Fokus på rätt saker?

Inte helt sällan får jag/vi frågan - hur hinner du/ni med allt? Sanningen är väl att - det gör jag/vi inte.

En vis man sa för många år sedan i ett föreningssammanhang följande: "Att prioritera är att avstå". Men när jag börjar inse att jag avstår från saker jag väldigt gärna vill göra, då är det nog dags att prioritera om!

Inte helt sällan är det våra egna hundar som blir lidande, när vi engagerar oss i kurser, tävlingar och annat. Emellanåt funderar jag onekligen på om jag kunde ha kommit längre rent tävlingsmässigt, om jag lagt ens hälften av den tid som jag lägger på andra människor och deras hundträning/-tävling, på min egen träning istället?!

Sen är det ju faktiskt så att det inte helt sällan är vanliga enkla bas-saker i vardagen som blir lidande; när man letar underkläder i torktumlaren för att det inte hunnits med att vika tvätt och lägga undan den på rätt plats eller när man blir stammis på det lokala gatuköket för att man inte hinner laga mat...

Ordning i leden och de senaste dagarna har hundarna fått ordentliga promenader och vissa doser lydnadsträning (jag noterar glatt att Lazer börjar fatta idén med momentet kryp, än så länge "bara" med targetsticka men det tar sig...). Igår tog jag mig samman och promenerade med två hundar för att sedan jogga en sväng med den tredje, medan husse pysslade med annat på hemmaplan.

Återigen noterar jag att jag mår förbaskat bra när jag får "röra på fläsket" i lite högre tempo än promenad-dito. Dags att få ordning på den delen av vardagslivet också. Basta.

Det som inte dödar - härdar

Den senaste tiden har av olika skäl varit rätt tung. Det har varit flera saker som staplats ovanpå varandra och det har varit mycket tankar, samtal och känslor. (Nej, vi ska INTE separera utan det handlar om helt andra saker)

Återigen konstaterar jag, som jag gjort många gånger förut, precis det som står i rubriken: Det som inte dödar - härdar. Det är faktiskt så att jag har överlevt tunga perioder i mitt liv förut - och varje gång reser jag mig. Ibland visar det sig i samband med dessa perioder vilka vänner som är de verkliga vännerna och den här gången kom det lite oväntat stöd från en gammal vän som jag inte träffat på säkert 15 år eller så (ibland är faktiskt Facebook lite fantastiskt, även om där också finns gott om dravel och dynga).

Och mitt i allt så går livet vidare, med jobb, hundpromenader och "livsuppehållande åtgärder" (ja ni vet, städning, matlagning, gräsklippning, disk, tvätt osv).

Letar fortfarande efter ord...

Har suttit och tittat igenom lite sidor med "kloka ord och citat" för att försöka hitta något som kan hjälpa mig att sätta ord på mina känslor. Det går trögt, antagligen för att det är så mycket som rör sig inom mig för stunden så det är svårt att sammanfatta. Ett par saker som jag har hittat är dock dessa som stämmer bra in på en del av de saker som inträffat den senaste tiden:

 

 

Ibland finns det inga ord...

Normalt brukar en mening som rubriken här betyda att någon blivit allvarligt sjuk eller gått bort. Men, ibland är det faktiskt mindre dramatiska händelser än så, som gör att jag blir lite ordlös. Med tanke på att jag redan i 13-årsåldern blev utnämnd till "snackpåsarnas drottning" av min skidlärare, så kan man väl säga att trenden har hållit i sig. Det är inte ofta jag blir tyst, vare sig i tal eller skrift. Men just nu så har jag faktiskt tappat lusten att använda ord.

Var sak har sin tid?

Redan för runt 10 år sedan, när jag hade börjat med agility med Hampus, var det ganska uppenbart för mig att jag INTE skulle in i cirkusen som åker land och rike runt för att tävla. Jag har liksom gjort det rejset en gång förut, när jag tävlade kanot, och är inte särskilt sugen på att göra det igen. När det gäller hundtävlingar har jag alltid haft principen att man ska kunna köra fram och tillbaka över dagen dvs max 2 timmars körning enkel väg. Det kan i o f s betyda att man får stiga upp rejält tidigt om det är samling eller banvandring redan kl. 7. När gamle Simba blev uppflyttad ur lägre klass spår var det en sån tävling - samling kl. 7 i Skutskär, jag bodde i söderförort till Stockholm = avfärd hemifrån vid halvfem på morgonen (ville ju gärna ha några minuter till godo). Just den resan var ju värd det, eftersom vi som sagt kom hem uppflyttade.

I år har jag ju bestämt mig för att hålla tävlandet nere och inte åka runt på varenda agilitytävling som finns på någorlunda rimligt avstånd under våren, utan istället satsa på att träna spår och välja ett fåtal agilitytävlingar där jag tror att förutsättningarna för Lazer är bra dvs inte allt för trånga tävlingsplatser, luftigt runt insläppet till banorna osv. Ser hur flera av mina agilitytävlande vänner på Facebook skriver saker i stil med "Äntligen är säsongen igång", "följande helger är räddade = anmält till tävlingar" osv. Själv känner jag mest att det är rätt skönt att INTE vara uppbokad på tävlingar varje helg... Kanske är det så att både jag och Lazer behöver en paus från agilityn?!

Nu är vi ju på inget sätt sysslolösa för att vi inte tävlar. Imorgon är det inofficiell utställning på klubben och Kompiz är anmäld. Han har inte varit i närheten av en utställningsring sen vi var på valputställning när han var 4-5 månader, och meningen var att husse själv skulle visa sin hund - i synnerhet som det erbjöds ringträning inför evenemanget. Men så blev husse fast på jobbet just den kvällen... Jag har ju misstänkt ända sedan jag anmälde hunden att det skulle bli så här dvs att jag kommer att ranta runt i ringen. Men jag tycker ju faktiskt att det är lite kul och Kompiz verkar vara en naturbegåvning. Tyvärr är han ju väldigt hög så jag tror inte att han kommer göra sig på en officiell utställning, men någon gång ska vi prova det också.

Och för övrigt så HAR jag faktiskt anmält Lazer till en agilitytävling om några veckor. På ett ställe där jag tror mig veta att det är gott om plats och finns alla chanser att inte behöva "trängas" före start, då jag blivit mer o mer övertygad om att det är sånt som påverkar litet lakritstroll negativt. Vi får väl se.

Jag har en del funderingar kring spårarbetet också, som ska testas under våren och sommaren, och så försöker vi tävla igen i slutet av sommaren/början av hösten.

Då lägger vi 2014 till handlingarna...

Ja, bloggen har jag ju verkligen inte skött de senaste månaderna. Har dock bestämt mig för att sluta tala om tidsbrist - oavsett vad det gäller - och istället konstatera att jag har prioriterat andra saker. Lite tråkigt faktiskt i detta fall, eftersom jag ju faktiskt är en skrivande människa som trivs när jag skriver.

Så här i slutet av året kan jag konstatera att:
Arbetsmässigt - har året varit en spännande utmaning med ny inriktning på min tjänst och en ny chef som engagerat sig mycket i min utveckling, vilket bland annat lett till att jag gått ett par utbildningar med fokus på ledarskap och mig som... människa och ledare.
Föreningsmässigt - har jag varit inblandad i flera roliga kurser på klubben, både som deltagare och instruktör. Tyvärr har jag också varit med om att lägga ner en föreningsverksamhet, för första gången i mitt liv! Men - när inte intresset finns så går det inte att hålla på med "konstgjord andning" hur länge som helst, då är det bättre att lägga ner. Och hoppas att medlemmarna så småningom kanske saknar verksamheten.
Hundtävlings- och -träningsmässigt - Otto fick gå i agilitypension när det gäller tävlingar, han är trots allt 8 år och det viktigaste är att han håller för jakten. Problemen med uppfarterna på balansen ökade och blev till stor del det som fällde oss när det gällde att få till den där sista pinnen för uppflyttning till klass 2. Reflektionen från hoppklass 2 var att hinderhöjderna började bli utmanande även om han inte direkt rev hindren så kändes det inte riktigt okej längre. Lazer har haft en mycket varierad säsong, vissa tävlingar gick han i total strejk och vägrade att ens ta första hindret, för att på andra springa som en skållad råtta (vilket vid ett tillfälle ledde till pinne och andraplats i klassen). När det gäller brukset så tog vi oss till uppflyttning ur appellklass vid tredje försöket och jobbar nu på att få till spårlängder och lydnad som kan tänkas hålla för lägre klass. När det gäller agilityn så tränar jag mycket på självförtroendehöjdande åtgärder då jag tror att det är osäkerhetsfaktorer som skapar "strejkbeteendet", alltså - se till att han har uppgiften klar för sig och litar på att jag finns där och hjälper till. Vi håller också på och jobbar lite med miljöträning, att träna - mestadels lydnad men dock - i olika miljöer, man fastnar ju så lätt i att träna bara på hemmaklubben eller gräsmattan hemma.
Löp-/joggingmässigt - så har äntligen hälsporren flyttat (som det verkar) och jag kunde för första gången på ett par år JOGGA runt hela Tjejmilen i september. Efter det kom en osedvanligt efterhängsen förkylning, men så kom jag igång lite försiktigt igen. Och sen kom julförkylningen...
Trädgårdsmässigt - blev det lite av ett mellanår. Hade inte riktigt inspirationen under en småkylig vår, och när sedan sommarvärmen brakade loss så var det liksom för sent.
Bokmässigt - har jag inte alls läst så mycket som jag skulle vilja, men även där har det funnits orsaker till att andra saker prioriterats. Till exempel så har jag istället för att läsa, under höstens tågresor till/från jobbet och i tjänsten, lyssnat mig igenom nästan alla av P1s sommarpratare. Bestämde mig för att ta alla, oavsett om jag kände till personerna eller inte och det har varit intressant!

Och därmed så önskar jag alla vänner och bloggläsare ett gott slut på 2014 och ett gott nytt 2015!

Semestern som kom och försvann, och problemlösning är roligt - eller?

Ja, starten på semestern blev som sagt inte som planerat.

När husse väl blev ledig vidtog "arbetsläger" och när jag blev av med stygnen fick jag ju hjälpa till efter bästa förmåga. Till slut så var det mesta på plats och vi drog iväg till Sturkö utanför Karlskrona för några dagars "göra ingenting" vilket var väldigt välbehövligt. Det har ju varit en väldigt solig och varm juli månad, så att sitta i skuggan och läsa en bok eller lösa ett korsord var precis lagom ansträngande.

Semesterboken blev senaste av Elizabeth George, "En ond liten handling". Vi återser så klart Lynley och Havers, och den här gången spelar Havers granne och hans dotter en stor roll i handlingen. Läsvärt som vanligt men LÅNGT. En bok på närmare 800 sidor är inget jag bär med mig i ryggsäcken på Pågatåget, det erkänner jag! Perfekt som semesterläsning alltså och det tog väl 3 dagar ungefär (då sträckläste jag inte precis).

Sen blev det en vecka hemma med lite av varje och nu är vi igång med jobb osv igen.

I lördags, den sista innan semestern definitivt var över, åkte jag och Lazer till Ystad för att tävla agility igen för första gången sedan Höganäs i mitten av juni när det blev totalflopp. Sedan dess har jag lagt rätt mycket krut på att hitta en tydlig och "likadan" startprocedur, men i första försöket i Ystad säckade den lille svarte ihop vid första hindret igen. Den här gången hade jag bett träningskamraten L att börja filma redan när vi började gå in mot start, för jag ville se vad som händer "på vägen fram" också.

Noterade några saker, dels det jag var medveten om nämligen att jag, medan vi stod och väntade på ekipaget före - som hade diskat sig tidigt och sen trasslade in sig i slalom som var näst sista hindret - började bli rätt irriterad, "kom av banan människa", i synnerhet när h*n tog om slalom för 3e gången. En inte helt osannolik gissning är att den känslan gick rakt ner i kopplet till Lazer... På filmen syns det också att vi står utanför "banområdet" och väntar på att få gå in i närmare en minut. En hel minut, när vi alltså gör i princip ingenting. Dumt. Väldigt dumt. Hur ofta gör vi så på träning t.ex? Aldrig, vågar jag säga.

Inför nästa start gick jag alltså in med inställningen att inte gå fram mot första hindret förrän funktionärerna i princip skulle börja försöka "kasta" in oss på banan. Dessutom försökte jag efterlikna situationen hemma på träning genom att hitta en ledig staketstolpe och binda upp den lille svarte där ett par hundar innan det var dags att samla ihop oss. Detta gick bättre, om inte bra. Han sprang, men kändes inte särskilt fokuserad. Bl.a. gick han ur slalom alldeles för tidigt, men jag ville absolut inte bråka med honom i det här läget utan vi "körde på" och som sagt - han sprang, det var det viktiga.

Jag har nu ringat in en del faktorer som jag helt klart måste bli bättre på att hantera:

• Lazer vill inte kampa när det är andra hundar runt omkring, han hämtar och bär sin leksak men drar inte. Slutsats: Han är nog mer störd av hundar runt omkring, än vad jag har förstått. Såg även en tendens till detta på måndagens träning, då vi var fler än på länge...
• Vara NOGA med startproceduren vid första hindret. Jag kan, helt ärligt, inte svära på att jag gjorde EXAKT som jag tänkt mig i det första försöket. JAG får helt enkelt inte bli stressad av det som händer runt oss, utan måste gå in i bubblan och det är bara jag och min hund!
• Hitta ett bra sätt att transportera oss fram till första hindret, så att vi behåller fokus båda två. Vet att ett inte helt ovanligt knep är att man har något trick eller liknande som hunden ska göra medan man väntar. Det ska vi klura på nu!
• I stort sett inte lämna honom vid starten mer än något steg, dvs "starta samtidigt". Jag är inte helt förtjust i detta eftersom det begränsar mina möjligheter till bra placeringar väldigt, men om det hjälper min hund att få bättre självförtroende på banan, så får jag nog lära mig helt enkelt. Och så får vi träna på det här med att matte går iväg i starten, i alla möjliga och omöjliga lägen.

Under sommaren har vi även tränat en hel del spår, mycket fokus ligger nu på att få Lazer att bli bättre på att arbeta i vinklarna. Eftersom allt går så fort, så blir det väldigt snabbt trassligt när han "bara ska kolla". En del i detta är så klart att jag ska ha en relativt kort lina, men även att få honom att verkligen tro på själv att han har rätt när han har det. Har sett några gånger hur han går ut åt rätt håll, men så är det precis som att han blir osäker och "bara ska kolla" åt något helt annat håll...

Eftersom det inte blev någon utflykt till mina föräldrar under semestern så lyckades jag tråckla till mig ett par semesterdagar direkt nu första jobbveckan och tog Lazer med mig och drog upp igår. Vi åker hem igen idag, men har i alla fall hunnit besöka Ikea och montera ihop en hylla, så nu är mamma glad ett tag i alla fall. Det märks att Lazer inte riktigt är van att vara ensam hund och framför allt - det slår igenom att han blir lite osäker i nya miljöer! Hepp - hänger ihop med det ovannämnda med problemen på tävling. Miljöträning verkar alltså vara något vi behöver jobba med!

Igår kväll hanns det även med lite fika hos bror med familj, och tydligen hade brorsonen frågat efter B så nästa gång får han nog ta och följa med!

Husse och wachtlarna är alltså kvar hemma och ikväll återförenas flocken igen. Borta bra, men hemma bäst?!

"Hur hinner du?!"

Det där längre blogginlägget jag hotade med/utlovade i förra inlägget, ligger fortfarande och maler i min hjärna. Dock har det inte hittat ut därifrån genom fingrarna till tangentbordet.

Istället började jag häromdagen fundera på det här med tid. Tid var också en sak som var uppe på den där instruktörsutvecklingen härom helgen, och tid kan vi ju som bekant inte köpa för pengar. Däremot så handlar det ju många gånger om hur man prioriterar och vad man faktiskt väljer att göra av sin tid.

I veckan var jag på ett jobbmöte och i en paus började det diskuteras TV-serie. En sådan som jag inte sett - och det är ingenting ovanligt i dagens läge, folk snackar om serier hit och dit. En av mina hundträningsvänner lämnade bort sina hundar ett par dagar till hundvakt pga hög arbetsbelastning och undrade sedan - vad GÖR folk som inte har hund egentligen?! Mitt svar efter det där mötet var - ser betydligt mer på TV än vad vi gör... (Vet att en annan hundbekant efter att ha deltagit i en "pub-quiz" gjorde den reflektionen också, "ja nu vet jag vad jag INTE gör - ser på TV...")

För ungefär 1½ år sedan hamnade jag i ett läge då jag blev tvungen att dra i nödbromsen. Vid ett tillfälle kom jag t.ex. tillbaka till parkeringen vid stationen med tåget på eftermiddagen efter jobbet, och upptäckte att bilen stod med lyset på. Och då finns det ändå en varningssignal som låter om man glömmer att stänga av lyset... Den hade jag tydligen inte hört på morgonen. Det hände en del andra saker också, som gjorde att jag kände att - stopp och belägg, nu får det vara nog ett tag. Inga nya uppgifter (sa för en gångs skull NEJ när jag blev ombedd att ta på mig en viss specifik funktion), göra klart det jag höll på med och sen klev jag även av styrelsen i min lokala brukshundklubb vid årsmötet som följde.

I takt med att jag kravlade mig upp ur det där lite halvsvarta hålet så har jag ökat mitt engagemang i kurser m.m. igen. Och plötsligt står jag här och undrar - vad hände...? Just nu är jag inblandad i 2 kurser, varav den ena vissa veckor går 2 ggr/vecka (en vardagkväll och en lördag förmiddag), jag är "sammanhållande" i agilityträningsgruppen, försöker träna min(a) egna hundar så mycket jag hinner (eftersom jag ändå är på klubben i samband med kurserna), och tävlingssäsongen har ju dragit igång i och med att jag gav mig ut på appellspårstävlingar. Det är lite möten i klubbsammanhang som tar tid (och då är jag ändå INTE distriktsombud längre, det avsade jag mig i samband med att jag lämnade styrelsen). I höstas hoppade jag på en utbildning till tävlingsledare bruks och tänkte "så bra att det börjar nu på hösten, då hinner vi få undan praktiken innan allt drar igång i vår". Jo hejsan... Tiden gick och till slut fick vi datum för praktik. Imorgon lördag (april) och ett tillfälle längre fram - i maj. Till historien hör att under april och maj så har klubben totalt 5 "tävlingshelger" där jag är inblandad i 4. Ett av dessa sammanfaller med TL-praktiken. Jag har fortfarande inte fått besked på hur och om detta går att lösa, men det kanske kommer imorgon. Flytta på eget tävlande och i värsta fall kurstillfällen, det kan jag göra, men att flytta på en av klubbens tävlingar, där jag har något av en nyckelroll, det är betydligt svårare.

Jag känner hur varningsflaggan viftar - men just nu är det fantastiskt roligt, de kursdeltagare jag (och mina instruktörskollegor) har är jätteduktiga och intresserade. Mitt eget hundtränande går, om inte som på räls så i alla fall framåt (dock har jag svårt att hinna med vissa delar som jag just nu börjar känna att jag behöver göra nåt åt, t.ex. spåra mer med tanke på att jag faktiskt är anmäld till ytterligare en spårtävling).

Det jag just nu INTE gör är att se på TV (möjligen landar jag i soffan en stund sent på kvällen, men somnar då tämligen omgående). I hemmet är det bara de mest akuta "livsuppehållande åtgärderna" som blir av. Tyvärr ligger jag också efter med mitt andra stora intresse - odlingarna... Jag gillar ju trädgårdsarbete, men för tillfället (och nu är det ju hög tid att så fröer osv) så är det inte prioriterat. Det är svårt att hinna med sånt om man (jag) inte ens är hemma!

Nåja, så länge det är roligt så... Framför allt detta att se duktiga kursare som gör framsteg gör ju att den delen av hunderiet är extra rolig!

En liten reflektion kring det här med självkänsla

Söndagens instruktörsutveckling har satt igång en massa saker i min hjärna, ett längre blogginlägg håller på att värkas fram ur dessa tankar. Först dock en kort fundering kring det där med självkänsla, eller vad jag ska kalla det.

Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!

När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?

Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.

Hållbar hund...

Igår var det föreläsning på temat "Hundens hållbarhet" på klubben. Vi hade besök av en hundfysioterapeut som dels berättade om vad man ska/kan tänka på för att hunden ska hålla rent fysiskt, dels visade vad hon tittar på vid en undersökning (Lazer var demonstrationsobjekt och hade väl inga större skavanker, ömmade lite i höger ljumske, överrörlig i armbågarna - sån tur att jag aldrig stretchar! - och dåligt musklad på insidan av låren). Dessutom fick vi prova-på att låta hundarna jobba med pilatesbollar, vilket då ska vara bra för den lille svartes dåliga lårinsidor - så jag köpte mig en boll. Nu behöver jag bara en pump också...

Bland allt intressant som sades, var det en sak som jag fastnade lite extra för. Att man faktiskt ska låta hunden "vintervila". När tävlingssäsongen är slut, ta minst en månad då man INTE tränar agility, lydnad eller vad man nu tävlar i, och ägna den åt promenader och "ha roligt". Sen bygga grundkondition och styrka. Detta känner jag att det blir mindre och mindre av i dagens hundvärld, i synnerhet i takt med att det blir mer och mer vanligt med inomhusträningshallar! Man "måste" träna året om, liksom... De senaste vintrarna när det har varit snö och kallt har flera av mina träningskompisar varit jättefrustrerade, medan jag har känt att "hundarna mår inte dåligt av att vila".

En annan sak som jag också fastnade för var detta med - när kan man börja TRÄNA sin hund, när är den färdigväxt?! De flesta "normalstora" raser är faktiskt inte "vuxna" i kroppen förrän vid 1 års ålder. Också detta upplever jag som intressant, med tanke på den tendens jag framför allt tycker mig se i agility - hundarna ska helst vara kvalade till SM (typ) vid 2 års ålder. Och då får man ju inte börja tävla förrän vid 18 månader... Eller de som "måste" stå på startlinjen i appellen i bruks, när hunden är tävlingsmogen enligt reglerna dvs vid 12 månader. Jag har många gånger funderat på hur länge håller dessa hundar rent fysiskt? För ett antal år sedan var jag på SM, det var på den tiden då man fortfarande körde lydnad, bruks och agility tillsammans. Vi satt och tittade i programmet och konstaterade att majoriteten av de kvalade hundarna var, oavsett gren, 6-8 år gamla. Men det var då det.

Plötsligt känns det som att det inte gör så mycket att Lazer, vid snart 4 års ålder, "bara" har en pinne i hoppklass 1, inte ens är godkänd i appell och inte startad i lydnad. Vi har i alla fall roligt, och han är inte skadad rent fysiskt. :-)

Efter föreläsningen hade vi "Halloweenpromenad" med tipsrunda och efterföljande soppa, och därefter följande kaffe och kaka. Inte så stor uppslutning men tillräckligt många för att vi skulle ha trevligt.

Tar det aldrig slut?!

Det finns ju människor som hävdar att man ska flytta med ca 5 års mellanrum, för att man då rensar ut ordentligt bland sina ägodelar. Ja, det kanske kan vara en plan men...

För sisådär 13-14 år sedan så flyttade jag 3 ggr inom loppet av 7-8 månader. Eftersom en av flyttningarna berodde på att jag och den dåvarande sambon delade på oss, så blev jag väl av med en del grejor i den flytten i alla fall, så att säga.

Rent krasst så har jag ju aldrig flyttat ALLT jag äger hemifrån mitt föräldrahem. I samband med att jag flyttade ner till B i Skåne så var det också en del ägodelar som inte riktigt "fick plats" i flyttlasset - inte minst böcker... Redan för några år sedan påbörjade jag ett rensningsprojekt där - främst genom att börja gå igenom, och kasta, sådant som jag inte kunde se något behov av att ha kvar, t.ex. gamla skolböcker. Jag sparade en del "specialarbeten" som det låg rätt mycket möda bakom - på den tiden så fanns det ju knappt några datorer så det var klippa och klistra och skriva på maskin som gällde.

De senaste resorna till föräldrarna har betytt att jag har haft med mig en del prylar hem och eftersom det inte har funkat att rensa "på plats" i föräldrahemmet (när jag kommer tillbaka efter ett antal månader och kassarna jag sagt "kör det här till tippen" om, fortfarande står kvar, så blev jag trött och släpade hem dem också) så har jag ådragit mig en del rensningsprojekt på hemmaplan. Det lustiga är att B hela tiden har inställningen att det bara är JAG som ska rensa och kasta. Som om han inte samlar på sig saker?! Hrm.

Samtidigt har ju bådas våra föreningsengagemang renderat en hel del papper... Förra helgen rensade jag ju ut ett "projekt" och i torsdags gjorde jag också en utrensning som var välbehövlig. Sakta men säkert blir det någon slags ordning i arbetsrummet, där det är lätt att stjälpa in de prylar vi inte behöver - eller inte riktigt vet var vi ska göra av. Och det värsta är att jag vet att lagom när jag tycker att jag fått ordning - så kommer det att bli ett nytt lass av något slag. För några veckor sedan var vi ju och hämtade lådvis med prylar som aldrig har flyttat med B från HANS föräldrar. Allt från porslin och glas till... ja, säg det. Behöver vi ett större hus, eller behöver vi bli bättre på att rensa?!

Rensa och röja

I takt med att Facebook spritt ut sig har jag noterat hur allt fler "hobbybloggare" mer eller mindre släppt taget om sina bloggar och, som det verkar, istället lägger allt krut på att uppdatera Facebook. Jag märker att jag ibland riskerar att falla in i det beteendet då det ffa är enklare att uppdatera FB via mobilen, än att blogga den vägen. Det händer, allt oftare, att jag på en hel helg inte ens har datorn igång hemma - mail och FB och webb i mobilen räcker långt. Mer "avancerat" arbete räcker det dock inte till.

Mina föräldrar har ju, som jag nog nämnt, äntligen flyttat in i en lägenhet istället för att harva runt i den stora villan som dels är på tok för stor för dem (läs: alldeles för mycket att städa för mamma som är 70) och dessutom har 3 våningar, ingen "hit" för pappa som har dåliga knän. I teorin så skulle de kunnat inrätta sig på "markplanet" men av olika skäl (tradition...) så har de envist vägrat. Till saken hör också att hela området "där barn jag lekt" är föremål för detaljplaneläggning i kommunen. Nåja, jag ska inte gå in på alla detaljer men det var varit och är en utdragen process. Och som vanligt så får ju min bror, såsom varandes "på plats", ta de största smällarna... Häromveckan när brorsan hörde av sig insåg jag att det var hög tid för ett besök i ursprungstrakterna och ett samtal med bror, telefon räcker inte riktigt till. Sagt och gjort, tågbiljetter bokades och jag gav mig iväg. Fick tillfälle till samtal med min bror (det visar sig att saker jag får höra i telefon av min mor inte alltid riktigt stämmer, vilket jag befarat en tid) och att bygga Lego med brorsonen (en försenad födelsedagspresent). Jisses - när höll jag på med Lego senast?!

En bieffekt av detta blev att jag, återigen, tog ett svep bland de prylar jag har kvar i föräldrahemmet. Det är inte mycket kvar nu som jag känner att jag har något större behov av att ha kvar i min ägo, några grejor borde gå att sälja men då uppstår problemet - baxa ner dem hit och sälja i Skåne, för att sälja något "på distans" känns lagom bökigt?! Har inte riktigt kommit i mål där med hur jag ska göra (det slutar antagligen med att även de prylarna hamnar i slänga-högen till slut). Hur som, en hel del hamnade i högen "att slängas" och vissa saker (läs: mina gamla dagböcker från tidiga tonår) följde med hem för att brännas, bokstavligen. Vissa funderingar vill man inte lämna kvar åt eftervärlden, så här 25-30 år senare. Jag är dock helt övertygad om att det fyllde sitt syfte då, att skriva ner tankar och funderingar! Skillnaden från bloggandet är ju att det jag skrev då, det var det verkligen inte meningen att någon annan ska läsa. Och nu är den risken eliminerad. Vi har braskamin och den har jag matat lite idag på förmiddagen.

När jag ändå var i farten här hemma så slet jag tag i ett par pärmar med utbildningsmaterial "tränare kanot steg 1" samt "steg 2". Sannolikheten att jag någonsin kommer att titta i det materialet igen är obefintligt. Det är nu förpassat till pappersåtervinningen. Likaså material från ett "hundrelaterat" projekt jag var inblandad i för några år sedan. Andra krafter har tagit över, det som behövde arkiveras rent formellt ÄR så vitt jag vet arkiverat, och har jag något nöje av mina gamla anteckningar etc, nä, tror inte det.

Det gäller att ta vara på de här rycken när de infaller, jag brukar ju konstatera att jag ÄR ekorre i tredje generationen (både mina far- och morföräldrar, samt mina egna föräldrar, var och är bra på att samla på sig saker - det kan vara "bra att ha", det är någon form av affektionsvärde förknippat med det osv osv). Jag har jobbat hårt med dessa tendenser de senaste 10 åren, begränsad av det utrymme vi trots allt har i bostaden. Det GÅR inte att bara spara, utan att kasta något!! Vid något tillfälle när jag nämnde det här på jobbet så var det en kollega som föreslog "jamen flytta till något större". Tja, det kanske hjälper - ett tag. Men sen har man fyllt det större också. Alltså - är det nog klart mer konstruktivt att se över mängden prylar. Det finns ju de som hävdar att "sånt man inte använt på ett år, kan man slänga". Mja, jag tror ALDRIG vi har använt stormköket som finns sparat från Bs tid som scout. MEN när man bor på landet, så vet man aldrig. Ett långvarigt strömavbrott - och det kan "vara bra att ha". Ett visst mått av "minnessaker" med affektionsvärde måste man också tillåta sig, menar jag. Men man måste också rensa med en viss regelbundenhet. Och det är inte det lättaste, för det tar både tid och kraft - och skapar högar/säckar att köra till återvinningsgården. Pust...

Avveckling pågår

Under hösten drabbades jag ju av insikten att "jisses, så här kan jag inte hålla på längre". Jag vet inte hur mycket jag skrev här, men det var diverse händelser som tydde på att min hjärna började bli lätt överhettad. Så här några månader senare, när jag så smått börjat dra ner på mina engagemang, har jag funderat på om inte alltihop började redan förra våren och framför allt så slet det nog mer än jag trodde att det hela sommaren och en bra bit in på hösten var bussersättning istället för tåg som gällde till jobbet pga banarbete. Restiden enkel resa till jobbet förlängdes med 20 min. 40 min mer restid per dag är kännbart, när man redan har ett "tajt" schema.

Imorgon är det årsmöte på den lokala brukshundklubben. Jag lämnar posten som sekreterare efter 5 år. Ja, jag hoppar av mitt i en period, så det blir ett fyllnadsval efter mig imorgon. Igår skickade jag ett mail till mina "överordnade" i den verksamhet jag varit lite smått inblandad i inom distriktet och meddelade att jag kliver av även det uppdraget (även om det inte varit jättebetungande - fast jag har heller inte alls gjort allt jag velat eller borde ha tagit tag i där).

En annan sak som jag har kommit till insikt om de senaste dagarna är att jag nog måste börja planera in lite resor till Stockholm och mina föräldrar. Besöken där har periodvis varit väldigt, väldigt sporadiska och det känns inte helt bra. De blir inte yngre precis... Samtidigt så är jag inte jätteglad för att vara iväg hemifrån mer än nödvändigt (konsekvenser av den där perioden med mycket resande i jobbet?), framför allt inte på helger, men det får nog bli så. Lyckligtvis har jag ju en bror som finns nära föräldrarna, men det känns inte helt bra att han får ta "allt" heller.

Så - ska jag klara att hålla minst en helg varje månad "obokad" i år? Redan nu kan jag ju säga att maj månad skiter det sig i. Men det kan ju vara olika saker som är bokade. :-)

Affektionsvärde kontra ekonomiskt värde

Egentligen har det pågått ganska länge, projektet "rensa bland de prylar som bor hos mina föräldrar". I och med att de under hösten börjat flytta till lägenhet (även om huset kommer att finnas kvar inom överskådlig framtid) så blir det mer och mer påtagligt att det här MÅSTE göras. Man kan, om man vill vara rationell, konstatera att saker som aldrig har flyttat med mig från föräldrahemmet alternativt hamnade där i samband med min flytt till Skåne för drygt 9 år sedan, knappast är något jag har något överhängande behov av. Men så är det ju det här med "affektionsvärde". Jag har VÄLDIGT svårt att tänka mig att kasta böcker, till exempel. Står i begrepp att försöka sälja ett antal hästböcker till en kollega med ridande dotter i lämplig ålder. Då kommer de åtminstone till någon nytta. Har en låda med andra "ungdomsböcker" som jag också ska försöka avyttra. Sen har jag ett antal hyllmeter med böcker som jag definitivt inte har "behövt" under de här åren - men...

I gömmorna dyker det givetvis upp sådant som skolfoton och skolkataloger. Ja, dessa sparar jag. Någon form av historiskt värde har de för mig, även om vi kanske inte riktigt kan prata om affektionsvärde? Det kan vi däremot göra när det kommer till den ihopklistrade porslins-kanin-sparbössan... Ja, den har varit i bitar, men den ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Sen är det sånt som man borde kunna sälja. Lundbys dockhus har samma planlösning idag, visserligen är tapeterna annorlunda och möblerna också - men 70-talet är ju på väg tillbaka så snart är det nog inne igen! Mina gamla ridstövlar har jag börjat inse att jag nog kan överväga att sälja. Sannolikheten att jag kommer upp på en hästrygg igen är inte stor. Inte för att jag inte vill, utan för att tiden inte finns. Jag hittade även gamla "Game&Watch"-spel och där visade det sig att det finns en samlarmarknad. I synnerhet som jag har kartongerna kvar så borde det gå att tjäna en slant på dessa. Meeen - så var det ju det där med nostalgin, affektionsvärdet eller vad man ska kalla det!!

Vid mina senaste besök hos föräldrarna har jag ju lastat med mig en del grejor för vidare sortering och utrensning på hemmaplan. Ibland är det liksom lättare att dyka ner i kartongen hemma och slänga i soporna, än att göra det hos föräldrarna?! Under helgledigheten åkte ett antal gamla fickalmanackor, vykort och brev. Ja, det finns väl någon form av historik/tidsdokumentation i sådant också men... Det gäller att passa på när andan faller på. Det jag fortfarande inte klarat av att kasta är mina gamla träningsdagböcker från kanottiden. Jag har också drösvis med gamla träningsprogram m.m. - noggrannt insorterade i pärmar. Dessa lär jag inte heller "behöva"... Men just nu står de pärmarna bra där de står.

Det ligger nog något i det där som vissa säger, man ska flytta med jämna mellanrum. Men nu trivs jag/vi bra där vi bor så det känns inte aktuellt. Däremot borde man nog vara bättre på att, åtminstone en gång om året, röja igenom skåp, lådor och hyllor och rensa bort det som kan rensas bort...

Och där var november över - nästan

Sista dagen i november - igår dalade några försiktiga snöflingor ner men det blev inte något kvarvarande av det. Jag är kluven till vinter och snö - visst kan det vara vackert, man slipper mycket "skräp" som kommer in med hundarna när det är några plusgrader och slaskigt, MEN det ställer också till en massa problem i trafiken och man kan inte träna hund (eller sig själv - om vi pratar om att ta fram löparskorna, vilket jag fortfarande inte kan göra pga hälsporren) som man vill.

Jag har nog sällan producerat så få inlägg som jag har gjort den senaste månaden, sedan bloggen blev till. Det finns många anledningar till detta men den allt genomsyrande just nu är helt enkelt att jag inte orkar. Jag orkar väldigt lite överhuvudtaget. Jag förstod nog inte riktigt hur energikrävande det kan vara att byta arbetsuppgifter internt! Visst, det är ju inte som att byta jobb fullt ut, men att hamna mitt i något som jag inte kan ett smack om var tuffare än jag trodde. Faktiskt...

Energin för hundträning har därmed inte heller varit på topp utan det har blivit ganska sporadiskt med den varan. Den egna träningen i löparskorna ligger ju på is sedan länge, i väntan på att hälsporren ska läka...

I helgen blir det till att leta fram adventsljusstakarna.

Dessa fantastiska män...

Idag vill jag hylla vår "husveterinär" Henrik Björkenfeldt på Djurkliniken Ängelholm. Hampus har, med ålderns rätt, lite knutor här och där. Vi har kommit överens om att så länge de inte stör, så rör vi inte i dem. För ett tag sedan konstaterade vi att det satt en knuta på ögonlocket som dock inte verkade störa ögat. För en vecka sedan noterade jag att den växt, och växt "inåt" så om den inte redan irriterar - så kommer den snart att göra det. Idag var det dags att operera bort eländet och jag lämnade in Hampus imorse. Strax innan jag återvände till kliniken i eftermiddags ringde Henrik, eftersom han själv var på språng och inte skulle vara med och lämna ut patienten, och informerade om att han hittat en liknande knuta på insidan av ANDRA ögats övre ögonlock, som varken jag eller han uppenbarligen sett tidigare. Jag kände mig så klart som en usel matte.... Hur som helst, den var också bortopererad. Gilla på det, lika bra att ta väck eländet när hundstackarn ändå var sövd!

Förutom Henrik, så finns det några till som ALLTID ställer upp när jag/vi ringer:

• grabbarna på Mekonomen/Bilhjälpen i Östra Ljungby...
• kiropraktor Per Wintmo i Helsingborg

Ja, dessa fantastiska män... och så husse så klart, som den här veckan är på jobb på annan ort. Lite ovant, eftersom det brukar vara jag som är på tjänsteresor i den här familjen.

Timeout-varning?

Nu har jag ju ingen aning om vilka som läser här, så följande inlägg riskerar kanske att skapa oro i bekantskapskretsen... Men den smällen får jag ta.

De senaste veckorna har jag ju brottats en del med funderingar på mitt engagemang i föreningslivet. Kanske är det dags för en "timeout" från de löpande uppgifterna (såsom styrelsearbete) och att endast göra enskilda nedslag i verksamheten (såsom tävlingssekreteraruppdrag)? Det tål onekligen att funderas på. Inte minst som det bara är att inse att byte av uppgifter på jobbet betyder ökad "mental stress"...

Nåja, vi får se var jag landar i mina tankar och beslut.

Det svåra ordet NEJ...

Vad är det som gör att det är så svårt att säga NEJ? Kanske att så många har svårt att "ta emot" det svaret?? Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inser att dygnet har bara 24 timmar. Åtminstone 7 av dessa behöver jag sova för att må bra. 8 timmar måste jag vara på jobbet. Min pendlingstid är för närvarande ca 140 minuter om dagen - det är ytterligare dryga 2 timmar. Medan jag är på jobbet har jag också ½-1 timmes lunch. Det är ca 18 timmar som är intecknade. Återstår 6 timmar per dag som ska användas till egna hundar, "livsuppehållande åtgärder" som att äta, duscha, klä på sig, fixa med saker i hemmet, handla mat, transportera sig mellan hemmet och olika aktiviteter samt - föreningsverksamhet. Att fylla på med MER aktiviteter känns inte aktuellt just nu. Det svåra är att få andra att förstå att det inte är för att vara elak eller motsträvig som jag säger nej, det är för att överleva. Jag har redan konstant dåligt samvete för att jag ägnar för lite tid åt mina/våra egena hundar, att jag inte gör de uppgifter jag har i föreningar tillräckligt bra, att jag hela tiden brottas med växande högar i hemmakontoret... Att göra MER känns inte som någon bra lösning. Men hur får jag ANDRA att förstå det?

När jag blir stor....

Den observante läsaren minns att jag, i början av sommaren, filosoferade kring det där med vad lite man visste (då när man - jag - tog studenten) och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor...

Häromdagen började jag fundera över om det hade varit "lättare" om jag hade valt ett "riktigt" jobb, typ anläggningsarbetare/asfaltläggare (min bror), rörläggare (min sambo), lärare (flera vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrater), sjuksköterska (också en del vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrat) eller något annat. Ja ni vet, man har en utbildning till ett yrke och sen är det detta man jobbar med. Punkt slut.

Jag råkade (hm) nämna detta i ett inlägg på Facebook. Och fick givetvis mothugg... det finns ju de som har gått en utbildning och sedan av olika skäl bytt yrkesinriktning. Jo, absolut, alla trivs inte per automatik med det man är utbildad till.

En av mina hundträningskamrater som tog studenten i våras började i dagarna på sitt första "riktiga" jobb. "Jag sökte allt som fanns och plötsligt fick jag ett jobb" var kommentaren. Härligt!! Det finns hopp - i synnerhet när man hör ständiga larmrapporter om ungas utanförskap i arbetslivet (det finns inga jobb, och de som finns är projektanställningar, vikariat etc).

Dessutom konstaterade jag, också häromdagen, att jag nu har "slagit mitt eget rekord" i anställningstid på samma ställe. Visserligen var jag ju projektanställd i många år här där jag jobbar nu, men total tid från när jag började (februari -04) fram till nu, är faktiskt längre än min förra "längsta" anställning (Kanotförbundet, som jag var på ganska exakt 8 år).

Frågan kvarstår alltså... Vad ska jag bli när jag blir stor...???

Och den ljusnande framtid...

Så här i studenttider är det inte utan att jag blir lite nostalgisk och tänker tillbaka... Vad lite man (läs jag) visste om hur livet skulle utveckla sig. Hur vissa val man (läs jag) gjort i livet kanske inte alltid var de smartaste (så här med facit i hand är det ju alltid lätt att veta vad/hur man - läs jag - borde gjort). En sak som jag dock inte ångrar ett smack, just för att det valet kändes helt rätt just då, är det faktum att jag inte gick på studentbalen. Den tyngsta orsaken var att den sammanföll med en uttagningstävling till landslaget, men jag vet också att det fanns en del luddigare skäl som jag nog varken då eller senare har kunnat sätta ord på.

Jag gick ut gymnasiet mitt i en lågkonjunktur. Bara något år tidigare hade platsannonserna i dagstidningarna fyllt en hel bilaga på helgerna, jag (och mina klasskamrater) kom ut i... någonting. För min egen del löste det sig ju med jobb, många av mina klasskamrater läste vidare och "blev nåt". Själv funderar jag emellanåt fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor... Det jag jobbar med idag fanns i alla fall inte med in nån lista hos syo-konsulenten när jag skulle välja linje på gymnasiet (och det jobbet finns inte i de listorna idag heller), så mycket kan jag säga. Och att jag skulle jobba med något som hade med tekniska prylar att göra, fanns definitivt inte i min världsbild. Så lite man vet...

Att jag skulle slå mig till ro i skånsk mylla var inte heller något som fanns med i planeringen när jag stod utanför gymnasieskolan jag just gått ut från för - ehrm, många år sedan...

Jag tror jag har nämnt det förut, men jag vet att det finns några tydliga "brytpunkter" i mitt liv. Medvetna eller medvetna val, eller händelser, som har haft avgörande betydelse för hur fortsättningen blivit. Och på något sätt så har det ju - i alla fall så här långt - blivit rätt bra om jag får säga det själv. Visst har det hänt en del mindre bra saker på vägen, men det har jag förhoppningsvis lärt mig saker av.

Den senaste veckan har det också hänt en del saker som antagligen har bidragit till mitt filosofiska sinnelag just nu. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu.

Imorgon är det tävlingsdags igen (efter en tävlingsfri helg alldeles nyss). Och snart är det semester...