Ibland finns det inga ord...

Normalt brukar en mening som rubriken här betyda att någon blivit allvarligt sjuk eller gått bort. Men, ibland är det faktiskt mindre dramatiska händelser än så, som gör att jag blir lite ordlös. Med tanke på att jag redan i 13-årsåldern blev utnämnd till "snackpåsarnas drottning" av min skidlärare, så kan man väl säga att trenden har hållit i sig. Det är inte ofta jag blir tyst, vare sig i tal eller skrift. Men just nu så har jag faktiskt tappat lusten att använda ord.

Vänstervarv och förvirrat spårarbete

I lördags var det inofficiell utställning på klubben. Kompiz anmäldes till den med tanken att husse, för en gångs skull, skulle ranta runt i ringen med sin egen hund. Otto var det ju alltid jag som visade på utställning... Men så kom det jobb i vägen när det var ringträning och alltså blev det mitt jobb att visa även Kompiz. Inte helt oväntat åkte vi ut utan HP = ingen BIR-rosett även om vi var ensamma i rasen. "Han har inte riktigt blivit karl ännu" var domarens sammanfattande kommentar. Det fanns givetvis bra delar i kritiken också, men i det stora hela så "lite för tunn" kan man väl säga. Otto var ju inte heller i "toppskick" när han var i den ålder som Kompiz är i nu, utan det var något år senare som det första utställningscertet rasslade in. Men det var roligt att vara med, som det heter!

Igår söndag blev det lite spår, på öppen mark som omväxling (trots att vi bor i Skåne tränar vi förvånansvärt ofta spår i skogen). Om det var underlaget, att vi inte tränat sedan tävlingen för 2 veckor sedan, att minst 2 harar skuttade omkring i markerna eller vad, det låter jag vara osagt. Men när vi lyckas vimsa bort oss på ett spår som jag själv har lagt ut, då är det ILLA... Lyckades till slut styra upp det hela så pass så att vi fick ett nytt påsläpp och ett okej avslut (inklusive en vinkel som blev riktigt bra faktiskt). Fick med mig lite mer att fundera på nu, och min teori om att spåra MYCKET med denna hund behöver verkligen testas. När jag nu ska hinna med det?? (Betvivlar att det går att minska arbetstiden på jobbet med bibehållen lön)

Var sak har sin tid?

Redan för runt 10 år sedan, när jag hade börjat med agility med Hampus, var det ganska uppenbart för mig att jag INTE skulle in i cirkusen som åker land och rike runt för att tävla. Jag har liksom gjort det rejset en gång förut, när jag tävlade kanot, och är inte särskilt sugen på att göra det igen. När det gäller hundtävlingar har jag alltid haft principen att man ska kunna köra fram och tillbaka över dagen dvs max 2 timmars körning enkel väg. Det kan i o f s betyda att man får stiga upp rejält tidigt om det är samling eller banvandring redan kl. 7. När gamle Simba blev uppflyttad ur lägre klass spår var det en sån tävling - samling kl. 7 i Skutskär, jag bodde i söderförort till Stockholm = avfärd hemifrån vid halvfem på morgonen (ville ju gärna ha några minuter till godo). Just den resan var ju värd det, eftersom vi som sagt kom hem uppflyttade.

I år har jag ju bestämt mig för att hålla tävlandet nere och inte åka runt på varenda agilitytävling som finns på någorlunda rimligt avstånd under våren, utan istället satsa på att träna spår och välja ett fåtal agilitytävlingar där jag tror att förutsättningarna för Lazer är bra dvs inte allt för trånga tävlingsplatser, luftigt runt insläppet till banorna osv. Ser hur flera av mina agilitytävlande vänner på Facebook skriver saker i stil med "Äntligen är säsongen igång", "följande helger är räddade = anmält till tävlingar" osv. Själv känner jag mest att det är rätt skönt att INTE vara uppbokad på tävlingar varje helg... Kanske är det så att både jag och Lazer behöver en paus från agilityn?!

Nu är vi ju på inget sätt sysslolösa för att vi inte tävlar. Imorgon är det inofficiell utställning på klubben och Kompiz är anmäld. Han har inte varit i närheten av en utställningsring sen vi var på valputställning när han var 4-5 månader, och meningen var att husse själv skulle visa sin hund - i synnerhet som det erbjöds ringträning inför evenemanget. Men så blev husse fast på jobbet just den kvällen... Jag har ju misstänkt ända sedan jag anmälde hunden att det skulle bli så här dvs att jag kommer att ranta runt i ringen. Men jag tycker ju faktiskt att det är lite kul och Kompiz verkar vara en naturbegåvning. Tyvärr är han ju väldigt hög så jag tror inte att han kommer göra sig på en officiell utställning, men någon gång ska vi prova det också.

Och för övrigt så HAR jag faktiskt anmält Lazer till en agilitytävling om några veckor. På ett ställe där jag tror mig veta att det är gott om plats och finns alla chanser att inte behöva "trängas" före start, då jag blivit mer o mer övertygad om att det är sånt som påverkar litet lakritstroll negativt. Vi får väl se.

Jag har en del funderingar kring spårarbetet också, som ska testas under våren och sommaren, och så försöker vi tävla igen i slutet av sommaren/början av hösten.

Alltid lär man sig något

Då har det gått lite drygt en vecka sedan jag och Lazer debuterade i lägre klass spår. Efter ett upptag som jag själv inte upplevde som helt lysande, men domarna betygssatte med 10-10, så hittade det lilla lakritstrollet en pinne och sen... vimsade vi bort oss totalt och så var den tävlingsdagen slut. Själva upptaget får jag dock glädjas åt för det har ju tidigare funnits problem med att "fästa" på spåret. Jag tror att problemet som uppstod sen var att han helt enkelt sprang igenom en vinkel och när jag fattade att det var så var det för sent. Alltså: Träna vinklar är vad vi ska göra framöver! Och försöka sänka tempot lite, galopperar man fram på det sätt som Lazer gör, så är det lätt hänt att nosen inte hänger med. En sak som jag skulle vilja testa just när det gäller fokus och tempo är att spåra flera dagar i rad. Vi har tyvärr inte haft möjlighet till det på länge, om vi ens någonsin provat, och det skulle vara intressant att se vad som händer. Ett litet projekt för semestern, om inte annat!

Jag var inte ensam om att vimsa bort mig i skogen. Av 10 startande (5 lägre och 5 högre) så var det 1 lägre och 2 högre som kom vidare till lydnaden. En högre hund kom visserligen runt spåret, men på för lång tid (för er som eventuellt inte är helt hundnördiga bland mina läsare, så får man inte hålla på hur länge som helst utan det finns tidsbegränsningar). Så man kan säga att jag var inte ensam i alla fall. Fick även höra i efterhand att den ena domaren sagt något i stil med att "den ska det bli kul att se på lydnaden" när jag släppt iväg Lazer. H*n konstaterade även, medan jag höll på och selade på, satte på mig handskar osv, att "han tycker nog att matte är lite långsam". Jo, det tyckte han säkert...

Nu har vi provat, och vet vad vi behöver träna på i skogen - när det gäller lydnaden så hade jag det ganska klart för mig redan tidigare. I lördags åkte vi till jaktskyttebanan och tränade platsliggning på parkeringen. Teorin att det är kombinationen skott + synintryck av människor förstärktes klart när det gick bra att ligga med hakan i backen så länge man (liten svart hund) inte såg någon, men när det kom en "färdigskjuten" man och gick till sin bil så åkte huvudet upp. Nyfiken i en strut, verkligen! När vi ändå var på det hållet så blev det ett lydnadspass på klubben också, vädret var ju strålande bra.

Senaste agilitypasset, för en vecka sedan, pekade mot att det kanske har varit bra att ha lite mindre fokus på agilityn, återigen fanns det tendenser till tjuvstart och även om DET i sig (som jag nog skrivit tidigare) absolut inte är något jag vill uppmuntra, så känns det ändå bra på något sätt med den här hunden - att han VILL iväg, eftersom det är där vi haft problem.

Någonstans på tågresorna i länet har jag även lyckats läsa ut ytterligare en Karin Fossum-deckare, mordet på Harriet Krohn. Jag vet inte riktigt varför, men den grep aldrig riktigt tag i mig! Kanske för att det är en sån deckare där författaren till stor del ger oss historien ur gärningsmannens perspektiv, jag tror att jag har lite svårt för sådana vinklingar. I synnerhet när personen ifråga vill frånsäga sig allt ansvar - det är bara en massa otur som fört honom dit där han hamnat. Jag är en sån där trångsynt person som hävdar att man har val, åtminstone för det mesta.

I lördags var det även dags för min födelsedagspresent, som legat på vänt sedan i februari. Ibland får B små snilleblixtar, så vi var på Helsingborg Arena och såg Chess in Concert. För mig som verkligen älskar den musiken, var det en perfekt present! Ståpäls till många av numren, och Philip Jalmelid är definitivt en värdig arvtagare till Tommy Körberg när det gäller "Anthem". Jag såg ju den svenska versionen på Cirkus i Stockholm för... många år sedan, med just Körberg i rollen som ryssen. Pampigt med stor orkester, men som det stod i någon recension från någon av de tidigare föreställningarna, tyvärr drunknar sångarna vid några tillfällen i musiken. Men - det kan jag stå ut med.

Plötsligt händer det?!

Igår var det dags att förbereda lydnadsplanen inför helgens tävling. Lördagens tjänstgörande tävlingsledare (TL) och jag sammanstrålade och mätte, märkte ut punkter och avslutade med att "provköra". Det var, kom jag på, första gången som Lazer gjorde hela programmet tävlingsmässigt för bruksets lägreklass! Kanske värt att tänka på för framtiden, liiite mer tävlingsmässig träning är nog inte fel. Hur som helst så gjorde han ett okej program, där framförgåendet var dagens positiva överraskning. Innan vi började så sa jag nämligen åt M (TL) att "framförgåendet kan han knappt och krypet kan vi hoppa över helt". Hon tyckte att jag i a f skulle försöka med framförgåendet och döm om min förvåning när det lilla lakritstrollet gick ut i kopplets längd och gick framför mig hela de 25 meter som reglerna säger! Lite snusande och lite stret, det kan jag ta! Bara att hoppas att detta håller i sig imorgon.

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas i det här med föreningslivet, vilket emellanåt förvånar mig själv lite. Igår fick jag ett telefonsamtal från en person som ville efteranmäla till klubbens agilitytävling, jag förklarade att det som står på anmälningssidan - att vi inte tar efteranmälningar - gäller. "Inte ens om man är medlem?" Lite förvånad blev jag över att vi tydligen har agilitytävlande medlemmar som jag inte känner till, men raskt hävde jag ur mig att "ja då kan ju läget bli lite annorlunda om du kan ställa upp som funktionär också". Varvid personen började humma om att DET gick ju inte för bla, bla, bla. Och det är nu som jag undrar (men alltid glömmer att påpeka/fråga) hur den som säger så tänker. Om alla resonerar så, att jag kan inte vara funktionär för att... Då blir det inga tävlingar!!! Kalla mig envis, trångsynt eller vad ni vill men - utan funktionärer så blir det inga tävlingar. Jag är full av beundran för de tappra själar som ställer upp som funktionärer utan att själva hålla på och tävla, ni är guld värda för alla tävlande och för klubben som arrangerar!

Förberedelser för spårtävling

Det drar ihop sig till spårtävling på klubben och som vanligt blir det hektiskt de sista veckorna. Jag vet inte riktigt om det var jättesmart att anmäla mig själv och Lazer till lägreklassen på lördagen, när jag dessutom ska agera biträdande tävlingsledare för eliten på söndagen. Det är mitt sista praktiska prov och sen ska jag vara klar som TL. Att både förbereda eget tävlande = träna, och att var bitr-TL = hjälpa nya spårläggare på vägen osv, betyder att det är en del annat som blir lidande..

Idag t.ex. körde jag direkt efter jobbet ut i skogen för att hjälpa en av spårläggarna, det tog ett par timmar (lyckligtvis har jag ett skapligt flexsaldo att ta av efter tidigare jobbintensiva veckor). Direkt därifrån till klubben och lite träning av egen hund samt lite föreningsadministration = uppdatera deltagarlistor och annat (tjänstgörande TS är bortrest under påsken så det verkade enklast att jag tar den delen - också... nu kan man verkligen börja fundera "hur tänkte jag där"). Dessutom har jag en kursstart imorgon som skulle förberedas.

Jag har lärt mig en del under de här veckorna kan jag ju lugnt säga. Hoppas nu bara att vi får fortsätta ha våra spårtävlingar på samma marker nästa år, för nu har vi ett ganska skapligt gäng möjliga spårläggare.

Nånstans i hanteringen har jag lyckats stifta bekantskap med Karin Fossums författarskap. Det var ytterligare en bok som jag inte riktigt vet hur den hamnat i min "att läsa-hög" men den funkade bra. Jag hade mina misstankar om upplösningen - men jag tror att ibland är det författarens mening, att styra läsarna i "rätt" riktning. Har sett samma fenomen hos andra författare.

I förra veckan var det konferens med jobbet, med bl.a. fokus på personlighetstest enligt Myers-Briggs (den intresserade rekommenderas att googla). Jag tycker ju att sånt är väldigt intressant och jag tror det var flera i enheten som fick lite aha-upplevelser.

Full fart!

Ja, så är läget i sammanfattning här.
De senaste veckorna har varit tämligen fullbokade och det var nästan så att det var lite skönt när föreläsningen som skulle varit på klubben häromveckan, blev inställd pga sjukdom. Det hade varit liiiite mycket den veckan nämligen.

Helgerna har gått åt till väldigt mycket hundträning faktiskt, söndagarna är numera vikta till spår- och skotträning. Det sistnämnda visade sig ju att det var ett litet "problem" - i form av en viss skott-tokighet hos den lilla svarta hunden... Att LIGGA stilla när det smäller, nä, det var för svårt... Sitta, det går hyfsat. Här har vi lite att jobba med, som jag inte alls trodde skulle bli ett problem - vi har ju minglat runt ute vid skjutbanan när husse har varit där och övat och då låg det lilla djuret! MEN då såg han inte skytten eller några andra synliga retningar i närheten.

Spåren har gått som på räls nu några gånger på rad så tydligen ligger det nåt i det där med att det är bra att träna?!

I lördags hade vi återträff med fem åttondelar av gänget från höstens lydnadskurs + instruktören Kati. Nyttigt och roligt som alltid när man kommer iväg på kurs själv!

Har kommit igång med att läsa lite igen och jag vet faktiskt inte riktigt hur boken "Dumpa Matthew" av Jane Fallon hamnade i min "att läsa-hög". Tror det var någon som slängde den åt mig i nåt läge när jag muttrade om att jag behöver läsa nåt annat än deckare. I baksidestexten görs jämförelser med Bridget Jones dagbok och... mja, kanske inte riktigt men... Nåja.

Historien handlar om Helen, som har ett förhållande med en gift man. Som de flesta älskarinnor tjatar hon om att han ska lämna sin fru och - plötsligt händer det. Men då börjar Helen att tvivla. Samtidigt så råkar hon bli vän med frun i fråga. Upplagt för förvecklingar... Vissa saker i händelseutvecklingen var ju ganska givna kan jag känna men inte allt. Så - som ren underhållning, helt okej.

Ikväll har det för övrigt tränats agility, för första gången på länge byggde vi en bana. Jag gick in med inställningen att, trots att det var en klass 1, dela upp den och köra bit för bit. Och jisses så bra det gick! Den lilla svarta hunden sprang som en oljad blixt. Mindre bra var den lilla flygturen från vippen men då blev det "gör om gör rätt", vilket han gjorde med glädje och fart. Det var nästan en tendens till tjuvstart och det är ju inget jag vill ha egentligen, men att se att han verkligen VILL springa värmer mattehjärtat!

Bloggtorka, milt sagt

Bloggen är inte död men jag har prioriterat andra saker, kan man väl lugnt säga.

För 1½ vecka sedan slog blixten ner för andra gången i samma familj. Vännen J lämnade livet hastigt och oväntat i en hjärtinfarkt. Plötsligt står sonen W ensam utan föräldrar. Ofattbart och tragiskt, min hjärna förstår men hjärtat vill inte göra det.

I övrigt har det tränats hund, framför allt spår, under början av året. Lite lydnadsövningar och några agilitypass har det också blivit. Och så blev Lazer och Otto kastrerade i början av februari = lite "sjukskrivning" medan såren läkte. För Ottos del handlade det om en förstorad prostata, vilket konstaterades redan i slutet av juli - men då var det liksom inte läge inför jaktsäsongen. För Lazer handlade det mer om en del beteenden som jag hoppas att vi ska råda bot på - jag har sett tendenser till att han slängt lite fööör långa blickar efter tjejer (och löptiksmattan) på agilitytävlingar och börjat fundera på om vi har ett samband där med hans tendenser att "säcka ihop". Vi får se vad som händer framöver, jag tänkte försöka tävla lite spår nu under våren och i den mån det ska tävlas agility ska jag välja tävlingsplatser med omsorg eftersom jag också misstänker samband med trängsel. Jag har ju haft en hund tidigare som haft "scenskräck" (Hampus).

Jag har också startat en valpkurs tillsammans med L, nu har vi 2 gånger kvar.

Det har inte blivit så mycket böcker lästa trots att jag åkt en hel del tåg eftersom det för stunden är mycket jobb i Malmö, den gångna veckan och kommande vecka handlar det om heltid på plats för tester. Däremot så har jag lyssnat mig igenom alla sommarpratare från 2014, och vinterpratarna. Många intressanta "prat" och en och annan lärdom...

Har hunnit med en utflykt till föräldrar och bror med familj i 08-land också. Det har ju sina sidor att bo långt bort när föräldrarna åldras. Inga akuta krämpor just nu, men man vet ju aldrig uppenbarligen.

Då lägger vi 2014 till handlingarna...

Ja, bloggen har jag ju verkligen inte skött de senaste månaderna. Har dock bestämt mig för att sluta tala om tidsbrist - oavsett vad det gäller - och istället konstatera att jag har prioriterat andra saker. Lite tråkigt faktiskt i detta fall, eftersom jag ju faktiskt är en skrivande människa som trivs när jag skriver.

Så här i slutet av året kan jag konstatera att:
Arbetsmässigt - har året varit en spännande utmaning med ny inriktning på min tjänst och en ny chef som engagerat sig mycket i min utveckling, vilket bland annat lett till att jag gått ett par utbildningar med fokus på ledarskap och mig som... människa och ledare.
Föreningsmässigt - har jag varit inblandad i flera roliga kurser på klubben, både som deltagare och instruktör. Tyvärr har jag också varit med om att lägga ner en föreningsverksamhet, för första gången i mitt liv! Men - när inte intresset finns så går det inte att hålla på med "konstgjord andning" hur länge som helst, då är det bättre att lägga ner. Och hoppas att medlemmarna så småningom kanske saknar verksamheten.
Hundtävlings- och -träningsmässigt - Otto fick gå i agilitypension när det gäller tävlingar, han är trots allt 8 år och det viktigaste är att han håller för jakten. Problemen med uppfarterna på balansen ökade och blev till stor del det som fällde oss när det gällde att få till den där sista pinnen för uppflyttning till klass 2. Reflektionen från hoppklass 2 var att hinderhöjderna började bli utmanande även om han inte direkt rev hindren så kändes det inte riktigt okej längre. Lazer har haft en mycket varierad säsong, vissa tävlingar gick han i total strejk och vägrade att ens ta första hindret, för att på andra springa som en skållad råtta (vilket vid ett tillfälle ledde till pinne och andraplats i klassen). När det gäller brukset så tog vi oss till uppflyttning ur appellklass vid tredje försöket och jobbar nu på att få till spårlängder och lydnad som kan tänkas hålla för lägre klass. När det gäller agilityn så tränar jag mycket på självförtroendehöjdande åtgärder då jag tror att det är osäkerhetsfaktorer som skapar "strejkbeteendet", alltså - se till att han har uppgiften klar för sig och litar på att jag finns där och hjälper till. Vi håller också på och jobbar lite med miljöträning, att träna - mestadels lydnad men dock - i olika miljöer, man fastnar ju så lätt i att träna bara på hemmaklubben eller gräsmattan hemma.
Löp-/joggingmässigt - så har äntligen hälsporren flyttat (som det verkar) och jag kunde för första gången på ett par år JOGGA runt hela Tjejmilen i september. Efter det kom en osedvanligt efterhängsen förkylning, men så kom jag igång lite försiktigt igen. Och sen kom julförkylningen...
Trädgårdsmässigt - blev det lite av ett mellanår. Hade inte riktigt inspirationen under en småkylig vår, och när sedan sommarvärmen brakade loss så var det liksom för sent.
Bokmässigt - har jag inte alls läst så mycket som jag skulle vilja, men även där har det funnits orsaker till att andra saker prioriterats. Till exempel så har jag istället för att läsa, under höstens tågresor till/från jobbet och i tjänsten, lyssnat mig igenom nästan alla av P1s sommarpratare. Bestämde mig för att ta alla, oavsett om jag kände till personerna eller inte och det har varit intressant!

Och därmed så önskar jag alla vänner och bloggläsare ett gott slut på 2014 och ett gott nytt 2015!

Tävlingssäsongen slut men fullt upp ändå...

Hm, bloggen börjar onekligen föra en mycket tynande tillvaro.

Sedan sist så har jag/vi:

• Besökt Ölands skördefest
• Hållit agilitykurs fortsättning och avslutat densamma
• Varit delaktig i klubbens slyngelkurs (husse har varit med nästan alla gångerna tror jag)
• Bevistat klubbens kvällstävling i rallylydnad "som vilken vanlig publik som helst"
• Tävlat agility i Svedala utan större framgång, en disk pga att han drog på vippen som inte alls var rätt hinder, och ett "ramla ihop efter 3 hinder". I Svedala träffade vi även Titti och Roger, Amirace hundartiklar, som sålde ett tjusigt tjänstetecken till Lazer. OM  vi någon gång skulle komma upp till högre klass...
• Kommit tvåa i klubbens tävling om snabbaste hunden, "racet". Det är dock en tävling av karaktären "there's no Points for second Place".
• Varit på medarbetardag med jobbet
• Firat husses födelsedag
• Försökt tävla agility igen, i Hässleholm, med resultatet en disk (som jag inte har en aning om varför) och en disk till - fullständigt frivillig där jag hittade en annan väg ut från banan för att hålla farten och viljan uppe hos min lilla tramspelle till hund.
• Avslutat tävlingssäsongen i Degeberga hos Forsakars BK, 2 hopplopp och 1 agilitylopp. Disk i samtliga, varav ett pga stopp direkt efter första hindret. Där funderade jag efteråt - återigen - på det här med hinderhöjderna. Vi har ju emellanåt varit lite "lata" på träning och kört small-höjder på Lazer, nu har jag försökt vara noga med att verkligenTj köra medium-höjd sedan jag började misstänka det, men har nog fastnat på 35 cm och nu låg hindren på 40... Ja, det låter som dåliga bortförklaringar men jag klamrar efter halmstrån. Sista hopploppet tog vi 3 hinder och stack av banan, allt för att bryta trenden av att "ramla ihop".
• Ryckt in och hjälpt till på nybörjarkurs i agility
• Tränat agility i hällande ösregn
• Gått på lydnadskurs ett par gånger
• Träningstävlat på Ängelholms hundungdoms månadstävling
• Varit på utbildning i jobbet
• Haft ett par strödagar semester
• Startat en spårkurs, än så länge bara med teori.
• Varit på gemensam promenad i klubbens regi, 2 timmar i regn idag.
• Läst ut 2 böcker: Vägen till Bålberget av Therése Söderlind och Den stumma flickan av Hjorth-Rosenfeldt. Vägen till Bålberget faller in väl i min ambition att åtminstone någon gång ibland läsa annat än deckare. Det var en sån där bok som jag råkade glömma att avbeställa från bokklubben och den har visserligen legat till sig ett bra tag, men den var klart läsvärd. Häxprocesserna beskrivs ur 4 olika tidsperspektiv och släktvinklar, kan man väl säga i korthet. Den stumma flickan är fjärde boken om Sebastian Bergman och gänget på Riksmord. En hel familj utplånas i Värmland, vad ingen förstår i början är att det finns ett vittne - en tioårig flicka. Naturligtvis kommer det en liten extra "twist" på slutet när man tror att allt har rett upp sig, och i sedvanlig TV-manus-ordning avslutas även denna bok med cliffhanger(s). I den här bokens "tack från författarna" bekräftar herr Hjorth min tidigare misstanke att Rolf Lassgård är en stor del av Sebastian Bergman...

Sysslolös, det är jag i alla fall inte!

Bloggen, återuppväckt ur dvala?

Oj oj oj, mer än en månad sedan jag skrev något här sist. Rent krasst så har tiden inte funnits och då blir det så här. Råkade snubbla in i ett tv-program häromdagen som handlade om en bloggerska som i princip var inne på Facebook, Instagram och sin egen blogg var tionde minut. Och sen hade hon dåligt samvete för att hon inte hann med sina tre barn. Hepp... Prioriteringar, var ordet??

Sen jag skrev sist, i mitten av augusti, har det så klart hunnit hända en hel del.

Jag och Lazer var svindlande nära att nolla ett lopp i agilityklass i Hässleholm den 23 augusti, dock hade det antagligen inte räckt till pinne då han stannade högst upp på A:et och kollade utsikten (?) ett tag. Och så var det ju det där med att han sprang förbi sista hindret. Men då flög f-n i mig lite grann och jag tog tillbaka honom och tog om. SÅ svårt stod inte det hindret, nämligen...

Vi har även arrangerat agilitytävling på klubben, klass 2 och 3, och den flöt på fint. Regnet kom när vi var klara, tack för det vädergudarna! Och ett jättetack till alla klubbmedlemmar som ställde upp som funktionärer, det är så skönt att slippa jaga bland de tävlande efter hindervakter och liknande.

Jag har varit i Stockholm och sprungit Tjejmilen, återigen faktiskt sprungit hela vägen efter 2 års raskt promenerande. Kom i mål på 1 tim, 8 min, och 30 sekunder. Långt ifrån mitt personbästa, men med tanke på hur lite jag hunnit träna (där kom det där med tiden igen) och att jag i början av veckan innan loppet kände av en förkylning, så kändes det toppen.

Förra lördagen var vi i Värnamo och tävlade agility. Där ramlade Lazer ihop i en 180-graders sväng, det blev tydligen svårt och osäkert när han inte såg vart jag tog vägen bakom hans rygg. Och att göra framförbyte i den typen av sväng är omöjligt, så här har vi något att träna på noterade jag. I agilityklassen kom vi även denna gång runt, återigen stopp uppe på A:et och viss tvekan på balansen, men vi kom runt - och så var det ännu en gång det där med att man ska hoppa sista hindret också. Då hade han dock ramlat ihop efter mål, så då valde jag att låta det vara. Från hoppklassen bar jag ut honom från banan efter att han blev en liten hög och en skarpsynt vän undrade lite stillsamt om jag funderat på om inte det kan vara en form av belöning det också, om det nu är osäkerhet som slår till. Jamen - så självklart. Att jag inte tänkt på det själv?! Vid de sällsynta tillfällen som Lazer ramlat ihop i en liten hög på träning så har jag faktiskt bara gått därifrån - dvs han får själv resa sig och komma efter mig. Det har dock inte känts som en lösning på tävling, men där kanske det är dags att tänka om.

Söndagen förra helgen ägnades åt spårträning, nån gång ska vi väl kanske komma till start i lägre klass... Fast lite vimsigt är det emellanåt så vi behöver träna mer, mycket mer. Och så får jag kanske sikta på att tävla hos klubbar som jag vet har spår på fält, så det inte finns så många träd att trassla in oss i?

I torsdags slog förkylningen, som legat på lur lite smått i någon vecka, till igen med full kraft, så det blev två dagar i sjuksoffan och ingen start i sista deltävlingen i KMet. Det spelade dock ingen roll för Lazers resultat, vi kammade hem titeln i Medium ändå! Hurra!

I lördags var det dags för Kompiz start i unghundsprov jakt. Det blev en lång dag... Samling kl. 7 och vi var färdiga med alla moment (drev på hare på fält, apportering av fågel, simma i vatten, söka vilt i skogen - här tittar man framför allt på att hunden kan frigöra sig från sin förare, skott) vid 16-tiden. Eftersom det var 3 grupper och vår grupp var snabbast, så blev det en väntan på nästan 2 timmar innan vi kunde köra hem. Ett varmt tack till M och P som var med och "trampade hare" och hejade på - och framför allt, bjöd hem oss på en enkel måltid efteråt (man är inte direkt sugen på att laga mat efter en sån här heldag). Jag kan inte låta bli att fundera över de diskussioner som förekommer inom brukset, att tävlingsdagarna är för långa och att det är det som avskräcker från deltagande. OK, unghundsprovet gör man bara en gång i hundens liv (förhoppningsvis), men vi var på plats i nästan 12 timmar, varav de sista 2 enbart bestod av väntan. Och man hör ibland domare på söket som kvider lite när de ska springa med ut på påvis, OK nu är det oftast lite mer kuperad terräng, men killarna som dömer wachtelprov galopperar emellanåt iväg ganska många hundra meter för att ha koll på hare och hund på fälten! Inget för soffpotatisar precis.

Igår var jag och Lazer igång igen på agilitybanan, denna gång i Åhus där jag inte tävlat sedan Hampus' tid. Ännu en bekräftelse i agilityklassen på att 180-graderssvängar är svårt (hur man kan missa en tunnel så totalt är för mig en liten gåta i sig) och när jag tog tillbaka för att ta om så - kom osäkerheten och han ramlade ihop. Här hade jag fördelen att banan var helt inhägnad med staket, så här kändes det lätt att praktisera principen att "OK, då lämnar jag dig här". Då kom han upp på benen den lille spjuvern!! Fler och fler pusselbitar faller på plats, känns det som. I hoppklassen var det en 180-graders sväng som inte var riktigt lika svår efter 6 hinder, så den fixade vi, sen däremot så var det dags för en "serpentin" mellan hinder 12 och 13, och där drog han också i princip "rakt ut i tomma intet" och - ramlade ihop. Fram tills dess gick det dock riktigt fint, så nu är hemläxan helt klar: 180-graderssvängar, "på cirkeln" och som serpentiner! Kompisen L har också fått en uppenbar läxa, hennes hund visar väldigt stort intresse för tunnlar som ligger i anslutning till slalom, och det behöver inte vara tunnelmynningar ens! Intressant, säger jag som gillar att klura på lösningar... På plussidan låg också att Lazer före start i hoppklassen faktiskt kunde fokusera på att kampa med senaste favoritleksaken. Jag börjar få en stark känsla av att detta är en hund där jag behöver variera belöningarna mycket mer än jag gjort hittills, ytterligare en pusselbit!

Idag har jag sedan tidigare en planerad semesterdag och ska ägna mig åt att försöka få lite ordning på hemmet. En "städdag" helt enkelt. Det har varit lite mycket under augusti-september så det känns välbehövligt.

Jo, jag har ju läst en Hjorth-Rosenfeldt till också. Eller lyssnat på, rättare sagt. Fjällgraven, den tredje delen (och den senast utkomna). Återigen slås jag av dramaturgin i slutet av boken, där herrarnas bakgrund inom TV märks; cliffhanger på slutet, alla vi läsare "måste" alltså köpa nästa bok så fort den kommer ut (nu i början av oktober). Jag har också slagits av att de nog hade Rolf Lassgård i åtanke för rollen som Sebastian Bergman när det ursprungliga tv-manuset skrevs. Jag har inte ens sett tv-serien som blev boken "Det fördolda" men jag ser lika förbaskat Lassgård framför mig när jag läser?! Visserligen är man som deckarläsare ganska van vid att det är många trådar som ska knytas ihop i slutet, men i den här boken är de nästan lite väl många. Det är försvunna flyktingar (asylavvikelser - men varför avvika när man faktiskt fått uppehållstillstånd...?), flera lik i en grav i fjällvärlden (bokens namn), märkliga kopplingar på höga höjder i samhället - och så det vanliga med relationerna inom Torkel Höglunds grupp på Riksmord. Jag börjar nästan undra (och det här känns också som att det är en del i det här med TV-manusskrivandet) hur länge man kan dra ut på sådant som Sebastians koppling till Vanja?!

Naturligtvis händer det stort och smått på jobbet också, bland annat har vi fått lokalerna ombyggda och det ska bli intressant att se hur det blir när det blir helt klart. Landskap, som vi haft ganska länge, har ju sina för- och nackdelar...

Spring, spring - och en ljudbok

Då har vi rivstartat hösten med allehanda aktiviteter på klubben...

I söndags hade vi "Hundens dag" på klubben, med inofficiell tävling i agility och rallylydnad, samt en del uppvisningar. Det kändes som att det hela var lyckat och enligt rapport från utbildningsansvarig så hade hon fått ett antal nya anmälningar till kurser, så uppenbarligen hade vi besökare "utifrån". Det är ju inte helt lätt att avgöra när man har tävlingsinslaget med, vilka som är tävlande/medföljande och vilka som är "lokal publik". Eftersom jag var något av "general" för arrangemanget så gick en stor del av lördagen så klart också åt till förberedelser.

I måndags började vi, jag och Lazer, på lydnadskurs tillsammans med 7 andra på klubben, både rutinerade ekipage och rutinerad förare med ny hund. Grunden för den här kursen är vår lilla spårgrupp och så har vi fyllt på med andra intresserade. Inhyrd som instruktör är Kati Stoltz och efter första gången fick vi nog en hel del att fundera på, i alla fall jag fick en del att tänka på och träna på! Det är i alla fall roligt att GÅ kurs själv som omväxling och att det är en kurs som kommer att hålla på ett tag, 8 gånger men vi kör varannan vecka, gör det inte sämre. Hoppas redan på att några av de nya "grundövningar" vi fick lära oss kanske är nyckeln till en del moment som jag inte riktigt fått ordning på hos Lazer.

I tisdags så var det dags att starta kurs som instruktör. Fortsättning agility, tillsammans med M (som är ag-instruktör) och L (som hjälpte mig i våras). 7 deltagare av 8 anmälda dök upp, den 8e har efter påstötning meddelat att den glömt bort (?!) att det var den dagen kursen började. Nåja, det ska nog bli bra det här - det finns gott hopp för samtliga! Sen om alla kommer att tävla, det är ju alltid en helt annan sak.

I onsdags ville kollegorna ha med mig på "After work" men eftersom det var enda lediga kvällen på en vecka så avböjde jag och åkte hem. Gav mig istället på att springa med wachtlarna, först ett varv på vanliga rundan med Otto och sen ett med Kompiz. Kändes bra och tempot var lite högre än det varit hittills. Kompiz har ju långa ben så han kan nog bli en bra springkompis framöver... Efter duschen passade jag på att jobba lite med "hemläxan" från måndagens kurs med Lazer. Puh...

Igår hade vi klubbtävling i agility, tillika deltävling 3 i klubbmästerskapet. Det viktigaste för Lazer var att han skulle vara glad och springa. Det kom lite besökare från andra klubbar och vi fick alltså lite "riktig tävling"-känsla, det var till och med en som slog upp sitt tält, eftersom det kom några regnstänk innan det var dags för banvandring! Och - han sprang! I första loppet var han tvungen att kolla husse, som var tidtagare, före start (jag kan ju tycka att husse borde lärt sig vid det här laget att försöka hålla sig undan när jag ska springa men icke... sen har vi ju ingen anstormning av funktionärer till de här tävlingarna så det är klart att han får rycka in...). Sen blev det tok på vägen och jag glömde banan när vi redan var diskade, var på väg att skicka in honom i slalom istället för upp på balansen, vilket kanske bidrog till en viss tvekan vid balansen. Plus att det var klubbens tävlingsbalans vi tagit fram, som ser lite annorlunda ut än den vi har ute och tränar på "alltid". Jepp, vi har en del att jobba med. Men han sprang, och han var glad! I hoppklassloppet lyckades vi till o med ta oss i mål utan disk! Otto var givetvis tvungen att hälsa på domare Jocke i båda loppen och passa på att trampa på balansen respektive springa genom slalom i samband med detta = disk. Tydligen är det inte bara Otto som är väldigt förtjust i Jocke har jag förstått utan det finns fler som har "problem" med detta.

Kvällens höjdpunkt var i alla fall att Lazer var "på" och även kunde leka lite innan start, till o med kampa! Visserligen höll vi oss lite "på vår kant" men det var ju ändå ganska många hundar (jämfört med en vanlig träning) och lite högre ljudnivå än normalt. Miljöträning är nog nåt vi ska fundera på under höst och vinter, helt klart!

Eftersom jag gjorde en blixtvisit hos föräldrarna, och körde bil tur-och-retur Stockholm, så har det surrat en ljudbok i mina öron den senaste veckan. Hjorth & Rosenfeldts "Lärjungen". Vi återser Sebastian Bergman och poliserna på riksmord från den förra boken. Även Västeråspolisen Haraldsson dyker upp men nu i en ny position (lika fixerad vid sin egen förträfflighet är han fortfarande). Jag har kollat lite på recensioner från när boken kom och någonstans gjordes en jämförelse med "När lammen tystnar". Nu har jag undvikit den filmen (och boken) så jag har ingen aning. Dock slås jag av att det är andra boken på ganska kort tid där jag stöter på en svensk seriemördare som är inspärrad (tänker på Keplers "Sandmannen"). Och i båda dessa fall figurerar ansvarig personal på anstalt/psyket som är rent ut sagt korkade, eller åtminstone tänker lite kortsiktigt och egocentrerat... Liknande saker har jag även stött på i Roslund & Hellströms böcker, där är det också anstaltspersonal som... tänker lite fel. Jag hoppas VERKLIGEN att det inte är så illa i verkligheten! Det är spännande från start till mål, inget snack om saken. Och, som jag också noterade att någon skrivit om boken, den slutar onekligen med en rejäl cliffhanger. Så det är väl bara att ge sig på nästa del... Fast först har jag en icke-deckare i jobbryggsäcken, som ska läsas på tåget den närmaste veckan eller så. :)

Semestern som kom och försvann, och problemlösning är roligt - eller?

Ja, starten på semestern blev som sagt inte som planerat.

När husse väl blev ledig vidtog "arbetsläger" och när jag blev av med stygnen fick jag ju hjälpa till efter bästa förmåga. Till slut så var det mesta på plats och vi drog iväg till Sturkö utanför Karlskrona för några dagars "göra ingenting" vilket var väldigt välbehövligt. Det har ju varit en väldigt solig och varm juli månad, så att sitta i skuggan och läsa en bok eller lösa ett korsord var precis lagom ansträngande.

Semesterboken blev senaste av Elizabeth George, "En ond liten handling". Vi återser så klart Lynley och Havers, och den här gången spelar Havers granne och hans dotter en stor roll i handlingen. Läsvärt som vanligt men LÅNGT. En bok på närmare 800 sidor är inget jag bär med mig i ryggsäcken på Pågatåget, det erkänner jag! Perfekt som semesterläsning alltså och det tog väl 3 dagar ungefär (då sträckläste jag inte precis).

Sen blev det en vecka hemma med lite av varje och nu är vi igång med jobb osv igen.

I lördags, den sista innan semestern definitivt var över, åkte jag och Lazer till Ystad för att tävla agility igen för första gången sedan Höganäs i mitten av juni när det blev totalflopp. Sedan dess har jag lagt rätt mycket krut på att hitta en tydlig och "likadan" startprocedur, men i första försöket i Ystad säckade den lille svarte ihop vid första hindret igen. Den här gången hade jag bett träningskamraten L att börja filma redan när vi började gå in mot start, för jag ville se vad som händer "på vägen fram" också.

Noterade några saker, dels det jag var medveten om nämligen att jag, medan vi stod och väntade på ekipaget före - som hade diskat sig tidigt och sen trasslade in sig i slalom som var näst sista hindret - började bli rätt irriterad, "kom av banan människa", i synnerhet när h*n tog om slalom för 3e gången. En inte helt osannolik gissning är att den känslan gick rakt ner i kopplet till Lazer... På filmen syns det också att vi står utanför "banområdet" och väntar på att få gå in i närmare en minut. En hel minut, när vi alltså gör i princip ingenting. Dumt. Väldigt dumt. Hur ofta gör vi så på träning t.ex? Aldrig, vågar jag säga.

Inför nästa start gick jag alltså in med inställningen att inte gå fram mot första hindret förrän funktionärerna i princip skulle börja försöka "kasta" in oss på banan. Dessutom försökte jag efterlikna situationen hemma på träning genom att hitta en ledig staketstolpe och binda upp den lille svarte där ett par hundar innan det var dags att samla ihop oss. Detta gick bättre, om inte bra. Han sprang, men kändes inte särskilt fokuserad. Bl.a. gick han ur slalom alldeles för tidigt, men jag ville absolut inte bråka med honom i det här läget utan vi "körde på" och som sagt - han sprang, det var det viktiga.

Jag har nu ringat in en del faktorer som jag helt klart måste bli bättre på att hantera:

• Lazer vill inte kampa när det är andra hundar runt omkring, han hämtar och bär sin leksak men drar inte. Slutsats: Han är nog mer störd av hundar runt omkring, än vad jag har förstått. Såg även en tendens till detta på måndagens träning, då vi var fler än på länge...
• Vara NOGA med startproceduren vid första hindret. Jag kan, helt ärligt, inte svära på att jag gjorde EXAKT som jag tänkt mig i det första försöket. JAG får helt enkelt inte bli stressad av det som händer runt oss, utan måste gå in i bubblan och det är bara jag och min hund!
• Hitta ett bra sätt att transportera oss fram till första hindret, så att vi behåller fokus båda två. Vet att ett inte helt ovanligt knep är att man har något trick eller liknande som hunden ska göra medan man väntar. Det ska vi klura på nu!
• I stort sett inte lämna honom vid starten mer än något steg, dvs "starta samtidigt". Jag är inte helt förtjust i detta eftersom det begränsar mina möjligheter till bra placeringar väldigt, men om det hjälper min hund att få bättre självförtroende på banan, så får jag nog lära mig helt enkelt. Och så får vi träna på det här med att matte går iväg i starten, i alla möjliga och omöjliga lägen.

Under sommaren har vi även tränat en hel del spår, mycket fokus ligger nu på att få Lazer att bli bättre på att arbeta i vinklarna. Eftersom allt går så fort, så blir det väldigt snabbt trassligt när han "bara ska kolla". En del i detta är så klart att jag ska ha en relativt kort lina, men även att få honom att verkligen tro på själv att han har rätt när han har det. Har sett några gånger hur han går ut åt rätt håll, men så är det precis som att han blir osäker och "bara ska kolla" åt något helt annat håll...

Eftersom det inte blev någon utflykt till mina föräldrar under semestern så lyckades jag tråckla till mig ett par semesterdagar direkt nu första jobbveckan och tog Lazer med mig och drog upp igår. Vi åker hem igen idag, men har i alla fall hunnit besöka Ikea och montera ihop en hylla, så nu är mamma glad ett tag i alla fall. Det märks att Lazer inte riktigt är van att vara ensam hund och framför allt - det slår igenom att han blir lite osäker i nya miljöer! Hepp - hänger ihop med det ovannämnda med problemen på tävling. Miljöträning verkar alltså vara något vi behöver jobba med!

Igår kväll hanns det även med lite fika hos bror med familj, och tydligen hade brorsonen frågat efter B så nästa gång får han nog ta och följa med!

Husse och wachtlarna är alltså kvar hemma och ikväll återförenas flocken igen. Borta bra, men hemma bäst?!

Det blir inte alltid som planerat (och en bok)

I fredags gick jag hem från jobbet och det var dags för semester. Första veckan var tanken att jag skulle vara ledig ensam och bl.a. passa på att ta en tur upp till mina föräldrar. Det ÄR ett onödigt stort projekt att släpa med husse, hundar och husvagn dit upp, våra gemensamma semesterdagar kan vi nyttja bättre.

Den observante noterar att det står "var" i andra meningen ovan. I fredags började nämligen husse riva taket till ett av våra uthus (det var rätt genomruttet så det behövde göras om), jag körde löpande ut skräpet till den lånade släpkärran och på lördag förmiddag gjorde vi oss av med eländet på återvinningsgården. Därefter vidtog tittande på bil samt arbetsfördelningen husse till Byggmax och jag till Ica Maxi. Väl hemma åt vi en enkel lunch och så gick husse ut och fortsatte med taket. Jag donade med lite av varje, bl.a. hängde jag ut lite tvätt. När jag var klar med det märkte jag att Lazer och Otto började "spänna" mot varandra. Eftersom vi haft lite onödiga incidenter så försökte jag lite snabbt och lätt fösa ut Lazer till framsidan av tomten - vi har ju staket mellan där. Dessvärre lyckades inte detta fullt ut - fåntratten gick in istället, Otto följde efter och när jag väl fick ut dem igen så smällde det. I tumultet som uppstod kände jag att "aj f-n, där gick det hål i min hand". Förhoppningen var att det var en rispa, men det visade sig att det var värre än så. Besök på akuten och två stygn och sjukskriven till stygnen ska tas om en vecka, är det kortfattade versionen.

Nu har vi tagit beslutet att Otto och Lazer inte får umgås längre. Båda herrarna har alldeles för kort stubin och om vi rannsakar oss så har ju Otto haft ett ont öga till Lazer ända sedan vi tog hem honom som valp. Det är bara att gilla läget - vi kan ju inte ha klippkort på akuten/hos veterinären.

Så - min vänsterhand fungerar ytterst begränsat (även om det kunde varit mycket värre) och semesterplaneringen är reviderad. Köra bil 55 mil är inte att tänka på, så besöket hos föräldrarna får jag göra vid något annat tillfälle.

Jag har i alla fall lyckats läsa en bok - Arne Dahls "Sista paret ut", sista delen i Opcop-serien. Fördelen var att jag i stort sett kunde sträckläsa. Nackdelen är - att nu är det slut... Åtminstone är det ju vad Dahl har sagt. Jag konstaterar bara att - läs! Alla Arne Dahls böcker! Den här är nog mer påtagligt sammanknytande än någon av hans tidigare böcker varit, även om det i slutet av A-gruppen-serien också började bli mycket tillbakakopplingar till tidigare fall. Här knyts verkligen allt samman...

Agilityvila, spårträning och lite annat

Då har det rasslat förbi 2 veckor igen?!

Samma dag som förra inlägget skrevs tävlade jag agility med Lazer. Euforin från tävlingen i Växjö förbyttes i... hopplöshet. Återigen gick han i total strejk, ramlade ihop i en liten hög före start i ena loppet (där försökte jag dock "veva igång" det hela och vi lyckades ta några hinder, om än inte i den av domaren avsedda ordningen) och mellan första och andra hindret i det andra. Då lyfte jag upp honom och bar ut honom. En tjej som jag haft lite att göra med i HU-sammanhang kom fram redan före banvandringen innan lopp 2 och undrade vad som hände i första loppet egentligen... Ja du, om jag det visste, blev ju i princip mitt svar. När jag tänkte efter sen så kom jag på att hon var faktiskt i Växjö och såg hur det KAN se ut...

Analysen och slutsatsen när jag kom hem och slickade såren blev att: nu tar vi time-out! Inte ett agilityhinder har Lazer umgåtts med på 2 veckor nu, istället har vi ägnat oss åt spår och lydnad. Vi har också pysslat lite med "startbeteende utan hinder". Klurar på sånt som att byta startkommandot - vem vet, det kanske hjälper? Fått en del intressant feedback från både agilitymänniskor och annat hundfolk, som onekligen gjort att jag har "tänkt till" lite. Sen är det en sak man ska ha klart för sig: beteendet KAN uppstå även i andra situationer än på agilitybanan, så det handlar mer om "har ingen lust" i största allmänhet, än en ovilja till just agility. Tror jag, i alla fall.

Otto har istället fått komma igång med träningen igen efter sjukskrivningen och det har väl gått - som vanligt... Ömsom vin, ömsom vatten. I onsdags talade han om väldigt tydligt att jag måste vara just tydlig. Även om han är hyfsat rutinerad så är det inte alltid självklart vilken väg som gäller och det är mitt jobb att visa det.

När det gäller spårandet så har jag fått lite att fundera på när det gäller vinklar, som just nu är Lazers svaga punkt i det sammanhanget. När jag har lagt spåret själv och vet åt vilket håll vi ska, kan vi ju reda ut det - men på tävling, där jag inte har en aning?! Nä, då kommer det inte att funka med en hund som springer 7 varv runt en gran tills han sitter tvärfast. (Eftersom han är så kvick så hinner jag inte trassla ut linan lika fort som han trasslar in sig) Mer fokus och analys och mindre spring i benen, behövs helt klart. Detta får vi jobba med.

På lydnadssidan har jag börjat experimentera lite med förberedelser för kryp, vi har återupptagit träningen av något som ska bli ett framförgående och igår följde vi med husse till skjutbanan och tränade platsliggning med skott. Många skott. På behörigt avstånd. Sista omgången var vi väl kanske... 100 meter från skjutvallen? Svårt att bedöma, eftersom skjutvallen ligger lite "i en grop". Hur som helst, den lille svarte var mer bekymrad av att en av våra träningskamrater fått samma idé om att träna skott och emellanåt syntes på vägen än av skotten. Skönt, även om det var precis vad jag förväntat mig.  När jag tyckte att det fick räcka för den här gången gick vi ner till bilen som stod parkerad på skjutbanans parkering och därmed kom ju skotten betydligt närmare, men det bekom honom inte ett dugg.

Annars så... har vi haft avslutning på vårens nybörjarkurs nu i veckan. Det har varit ett roligt gäng och jag hoppas vi ses igen i höst. Galen som jag är så har jag redan planerat in fortsättningskursen... Det hade onekligen underlättat att jobba lite mindre (med bibehållen lön) men det lär ju knappast vara aktuellt.

Lite pyssel i trädgården har jag hunnit med också. Hoppas få till lite bilder framöver. Snart semester!

In loving memory...

I tisdags, den 10 juni, var det dags att ta farväl. Hampus, som fyllde 14 år den 14 mars, fick lämna oss och göra Simba, Birk, Tikka och många andra sällskap i hundhimlen. Det var inget akut som inträffade, men många saker som sammantaget visade att det var dags att ta beslutet. Med ålderns rätt hade han t.ex. sovit mycket och hårt, ganska länge, men mot slutet började han få jobbigt att resa sig när han vaknade. Till slut var stunderna när "han är ju ändå ganska pigg" gick att hävda, på tok för korta.

Hampus var hunden som jag egentligen inte alls planerat att köpa. Inger, uppfödaren, tjatade ganska länge om att "vi har en jättefin trefärgad hane" innan jag föll till föga och sa "jag tar honom". Då hade jag fortfarande inte sett valpen! Det här var ju före digitalkamerornas intåg i var mans hand, så de valpbilder jag har är tyvärr analoga...

Vi tränade från början lydnad och spår. Så småningom träffade vi husse och i samband med det väcktes intresset för agility. Hampus blev aldrig hunden som "tände" på agility fullt ut men jag har lärt mig mycket. Rent tävlingsmässigt blev han väl rent allmänt ingen stjärna, vi fick ihop LP1 och ett förstapris i lydnadsklass två. I brukset blev vi aldrig ens godkända i appellspår, vi provade några gånger men föremålsintresset var "så där" och vid det här laget hade jag flyttat till Skåne och hade inga direkta träningskamrater, med en hund som dessutom var något skottberörd så la jag brukskarriären på hyllan och försökte med agility ett tag.

Apropå att träffa husse så första gången Hampus och B möttes, så flydde Hampus i kopplets längd. Den där skåningen ville han inte alls hälsa på... Detta ändrades dock rejält, många gånger har han legat innanför dörren och väntat när husse varit iväg på jakt, möte eller annat. Samtidigt så har det alltid varit så att om det gått att välja, så har han valt mig.

Det finns mycket att skriva om denna hund som är den som jag fått förmånen att ha i mitt liv längst av de hundar jag har haft, men det får räcka så här.

Påsken 2006

Skåneveckan i agility 2003

14 år och 2 dagar - 16 mars 2014

Nöjd - och ännu mer nöjd!

Oj, tiden har rusat iväg här ser jag!
Sedan förra inlägget har vi:

Varit i Halmstad och tävlat agility (den 24 maj). I första loppet (hoppklass) blev det tvärstopp redan i starten. Jag lyckades dock få fart på den lille svarte och efter 3 hinder kom bollen farande. Noterade dock att jag fick en känsla av att "något hände" när jag knäppte loss halsbandet - eftersom jag vid det här laget börjat gripa efter halmstrån så gick jag till bilen och hämtade ett retrieverkoppel inför andra starten dvs agilityklassen. Dessutom såg jag till att hålla mig lite vid sidan av inför starten i det loppet. Och hej vad det gick! Får man vara så nöjd med ett lopp där vi inte bara blev diskade utan där det även var fusk på kontaktfälten... Ja, det får man konstaterade jag. Det viktiga nu var att få fart på den lille svarte på banan!

På söndagen den 25/5 hade vi lydnadstävling på klubben där jag var tävlingssekreterare.

Onsdagen den 28/5 fick jag ytterligare en pusselbit (kanske) när det gäller Lazers beteende. Han fick vara "demohund" på nybörjarkursen och när han upptäckte att alla tittade på honom kom ett litet morr?! Han HAR kanske lite scenskräck, som jag börjat misstänka?

Långhelgen vid Kristi Himmelsfärd drog vi upp till Sörmland med husvagn och hundar samt ett par kompisar i hyrd husbil. På programmet stod framför allt jaktmässan på Tullgarns slott, så vi inkvarterade oss på campingen vid Trosa Havsbad.

Tyvärr regnade det till och från hela fredagen när vi var på mässan - fördelen med det var att problemet med hundarna inte var så stort. Det går ju att ta med dem in på såna här utomhusmässor men det är rätt bökigt, om man är 4 personer på 6 hundar... På lördagen körde våra kompisar hem och vi ägnade oss mest åt att slappa. Det fanns en fin promenadslinga vid campingen som vi traskade runt några gånger per dag. På söndagen packade vi själva ihop och rullade hemåt. Tyvärr fastnade vi i köerna efter en trafikolycka vid Markaryd så hemkomsten blev väl ett par timmar försenad, men med tanke på hur det gick i den olyckan så konstaterar jag ändå att det inte gjorde så mycket - vi lever i alla fall! Man får sig en och annan tankeställare...

Förra veckan rasslade förbi med jobb, kurs m.m. och i fredags var det dags att köra till Växjö och tävla. Otto är ju fortfarande "sjukskriven" eftersom det är lång karenstid på det smärstillande han fick i samband med skadan, och det har varit rätt skönt att kunna fokusera på bara en hund faktiskt.

Växjö hade dubblerade klasser och det kändes som en kul idé att köra ända dit (det tar ändå ca 1.45) när vi anmälde. Mindre kul var det när väckarklockan ringde redan kl. 5... Det kunde dock varit värre, det tidigaste jag stigit upp för en hundtävling var nog när jag bodde på södra sidan Stockholm och skulle tävla spår i Skutskär. Ca 2 timmars körning och det var samling kl. 7, avfärd hemifrån ca 04.30 alltså den gången (det var värt det för vi kom hem med en uppflyttning i bagaget).

Dagen började för min och Lazers del med hoppklass, där jag nog slarvade lite i slalom så han gick ur på slutet. Vi fick 5 fel och ta om och det kostar tid, så det blev lite tidsfel också. Men - vi kom i mål och jag var - även den här gången - löjligt nöjd för ett lopp, den här gången med fel!

Agilityklassen gick sämre, där blev det strul i slalom som sänkte humöret, lite osäkerhet på vippen och tvärstopp på balansen. Jag trodde först att det kunde bero på underlaget (granulat, ni vet sånt där "löparbaneunderlag") men har sen sett några diskussioner på Facebook om att det är många hundar som får problem med balansbommar där inte stegpinnarna syns tydligt. De finns där, men de syns inte... och då får hunden svårt att avgöra om det är vippen eller balansen den är på väg upp på! Intressant, och kan förklara en del! Efter balansen tyckte Lazer att vi var färdiga med det loppet, det tyckte inte jag och fick till slut in honom i en tunnel innan vi gick av banan.

Sista klassen för vår del var andra hoppklassen, jag valde redan vid anmälan bort agilityklassen eftersom han fortfarande är lite osäker på vippen. Och vilket lopp vi fick till! Lite sakta kändes det som att det gick men tiden räckte till en andraplats och pinne! Nackdelen med detta var att vi blev tvungna att stanna till prisutdelningen och därmed var vi inte hemma igen förrän vid 20-tiden, men vad gjorde väl det.

Lördagen ägnade vi åt diverse "meck" på hemmaplan och på söndagen drog vi till skogs och la spår. Jag satte en plan jag funderat på ett tag i verket och lät husse såga itu några spårapporter, så att de är hälften så stora. Det var lite svårt sa Lazer, men som han letade efter den sista av de utlagda!! Härligt att se, och han gav sig inte heller (det har hänt några gånger tidigare).

En bra helg på det hela taget!

Mellan hopp och förtvivlan...

Det förra inlägget skrev fredag morgon/förmiddag för en vecka sedan. DÅ trodde jag fortfarande att jag skulle köra till Malmö och tävla på lördagen. Oj, vad fel jag hade...

Husse stack till Stockholm fredag eftermiddag för att delta i SBKs kongress under helgen. Kvar hemma var alltså jag och fyra hundar. Eftersom de faktiskt är ganska bra på att "hålla igång själva" när vi är ute på tomten och fixar, passade jag på att rensa bort lite ogräs och förbereda pallkragarna för säsongens odlingar. Då... plötsligt hörde jag hur det "smällde" bakom min rygg. Otto och Lazer brakade ihop, fråga mig inte om vad men något blev de väldigt osams om. Tankarna som rusade genom hjärnan var många och ostrukturerade (det är förvånande ändå hur mycket man hinner tänka mitt i kaoset?!). Vattenkanna? Tom. Något annat att "kasta på dem"? Icke. Det blev alltså till att försöka montera isär dem medelst egen dominans och handkraft. Någonstans var min hjärna smart nog att veta att om jag stoppar in händerna bland framändarna så är det risk att jag hamnar på akuten själv (husse lyckades ju med det i vintras), så till slut fick jag tag i Lazers bakben. Framänden satt då fast i Ottos ena framben, men på något sätt lyckades jag montera loss honom därifrån och få ut honom över staketet vi har mellan fram- och baksidan av huset. Förlåt, men jag trodde inte att det var en terrier jag skaffat mig?! Konstaterade ganska kvickt att Otto blödde men efter telefondiskussion med husse bestämde jag mig för att det var inte akut nog för att köra in till djursjukhuset (som vi helst undviker i största allmänhet) på jourtid en fredagkväll. Sannolikheten att jag blivit sittande hela natten där, kändes stor. Tvättade rent såret så gott det gick, och insåg ju att det inte skulle bli någon tävling för Otto i alla fall. Hoppet att kunna tävla Lazer levde fortfarande, åtminstone någon timme till. Vid det laget (någon timme senare alltså) hade nämligen Otto börjat hoppa på tre ben, så det var tämligen uppenbart att det skulle bli veterinärbesök på lördagen. Mail till tävlingsledare, kontakter med klubbkamrater (för att säkerställa att strykningen nått fram).

Lördag morgon trampade jag runt hemma tills det var lönt att åka till lördagsöppen klinik som öppnade kl. 9. De tog emot, tittade på och "skrev in". Vi tar det under dagen, var konstaterandet. I teorin insåg jag nu att det fanns en möjlighet att kasta mig hem, kasta in Lazer i bilen och köra till Malmö för att tävla sista klassen. Men - nej. Förståndet slog till och påpekade; hur bra blir det? Stressad är jag ju av den här situationen... Behöver Lazer ett lopp där matte definitivt inte är sig själv? Nej! Jag blev kvar hemma och fortsatte där jag börjat kvällen innan - med trädgårdsarbete. Bl.a. planterades det om pelargoner och flyttades ut en del av dessa.

När det väl blev dags att hämta Otto så var det 2 dränageslangar satta, huden hade släppt från underhuden på en ganska rejäl yta - jag kan mycket väl tänka mig att det var när jag skulle få loss Lazer som detta uppstod... Så - nu är det penicillin och vi har precis avslutat kuren med smärtstillande. Veterinären trodde i o f s att Otto kommer vara igång igen ganska snabbt ("nån veckas vila bör räcka") men eftersom det är 28 dagars karenstid på smärtstillande, så är det färdigtävlat för vår del fram till midsommar. Och sen är det inte många tävlingar under semestertid...

I veckan har det alltså blivit en del "VAH" - Vård Av Hund, i form av jobb hemifrån. Tur i oturen att jag just nu sitter med att producera testfall - tänka och skriva kan jag ju göra var som helst!

På söndagen blev det i alla fall spår i skogen, Lazer hade tydligen läst regelboken för den första apporten på 50 m från start, ignorerade han totalt. I lägre klass kommer ju den första apporten tidigast efter 100 meter... Resterande föremål tog han klockrent!

Måndag kväll åkte vi till Ängelholm och var med på klubbtävling där. Jag var ombedd att döma, så jag körde Lazer som "föråkare" på small-höjd. I agilityklass körde vi 5 hinder, det 5:e var vippen och den är ju lite "sådär" så det var bra läge på belöning där. I hoppklassen bestämde jag mig under pågående lopp för att "köra på" - han var pigg och "på" så vad gjorde det då att ett par hinder blev förbisprungna?! Ingenting! Glad hund - glad matte!

I tisdags hade vi distriktsmöte för klubbarna i hundungdomsdistriktet, med det andra beslutet att lägga distriktet vilande på dagordningen. De senaste åren har verksamheten gått på sparlåga - intresset från klubbar och medlemmar för distriktsmöten och -aktiviteter har varit milt sagt lågt (näst intill obefintligt vissa gånger).

Onsdag kväll var det dags för nybörjarkursen i agility. Fantastiskt kul deltagare och duktiga hundar!

Torsdag, igår, var det månadstävling i lydnad. Jag dömde, husse tävlingsledde. Med tanke på att det var första gången han gjorde det, så var han riktigt riktigt duktig. Lite mer övning så... :)

Och ikväll, fredag, har jag planterat ut dahliorna och låtit tomater, gurka, meloner m.m. flytta från uterummet till växthuset. 250 liter jord är rätt tungt kan jag meddela!

Det finns hopp!

Veckorna susar förbi... Förra veckan var det fullt upp hela tiden, var inblandad i kursavslutning för klubbens "slyngelkurs" som skulle få prova lite agility, startade en nybörjarkurs i agility, förberedelser för agilitytävling på klubben som att t.ex. "coacha" några nya funktionärer lite redan tidigare i veckan.

I lördags så körde vi (jag och några av klubbkamraterna) till Degeberga och tävlade. Jag strök Otto i hoppklass 2 och fick på det sättet lite sovmorgon, i synnerhet som det kördes inofficiella hoppklasser "i mitten" av tävlingen, mellan klass 2 och klass 1. Jag förstår tanken men eftersom jag valt bort de inofficiella klasserna så kändes det inte så lockande att sitta på tävlingsplatsen ca 1½ timme extra.

Först ut på banan var Otto i agilityklass, det är ju den där sista pinnen vi jagar där. En intressant reflektion jag gjorde: Den allra första pinnen vi tog var i - agilityklass! Sen har det liksom tagit stopp. Är det inte missade kontaktfält så är det något annat som går snett. Den här gången var det "något annat", han kom in i slalom i hög fart och satte förvisso ingången snyggt, men kom på något sätt i otakt och missade en port. Gör om, gör rätt. Efter slalom skulle man lite till vänster till ett hopphinder och därefter lite till höger till en tunnel. Otto såg bara tunneln... Diskningen ett faktum. Sen gjorde han århundradets hopp av balansen (när han faktiskt hade satt uppfarten, som varit ett problem nu till och från) när vi redan var diskade, så då gjorde vi om - och rätt.

Med Lazer hade jag bestämt mig för att gå in för att köra starten och göra den rolig = kasta leksak direkt. Förvarnade båda domarna om detta (fördelen med att det var domare som vi har använt en hel del på klubbens tävlingar), däremot blev speakern i första klassen lite förvånad tror jag. :) Det viktiga var i alla fall att, framför allt i första klassen, det var bra känsla och den lille svarte hunden var "på tå" och lagom taggad. Den banan kändes rolig när jag gick den så det var lite synd att jag inte fick springa hela... Problemlösningen kändes dock viktigare. I andra klassen väntade jag nog lite för länge med att plocka ut honom (även den delen ingår lite i experimenterandet), så där kändes han nästan lite "yrvaken" och inte riktigt lika "på". Vi körde 3 hinder den här gången, hopp-långhopp och A-hindret. Det sistnämnda var han lite skeptisk till så där var det ju extra bra att det redan var inplanerat belöning. Han gillar inte riktigt klätterhinder med granulatbeläggning, verkar det som.

Direkt från tävlingen till att bygga banor och förbereda söndagens tävling på klubben. Den tillställningen blev, så klart, en heldag. Eftersom B var tävlingsledare så avstod jag eget tävlande. Det finns en öppning i etiska policyn när det gäller familjerelationen just med agilitytävlingsledare, men eftersom jag inte är någon bra tävlande ändå när jag ska hålla på med allt möjligt annat, så avstår jag hellre och satsar på att tävla på andra klubbar istället. Vädret var lite "till och från" men de verkliga störtskurarna kom före och efter själva tävlandet. I stort kändes det som att det flöt på bra, några nya funktionärer kom in rasande bra i sina uppgifter (bl.a. en ny och ung speaker som fick mycket beröm även av domare). När dagen är slut ramlade vi ihop i varsin soffa därhemma...

Den här veckan har vi "knutit ihop" tävlingen, tränat lite agility (fortsätter att fokusera på "startglädje" med Lazer och kontaktfält med Otto), ägnat en kväll åt att köpa hundfoder (Hampus äter specialmat så det kräver en tur till veterinären när det är dags att handla) och jord till trädgårdsodlingarna samt lite pyssel i trädgården i regnet, haft andra gången på nybörjarkursen i agility (de är förvånansvärt duktiga för att vara andra gången) och igår var det dags för årets första klubbtävling i agility vilket också är deltävling 1 i klubbmästerskapsserien.

Det var ovanligt få närvarande (någon jobbade och vi är ju inte SÅ många agilityekipage egentligen) och det blev diskningarnas glada afton. Av 15 lopp var det TVÅ det blev resultat i, resten var diskningar. Det ena av resultaten var det Lazer som fixade, härligt att se honom springa med glädje!! Vi får se hur det känns innan start imorgon när vi ska tävla officiellt igen, om vi försöker oss på att springa ett helt (eller halvt kanske) lopp på riktigt igen. Sen klantade jag in honom i en tunnel istället för slalom i den andra klassen, men vad gör det...! Ibland är det de små sakerna som är segrarna. Otto gjorde ett bra agilitylopp - bitvis i alla fall - men var tvungen att sticka in i fel tunnelingång på näst sista hindret. Antagligen var det jag som visade dåligt på något sätt, vi får nog bygga upp den kombinationen igen någon dag.

Nu ser vi fram emot en helg av agilitytävlande och spårträning. Tjohej.

Titta in i den lilla hjärnan?!

Långhelg genom en semesterdag i fredags, härligt! Dock inte sysslolöst på något sätt.

Första maj, dvs i torsdags, hade vi avslutning på Prova-på-kursen. De som inte fått testa "hitta-övningar" (grunderna till sök) fick göra det, övriga fick välja på hitta-övningar eller spår. Vi körde även en liten budföring och I berättade om bruksgrenen rapport - som ju budföringen faktiskt kan leda till. Hela den här gruppen, 9 st, är jättetaggade och tycker att det är SÅ kul med hundträning, så jag hoppas verkligen att vi kan fånga upp dem på något sätt. Vi kommer bl.a. att erbjuda ett par stycken att följa med när vi åker ut och spårar med den grupp som jag är sammanhållande för, lite beroende på hur många av oss "ordinarie" som kan och vad vi har tillgång till för mark. Det blir "först-till-kvarn" så får vi se hur detta utvecklar sig. Roligt med nya träningskamrater! Sen kan det så klart bli lite meck för oss som kan "lite mer" att hjälpa nybörjarna på traven, men det tar jag så gärna. Vi hjälper ju ändå varandra som det är idag, så ett par stycken till spelar ingen roll, känns det som.

På kvällen var det medlemsmöte så vi var ett par stycken som passade på att träna lite innan det, Lazer gjorde fina starter på raksträcka med 3 hopphinder och jag stod ända framme mellan hinder 2 och 3! Kändes bra.

I fredags gjorde jag och L en utflykt till Falkenberg och Engelsons, inte oväntat blev det ett litet hål i plånboken (men det var ju planerat) men nu ska jag kasta två par utslitna kängor samt ett regnställ som har gjort sitt. På hemvägen blev det även stopp på Rusta (bl.a. lite prisinköp till klubbens agilitytävling på söndag) och Blomsterlandet (en rödavinbärs-buske, den jag försökte flytta från föräldrahemmet till Skåne verkar inte ha överlevt, och ett par hibiscusar istället för dem som strök med under vintern).

Lördag förmiddag tillbringades i Höör på inofficiell agilitytävling. Kände ju att jag behöver "träningstävla" och anmälde dit, i synnerhet som en av våra "nyare" träningskompisar i agilitygänget skulle tävlingsdebutera där. Och vilken debut hon gjorde - vann båda sina klasser! Stort grattis till M med B!! För egen del så handlade det främst om att få Otto att sätta kontaktfälten på balansen (och det gjorde han, nergången blev nästan lite FÖR långsam) och att Lazer skulle springa med glädje. Det sistnämnda sket sig, totalt. Han ville INTE starta. I första loppet fick jag igång honom med leksak. I det sista hjälpte inte ens det. Han tvärvägrade. Det är i de här lägena jag skulle vilja titta in i den lilla hjärnan, för när jag sen gick bort till framhoppningshindren så - sprang han hur glatt som helst. Det är något som låser sig i tävlingssituationen, kan hundar ha tävlingsnerver? Med Hampus upplevde jag lite att han hade lite "scenskräck" och tyckte det var jobbigt med folk och hundar runtomkring, möjligen har vi något liknande här. Blev ju inte gladare av att få kommentaren "precis så där gjorde min jaktcocker också, jag gav upp till slut och omplacerade honom". Det är ju inte aktuellt i det här fallet, kan jag säga - vill han inte tävla agility så anpassar jag mig och så kör vi bruks istället? Jag tycker ju att det är lika kul att spåra, så det alternativet finns. Träna kan vi ju göra ändå, utan att tävla - för det verkar mest vara där problemen kommer (även om de ibland uppstår även på träning).

På kvällen hade vi bjudit hem ett par kompisar och ägnade oss åt något lite mer udda; korvtillverkning! B gick ju en kurs i att göra egen korv häromåret och nu praktiserade vi detta. Lite mat, lite korvstoppning och lite fika. En kul kväll!

Söndagen tillbringades till stor del på klubben där det var rallylydnadstävling, med kameran i högsta hugg. En heldag... Sen tog vi en lång skogspromenad med hundarna och avslutade kvällen med att lägga ut PM inför agilitytävlingen och skicka info till funktionärerna. Puh...