Ännu mer stolpe ut… och övernitiskhet??

Idag har jag varit och tävlat igen. Passade på att börja dagen med att få Lazer inmätt, han passerade ju den magiska 18 månaders-gränsen för en vecka sedan så i teorin får han faktiskt tävla agility nu. I praktiken är han långt ifrån startklar, men en tävlingsbok med mätintyg kan han ju få ha i alla fall. Efter visst mickel-mackel på bordet (mätstickan var ett tortyrredskap av sällan skådat slag enligt liten svart hund) så lyckades i alla fall tjänstgörande domare J konstatera att det är en Medium-hund jag har. Något annat hade jag väl egentligen inte väntat mig, men det var skönt att få det bekräftat.

Eftersom det här var en tävling av modellen “bara en bana” så tog dagen… hela dagen. Jag tycker det är roligt att titta på mina klubbkamrater så även om jag inte hade behövt vara där direkt på morgonen så körde jag iväg i tid.

Plötsligt började det tjatas om att det satt hundar i en bil av den modell jag har. “Den står mitt i solen och är visserligen helt öppen men hundarna ska UT”. Till saken hör att det på parkeringen blåste friska vindar, jag lämnar ALDRIG bara bakluckan öppen utan alltid sidorutorna också (är det nån som vill sno mina spårpinnar, uppletandeföremål och diverse hundleksaker så varsågod, liksom). Den som kan bevisa att det är varmt i bilen DÅ vill jag gärna se… Det är heller inte särskilt svårt att stoppa in huvudet genom en öppen ruta och känna av om där är varmt – eller inte… Efter en del tjafsande så visade det sig att den funktionär som just då befann sig vid min bil, kunde bekräfta det jag själv var helt övertygad om: Det gick ingen som helst nöd på mina hundar!! Visst, man ska ha koll på det här med hundar i bilar under sommaren, men det får ju inte gå till överdrift. Är det helt vindstilla, så att luften inte cirkulerar i bilen, är det en annan sak. Om man bara lämnat bakluckan öppen likaså. Men det här blev liksom bara… absurt.

Jag vet inte om det var ren ilska över detta tjafs som jag gick in och körde första loppet, agilityklass, på…. Men bra gick det!! Otto och jag kom in i den där “bubblan” och det flööööt!!! Härlig känsla. Ända till sista hindret. Redan på banvandringen var jag lite fundersam över om jag borde slänga in ett bakombyte för att dra honom lite åt höger då sista hindret inte stod helt rakt framför det näst sista utan lite åt – just det – höger. Jag valde i alla fall att inte knöla till det med något byte, men ack så dumt det var. Efter vårt livs bästa lopp så sprang han förbi sista hindret, till VÄNSTER om det… Gissa om det var riktigt, riktigt surt att vara SÅ nära nollan (och pinnen…). Tiden vi fick, trots mecket med att ta om hindret, hade räckt till andraplats i klassen. Nu var det förvisso några andra 5-felare som hade snabbare tider men jag vet ju inte vad deras 5 fel berodde på, ett hoppat kontaktfält eller en rivning kostar ju inte tid på samma sätt som en vägran. En sjundeplats blev det i alla fall och även om det här verkligen var “insidan av stolpen och ut” för att prata fotbolls-/hockey-/handbollstermer, så var det riktigt kul att få till ett bra lopp!

Efter banombyggnad var det dags för hoppklass. Där började det med “stolpe ut” även för en av mina klubbkamrater i small, L med P, som fick sura 0,52 tidsfel… I officiell debut!! Bra jobbat.

När det till slut var vår tur (av någon underlig anledning hade jag lyckats få sena startnummer i bägge klasserna, 57 resp 59 av typ 60-63 startande) så gick vi in och… gjorde ytterligare ett kanonlopp, ända tills vi kom till slalom. Ingången satt, men av någon anledning hoppade han över nästa port. Tog tillbaka för att ta om, men stod för långt fram = gick in i fel port. Vägran. Samma procedur upprepades 2 ggr till = disk. Då backade jag – i mitt tycke rejält, men filmen visar annat - för att få till en bra ingång. Icke… Då bröt jag helt och gick av banan. Finns ingen anledning att belöna felaktigheter med fortsatt lopp.

Sammanfattningsvis alltså 2 bra lopp även om det inte höll hela vägen. Slalomingångar konstaterade jag ju redan i torsdags att vi behöver nöta mer… Uppenbarligen även “skeva” upplopp… Close… but no cigar…

- Jo, och det finns filmbevis också. Dessa tänker jag dock inte offentliggöra för hela världen, men det går bra att höra av sig per mail (eller kommentar) så kan jag skicka en länk...

Dålig uppladdning, eller...??

Nu kan man ju hävda att klubbtävlingarna i agility mest är träningstävlingar MEN eftersom det även är dessa som ligger till grund för klubbmästerskapet så är det ju, som jag konstaterade för en månad sedan tror jag, lite prestige inblandat också. När jag körde ut till klubben ikväll funderade jag lite på om det verkligen är optimal uppladdning att först ha semester i 5 dagar, sen "jaga hönor" en kväll och efter det vara på konferens i 2 dagar (inkl. övernattning). Hundträning har det inte varit så mycket av precis...

Men se, det var knappast det som var problemet ikväll. I agilityklassen så var det MKM (Mycket Klantig Matte, som jag tror att Ninnie Lindvall skulle uttryckt det) som orsakade disk. Jag var lite orolig för ett hinder som stod lite vid sidan av den tunnel man skulle in i efter balansen och drog mig liiiite för långt åt andra sidan - med effekt att Otto satt som en smäck in i fel tunnelingång. Helt och hållet mitt fel, för det var faktiskt så jag visade. Måste verkligen börja inse att det inte behövs så stora "rattutslag" på den här hunden!! På plussidan i de här fallen där det är MKM som orsakar diskningar och liknande är att jag har lättare att tala förstånd med mig själv när sånt inträffar. Förut, när Otto kunde få för sig att ta i stort sett vilket hinder som helst som han fick syn på, så var det ju liksom svårare. Nu handlar det mer om att placera mig rätt, läsa banan och hunden osv... Eftersom disken inträffade ganska tidigt men vi ändå körde klart (det var ju som sagt mitt fel!) så passade jag på att testa en lite - i mitt tycke - vågad grej. Det var en sekvens där det stod 3 hopphinder på en svagt böjd linje "bakom" en böjd tunnel - som man skulle in i efter det sista hopphindret, typ 180 grader tillbaka alltså. Här fanns det metrar att spara som förare om man vågade handla med tunneln "mellan" hund och förare. Hade jag fortfarande varit med i matchen hade jag inte vågat, men nu vågade jag testa och - det höll, i alla fall nästan! Fick en rivning på sista hopphindret men det var nog återigen för att jag var lite klantigt placerad (var lite paff för att det faktiskt fungerade, detta har vi ALDRIG tränat...).

I hoppklassen så var det en lite bökig start och där var jag och Otto inte riktigt överens (måste ta och titta på hur en sån situation "ska" hanteras för här finns det ett "facit", är jag nästan säker på) men på något vis lyckades jag förhindra att fel hinder togs i villervallan, samla ihop oss och komma vidare. En vägran på slalomingången (det behöver vi träna på men det visste jag redan) och en riven oxer (det hindret behöver vi också träna på och det vissste jag också redan) men inom referenstiden med marginal och vi tappade säkert minst 5 sek på debaclet i början. Mmm... det börjar likna nåt...

Efter prisutdelning och fika så fick Lazer komma ut och köra lite slalom och 3 hopphinder på svag böj... Vi har lite att jobba på där med, milt sagt. Men det är bara att träna på.

Minisemester…

Vi tog husvagnen på släp och drog norrut över långhelgen. Gränna blev destinationen den här gången, helt ovetande om att där var rasspecial för lapphundar… Campingen var således invaderad av dylika och dessas ägare. Nog för att det brukar vara mycket hundar på campingplatser men det här blev extremt.  

Campingen i Gränna är verkligen superfin, snyggare servicehus invändigt vet jag inte om jag har sett. Mosaik runt speglarna i tvättrummet kändes som lite… överkurs, men snyggt var det!

Vi har inte gjort så många “knop”, i fredags körde vi ner till Jönköping och gick på jaktmässan på Elmia (campingen i Jönköping hade mässpriser så även om Gränna körde förhöjda avgifter pga långhelg så blev det billigare…). Lazer och Otto fick följa med in en stund och sen var de trötta resten av den dagen! För ovanlighetens skull träffade vi inte en massa folk B känner, det var nog bara en… och så vår första wachtels uppfödare, han hade monter.

I lördags var det supervarmt och vi gjorde verkligen INGENTING. Mer än lite korta promenader för hundrastning, de längre prommisarna fick bli tidig morgon och sen kväll…

Igår tog vi oss samman och åkte över till Visingsö. Jag var där för 4 år sen tror jag det är (borde finnas i bloggen?) tillsammans med H. Den gången lämnade vi bilen på fastlandet och åkte bara över en stund och promenerade i närområdet vid hamnen och i ekskogen. Nu tog vi med bilen över och utforskade hela ön – vilket gick hyfsat snabbt ändå… Sen blev det promenad i ekskogen, skönt med lite skugga.

Idag har vi ägnat oss åt packning och hemresa och uppackning… väl hemma ser man ju en massa saker som “borde” gjorts men vad tusan… de försvinner knappast.

Hundträning har det inte blivit mycket av i värmen, men men…

Vi vågade oss också på att ha hundarna lösa i förtältet, med kompostgaller som extra förstärkning mot gången förbi. Det funkade, inte ens Otto försökte rymma. Skönt! Att ha dem kopplade inne i förtältet ÄR lite stökigt.

Man vet...

... att man förmodligen pratar med en pensionär (eller person som av någon annan anledning inte jobbar), när vederbörande säger "vadå röd dag på torsdag?"... :-)

Vett o etikett i kommunikationssamhället...??

Den senaste veckan eller så har jag vid ett par tillfällen blivit riktigt irriterad.

Dels, som jag skrev i förra veckan, detta med att klippa ut och klistra in saker jag skrivit, tagna ur sitt sammanhang. Big no-no i min värld... Det finns liksom en anledning till kommentarsfält på FB och blogg dvs synpunkter etc framförs i anslutning till där det ursprungliga är skrivet.

Dels, igår, så började min privata mobil ringa. Jag satt upptagen på jobbet och hade inte möjlighet att svara. Ljudet var avstängt och jag lät det "ringa ut" i förhoppning om att personen skulle lämna ett meddelande. Icke, man försökte igen. Eftersom det ringdes från en mobil så drog jag snabbt och diskret iväg ett SMS: Jag sitter i möte på jobb. Trodde att man skulle förstå vinken. Icke. Det fortsatte ringas. Jag tryckte bort samtalet - de flesta (upplever jag) brukar förstå vinken när man efter en ringsignal får upptagettonen i örat; "aha, personen kan inte svara just nu". Och då försöker man lite senare - kanske 10 min senare eller så?? Nej då, här ringdes det på. Varannan minut eller så. Till slut var jag ur mötet och satte mig i bilen och ringde tillbaka. Handlade det om "liv och död" (som jag ju nästan började tro av det febrila ringandet att döma). Nej, knappast. Jag påpekade ganska vasst att jag har faktiskt ett jobb att sköta och det betyder att jag inte alltid kan svara i telefon!

En (privat) mobiltelefon betyder inte att man svarar alltid. I den svarar jag när jag har möjlighet (i synnerhet på arbetstid när det gäller mitt privata nummer)...

Jag vet inte riktigt vad det är som håller på och händer i min omgivning, men de här tendenserna bekymrar mig. Vi måste ha respekt för varandra, kunna ha olika åsikter (utan att "hänga ut" någon annan eller bli ovänner för livet) och respektera varandras tid. Ideellt arbete för mig betyder att jag ställer upp med min fritid. På jobbet måste jag prioritera det jag är anställd för och avlönad för...

Läs en boooook....

... nåt sånt var introt till "sommarboktipset" när jag var... ja, betydligt yngre i alla fall.

Det har jag gjort de senaste veckorna, mestadels på tågresorna fram o tillbaka till jobbet. Ytterligare en pocket-deckare ur kassen från K: Pulver av Sara Blaedel. Ytterligare en som faller inom ramen "skandinavisk" eftersom författaren är danska och det hela utspelar sig i Köpenhamn.

Och... bara det faktum att det har tagit mig flera veckor att läsa ut boken känns lite märkligt. En bra deckare för mig är svår att lägga ifrån sig... Det är något med den här historien som inte riktigt griper mig. Kanske för att jag redan från start upplever huvudpersonerna som lite schablonartade. Den unga kvinnliga polisen som inte riktigt vet vad hon vill med sitt privatliv (håller den karaktären på att ersätta de de manliga, slitna, som dricker lite för mycket....??) och den unga kvinnliga journalisten (som dessutom är ensamstående mamma) som kastar sig in hals över huvud i saker som faktiskt blir riktigt farliga (nån mer än jag som känner igen dragen hos Liza Marklunds Annika Bengtzon, bara på den beskrivningen??). Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som gör att jag inte fastnar i den här berättelsen. Någonstans på mitten började jag fundera över om en viss person kunde vara inblandad. Att sedan få skrivet på näsan att den kvinnliga polisen reflekterar över "hur kan man försörja 4 personer på en polislön" känns som att det är ett nästan övertydligt försök att få oss läsare att tänka i den riktningen. Kanske har jag läst (och sett) för många deckare men det här var ingen höjdpunkt, tyvärr. (Men tack ändå K för möjligheten att läsa ännu en författare som jag knappast skulle provat annars, även om den här tyvärr inte gav någon direkt mersmak.)

Det känns som att det är nära nu??

Igår hade B och L kursavslutning med fortsättningsagilityn och byggde upp klass 1-agilitybanan från söndagens tävling. När dom tog fika passade jag på att köra igenom den med Otto och konstaterade framför allt 2 saker: 1) Jag måste börja träna på att kunna "lämna hunden" i slalom för att placera mig till nästa hinder (som det är nu så ligger jag jämsides eller ett halvt steg bakom, att kunna ta några steg och ligga före hade inte varit fel i vissa lägen) samt 2) jag MÅSTE bli bättre på att läsa banorna på banvandringen och se var "fasta situationer" finns! Ja, det finns såna i agility, hindersekvenser där man lämpligtvis gör på ett visst sätt. MEN dom ser inte alltid likadana ut och jag är därför dålig på att läsa av dem.

Bortsett från detta så känns det som att det går bra nu - kanske kan vi få till en "stolpe in" istället för "stolpe ut" snart?

När kursen var slut så körde även L ett par varv med Otto (på smallhöjd) och även husse B tog ett par rundor med sin egen hund. Då gick jag in och hjälpte en kursdeltagare att registrera sig på sbktavling.se istället... ;-)

Puh!!

Väderbeställningen funkade nästan. Några regndroppar blev det igår, men i det stora hela höll sig regnet borta. Inte heller det ihållande regnandet under natten till söndagen orsakade några större bekymmer, så vitt jag vet körde ingen fast på parkeringen = i kohagen mitt emot klubben... :-) Egentligen finns det en grundregel när det gäller sånt, börjar det slira - sluta försök och sök hjälp. Det finns ju nästan alltid hjälpsamma människor som kan putta på - fortsätter man försöka så brukar det sluta med att hjulen gräver ner sig och så blir allt bara ännu svårare.

I fredags em flexade jag ut tidigt och for runt och köpte extra tidtagarur (mindre kul att 2 av 6 inte funkade, direkt från hyllan), beställde domargåvor, hämtade priser, köpte Morsdags-/Rubinbröllopsdags-present till svärmor/svärföräldrarna (är det bara en vecka mellan tillfällena och middagsbjudningen infaller mittemellan, så kan väl en kombination vara OK?), beställde blommor till MIN mor inför mors dag... Och så skulle vi som sagt till svärföräldrarna på middag...

Lördagförmiddagen gick åt till spårkurs, där de flesta deltagarna tuffar på bra. Vi har ett ekipage där hunden har lite svårt med uppgiften, men med några kraftiga motivationsövningar så fick vi fart på den också. :-)

Sen var det vidare till klubben o förbereda söndagens tävling - agility och lydnad... Behöver jag säga att vi inte lagade mat hemma på kvällen utan frekventerade en av kommunens restauranger?

Igår då, upp kl. 4 och iväg till klubben för att göra de sista förberedelserna, för min del "påbörja" tävlingen i datasystemet, skriva ut startlistor osv. Sen skulle jag ju sätta igång ett lydnadssekretariat också, och vara speaker i 2 klasser agility (ordinarie speaker tävlade själv)... och hålla koll på lydnadssekretariatet... och till slut rasta våra egna hundar en stund och få i mig något ätbart (ja, vi var framme vid lunchtid då). Undanplockat och klart var det väl vid 17-tiden... Inga sömnsvårigheter igår kväll precis!

Det känns rätt bra att det är kort vecka den här veckan, vi har inga klämdagar normalt på mitt jobb, utan man får ta semester/komp/flex om man vill vara ledig... Således har jag redan för länge sen lagt in om semester, så att det verkligen blir en riktig långhelg. Det behöver vi nu!

Kan jag få beställa vackert väder, tack?!

Det finns en vecka på året då jag med stort intresse följer väderprognosen och det är den här veckan dvs dagarna innan vi har agilitytävling på klubben. Allt är ju så mycket enklare om det åtminstone är uppehåll... Lite mulet gör inget, bara regnet uteblir. Tidigare i veckan så spretade prognoserna från SMHI, DMI (Danska motsvarigheten) samt yr.no ganska mycket. Just då ville jag beställa vädret från SMHI som utlovade växlande molnighet. DMI hotade med regn...

Samtidigt är det här intresset lite löjligt för det går ju ändå inte att påverka. Glömmer aldrig den gången det på en kursutvärdering, under "vad kunde varit bättre" stod: Vädret...

Har hela världen blivit galen....?

Vissa dagar börjar man undra. Först är det en person som på Facebook klippt ut en sak jag skrivit och lagt in på sin egen logg med en "åthutning" till mig att så får man minsann inte skriva. Citat som är ryckta ur sitt sammanhang tycker jag generellt illa om man att göra på det sättet tycker jag är helt uppåt väggarna. Det finns något som kallas Netikett och att lägga ut saker som jag själv skrivit i ett forum där bara de jag själv valt kan läsa, till beskådande av en massa annat folk, är inte OK. Även om jag står för mina åsikter i ärendet ifråga. Naturligtvis har man valt att misstolka åsikterna, dessutom.

Härnäst var det en funktionär till tävlingen på söndag som kanske inte kan...

Och så ringer ytterligare en funktionär och det samtalet blev väldigt märkligt. Vi är liksom många som kommer att ha hundar med oss som vi måste se till att rasta under dagen... Jisses...

Positivt de senaste dagarna då:
Ytterligare ett godisspår åt liten svart hund i måndags och det börjar nog ramla ner en pollett, en bit gick han klockrent i spåret.

Gårdagens agilitypass med Otto gick riktigt bra, det som gick åt pipan var mitt fel. "Great dog, shame about the handler"...

Jobbet igår o idag har flutit på bra. DET är inte precis varje dag det gör det så det känns ju inte så dumt när det händer. :-)

En ledig dag?

Dvs inga planerade organiserade aktiviteter, vad gör man med en sådan? Jo, man kan stämma träff med en av träningskamraterna i skogen och träna lite spår... Efter förra tillfället så bestämde jag mig för att prova att köra lite näringsspår på Lazer för att se om vi på det viset kan få ner tempot och in den lilla näsan i spårkärnan. Sagt och gjort, imorse ställde jag mig och skar den överblivna kycklingen från grillningen igår kväll i bitar. Ganska små bitar.

På plats i skogen började M med att lägga ut spår till sina hundar, de ska ju gärna ligga till sig en stund. Medan hon gjorde det rekade jag en plats med medvind och någorlunda snällt underlag (läs: gles, uppvuxen granskog med mossa på marken, rena balsalsgolvet i dessa sammanhang!). Sen gick jag ut spåret. I bästa "IPO-stil" satte jag fötterna nogsamt framför varandra och trampade ner en kycklingbit i vartannat steg. Liiiite balans- och koordinationsövning för matte blev det, jag såg nog ganska rolig ut där jag balanserade fram. Långt, det blev det inte, 20-30 meter kanske (sen orkade inte jag mer). Lång liggtid blev det inte heller, man vill ju inte att fåglar och eventuella andra vilda djur ska stjäla godbitarna i spåret. Alltså släppte vi på den lille svarte tämligen omgående och ser man på! Nästan direkt upptäckte han att det låg ju ätbara saker i skogen. Visserligen missade han nog ungefär hälften men dem gick M bakom och plockade upp... Tempot var klart behagligare än det brukar vara och lilla nosen höll sig definitivt mer i kärnan av spåret. Vi kom fram till att det här ska jag nog försöka göra några gånger till, helst redan nu i veckan, så att polletten verkligen ramlar ner att man inte måste ha så rysligt bråttom!

Sen fikade vi och körde på med båda Ms hundar i tur o ordning, de löste sina uppgifter ungefär som förväntat (tror jag...).

Väl hemma blev det fika med husse och sen for jag iväg till Ängelholm för att få lite papper påskrivna av HU-distriktets revisor. Det är ju bidragsansökningstider... Handlade lite mat på vägen hem och sen har det varit städning och annat på programmet. Eftersom jag bara tog med mig Lazer till skogs så fick husse ansvara för de andra två 4-benta på hemmaplan.

Jo, efter mycket funderande så köpte jag en sån där "H2O steam mop" som man kan se på typ TV-shop (de säljs på CityGross, i alla fall på vårt närmaste, också och jag föredrar klart att handla såna saker i butik än via nätet). Ja, lite skeptisk var jag och några mirakel väntade jag mig INTE men faktiskt, ångan är rejält varm (till skillnad från vad jag läste i ett besviket inlägg på nätet när jag rotade runt innan jag bestämde mig, där var det en person som hävdade att "den var ju knappt ljummen", det anser jag alltså inte stämmer) och även om inte fogarna i klinkergolvet i badrummet och tvättstugan blev mirakulöst rena så gick det betydligt lättare att skrubba den och sen torka rent. Däremot behöver jag fler moppdukar... Dom blir blöta ganska snabbt. Vet inte om jag skulle rekommendera nån att köpa - det beslutet får man nog ta själv.

Stolpe ut…

Idag var det dags för årets första officiella agilitytävling för mig och Otto. Försökte verkligen tänka positivt och ladda energi på alla sätt jag kunde komma på, och framför allt – tänka till på banvandringen för att det skulle bli så “rätt” som möjligt.

Det gick… sådär. Första loppet var agilityklass (med klätterhinder, för de läsare som inte är så agilitynördiga). Det gick bra – hela 5 hinder… Sen kom slalom och där drog Otto bara rakt förbi slalomet, när han väl kom på att jag inte var med och vände om, upptäckte han en tunnel och DEN var ju kul. Disk ett faktum. Den här gången hade jag satt en av klubbkamraterna på att filma oss, så jag har i efterhand försökt se på filmen om jag gör något uppenbart fel. Ur den vinkel som det är filmat går det dock inte att spåra något sånt utan det är nog ett vanligt wachtel-fnatt dvs han funderade på att hälsa på domaren (vilket man ser på filmen att han funderar på även på tillbakavägen från utflykten)… Nerfarterna på A och balans var katastrofala, här får det bli hårdträning “en masse” nu! Så här kan vi inte ha det. Den sekvens som verkade klurig under banvandringen “satt” men det är ju inget ovanligt när diskningen väl är ett faktum.

Andra loppet, hoppklassen, gick betydligt bättre. Det var en trevlig och flytig bana med i mitt tycke tydlig “linje” för hunden – en bana som nog Hampus hade funkat bra på t.o.m! Det gick som på räls, ända till 4e hindret från slutet. Exakt vad som händer där är svårt att se på filmen men min egen uppfattning är nog att jag blev lite… nonchalant och tyckte att det fanns ju bara ett hinder att välja på, sprang på för mycket och vips så flöt Otto förbi utanför det hindret och vips igen så var han över nästa = disk… SÅ nära en nolla har vi nog aldrig varit. Fram till disken var jag SÅ nöjd. Och det här var verkligen en disk pga min klantighet – släpp aldrig hunden med blicken… Det är faktiskt lite svårt att glädja sig åt att loppet gick så bra, när det var en sån liten marginal till att komma i mål felfritt. Men det är bättre med en disk pga att jag klantar till det så “uppenbart” än såna där utbrytningar som inte riktigt går att förstå.

Nu biter vi ihop och tränar några veckor innan det är dags för nästa tävling. Nästa söndag har vi ju tävling på klubben men då får vi inte vara med eftersom husse är tävlingsledare. Dessutom har jag svårt att fokusera på att köra hund när det är hemmatävling och jag även ska funktionära, så även om inte de etiska reglerna sagt “nej” så hade jag nog avstått.

Just nu funderar jag på om jag ska ta tag i nåt “projekt” här hemma eller helt slappt ta en bok och sätta mig i solen på tomten. Bara därför gick solen i moln precis i detta nu…

Drivkrafter - motivation...

I hunderiet snackas det, framför allt i vissa brukshundskretsar, gärna om "drifter"... på andra håll pratas det om motivation och hur man höjer den....

Igår kväll hamnade jag i samtal om det här med klickerträning av olika slags djur... Vi människor är ju faktiskt också ganska "lättlurade" - är bara belöningen den rätta så... :-)

Med tanke på mitt inlägg häromdagen som inkluderade rätt mycket föreningsarbete, började jag fundera lite på vad det är som driver, eller motiverar, mig till detta... Roligt, ja för det mesta! Framför allt när vi pratar om "handgriplig" verksamhet som att hålla kurs eller arrangera tävling. Där gör man ju liksom något som andra har igen, på kurs så är det en belöning för mig vid de där tillfällena när jag ser hur polletten ramlar ner hos hunden (och föraren, förhoppningsvis). Men så kommer vi till de där sakerna som man liksom gör bara för att "någon" måste och har man tagit på sig något så ror man det i land osv...

Ikväll är det t.ex. distriktsmöte. Så föreningsnörd jag är, så vet jag att det är viktigt att vi är representerade på dessa möten. Demokratisk process och allt sånt, ni vet. MEN just nu kan jag känna att det hade varit väldigt skönt att få åka hem och ta en promenad med hundarna och tränat lite på "BK gräsmattan" istället för att sitta kvar på jobbet en timme extra och åka direkt till mötet (det är liksom inte lönt att ta sig hem emellan eftersom det bara handlat om att vända hemma). OK, jag får ju plustid på flexen... och en stjärna i himlen för mitt föreningsengagemang, kanske? ;-)

Trilskande teknik o fjärilar i magen

Igår kväll skulle jag uppdatera en (förenings)hemsida jag ansvarar för. Detta görs inte så fasligt ofta, 1-2 ggr/månad kanske så det är inte direkt betungande, men det ska ändå göras. Jag gör på "gammaldags vis" och har hela sajten lokalt i datorn och laddar upp sidorna via ftp-program (jag har förstått att det finns andra sätt numera, redigera direkt mot servern osv men det har jag inte satt mig in i). För säkerhets skull brukar jag också kolla så att uppdateringarna slagit igenom. Igår såg allt ut att fungera OK ända tills jag kollade. Icke. Inte en endaste liten uppdatering. Försökte igen. Konstaterade att trots att förloppet med uppladdning såg ut att gå felfritt så - låg de gamla filerna kvar på servern. Rotade fram inloggningsuppgifterna till webbhotellet och forskade i möjligheterna att ladda upp filerna den vägen. Jodå, hittade en "filemanager" men inte heller den hjälpte. "Kan inte ersätta filer" eller nåt liknande fick jag upp. Gav således upp, hoppades att det var nåt tillfälligt, och gjorde kväll.

Givetvis kunde jag inte låta bli att testa igen nu på morgonen och vips - så fungerade allt...?! Teknikens underbara värld?

Igår kväll var vi också en sväng på klubben eftersom B som vanligt höll kurs med L och jag passade på att träna i pausen. De hade ställt upp en dubbelbox med ett par böjda tunnlar utanför och man kan onekligen åstadkomma mycket med 7 hopphinder och 2 tunnlar! Den mest dramatiska kombinationen var väl när man skulle in i "fel" tunnelöppning och i det första försöket tar jag helt och hållet på mig att vi misslyckades för där handlade jag som en kratta. På tredje försöket satt det... Problemet är ju att man inte har 3 försök på tävling. Å andra sidan lärde jag mig förhoppningsvis något. Med tanke på att det är tävlingsdags på lördag och jag inte har möjlighet att vara med på tisdagsträningen ikväll, så var det rätt skönt att få köra igenom Otto lite. Där har ni fjärilsanledning nr 1.

Lazer fick också springa lite i samma kombination men i helt andra ordningar. Rakt fram mot de böjda tunnlarna och något litet byte medan han var därinne. Och här märks det väldigt, väldigt tydligt att trots att han inte alls är mycket handlingstränad så - om jag klyddar till det i onödan, så blir det tok. (Försökte göra ett byte "bara för att" men se då sprangs det förbi hinder...).

Apropå Lazer så har ni där fjärilsanledning nr 2. Jag har nämligen anmält till MH och igår kom PMet. Nu är det ju mest för att det är allmänt intressant att se hur hunden beter sig på MH och givetvis för att ha inträdesbiljetten till brukset klart, som vi gör detta. För en cocker har det ju liksom inte någon egentlig "betydelse", så vad jag har att vara nervös för är lite oklart. Man har ju den hund man har... Men spännande ska det bli i alla fall!

Nu ska jag ta mig samman och ila iväg till jobbet i regnet.

Några små reflektioner

Lite allmänt förvirrade tankar ur min hjärna:

Vid lördagens träningspass i skogen skulle C börja lite smått med uppletande-övningar med lilla K (nåja, lilla o lilla, hon börjar bli rätt så långbent det lilla livet). Hon (K alltså) är sisådär ungefär 1 år yngre än Lazer. Jag suckade lite och konstaterade att jag har inte ens TÄNKT på att börja med uppletandet ännu. Nu är ju tanken förvisso att K ska bli brukshund, basta. Så husse Cs kommentar var ju rätt så klockren: "Hon kan ju ingen agility alls...". Sant. Lazer kan ju faktiskt slalom ganska hyfsat, och tunnlar (både runda och platta), hopphinder, däck och långhopp Med tanke på att Lazer ska bli allroundhund så har jag ju onekligen tränat "lite av varje" men inte "mycket av nåt". Jag har dock skärpt mig på en punkt och faktiskt börjat skriva träningsdagbok, det har hållit i en vecka nu. Nästa steg är att göra en ordentlig plan för träningen också. :-)

När man, som jag, periodvis kör mycket bil så ser man många registreringsskyltar svischa förbi. Möjligen har jag nämnt detta tidigare men nån gång för hundra år sen (80-talet?) så var det ett inslag i ett sånt där lördagsunderhållningsprogram (ni som var med då vet vad jag menar, då när det bara fanns 2 kanaler och hela nationen så på samma sak) där tävlingsmomentet gick ut på att bilda ett så långt ord som möjligt av de 3 bokstäverna i en registreringsskylt. Ordet skulle börja på den bokstav som var först, men de andra 2 fick man ändra plats på. Förmodligen är det min "språknördighet" som antagligen redan då fått fäste, som gör att jag minns detta inslag så väl... Hur som helst så händer det att jag roar mig, medvetet och ibland halvt omedvetet, att sätta ihop ord - eller läsa ut förkortningar - ur de bilar jag ser omkring mig. En kul som körde framför mig för en tid sedan var den blå skåpbil vars registreringsnummer var GULxxx. Andra gånger känner man sig mer än lovligt nördig, t.ex. när jag ser SBKxxx (Svenska BrukshundKlubben, så klart). Och ibland undrar jag hur min hjärna mår, förmodligen sviter av alla tv-serier med "deckarinslag" jag ser. TOD blev nämligen väldigt snabbt utläst till Time Of Death. Jamen kolla själva på NCIS, CSI, Morden i Midsomer och allt vad det är! Vilken rättsmedicinare pratar inte om TOD i dessa serier??

Söndag kväll igen, hur nu det gick till?

I onsdags gjorde jag då ett litet avbrott från hunderiet och var ute på en "tura" med några arbetskamrater. "Tura" är vad man göra när man hoppar på lämplig färja i Helsingborg och sätter sig i restaurangen och äter, utan att stiga av i Helsingör... Lite speciell företeelse. Det var i alla fall gott och trevligt.

I torsdags var det "åter på klubben" för att få iväg PM till lydnadstävling.

I fredags ramlade jag ihop i solstolen när jag kom hem från jobbet. Att sitta stilla och vara totalt overksam i närmare en timme är inget jag gör ofta, så det var nog välbehövligt. Vindens sus, fåglarnas kvitter - och så E4an i fjärran... Lite bökigt var det dock att 2 hundar gärna ville sitta i knäet, samtidigt.

Igår var det spårträning på programmet. En stor ros till min käre sambo som fixade kanonfin mark!! Den ska vi vara rädda om. Lazer spårade som vanligt i ett tempo närmare 190, trots att spåret nu fick vara 200 meter och 60 min gammalt. Jag hade fullt sjå att hänga med och trassla ut mig ur diverse trädstammar - och då spårar jag fortfarande i koppel, just för att minska slåendet över spåret. Jo hejsan, det verkar ju funka - inte... Nästa gång ska jag nog faktiskt prova att lägga lite korvspår. Det kan ju knappast bli sämre i alla fall.

På vägen hem stannade jag till på klubben och tränade lite slalom, staket och balansbom med Otto.

Sen blev det hatobjekt: Shopping-dax. Hade en ganska lång lista på saker jag faktiskt behövde köpa så det blev en tur till Väla köpcentrum med omnejd, bl.a. Rusta och Ikea. På Ikea lyckades jag köpa bara det jag skulle dvs kom ut med 3 saker. Bra jobbat. :-)

Idag blev det en välbehövlig "sanering" av hemmet på förmiddagen, sen har det varit allmänt pyssel hemma + promenad med hundarna och husse. Förra helgen kom grönsaksfröerna i jorden, den här gången var det dags för dahliorna att bli uppväckta ur vinterdvalan...

Det drar ihop sig till agilitytävling på klubben också, förutom lydnadstävlingen jag nämnde innan, så vi har lite pyssel med det här hemma. Husse har snickrat funktionärsschema och tidsschema de senaste dagarna. Pust...

4 dagar på raken

Som om det inte räckte med 3 dagar på klubben så slog vi till med en fjärde igår också. Den här gången stod det "bara" egen träning (jag) och "funktionärsraggande" (B) på listan. Funktionärspusslet börjar falla på plats och träningen gick väl hyfsat också.

Med Otto drog jag på med kamplek redan innan start och jobbade på att vara så tyst som möjligt. Det verkar ju faktiskt vara så att ju mindre jag gapar desto lyhördare är han?? Kanske skulle tejpa igen truten på tävling??? Fick stopp på honom innan han hann sticka in nosen i fel tunnelöppning TVÅ gånger, bara en sån sak (bättre hade väl varit om han gått till RÄTT tunnelöppning i o f s men men får vara glad för det lilla).
Med Lazer så micklade jag lite med några böjda tunnlar och ganska raka sträckor som jag bröt ut ur den bana vi körde. Här blir det ännu mer uppenbart att ju tystare jag är desto bättre går det. Så fort jag säger nåt så svänger han upp mot mig och säger "här är jag mamma vad vill du" och då är det lätt hänt att missa ett hinder eller två... Tänkvärt...

Ikväll blir det i alla fall INTE någon hundträning. Men det återkommer jag till.

Har vi inget hem att vara i...?

Ja, det var inte utan att frågan i rubriken infann sig igår kväll när vi körde ut på klubben, både för egen del och några av klubbkamraternas... 3 dagar i sträck är mer än "normalt" även för mig.

B hade kurs, jag meckade med anmälningar till lydnads- och agilitytävlingen den 29 maj. När kursen hade paus passade jag på att träna Otto och Lazer. Rådgivning medelst mail har gett förslaget att försöka... ja vad ska jag kalla det - "toppa" honom ännu mer på belöningarna? Fram kom alltså leksaksbelöning (fleece-kamp-fläta) vilket jag är lite försiktig med. Dels för att vi inte vill ha fram mer kamp-/ägabeteende i eftersökssituationer (jag har sett Otto när han har hittat dött vildsvin och jag vet inte om jag hade kunnat "montera loss" honom från grisen i det läget, nu var det husse som fick hantera den biten), dels för att han inte ska äga/tugga i apporteringssituationer (en wachtel är ju en allroundhund så vid de enstaka tillfällen som husse jagar fågel så ska han ju kunna jobba där med) och dels så har han det lite otrevliga beteendet vid kamplek att han "tar om" och "tar om" och "tar om" och gärna gör det närmare och närmare mina händer...! Det gör ONT att få wachteltänder i nävarna... Om det var lek-belöningen som gjorde det, eller det faktum att vi var helt ensamma på banan, må vara osagt, men vi satte i alla fall den kombination som var uppställd för kursen (en 180-graders start, ett bakombyte och en tunnel där man skulle in i "fel" ingång - och så lite hinder däremellan så klart) på ett bra sätt. Jag provade även att variera starten lite för att inte bjuda för mycket på "nu kan vi banan". Sen blev det slalom - behöver alltid tränas - och balansnerfarter... Dessa kontaktfält... Vi får fortsätta nöta, och det funkade ju i söndags i alla fall (när jag kom ihåg "ner"-kommandot). Vissa i publiken hävdade att det var tveksamt med domaren godkände och jag var så pass nära så jag kan säga att han hade INTE fått "släpp"-kommandot om jag inte sett att det var tass på.

Lazer fick springa rakt fram 3 hopphinder, vi provade även att svänga men det var en lite för kraftig sväng. Bra dock att han lyssnar på mig när jag kallar (att den sen blev lite FÖR bra så han sprang förbi hindret, kan jag leva med just nu). Slalom för honom också, så klart.

Ikväll är det träningsdags igen. Men först - jobb...

Hunderi-helg

Igår var det spårkurs igen, praktikgång 2. Flera av deltagarna hade tränat flitigt sedan förra gången, kul!!

Det var varmt och soligt och det är ju trevligt, men frågan är hur det påverkade hundarna. Eftersom vi kör 2 spår för varje hund och det för flera gick sämre andra spåret… Mental påfrestning + värme = mindre bra? Kan vara värt att fundera över.

Eftersom jag ändå var i skogen så passade jag på när kursarna hade kört hem, och la ett spår åt Lazer. Ca 100 meter, rakt fram, fin granskog med mossunderlag. Fick ligga ca 30 minuter. Som vanligt far han fram som en dammsugare i 190 km/tim… och slår stundtals ganska kraftigt. Nu lyckades jag även bli lite bortvimsad av det beteendet så jag tappade riktningen lite, men vi kom fram till slutet (fleece-kamp-fläta).

Det finns en del att fundera på och inte minst träna på!!

Efter det så körde jag till klubben där vi skulle förbereda för inofficiell agilitytävling som L höll i som projektarbete i skolan.

Och sen var DEN dagen slut…

Idag var det upp i ottan för ovannämnda agilitytävling… Fördelen var att vi var klara vid 13-tiden. Då hade jag hunnit både funktionära och tävla. Otto, som ju faktiskt under vintern verkat blivit “bättre”, var tillbaka i gamla spår. In i tältet och hälsa på funktionärer… Bläh. Just det beteendet är så jämrans svårt att “komma åt” känner jag. I andra klassen gick det bra i alla fall… 8 hinder. Sen kom det en svårighet vi inte riktigt redde ut och då ballade han ur igen. Suck. Ja, fullt ut känner jag inte att jag kan ta på mig de här grejorna som förare… Visst, någonstans är han väl inte tillräckligt väl genomtränad, men när det är saker som vi tränat på (i första klassen, som var hoppklass) och han ändå sk*ter i mig?!

När det hela var klart körde vi hem och sen har hundarna sprungit på tomten och jag har – trädgårdspysslat. Vi köpte potatis- och jordgubbstunnor tidigare i våras och nu är jordgubbsplantorna flyttade och sättpotatisen nedpetad. Och så är det grönsaker sådda och lite blommor också…

Och så var den här dagen nästan slut också. Tjohej…

Tävlingsdj-ulen....

Igår var det deltävling 1 i klubbmästerskapet i agility. Vi har 4 deltävlingar under året och det räknas poäng baserat på placering i klassen och det är trots allt en smula prestige i såna här arrangemang. Eller? ;-)

Otto började glatt med att rusa och hälsa på domaren (vi har varit dåliga på att träna med "folk" bland hindren en tid och det straffar sig uppenbart). Sen hoppade han ÖVER en tunnel så där borde vi väl blivit diskade. Domare N hade i så fall de snälla glasögonen på sig för jag hörde ingen disk-vissling och körde på... och fick ett jättehopp ner från balansen. F-n, jag som har nött med kontaktfält under vintern. Inte tillräckligt uppenbart. Genomgick en kort inre kris. Ta om kontaktfältet och definitivt bli diskad. Eller köra på och förhoppningsvis komma i mål och få åtråvärda poäng i KM-kampen. Tävlingsdj-ulen slog till och jag körde på. Funderar dock skarpt på att på den inofficiella på söndag bara köra hoppklass. Annars måste jag tänka till rejält. Jag tror i o f s att jag missade att säga "ner" vilket är den normala "ordergivningen" för att gå hela vägen ner på kontaktfältet, så det kan ha bidragit. Jaja. Är det konstigt att jag har ångest för kontaktfältshindren när det gäller Lazer? Nej!!

I andra loppet blev det en disk, över fel hinder. Men, som vi har konstaterat flera ggr under vintern, han börjar gå bra nu under allt längre sekvenser. Det gäller bara att få de där sekvenserna att hänga ihop till ett helt lopp. Då j-ar!!

Lite för långt....?

Igår laddade jag med löparutstyrsel och hängde med till klubben när B skulle hålla kurs tillsammans med L. Hade spanat lite på kartorna för närområdet och trodde jag fått ihop en hyfsad runda. Av olika skäl blev den dock modifierad under resans gång så att säga och de tänkta 5 km blev till slut dryga 6,5... En viss skillnad i synnerhet som mina pass den senaste tiden som mest har legat på 3-4 km. Lyckades missa stretchingen också så imorgon lär jag väl knappt kunna röra mig. Nån hundträning att tala om blev det inte efter denna pärs...

Idag var det träningsdags för hundarna istället. Otto fick köra den bana (hopp2) som kamraterna byggde medan jag lekte "lilla it-teknikern"... Det gick - så där. Det var 3 bökiga sekvenser och i synnerhet i en av dem var det JAG som klantade till det, tänkte helt bakvänt och fick till en totalt livsfarlig lösning i en 180-graders sväng. Slalomingång 90 grader är ingen lek heller... Lazer fick springa lite raksträcke-kombinationer när övriga hade tränat klart; hopp-hopp-långhopp. Slalom-tunnel. Tunnel-tunnel-däck. Hopp-hopp-böjd tunnel-hopp-platt. Tjoho vad det går!!

Hämtade (och betalade) nya löparskor idag också. Så nu ska jag "bara" få in träningen i planeringen också...

Tappade bollar...

Jag börjar bli lite orolig för mig själv. Antagligen har jag tagit på mig för mycket - som vanligt - och det börjar nu ta ut sin rätt. De senaste 2 månaderna har jag nu varit på väg att "tappa några av alla bollar jag har i luften" vid 2 tillfällen, vilket inte alls känns bra.

Det började med agilityinstruktörsutbildningen för ca 1 månad sen. På torsdagen när den skulle vara kommande helg, säger en av klubbkamraterna att "jag försökte få tag på den där boken genom biblioteket, men det gick ju inte". F-n, f-n, f-n, säger jag, som i det ögonblicket inser att jag har glömt beställa böckerna. Då hade jag ändå i god tid varit i kontakt med läraren för utbildningen och frågat om jag skulle beställa böckerna och skicka till deltagarna i förväg. "Nej, det räcker att de får dem vid kursstart" var hennes svar. Och där någonstans tänkte jag "då gör jag det sen" och sen, det blev aldrig av... Vad gör man när det är 36 timmar kvar till kursstart och det är speciallitteratur vi pratar om, som alltså INTE går att köpa i närmaste bokhandel? (Och oavsett det hade de knappast haft 14 ex hemma). Jo man SMSar desperat till läraren som bor uppåt landet - "vad gör vi nu"? Hon tar kontakt med författaren till boken, som bor utmed den planerade resrutten söderut. Eftersom boken är utgiven på eget förlag, visar det sig att jodå, det finns tillräckligt många i lager hos vederbörande. Som ändå har ett ärende "till stan" på fredagen och lämpar av en kasse med 14 böcker på Statoil, där vår suveräna lärare fiskar upp den på vägen söderut samma dag. Tur som en tokig, konstaterade jag att jag hade...!!

Nu har det hänt igen. I torsdags fick jag plötsligt en känsla av att "är det inte nu i dagarna som bidragsansökan till landstinget ska in" (jag är ju kassör i HU-distriktet och därmed ansvarig för att sådana handlingar kommer in i tid). Kollade på nätet och jo minsann, det var det ju. Nu på måndag närmare bestämt. Lätt panik utbröt, för med denna ansökan ska bl.a. kopia på årsmötesprotokollet skickas med. Turligt nog bor distriktssekreteraren inte allt för långt från mitt jobb, så hon fick göra en utryckning med sagda protokoll. Lite uppgifter jag behövde från centralt håll fick jag tag i efter ett telefonsamtal till centrala kansliet. Och revisorn, som ska skriva på en särskild "revisorsrapport" fick jag också fatt i och ska sammanstråla med imorgon. Kvällen igår gick åt till att räkna medlemmar och aktivitetsdagar... Tack gode gud för excel och möjligheterna att filtrera efter ålder, kön, postnummer osv...! Det underlättar, kan jag säga.

Slutsatsen av detta är helt klart att jag måste ta mig i akt. Glömska är ett varningstecken när det gäller den berömda "väggen". Det verkar dumt att springa in i den pga fritidsaktiviteter. Sen kan i o f s jag, som gillar att planera saker, konstatera att jag nog skulle kunna undvikit de här situationerna genom att planera in dem i tid. Böckerna kunde jag ju ha beställt direkt när jag höll på med det från början. Bidragsansökan hade det faktiskt kommit en påminnelse om per mail från landstinget för ungefär en månad sen... (Men då var jag mitt uppe i planeringen av agilityinstruktörsutbildning och spårtävling, så den missade jag helt klart.)

Planera och strukturera är helt klart en nödvändighet just nu om jag inte ska bli helt knäpp...

Surt...

Glömde ju skriva att jag tog mig samman igår och travade in på Löplabbet i Lund, där jag befann mig å tjänstens vägnar. Eftersom jag köpte mina befintliga joggingskor på LL för 2 år sen (dock annan butik) så verkade det enklast att ta med skorna och säga "jag vill ha nya likadana". Sagt och gjort. Och enligt lagen om, ja ni vet vad, så fanns de naturligtvis inte i lager i min storlek. Suck... De lovade att beställa hem dem och i bästa fall finns de i butiken imorgon fredag. Nu funkar ju visserligen de befintliga skorna men när man har bestämt sig för något nytt så är det surt att behöva vänta. :-(

Igår kväll blev det förresten någon form av överslagshandling hos mig. Hade en lååång lista på saker jag skulle göra, föreningstekniska så väl som "egen-administrativa"... Vad gjorde jag, eftersom det var vackert väder? Jo, gick ut i trädgården och rensade ogräs... Nu är alla rabatterna någorlunda städade i alla fall. Sen blev det attack på administrativa åtgärder... återstår dock några saker fortfarande.

700 sidor på 3 dagar

Med mig under påskledigheten hade jag senaste Elizabeth George, "Denna dödens kropp". Det har nu gått 5 månader sedan Thomas Lynleys hustru sköts till döds av en ung pojke och Lynley låter sig övertalas att återgå i tjänst av den nya tillförordnade intendenten Isabelle Ardery. Ardery är inte särskilt populär i teamet som hon försöker styra med järnhand (det här med ledarskapsfrågor är ju intressant och jag undrar hur det EGENTLIGEN ser ut inom det brittiska polisväsendet...). Det visar sig att Ardery har sina egna problem att handskas med och det kanske är en anledning till hennes sätt... Lynley kämpar på och, som det står i baksidestexten på boken, finner sig motvilligt dragen till den nya intendenten. Barbara Havers går som vanligt sina egna vägar, och får en egen personlig överraskning i slutet - kanske inte av den helt positiva sorten.

Mordfallet är blodigt och komplicerat. Ganska tidigt anar man - i synnerhet med tanke på de invävda sekvenserna som beskriver ett verkligt fall - att allt inte är som det verkar på ytan. Även fast vi som läsare har mer information än de utredande poliserna, famlar man länge i mörker - vem är mördare, och varför? Känslan av att något inte står rätt till på många håll, biter sig fast...

George trollbinder mig - som vanligt... Böckerna kräver att sida efter sida vänds och trots det omfattande sidantalet så blir det aldrig långdraget. Här har det dessutom gjorts en koppling till ett verkligt fall som gör att man på slutet inte kan låta bli att fundera.... hur ser verkligheten ut egentligen? Att huvudpersonernas privata relationer och problem på ett naturligt sätt vävs in i handlingen, har man som jag läst alla böckerna så har man ju vid det här laget en ganska bra koll på hur saker har utvecklats under åren, gör det hela ännu mer fascinerande. Vid det här laget förutsätter nog också författaren att läsaren har hängt med tidigare, för det finns en del kopplingar mellan personerna som inte längre förklaras. Eller möjligen medvetet utelämnas, eftersom det kommer in en ny "spelare i matchen" i form av Ardery. Den som eventuellt inte läst tidigare böcker, får förmodligen precis som hon en känsla av att "det är något jag missar här" i relationerna mellan några av huvudpersonerna.

Det är inte utan att jag väntar med spänning på nästa bok, som väl antagligen lär dröja minst ett år innan den dyker upp på svenska. Inte minst för att få se hur de privata relationerna utvecklar sig för huvudpersonerna. Hur ska det gå för Havers och hennes lilla granne Haddiyah? Och Lynley, kravlar han sig ur sin sorg nu...?

En högtidsstund för deckarfantaster, inget snack om saken!

4 lediga dagar - försvann i ett nafs?

Påsken har tillbringats i husvagnen och det betyder - semester! Dagarna har visserligen gått väldigt fort men jag vet att det varit ännu värre om vi hade varit hemma, då hade vi förmodligen farit runt som illrar och fixat och donat med än det ena och än det andra. En väldigt välbehövlig paus alltså. Vi åkte inte så långt, en bit uppåt Småland bara, men det räckte utmärkt. Och våren har anfallit med full kraft, det var nästan så att man såg hur björkarna slog ut timme för timme.

Mindre kul var att det var väldigt ormrikt där vi befann oss. Husse gillar att fiska - jag är mindre road (förmodligen sviter från barndomens abborrmete då min bror alltid fick napp och jag inte fick någonting, även om vi stod på samma sida av bryggan...), alltså gick jag enskilda promenader med hundarna medan husse fiskade. Vid ett tillfälle så gick jag samma runda med 2 av 3 hundar, och del av den med den 3e (Lazer, att ägna sig åt "gå fint i koppel" tar både tid o energi så då behöver man faktiskt inte gå lika långt i kilometer). Under den timme som gick från att jag passerade en punkt tills jag kom där nästa gång, hann en huggorm (det finns väl inte randiga snokar??) ringla ut på stigen och lägga sig där och sola. Som tur var hann jag reagera INNAN Otto hann fram. Ormen såg inte alls ut att uppskatta störningen, den såg riktigt ilsken ut och därav också min känsla att det här inte var nån snok - jag kollade ärligt talat inte efter några gula fläckar på huvudet som jag ju vet att snokar har, det kändes bättre att bogsera iväg en vilt skällande Otto och gå tillbaka samma väg vi kommit. Japp, den knasiga wachteln har nu haft ståndskall på orm. Det ligger still men rör sig lite, alltså ska det skällas på. Wachtel-logik?!

Förutom hundpromenader så har jag förlorat mig i en bok. 700 sidor senaste Elizabeth George landade i brevlådan i veckan (eller nåja, på den närliggande Ica-butiken, paketet var för stort för vår brevlåda), perfekt påskläsning och den räckte i 3 dagar...! En liten recension ska jag knåpa ihop också tänkte jag men det blir senare.

Igår efter hemkomst höll B kurs med L som vanligt på måndag kvällar och jag passade på att träna när de hade fikapaus. Lazer har nu sprungit 1-2-3-4 hinder "rakt fram", vi gjorde däcket (5 lyckade försök av 6), slalom, platta tunneln och långhoppet, passade även på att testa en liten oxer som stod kvar sedan torsdagens träning. Det fascinerar mig lite att det i hundvärlden anses att oxer är ett SVÅRT hinder när det i hästvärlden är precis tvärtom - där betraktas rättuppstående hinder som svårare än oxrar?! Åtminstone var det så när jag höll på med häst för... hrm, många år sen. Min personliga uppfattning är att det nog är så att oxern är något man i hundvärlden slarvar bort inlärningen av väldigt ofta och sen dyker den - hoppsan - upp på en tävling och hunden har ingen aning om att ett hinder kan vara både högt och långt! Otto fattar det i alla fall inte, konstaterade vi i torsdags... Passade på att köra honom också och det gick "så där" - vissa sekvenser bra, vissa mindre bra. Lazer fick också köra lite fritt följ (marschanträden, korta raksträckor - 4-5 steg är vi uppe i nu - och vändningar) samt platsliggning med hakan i backen.

Nu är det jobb som gäller resten av veckan...

Att… gilla läget?

Idag har jag anmält mig (och Otto) till en agilitytävling. Jaha, tänker ni nu, vad är det med det då? Jo, tävlingen ifråga ligger samma dag som Göteborgsvarvet, som jag hade tänkt springa och varit anmäld till sen anmälan öppnades, förra sommaren…. Men – som mina joggingpass har utvecklats, eller snarare INTE utvecklats, de senaste veckorna, så har jag insett att jag kommer inte komma upp i den träningsmängd som man nog BÖR ha i benen innan man ger sig på en halvmara. Jag var ju och tittade på när H sprang för några år sen och ja, det stod folk på startlinjen som nog var sämre tränade än jag är idag, men… jag vet hur jag fungerar och att tro att jag ska “ta det lugnt”… nä, det lär inte gå. Anmälningsavgiften är ju betald sedan länge men herregud, det går ju till någon idrottsförening (åtminstone delvis) så det bjuder jag på. Nu blir det sikte på Tjejmilen efter sommaren igen, som vanligt…

I lördags hade jag (och C och M) spårkurs, första praktik-tillfället. 3½ timme i skogen går fort, upptäckte vi!! Alla ekipage fick 2 spår var och det kändes som ett bra koncept, det som inte gick så bra vid första försöket fick vi då möjlighet att styra upp i andra omgången och förhoppningsvis gick deltagarna hem lite stärkta och med träningstips i bagaget. Nu är det 3 veckor till nästa tillfälle så de har tid på sig att träna själva! Hela påsken till exempel!

Igår, söndag, var det elitspår på klubben. För första gången på flera år skulle jag vara med som spårläggare. Sist jag var det, så var mitt spår reservspår (som lades ut ändå). Jag vet faktiskt inte när jag var spårläggare på ett ordinarie spår sist, det måste ju varit någon gång innan jag flyttade till Skåne… I givakt i skogen vid 7-tiden och 1500 meter i rätt jobbig terräng, man blir trött kan jag säga! Tyvärr klarade inte den tävlande spåret och det är alltid lite trist när sånt händer.

Inspirerad av helgens spårtema så la jag ett spår åt Lazer på gärdet hemma på eftermiddagen igår. Eftersom det var ett tag sen sist så siktade jag in mig på att lägga spåret i medvind och det betydde att slutet dvs fleece-kamptrasa, hamnade rätt nära cykelvägen. Liiite chansartat med tanke på hur många som rastar hundar på nämnda cykelväg men men… En halvtimme fick det ligga och han är som en dammsugare, den lille svarte! Lite slår han ju över spåret men det är nog läge på lite längre liggtider (och fler föremål?) så får vi se hur det utvecklas.

Efter det så var det grillpremiär för i år. Bs föräldrar kom över och grillandet skedde ute, men åt gjorde vi i uterummet. Det är härligt med utekänsla men med inomhusklimat…

Ikväll har vi varit på klubben, B höll kurs med L. Jag rensade mitt “postfack”, tömde några pärmar på kansliet på agilitypapper (resultat från inofficiell tävling för 3 år sen behöver vi knappast ha kvar) och när kursen hade fikapaus passade jag på att träna med Lazer och Otto. Lazer fick göra slalom (8 pinnar var vad kursen använde så det fick det bli), däck och 2-3 hopphinder på raksträcka. Otto körde jag dubbelbox i den övning som L ställt upp för kursen + balansbomsnedgång med nosduttstarget… Otto var lite överladdad, det märks direkt när han inte tränat på några dagar. Hej och ivej, liksom…

En rätt vanlig fredag?

På jobbet har jag jobbat... i ett ganska lagomt tempo för en fredag. Inga katastrofer av något slag utbröt (de fanns i en annan enhet dock) och jag tröskade undan ungefär det jag tänkt mig. Dessvärre kom jag på att jag tappat bort en grej som jag borde gjort, men när jag kom på det var det för sent att göra något åt idag så det får vänta till måndag. Kvällen har sedan ägnats åt lite pyssel hemma, promenad med hundarna, en stund i tv-soffan och ett par timmars (förenings-)arbete vid datorn. Skönt att kunna bocka av några punkter på "att göra-listan". Det finns fler kvar men man kan ju inte vara hur överambitiös som helst en fredagkväll! Imorgon ska jag och C och M dra igång spårkurs på allvar. I måndags hade vi en liten introduktionskväll med lite teori men då fattades några av deltagarna som hade andra engagemang (allt från jobb till hålla egen kurs). Imorgon ska vi ut i skogen och se vad hundarna (och förarna) kan. Alla hundar kan ju spåra, det handlar ju egentligen mer om att vi tvåbenta ska fatta vad det är som händer i andra änden på snöret. Vi kör den här kursen på lite annat sätt än de "vanliga" kurserna på klubben - färre men längre tillfällen och utspritt under 1½ månad ungefär. Goda möjligheter för ambitiösa deltagare att träna mellan gångerna alltså! Vi får väl se hur det blir.

När ska man vara startklar?

Häromdagen fick jag veta att en av tikarna i Stawaskogens M-kull (som alltså är något yngre än Lazer) varit ute och debuterat i appellklass och blivit uppflyttad. Återigen väcks funderingarna i min hjärna - när "ska" man vara startklar?? För många är det en självklarhet att hunden ska stå startklar på planen när den är 12 månader (i bruks) eller 18 månader (i agility). För mig är det inget självändamål... Visst, man kan också säga att det är brister i mitt träningssätt osv som gör att mina hundar inte är klara så tidigt. Eller att jag inte tar mig tillräckligt med tid för att träna mina egna hundar. Men... en hund lever ändå förhoppningsvis i 10-12 år, och de flesta kan i alla fall tävla (under förutsättning att de är friska osv) till de är 8-9 år utan större problem (lite beroende på gren förståss). Sen kan man också fundera över vad det är som gör att flera av mina kursdeltagare och träningskamrater kommit betydligt längre på tävlingsplanerna än vad jag själv gjort. Kanske är jag bättre som "coach" till andra än som förare av egen hund...? Hundvänner - ni som läser här - vad tycker ni? "Måste" man starta när man får enligt regelboken?

Bloggen återuppstår så sakteliga…

De senaste veckorna har varit NÅGOT hektiska som sagt… Det har varit en instruktörsutbildning som jag administrerat och servat med mat o fika (catering-mat men hämtning o lämning och servering ska ju ändå fixas), två spårtävlingar som blev en som skulle rattas runt, jobb som ska jobbas, hundar som ska tränas, tvätt som ska tvättas… Ja, ni vet…

Här kommer lite bilder som jag har tagit den senaste tiden i alla fall. Så får vi se om jag får fart på skrivandet igen nu snart. Hampus har ju fyllt 11 år. På bilderna nedan är han 11 år och 5 dagar.

Tillfälligt avbrott

Pga akut tidsbrist lägger jag bloggandet åt sidan ett tag... Men jag kommer nog tillbaka snart, i en dator nära dig. Under tiden vore det kul med några kommentarer så att jag vet vilka som eventuellt saknar mig... :-)

Övertro på teknikens under?

Eftersom jag tillbringar mina arbetsdagar med att arbeta med bl.a. tester av ett specifikt tekniskt system, har jag ibland reflekterat över mänsklighetens övertro på teknik. Väldigt, väldigt ofta är man HELT övertygad om att ett nytt tekniskt system ska minska behoven av mänsklig påverkan/arbetsinsats. Väldigt väldigt ofta verkar det som att verkligheten blir en helt annan... Även om systemen "gör jobbet" så måste någon ha koll på att "jobbet görs". Datorer "går ner" och nätverksavbrott inträffar. Kraven på tillgänglighet "24/7" (dygnet runt alla veckans dagar) ökar från alla håll - hur säkerställs detta? Om något händer kl. 3 på natten och systemet visserligen "larmar" om det, men det inte finns någon som "hör/ser" larmet och kan göra något åt saken...?

Privat brottas jag just nu med ett antal föreningsadministrativa utmaningar. Hade en vision om att koppla ihop en excel-lista och ett word-dokument, ja - jag vet att sånt går men jag har inte tillräcklig kunskap om funktionerna när det gäller mer avancerade saker än att få in namn och adress i word-dokumentet... Gav alltså upp ganska snabbt och körde manuell hantering istället. Samtidigt vet jag att det ökar risken för fel - den mänskliga faktorn dvs jag själv i det här fallet, kan ju trycka på fel tangent på tangentbordet. Kolla, och dubbelkolla, således.

Igår kämpade jag mig igenom ytterligare en del punkter på min "att-göra-lista". Det är tungt just nu. Lyckades hinna med lite träning av både Lazer och Otto UTOMHUS på tomten i dagsljus! Att flytta ut Lazers "ligga med hakan i backen" var inte helt okomplicerat då det blåste ganska kraftigt och det betydde ju faktiskt en ganska rejäl störning. Borde förståss ha tänkt till lite där och lagt på lite störningar inomhus först. Usch så lätt det är att "tänka fel"!! Lite marschanträden och korta (ett par-tre-fyra steg) fria följ blev det också. Otto fick göra lite "basic-lydnad" - fritt följ med halter och vändningar, läggande under gång, inkallning. Övade även på att skicka honom framåt på kommando för att sedan bromsa in själv - och jajamensan, det funkade!!

Joggingen fick dessvärre stryka på foten och det retar mig lite för jag behöver verkligen springa nu. Mitt sockerintag är på tok för högt också så det borde jag verkligen se över...

Houdini i cockerspaniel-kostym?

Igår när husse kom hem möttes han av en lösspringande cockerspaniel på tomten. På något vis, oklart hur, hade Lazer brutit sig ut ur hundgården, som ju är vårt "hunddagis"... Mindre kul! Till saken hör att vi har två separata hundgårdar och det här var premiärdag för honom i "den andra" som inte är "valpsäkrad" stängselmässigt. I den första ligger det nämligen singel bitvis och jag har upptäckt att det kommer ut små stenar med "nummer 2"... Uppenbarligen var bristen på "valpsäkring" även liktydigt med brist på "kreativ cocker-säkring". Usch, vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt!! Nu får vi cocker-säkra även det stängslet nertill. Suck.

Jag ligger fortfarande back med diverse föreningsadministration och det känns inte alls kul. Ska ta ett krafttag ikväll, tror faktiskt att jag får låta det planerade joggingpasset stå över till förmån för att komma ikapp mig själv.

Letade fram den gamla halti-nosgrimman som jag hade till Birk för ett antal år sedan. Att gå med 3 hundar i koppel, samtliga i +20-kgs klassen, var lite tufft för mig. Nu har jag tvingats inse att det är "hands full" med 2 st i den klassen och en i 12-kgsklassen. När jag går med alla tre på en gång, åtminstone. Främst vid hundmöten... Otto har lite "problem" med sånt och vill gärna tala om för mötande att de ska minsann hålla sig på avstånd från hans flock. Att möta andra hundar när jag bara har honom med mig, är inga större problem - men då kan jag ju lägga fullt fokus på att kommunicera med bara honom. När de 2 andra är med, så hänger ju de gärna på och sen är kaoset i full gång. Det är f-n i mig pinsamt...! Igår åkte alltså haltin fram, och på, och vi tog en terapipromenad bara jag och Otto - och haltin. Det gick förvånansvärt bra faktiskt. Min tanke är alltså att den främst ska användas just när jag behöver rasta alla tre hundarna samtidigt. Har jag bara Otto med mig så funkar det ju hyggligt ändå. Ett litet nederlag, kanske, men det är ju ändå ett rätt snällt hjälpmedel.

Out of order…

Skulle nog ha hängt en sån skylt på bloggen de senaste veckorna. Fast det verkar inte vara så många som saknar mina skriverier när jag inte producerar nåt – det är nog mest jag själv som saknar att skriva?

Nu har dock tiden varit ytterst begränsad ett tag, det blir så när det är jobb, köksrenovering, hundträning, föreningsmöten och gud-vet-allt att hålla igång. Det känns lite som att jag ligger konstant ett steg efter med det mesta och det är inte kul. Något får man då välja bort och det har blivit bloggandet (och TV-tittande har det inte heller blivit mycket av kan jag säga).

På plussidan ligger att jag har kommit igång med springandet igen (om nu 3 pass förra veckan och 1 idag räknas), det är barmark och hundträningsbart på klubben och idag städade jag gräsmattan hemma så nu kan jag ställa ut mina slalompinnar hemma också. I lördags körde jag ner på klubben och tränade en stund när jag ändå skulle “ut och köra” för att handla, byta min havererade “gryningssimulator” (nåt i den “brann upp” för en och en halv vecka sen – det stank bränd plast i hela sovrummet) och lite annat… Otto gjorde riktigt fina högerslalom och Lazer hoppade däcket som om han aldrig gjort annat – han har provat det hindret EN gång tidigare, i höstas…!

Igår var det montertjänstgöring för HU-distriktet på Malmö Int-utställning.

Ett annat stort plus är att det snart är sommartid åtminstone i klockan! Hurra!! Det blir så mycket lättare när man ser vad man gör ute på kvällarna….

Transportsträckorna på tåget till o från jobbet har jag i alla fall lyckats fylla med en bok. Ytterligare en i kassen från Lazers “mormor” K, som sa att “jag läser bara svenska deckare”. Den här författaren var dock dansk så jag tror vi får revidera det till “skandinaviska”?

Leif Davidsen heter författaren och boken, “Den okända hustrun”. Adlibris rubricerar den som “thriller” och det är nog en bättre etikett än deckare, egentligen. Historien kretsar nämligen kring försvinnandet av berättaren, Marcus, hustru under en resa till hennes ursprungsland Ryssland. Berättelsen är alltså skriven i jag-form vilket ger ett annorlunda perspektiv. Det blir en vindlande resa i sökandet efter den försvunna hustrun – som också visar sig vara någon helt annan än den Marcus trott. Spännande och läsvärd, absolut!

Va f....

Hann precis in från promenaden, ställde mig i tvättstugan och vek tvätt och hörde att "jaha, nu börjar det regna" av ljuden utifrån att döma... eller... kanske hagla?? När jag var klar och tittade ut genom ett fönster (har inga såna i tvättstugan) konstaterade jag att det ligger nåt vitt skit på marken. Och det ligger kvar... Jag VILL INTE!!!!!!

Och nu är frågan vilken av alla "att göra"-saker jag ska ta tag i under kvällen. Måste snart komma igång och springa igen (den där skumma förkylningen verkar ha gett sig av) men det blir INTE ikväll, så mycket är helt klart.

Att skriva - eller inte skriva...

I höstas när jag var på domarkonferens så var det här med etik, bloggande, facebook osv på tapeten. Att man inte skriver vad som helst om vem som helst till allmänt beskådande... Ibland var den gamla klassiska dagboken som man låste med hänglås och sen la i en låst låda, inte så dum! Då vräkte man ur sig sina tankar - och ingen annan FICK läsa. Numera är det väldigt många som inget hellre vill än att dela med sig av ALLT man tycker och tänker. Jag har själv vid något tillfälle balanserat på gränsen, det vet jag... MEN man måste inte berätta om ALLT i en blogg. Min käre sambo B förstår inte alls vad jag ska blogga för, han är nog rädd för att bli "uthängd" men så är ju icke fallet. Vill jag diskutera/skriva av mig känsligare frågor - då gör jag det i ett mail eller telefonsamtal med någon av mina närmaste vänner!!

Häromdagen gjorde jag dock en intressant sak. Jag skrev. Ett hyfsat långt blogginlägg om min arbetssituation. MEN: när jag var färdig tryckte jag på "spara utkast" istället för "publicera". Jag vet ju faktiskt inte vilka som läser här och eftersom det inte går att göra vissa inlägg "låsta" så får jag nöja mig med att dryfta de frågorna med vissa utvalda på andra vägar istället. Kan nog vara lugnast så på många sätt. En sak kan jag dock konstatera, för det har jag redan gjort på Facebook: Det känns rätt tröstlöst ibland, när man bara skyfflar fel...

Idag vaknade jag upp efter en orolig natt med konstiga drömmar och mådde inte alls bra, huvudvärk och elände. Bestämde mig för att stanna hemma och kurera, det slutade med att jag vid lunchtid kom igång och bestämde mig för att jobba hemifrån istället för att lägga ett par timmar på att resa. Fick därmed undan en del saker som blivit liggande och det var ju skönt. Imorgon ska vi ägna halva dagen åt forsatt "förvaltningsetablering" som vi påbörjade igår. Avdelningen jag arbetar på heter ju Kvalitet/IT och detta är ett led i kvalitetsarbetet. Ordning och reda... Många ord blir det men det blir nog bra när det blir färdigt.

Nu ska jag ta mig samman och sticka ut en runda med hundarna medan det fortfarande är ljust, och innan de mörka molnen vräker ur sig mer regn...

Prioriteringar...

Jobbdagen idag bestod av möte och avtackning av vår högste chef som slutar och går vidare mot nya utmaningar, som man brukar säga. Just nu känns det som att det är väldigt många som slutar av olika skäl, senast igår kom det besked om en på min avdelning som lämnar oss i slutet av april. Och det är en person som har jobbat på "firman" kortare tid än jag har?! Chefen vi tackade av idag, började åtminstone ett halvår innan mig, det känns mer "rätt" så liksom...

På lunchen lyckades jag rusa iväg till frisören och den här gången såg faktiskt flera personer - utan att vara förvarnade - att jag hade gjort nåt med håret. Frisören E har en förkärlek för att platta mitt normalt lite självfallande och yviga hår, så det blir spikrakt... Själv äger jag ju inte ens en plattång - fönen använder jag bara några gånger per år. Det finns liksom inte tid till sånt pyssel på morgnarna. Drog mig faktiskt till minnes tider (på 80-talet) då jag hade "spretlugg" och nog kunde lägga en halvtimme på att få håret att bli "rätt" innan jag gick till skolan. Hm, man har lite andra prioriteringar numera! Och om jag minns rätt så fick jag ju aldrig frisyren att se ut som den gjorde när jag var nyklippt ändå...

Det är inte ofta jag väljer bort "fri träning" på klubben på torsdagkvällar men idag fick köket högre prioritet. Sakta men säkert börjar sakerna komma på plats i skåp och lådor! Fortfarande är det dock lite frågetecken kring var en del prylar ska "bo" men det ger sig nog... Hundarna, som fick nöja sig med promenad när jag kom hem från jobbet, tycker nog att vi är rätt tråkiga just nu. Men det ska snart bli bättre! Nu börjar det ju verkligen märkas att vi går mot ljusare tider, hela "efter-jobbet-promenaden" togs i dagsljus!

Stök och bök och kök...

Igår blev det till slut en tur till klubben och lite agilityträning. Mycket högerslalom för Otto och 8 pinnar slalom för Lazer. Sen hem och göra lite med köket...

Idag var det en rörig dag på jobbet. När det var dags att gå hem konstaterade jag att jag hade ju inte gjort mycket av det jag planerat - eller... efter lite konfererande med kollegorna så insåg jag att jag hade ju faktiskt gjort åtminstone 2 saker som jag hade tänkt, men det tog lite längre tid än det var tänkt...

Kvällen har fortsatt i kökets tecken efter en promenad med hundarna. B har satt in ytterligare några dörrar och skåpsinredningar, jag fortsätter att diska både i maskin och för hand nu... allt går ju inte att köra i maskinen, så är det ju bara.

Stockholm tur och retur...

Igår var jag på tjänsteresa. Skulle ha ett arbetsmöte med en av våra konsulter och de har sitt kontor i Sollentuna.... Hemtraktskänsla!! Flyg till Arlanda på morgonen alltså (uppe före tuppen, flyget gick 06.45), en intensiv dag med ett bra utfall (dvs vi fick det vi skulle gjort vilket var skönt för det var verkligen "surdegar" - ibland är det bra att flytta mig från Skåne istället för konsult till Skåne, det blir lätt andra saker som stjäl tid och uppmärksamhet...) och sen flyg hem igen. Hufvudstaden var jag alltså egentligen aldrig ens i! Men eftersom Arlanda är Stockholm i flygsammanhang så får rubriken duga. Landade på skånsk mark igen vid 19-tiden och var hemma ganska exakt 14 timmar efter att jag lämnade hemmet. Hua, det blir långa dagar... Men som sagt, det var det värt när resultatet blev bra.

Väl hemkommen väntade köket... nu är det ju det här med att bestämma var vi ska placera saker i skåpen, packa upp och diska det som har varit nerpackat (och en del av det som stått i skåp utan luckor, det dammar en del när man sågar bänkskiva...). Det är vääääldigt skönt med en diskmaskin nu, kan jag säga. Och snabbprogrammet på 30 minuter räcker ju utmärkt till de uppdragen, OK, det torkar inte disken men DET kan jag göra för hand (på ganska kort stund ångar det mesta vattnet av ändå).

Idag sliter jag med felrapporter och det känns inte lika bra som igår - förhoppningsvis vänder det imorgon när jag kan börja diskutera åtgärder. Och så funderar jag på vad som är viktigast ikväll. Att fortsätta få köket "på plats" eller åka till klubben och träna agility? Den 1 mars - nu är det ju vår...!

Ett kök–och lite spår…

Helgen har gått i köksbyggets tecken. Igår var mina insatser framför allt att a) köra till återvinningsgården med diverse tomkartonger (det blir mååånga såna av platta paket från Ikea), b) passera en av ortens elfirmor och köpa en säkring tills dess att svärfar (elektriker, det är SÅ praktiskt att ha yrkesmän i släkten) skulle komma hit och koppla in det elektriska samt c) köpa mer foder åt Otto. På punkten c) hade jag lite tur, butiken har egentligen lördagsstängt, men dom var där och – städade! Så när jag var och ryckte i dörren kom ägarinnan studsande och sa “jamen kom in, så fixar vi det”.

Resten av dagen ägnade jag till stor del åt att “vara till hands” för köksbyggaren B. En timme var jag ute på tomten och röjde lite (det som göms i snö kommer som bekant upp i tö) och då var hundarna med mig ute… det var dagens motion för dem och mig. Eftersom vi befinner oss i läget “kaos” pga köksbygget så har det inte varit lönt att försöka göra så mycket av mina vanliga helgsysslor, och eftersom jag skulle vara “tillgänglig” så blev det att sätta sig i soffan och läsa – för att sen släppa tidningen och studsa upp när så behövdes. Det blev alltså en ofrivillig slappardag, nästan!! Rätt nyttigt antagligen.

Idag var det skogsträning inplanerat, eftersom det var visst läge på att försöka vara hemma och assistera även idag, så hade jag föreslagit spår idag med. Sagt o gjort, spår la vi och spårade gjorde hundarna. Lazer har som sagt lite bråttom och det är lite smått yvigt. Idag ökade vi på längden lite och la in en liten böj på mitten (bananform). Tror vi ska öka tid och lägga in något föremål till nästa gång.

Resten av dagen har gått i köksbyggets tecken och nu har vi en fungerande diskmaskin installerad, så nu börjar ordningen återställas. Skönt!!!

Måste man hålla på med "allt"...?

Lite nu och då ibland så undrar kollegor till mig om man "måste" vara så engagerad som jag är, om man skulle få för sig att skaffa hund. Nej, det måste man inte. En god bit av mitt engagemang i hunderiet handlar ju snarare om att jag är "föreningsnörd" sedan typ 25 år tillbaka (nu i dagarna är det 25 år sedan jag var på mitt allra första årsmöte i en förening, det var på den tiden Sollentuna Kanotsällskap som gällde...). Exakt varifrån denna nördighet kommer vete gudarna för jag är inte född in i föreningslivet på något sätt (det finns ju vissa som "ärver" sitt engagemang från engagerade föräldrar - men i ärlighetens namn tror jag egentligen att det är ganska få sådana jag har träffat på under åren...).

En sak som jag till och från reflekterar över när det gäller SBK och verksamheten på de lokalklubbar där jag har varit (och är) aktiv är att det lätt tenderar att bli så att "alla" ska hålla på med "allt". Det är möjligt att jag har berört detta här i bloggen tidigare, men återigen känns det aktuellt. Frågan är om det verkligen är bra för verksamheten? Ibland känns det som att man ska helst sitta i styrelsen, och minst någon kommitté/arbetsgrupp (tidigare sektor), vara tävlingsledare, domare, instruktör, mentalfigurant och testledare/beskrivare - och så inte minst naturligtvis aktivt träna och tävla med sin egen hund. Och OM man nu har någon extraordinär verksamhet i klubben, typ loppis, sälja bingolotter eller vad det nu må vara, så SKA man så klart vara med där också.

Det jag emellanåt funderar över är om vi inte hade tjänat på att låta folk göra "bara" en sak - och göra den riktigt bra. Jag menar, det borde väl vara bättre för klubbens verksamhet (och inte minst våra egna hundars välbefinnande, åtminstone jag har med jämna mellanrum dåligt samvete för att jag lägger för lite tid på min egen hundträning och istället sitter på möten eller vid datorn eller är ute och förbereder nån tävling...), om vi hade 10 personer som var riktigt bra på att t.ex. lägga spår för tävling - och tillåts att göra "bara" det, men gör det jäkligt bra. Givetvis kan det ju vara så att någon av de här 10 tycker att det är skoj att göra något annat också, men ändå... Om det är 10 personer som turas om att stå i köket på tävlingar - och gör bara det, men också gör det jäkligt bra.

Nu vet jag att många kommer att säga att "jaha, och var ska du hitta alla dessa människor". Nej, det är inte helt lätt. Men jag tror faktiskt att många drar sig för att göra ens något litet, för man vet att det så lätt blir "krav" på mer, och mer, och mer engagemang.

När jag tittar på min förra klubbs styrelse och kommittéer så sitter där idag faktiskt fler människor som jag INTE känner än som jag känner. På något vis känns det som ett sundhetstecken att det på de 7½ år som gått sedan jag flyttade, faktiskt har hänt något på det området. Nya krafter kommer in och hjälper till. Även om det fortfarande finns flera av de "gamla" kvar - och en del som hade slutat när jag flyttade, har dykt upp igen... (Återfall...?) Eldsjälar i all ära men det kan bli lite farligt för en förening om man lutar sig för mycket mot ett litet fåtal personer.

Ibland hör man också resonemanget "jag gör det själv för det är enklare än att jaga folk". Jag har själv varit där... Men - det är ju egentligen feltänk 1. Det är ju ytterst få som kommer och erbjuder sin hjälp. Dock har jag hört folk säga att de känt sig glada och utvalda när de har fått frågan om att hjälpa till med något.

Och så måste man ha respekt för att föreningsarbete är något som är frivilligt och kunna ta ett nej. När jag håller kurs brukar jag säga att "jag vill veta om ni inte kan komma så jag slipper undra vart ni har tagit vägen, men orsaken till att ni inte kommer struntar jag egentligen i". De flesta av oss har jobb att sköta, man har kanske någon form av familj (om inte annat den man själv har växt upp i), hus eller lägenhet som behöver hållas i någon form av skick samt inte minst inom SBK - en (eller flera) hund(ar) att ta hand om. Kan vi inte acceptera att människor säger nej till att hjälpa till ibland, och bemöter det på ett sakligt och respektfullt sätt (utan blir irriterade och sura), lär de inte ställa upp igen...

Ja, det var dagens funderingar till kaffet. Nu ska jag jobba på en stund till!

Och ja, ibland funderar jag på att avveckla mig från allt vad föreningsengagemang heter. Men vad skulle jag då göra med all tid jag fick över? Träna hund, kanske...? ;-)

En ljudbok till handlingarna

Jag har ju normalt sett, som jag nämnt tidigare, någon slags ambition att läsa böcker i kronologisk ordning, om de ingår i någon slags serie. I ett fall har jag dock totalt misslyckats med detta och det är när det gäller Anne Holt och hennes böcker om Hanne Wilhelmsen – och senare även Inger Johanne Vik.

Nu var det “Bortom sanningen” som hamnade i cd-spelaren omväxlande hemma och i bilen. Det är boken där vi börjar få lite inblick i Hannes förflutna – familjeförhållanden och uppväxt. Samtidigt pågår utredningen av ett kvadrupelmord, vilket naturligtvis håller Oslopolisen sysselsatt… Tre av de fyra döda hör till samma familj och de flesta poliserna har lösningen klar för sig, att det är ett familjedrama. Men Hanne kan inte släppa den fjärde personen, som inte “hör dit”. (Plötsligt kommer jag att tänka på Brasse i “Fem myror”… krokodilen ska bort, är inte det det fiffigaste…) Samtidigt brottas hon med sina egna bekymmer. Det är knappast någon “spoiler” att konstatera att slutet blir dramatiskt, inte minst för Hanne. Kanske är det för att jag ibland har svårt att hålla koncentrationen på topp när jag lyssnar på ljudbok och diskar, eller viker tvätt, eller… som gör att jag tyckte att slutet blev lite rörigt. Sista kapitlen blev jag tvungen att lyssna på en gång till! Lite fort gick det, och rörigt blev det, på något vis. Hanne dyker upp igen i Holts författarskap, dels i “Presidentens val” som jag har kommenterar här och dels i “1222 över havet” som jag också har lyssnat på i ljudboksform men det var sommaren –09 innan jag började kommentera böcker i bloggen. (Den var lite annorlunda då den är skriven i jag-form, kan jag bara nämna.) Funderar på att ta och läsa om alla Holts böcker “från början” men det får bli ett senare projekt…

Vår i luften men 14 minusgrader??

Igår bar det ut i spårskogen trots att termometern visade -14 grader på morgonen (som Lotta funderade i lördags, ska man ha medalj eller vårdintyg...?). Lazer och Z (har nu lärt mig att hunden ifråga stavas med z, inte S som jag har trott...) fick varsitt spår på ca 100 m rakt fram. Lazer markerar apporten bättre och bättre, härligt att se!! Z får en godisskål i slutet, matte har inga tävlingsambitioner utan vill mest aktivera sig och hunden och det är ju vackert så, enligt min mening! Avslutningsvis gick M med L ett lite längre spår som också fick ligga till sig lite längre. Medan det gjorde det fikade vi - och flyttade med solen efter hand... För mitt i solen, i lä, var det inte dumt alls trots morgonkylan!

När jag kom hem bar det av till Ikea, just nu är vi något av stamkunder där pga köksombyggnaden. Visst, man kan köpa hem allt på en gång, men även platta paket tar plats...

Vad ska jag bli när jag blir stor…?

Vid årsskiftet skrevs min tjänst om till större inriktning på testverksamhet, jag har varit på en 2-dagarskurs i testmetodik och lika förbaskat sitter jag emellanåt och undrar “är det det här jag ska bli när jag blir stor"? Antagligen är jag inte den enda som har “halkat in” på en yrkesbana och ibland undrar över i vilken riktning jag ska fortsätta i tillvaron. Ibland är det enskilda händelser som gör att man funderar, ibland är det en allmän… livsfilosofisk fundering, kanske jag kan kalla det? Jag har onekligen kommit ganska långt ifrån den projektassistentstjänst som jag började på när jag började på min nuvarande arbetsplats för 7 år sedan.

Såna dagar är det skönt när det råkar vara Alla Hjärtans Dag och B kommer hem med en liten blomma. Är den inte söt?!

Dessutom har orkidéerna bestämt sig för att det nog börjar bli vår och blommar om “för fullt”. Den ena har vi fått av C&J, den andra kom B hem med vid något tillfälle (kan jag ha fyllt år?). Båda är just nu nedlusade med knoppar. Hoppas det är ett tecken på en kommande vår…

Eftersom jag faktiskt en gång i tiden har bidragit till att dränka just en orkidé (det var när jag delade lägenhet med kompisen L, det visade sig att vi båda sprang och vattnade den stackars blomman, som bara blev mer och hängig), så känns det roligt att de här inte bara överlevt utan blommat om flera gånger.

Ute blåser det friska vindar och har gjort så sedan igår. Igår tillät jag mig att vara en usel hundägare och drog in alla promenader. Eftersom jag satt hemma och jobbade på eftermiddagen hade hundarna goda möjligheter att springa fritt på tomten och åtminstone Otto och Lazer gör verkligen det, springer alltså. I synnerhet liten svart “springer bara för springandets skull” som husse uttryckte det. Det är såna gånger det är väldigt, väldigt skönt att ha en tomt att släppa ut dem på. Senare på kvällen var jag allmänt frusen, lite hostig och snuvig, så jag misstänker att Bs förkylning gör vissa försök att attackera även mig. Bita ihop och inte låta sig övermannas?! Kan det fungera??

Igår lagade jag Pasta med bacon- & tomatsås, återigen “billiga veckan” från Ica. Vitlöken i receptet ströks och nån oregano hade vi inte hemma, men det gick bra ändå. Helt OK som vardagsmat och hyfsat snabblagat. På minussidan ligger, när man har ett litet kök, att det krävdes 3 kokkärl (2 kastruller o 1 stekpanna) men visst blev det godare med knaperstekt bacon än om man bara öst ner den och låtit den puttra med i såsen… går nog att blanda i annat i såsen också som t.ex. tonfisk eller tärnad skinka. Betyget blir BBB – inga smaksensationer och lite bök med 3 kokkärl men helt OK som vardagssnabbmat.

Morgonstress

Vissa dagar... skulle man inte lämnat sängen. Idag blev det totalt kaos i tillvaron, exakt vad som hände tänker jag inte gå in på i detta "öppna forum". Efter omständigheterna mår vi i alla fall bra (som det verkar). Kan bara konstatera att man ska ha hjärnan inkopplad även på morgonen och inte bara gå på autopilot...

Nån snodde min helg - igen...

Har hållit mig lite off från annat än "föreningsjobb" vid datorn i helgen. Nu är i alla fall bokslutet så klart det kan bli, väntar bara på ett värdebesked från banken...

I lördags for vi runt och kollade på kakel/mosaik till köket. Vi har vacklat lite fram och tillbaka där - mosaik eller kakel, dekorplattor, färg... Ja, lätt var det inte. När det dessutom visade sig att när vi väl hade bestämt oss (för kakel, med ett motiv + dekorplattor) så var dekorplattorna slut. Precis som när vi höll på med badrummet verkar det som att vi ligger i "bakkant" på vad som är "inne" inredningsmässigt och den här typen av dekor är tydligen på väg ut. Det hela slutade med att vi, efter typ 3 timmar, återvände till utgångspunkten och köpte den mosaik vi tittade på allra först (och har tittat på ett par gånger tidigare). När ska man lära sig att det blir inte bättre än det man först fastnar för?!

När detta projekt var undanstökat (kändes rätt dumt att flänga runt i kakelbutiker och byggmarknader när det var kanonväder ute men vi måste ju komma framåt med köket) så tog jag ut hundarna på promenad och vid hemkomst gick jag ut på åkern mittemot och la ett kort spår åt Lazer (50 meter, kanske?). Det var första gången han skulle spåra på öppen mark så det var lite pirrigt. Han har ju inte spårat jättemycket över huvudtaget men de gånger vi har provat har det ju gått bra och sist visade han ju även intresse för apport så jag "chansade" på att inte lägga ut någon leksak utan bara 2 pinnar med kanske 10 meter emellan, min tanke där är att OM han skenar över den första så finns det "en chans till" att lyckas. Jag har ju haft 3 hundar tidigare med begränsat föremålsintresse i spåret, så lite "luttrad" är jag... Det hela fick ligga till sig i ca 40 minuter och sen släppte jag på. Några små "slag" vid sidan av spåret blev det men då stannade jag bara upp och väntade. Lite verkar det som att han ska "kolla av" att det inte är nåt annat än spåret som gäller, eller hur jag ska uttrycka det. Eftersom det var öppen mark hade jag ju inte 100% koll på var apporterna låg men det hade Lazer!! Han gick kanske 30 cm förbi den första, sen såg man hur han fick den i näsan och jobbade sig fram till en fin markering, om än inte apportering ännu - men att stanna upp, aktivt leta och sen "dutta" räcker långt för mig i det här skedet. I synnerhet att intresset för att hitta finns där, med tanke på 3 tidigare spårmarodörer, känns oerhört kul! Massor av lek och godis, sen fick han sitta kvar och vänta medan jag hämtade in "reservpinnen". Måste spåra mer, måste spåra mer...

Fortsatte med projektet "nya maträtter" och lördagsmiddag blev en Tex-mex-gryta. Inte alls dum! Hyfsat lätt att svänga ihop och gott var det också. BBBB får nog betyget bli.

Igår var det styrelsemöte i HU-distriktet och förutom själva mötet som vi klarade av på en knapp timme så skulle vi stoppa papper i kuvert, klistra på adressetiketter och frimärken... till alla medlemmar i distriktet... ca 1100-1200 st... Jag har funderat på detta ett tag då det ibland känns som att informationen om aktiviteter "fastnar" hos styrelser etc. Det finns ju även medlemmar som inte är så aktiva på sin HU-klubb och kanske inte ser det som eventuellt kommer upp på anslagstavlan där. Det tog oss, 7 personer, ganska exakt 1 timme och 22 minuter att få det hela klart. Visst, det finns enklare sätt än att klistra frimärken men eftersom min företrädare på kassörsposten köpte på sig ett rejält lager för några år sen, så kändes det bättre att göra av med dem än att betala nya pengar för att köra "porto betalt" eller liknande. Nu hoppas vi bara att det här betyder att fler medlemmar får upp ögonen för verksamheten i distriktet!

När pappershanteringen var klar körde vi och åt en gemensam sen lunch (nästan alla valde plankstek i någon form) och det var inte alls dumt... Jag var mätt långt fram på kvällen!

Efter hemkomst - ut med hundarna och sen några sista justeringar i bokslutet innan jag skulle ringa revisorn. Men hon hann ringa först - om en helt annan sak visade det sig.

Och vips, så var helgen i princip över... Kan man ansöka om en 3-dagars helg, snälla???

Träning, kläder, örontrassel

Projektet "ligga med hakan i backen" för Lazers del går vidare. Jag vill ju ha det så under platsliggningen och började alltså i måndags. Utan några egentligen hjälpmedel utan bara genom att vänta ut när han spontant sänkte huvudet och belönade för det, har jag på 4 pass om ca 5 minuter vardera, kommit till ett läge då han verkligen TRYCKER huvudet i golvet! Det ÄR fantastiskt vad man kan uppnå med bra tajming och rätt belöningskriterier...! Nämnde detta på klubben under kvällen igår och då var det nån som undrade om jag inte var orolig att han ska börja snusa när jag flyttar ut momentet? Nä, varför det, om han har lärt sig att momentet är att ligga blickstilla med hakan tryckt mot marken? Givetvis kommer jag ju att få hålla koll i början och se till att fortsätta belöna önskat beteende (och inte oönskat) men jag kan inte se att det skulle bli ett problem.

Vi hade klädprovning på klubben igår också och det är ju alltid lätt kaosartat när det inte finns EXAKT de plagg som är planerade. Vi har hittat en firma som kommer att sy upp enligt våra önskemål (ja, inom vissa ramar då) men ett problem vi stötte på igår var att storlekarna upplevs som små... Vi får väl se var vi landar...

När jag kom hem upptäckte vi att Otto drabbats av blodöra. Ingen tävling i helgen, alltså. Veterinärbesök idag med tömning av vätska, kontroll av örat och diagnos öroninflammation som bakomliggande orsak. Hur fasen har vi missat DET undrar jag ju nu... Men hundar är ju ofta rätt så tåliga och jag tror att Otto hör till det extremt tåliga släktet, så han har nog inte "sagt" särskilt mycket. Fördelen med det inställda tävlandet är att jag hinner göra klart lite föreningsadministration. Inget ont...

Hur multi-nördig kan man vara...

Förutom hunderiet så är ju trädgården en passion i mitt liv. I slutet av mars så går "Nordiska trädgårdar" på Stockholmsmässan. Nu har jag lyckats boka mig på annat under helgen, men mässan börjar ju redan på torsdagen... Frågan jag just nu brottas med är således - ta ledigt en dag och flyga upp över dagen? ÄR jag så mycket trädgårdsnörd? Och förutom flygbiljetterna så - hur mycket kostar det jag riskerar att köpa med mig hem? Eller ska jag satsa på den skånska trädgårdsmässan, där man i år tydligen har slagit ihop de tidigare 2 evenemang som funnits, och därmed förhoppningsvis fått lite substans i det hela (var där för något år sedan och det som då kördes parallellt med Hem & Villa-mässan var en besvikelse, oerhört "futtigt").

Eller ska jag försöka stilla mig lite, mina ambitioner de senaste 2 åren har ju vida överstigit vad jag orkat med i slutänden... Hmmm....

Kan bara konstatera att jag i måndags, efter skrivet inlägg, faktiskt gick ut i badrummet med Lazer och började arbeta med att "lägga huvudet i backen" vilket jag vill ha i platsliggningen. På 5 min hade han så smått börjat ana vad jag var ute efter, tror jag. Igår kväll fortsatte jag och nu börjar det så smått hända saker. Det kluriga är bara att belöna precis rätt sak - ingen rörelse i resten av kroppen! Lättare sagt än gjort... Men det ska nog bli bra i slutänden.

Mat och motion...

Kände mig ganska nöjd med mig själv när jag kopplade loss Otto ur midjebältet efter en 32 minuters runda med jogging i mörker, vind och något snöblandat duggregn!? Dock drog jag ner på "nedvarvningen" - att promenera i rask takt i 10 min i det vädret kändes kvalificerat korkat, det blev istället lätt jogg i 3 min...

Matprojektet går vidare. Ikväll blev det falukorv med stuvade makaroner och sommargrönsaker. Enligt Icas förslag så skulle man blanda i grönsakerna (som väl egentligen inte skulle varit djupfrysta...) i makaronerna men det tyckte jag verkade onödigt bökigt. Antagligen ett "lura i barnen grönsaker"-knep men vi behöver ju inte luras... Det är ju lite småknökigt att göra stuvade makkisar men det funkar om man inte har bråttom iväg nånstans.

Nu ska jag bara träna i badrummet med Lazer också... :-)