det bra i slutänden!

Igår var vi faktiskt på agilitytävling som åskådare. Sen var det lite "livsuppehållande åtgärder" på programmet, som att handla mat, klippa gräs, städa, tvätta osv. Hundpromenerande hanns givetvis också med. Och OS-handbollsfinalen. Det är vissa saker som jag faktiskt "måste" se - i synnerhet om Sverige är inblandat! Jag har ju faktiskt spelat handboll för många, många år sedan...

Och nu - åter till arbetet igen...

Full fart...

I måndags var det kurshållning på programmet, och naturligtvis lite egen hundträning. Byggde bl.a. upp en sekvens från hoppklass-banan i söndags och det gick... sådär...

Igår byggde vi en klass 1-bana utan slalom. Otto var ovanligt loj första delen av första rundan. Nästan så jag började fundera på om han tyckte att det var överdos med agility i 3 dagar i rad... Mer troligt var väl egentligen att jag inte riktigt "dragit igång" honom innan vi körde, för andra rundan var han som vanligt.

Jag har ju länge hävdat att när Lazer börjar bli "klar" så kommer jag att få problem, om Otto är snabb så är liten svart hund ännu snabbare. Igår bevisades detta med all tydlighet (plus att jag behöver träna bakombyten med liten svart). Slutet av banan var en "nästan raka" bestående av hopp-hopp-mur-kort rak tunnel-hopp, där hindren fram till och med tunneln riktade hunden åt höger, medan sista hopphindret stod något till vänster om tunneln. Inte helt lätt att beskriva i ord. Otto, som trots allt svarar på bakombyten (dock inte så bra som han borde, visade det sig tydligt när han skulle vara demohund i måndags), gick det att lösa detta med. Lazer däremot... Trots att jag sprang som en tokig så var jag efter redan vid muren, och han har INTE koll på bakombytena. Innan det tog stopp där, så var han 10 meter förbi det sista hindret, typ. Farten är det inget fel på!! I övrigt så kunde jag konstatera att när han börjar hålla ihop så bra på tävling, som han gjorde på träning, då blir vi farliga... Jag ska bara lära mig att hantera farten också!!

Ibland går det FÖR bra??

Så är det semesterns skälvande sista timmar... Helgen har vi tillbringat på Ystad BK där det varit agilitytävling. Igår var det small och medium, idag large. Vi drog dit med husvagn och allt i fredags kväll eftersom Lazer alltså skulle tävla igår och Otto idag.

Den lille svarte fladdrade runt som en fjäril på banan, det fina flytet vi hade i torsdags var inte alls med oss - men han har roligt! Tydligen såg det tillräckligt bra ut för att en tjej skulle komma fram och fråga om rasen, varifrån han kommer osv!!

Det var lite semesterbetonat att vara på tävling och bara ha ett lopp att bekymra sig om, eftersom jag bara kör hoppklasserna just nu (vi håller på och tränar om vippbrädan) med liten svart hund. Inga klubbkamrater med småhundar på plats heller, så vi tittade lite på tävlingar, åt lite lunch, tittade på tävlingar, slappade en stund vid husvagnen och tittade lite till...

Idag var det dags för Ottos debut i hoppklass II och det blev ingen "hit" precis. Någonstans gjorde jag en total tankevurpa när det gällde starten och tappade kontakten totalt med hunden innan slalom som var hinder nr 4. Och då började han - leta efter husse. Som han mycket väl visste var han fanns, vid målet.

I agilityklassen gick det bättre. Kontaktfälten satt (om än knappt på balansuppfarten) och jag lyckades hindra en felaktig tunnelingång, meeeen sen kom en kort rak tunnel som slutade i "intet", man skulle svänga helt om till vänster och ta däcket. Där blev det lite för bra. Otto, som normalt sett är lite "vidsvängd" vände på en femöring och tog - samma tunnel tillbaka. Surt... Men sånt som händer. Lite grann tror jag att jag tappade fokus när han trampade ner på sista brädan i långhoppet före den där tunneln = pinnen borta...

I hoppklass I blev det en liten seger för en av klubbkamraterna som tog sig i mål efter ett mindre lyckat agilitylopp. Detta hoppas jag var en jättekick för vederbörande, som verkligen behövde en liten "framgång". Det är ju lite så - först ska man ta sig i mål, sen vill man ha pinnarna... Ökad prestationsångest?!

Imorgon är det åter till vardagen och jobbet. Har väl ingen direkt ångest för det, men hade lätt kunnat vara ledig minst 2 veckor till...

På egen road-trip

I måndags började husse jobba igen, så jag och Lazer packade in oss i min bil och körde norrut till mina föräldrar i Sollentuna strax utanför Stockholm. Den lille svarte behöver lite "egen-tid" ibland och det här var ett bra tillfälle...

Främsta syftet med resan, förutom att träffa föräldrar + bror med familj, var att fortsätta det projekt jag påbörjade redan för 2 år sedan - rensa bland de saker jag har kvar i föräldrahemmet... Vissa prylar har aldrig flyttat därifrån, andra flyttade dit i samband med att jag flyttade hit ner till Skåne. Saker som jag inte har behövt på snart 9 år kan man ju onekligen undra om jag verkligen behöver? Tidigare har jag kastat gamla skolböcker och liknande, den här gången gick jag loss på "vanliga" böcker. Jag har VÄLDIGT svårt för att kasta böcker, men när det handlade om "ungdomsböcker" som jag ärvt efter pappas kusin - som alltså var lite "gammaldags" redan när jag läste dem - så kändes det inte som det fanns något alternativ. De var dessutom i vissa fall vällästa och med flera namn inskrivna så något "antikvärde" tror jag inte där fanns. 3 kassar till pappersåtervinningen och 2 till vanliga soptunnan (kassettband m.m.). Med hem kom en flyttkartong med "blandat" innehåll samt några pärmar med gamla papper, som jag nu kör i "tuggen".

På den stora plussidan låg att min brorsson den här gången tjatade om att få titta på hunden, när vi var där och hälsade på fick Lazer ligga kvar i bilen (kvällstid och skugga och öppen baklucka) - de har katt... Med tanke på att grabben förra sommaren var rädd för hundarna så var det ett steg framåt att han nu till o med vågade klappa!

Under 3 dagar har jag alltså tillbringat mellan 10 och 12 timmar i bilen, lagom kul. Ingen ljudbok hade jag heller, men jag insåg på vägen "upp" att jag fortfarande är rätt så sportnördig. Det är ju OS, så Radiosporten räddade min resa med fälttävlan, skeet och igår en mindre rolig handbollsmatch...

Här hemma fortsätter projektet "rensa". Det är inte SÅ mycket kvar nu men det gäller att inte tappa fart nu när jobbet börjar....

Semester? Nä det blir mest oavlönat jobb på hemmaplan...

Rubriken har jag snott från en av våra konsulter på jobbet, som uttalade sig ungefär så för några år sedan. Rent krasst är det ju så det är för många av oss som har hus och trädgård att ta hand om, på några fjuttiga sommarveckor ska man "hinna ikapp" med en faslig massa underhåll av olika slag som inte hunnits med under övriga året. Helst ska det vara lagom varmt och uppehåll så man kan måla fasad och staket, eller regna för att man behöver göra något inomhus...?

Sen vi kom hem från husvagnssemestern har projektet "rensa i röran" fortsatt. Faktiskt ÄR det inte så rörigt, men man tenderar ju att samla på sig. Det fanns en tid när jag hade kvar alla Hundsport och Brukshunden sedan jag blev medlem i SKK och SBK, men jag insåg i samband med flytten söderut att det liksom inte håller. Alltså - innevarande och föregående år finns i huset, resten rensas bort kontinuerligt. Husse har lite svårare att skiljas från sina jakttidningar men han börjar bli riktigt duktig han med. ;-)

I veckan råkade jag ju börja röja i en byrå också (när jag letade baddräkt) och raskt hamnade även en del kläder i svarta sopsäcken, enligt principen - har jag inte använt det på minst 2 år så... lär jag inte göra det igen!

Igår började vi dagen i spårskogen tillsammans med M och hennes wachtlar. Husse hängde med och passade på att kolla läget lite då det var en mark där han jagar ibland som vi hade möjlighet att låna för träning. Lazer gick riktigt fint i spåret, han har blivit mycket mer spårnoga och slår inte alls lika mycket på raksträckorna som han gjorde förut. En mognadsfråga kanske? Vinklarna preparerade jag med korv ("IPO-spår") den här gången och det gjorde susen, han fick ner tempot och började tänka... (Ibland springer de små benen fortare än signalerna går från nosen till hjärnan, verkar det som) Vi ska nog köra så ett par gånger till innan vi återigen försöker oss på att spåra utan "hjälper".

Alla inblandade hundar gick bra, när vi var färdiga körde jag och husse till Teba i Höör som hade jubileumsmässa (och husse hade ett presentkort att använda). Det blev lite smått o gott, bl.a. en egen bädd åt Lazer. Den enda av våra hundar som har en egen säng egentligen, är ju Hampus som "äger" Bia-bädden. De andra två sover på fällar/filtar eller i sängen... Vi ska se om vi kan få ner dem från sängen lite på detta vis?

På kvällskvisten hämtade vi upp L och körde till Kristianstad för att titta på finalerna i European Open i agility. Är det nu ett evenemang av den kalibern på så pass nära håll så får man ju passa på. En miss i beräkningen var dock att vi inte tog med egna stolar (L var smartare än oss) - läktaren var knökfull när vi kom. Sen drog det hela ut på tiden så pass så man blev tvungen att byta plan för att kunna ha belysning. Vid kvart i elva var det klart... 76 hundar i largefinalen, det tog ju liksom lite tid det. (I kvalen under dagen var det ca 370 starter i large!) Kul att se olika hundar och olika banor. Largebanan kändes det som att en viss sekvens blev väldigt utslagsgivande på, de förare som kunde köra sina hundar den absolut kortaste vägen var också de som hamnade i toppen.

Idag har jag tränat lite egna hundar och vis av vad som hände på träningen i torsdags la jag lite fokus på slalom detta pass. Otto fick också nöta kontaktfält, både nerfarter på balans och A samt uppfarter på balansen. Eftersom det sistnämnda stökade lite för ofta före "sommaruppehållet" så har jag klurat lite på det och bl.a. klickat när han har trampat "mitt på" kontaktfältet. Det verkar som det kanske har gjort lite nytta i a f för idag var det 100% rätt. Sen vet jag ju att det har med ansatsen att göra, hur många hinder och meter det är före så det får jag fortsätta laborera med.

Eftersom vädret plötsligt svängde (idag är det ca 20 grader och mulet, riktigt svalt mot hur det varit tidigare i veckan) så har jag idag grottat ner mig i diverse pappershögar och forsatt projektet "rensa i röran". Det är så välgörande att rensa och kasta när man är på rätt humör!! För dryga 10 år sen kallade min dåvarande chef mig för "avdelningen för ordning & reda", tyvärr har jag inte riktigt klarat ut detta när det gäller pappershanteringen här hemma på sistone men nu börjar jag få ordning på det. Sen hävdar jag att på jobbet, där går jag och hämtar en pärm, ett register, en mapp eller vad jag behöver. Oftast är det inte så enkelt här hemma, men nu har jag laddat med lite sånt så... det ska nog fixa sig!

Sommarvärme!

Så kom den då äntligen, den tropiska värmen... Närmare 30 grader i skuggan både igår och idag.

Viss bloggtorka har det varit här - som brukligt är när det är semestertider.

I år blev det en semester av det agilityfria slaget.
Första veckan var det, som B uttryckte det, arbetsläger hemma som gällde. Vi har återupprättat vårt vardagsrum (nu återstår bara inköp av ny braskamin samt att hänga upp tavlor på väggarna igen) och på köpet ägnat oss åt en hel del rensning. När vi påbörjade renoveringsprojektet så vräktes ju i stort sett bara allt ner i flyttkartonger, utan urskiljning. Nu är det som ska kastas kastat och det som ska sparas sparat. Ett par sorteringar till återstår men det är det lilla i sammanhanget.

Vi tuffade så småningom iväg med husvagnen och gjorde en liten roadtrip med vissa nostalgiinslag. T.ex. stannade vi på Ekuddens camping i Mariestad, där vi övernattade första gången vi drog iväg på längre utflykt med husvagn för 6 år sedan. Sen blev det en liten turné i Siljansbygden med Våmhus camping som bas. Vi har återsett Tomteland och dalahästtillverkningen i Nusnäs, och Siljansfors skogsmuseum (där hade vi även med svärföräldrarna som stannade till ett par nätter - de har husbil och flänger runt mycket mer än vi gör). I år lyckades vi också ÄNTLIGEN ta oss till Orsa Björnpark. Där får ju inte hundarna följa med in och vid våra tidigare dala-besök har vädret varit lite för bra för att man ska vilja lämna dem i bilen, även med öppen baklucka, några längre stunder. I år lyckades vi pricka in en dag då det var jämnmulet, och annars hade faktiskt björnparken fixat hunddagis... Ingen dum idé alls. Det borde fler turistställen ta efter!

Efter några dagar i Dalarna körde vi söderut, genom Värmland och Dalsland för att landa i Uddevalla. Där övernattade vi egentligen mest för att få tillfälle att se lite västkust - vi körde ut på Smögen och promenerade med hundarna på klipporna och bryggan, och åt en rejäl räkmacka. Vilken räkmacka säger jag bara... DET var grejer det!

Ett sista stopp på vägen hem, söder om Borås/Ulricehamn... En dryg vecka ute är ganska lagom.

Väl hemma har vi fortsatt på temat rensa-kasta, om än i lite mer lugnt tempo. Man samlar på sig en del och det behövs lite röjningar ibland. Till exempel kan man fråga sig varför man (läs jag) har kvar ett 10-tal ytterkrukor som är mer eller mindre spruckna... I synnerhet som man (läs jag) äger säkert lika många till. Och fönstren faktiskt är ganska fulla med krukväxter?!

Igår när sommarvärmen slog till på allvar fick jag tillfälle att rensa bland mina kläder, lite halvt ofrivilligt. Jag började nämligen leta badkläder. Den som känner mig vet att jag är en badkruka av rang (mitt förflutna idrottsutövande som kanotist, gick ju liksom ut på att man skulle vara OVANPÅ vattnet, även om jag i början av karriären tog ett STORT antal ofrivilliga dopp). När jag alltså börjar fundera på att åka och bada - då är det varmt! Nu stoppades den idén av att jag, uppenbarligen, rensat ut badkläderna någon gång under de senaste åren... När jag började tänka efter insåg jag att det nog var så att a) bikinin var för liten (jag har de facto lagt på mig några kilo de senaste åren) och b) baddräktens resårer var slut.

Idag har jag således varit och shoppat, när alla normalt funtade var på stranden. Hann med Fot-&SkoSpecialisten (nya inlägg till mina skor samt stretchprogram för att försöka komma åt min inflammerade "plantar fascia" under hälten), Biltema (tältpinnar o gummiklubba), Stadium på Väla (baddräkt), Ikea (diverse "bra och ha" men BARA sånt som stod på listan!) samt avslutningsvis CityGross (lite "stapelvaror").

Sedan hemkomsten har det blivit lite hundträning också. Lazer har fått sig ett spår och jag fick mig en del tankeställare. Bl.a. att jag ska fokusera på vad hunden håller på med och ge f-n i snitslarna. Har jag ingen med mig som kan ta dem på vägen, så får jag helt enkelt gå och hämta in dem senare.

Igår var jag med och tittade när träningskamrat L vallade med sin unga BC. Jag kan ju inte ett skvatt om vallning, men precis som när det gäller jakten så ÄR det häftigt när hundarna får göra det de är "till för".

Och ikväll - håller jag kurs...