Rensa och röja

I takt med att Facebook spritt ut sig har jag noterat hur allt fler "hobbybloggare" mer eller mindre släppt taget om sina bloggar och, som det verkar, istället lägger allt krut på att uppdatera Facebook. Jag märker att jag ibland riskerar att falla in i det beteendet då det ffa är enklare att uppdatera FB via mobilen, än att blogga den vägen. Det händer, allt oftare, att jag på en hel helg inte ens har datorn igång hemma - mail och FB och webb i mobilen räcker långt. Mer "avancerat" arbete räcker det dock inte till.

Mina föräldrar har ju, som jag nog nämnt, äntligen flyttat in i en lägenhet istället för att harva runt i den stora villan som dels är på tok för stor för dem (läs: alldeles för mycket att städa för mamma som är 70) och dessutom har 3 våningar, ingen "hit" för pappa som har dåliga knän. I teorin så skulle de kunnat inrätta sig på "markplanet" men av olika skäl (tradition...) så har de envist vägrat. Till saken hör också att hela området "där barn jag lekt" är föremål för detaljplaneläggning i kommunen. Nåja, jag ska inte gå in på alla detaljer men det var varit och är en utdragen process. Och som vanligt så får ju min bror, såsom varandes "på plats", ta de största smällarna... Häromveckan när brorsan hörde av sig insåg jag att det var hög tid för ett besök i ursprungstrakterna och ett samtal med bror, telefon räcker inte riktigt till. Sagt och gjort, tågbiljetter bokades och jag gav mig iväg. Fick tillfälle till samtal med min bror (det visar sig att saker jag får höra i telefon av min mor inte alltid riktigt stämmer, vilket jag befarat en tid) och att bygga Lego med brorsonen (en försenad födelsedagspresent). Jisses - när höll jag på med Lego senast?!

En bieffekt av detta blev att jag, återigen, tog ett svep bland de prylar jag har kvar i föräldrahemmet. Det är inte mycket kvar nu som jag känner att jag har något större behov av att ha kvar i min ägo, några grejor borde gå att sälja men då uppstår problemet - baxa ner dem hit och sälja i Skåne, för att sälja något "på distans" känns lagom bökigt?! Har inte riktigt kommit i mål där med hur jag ska göra (det slutar antagligen med att även de prylarna hamnar i slänga-högen till slut). Hur som, en hel del hamnade i högen "att slängas" och vissa saker (läs: mina gamla dagböcker från tidiga tonår) följde med hem för att brännas, bokstavligen. Vissa funderingar vill man inte lämna kvar åt eftervärlden, så här 25-30 år senare. Jag är dock helt övertygad om att det fyllde sitt syfte då, att skriva ner tankar och funderingar! Skillnaden från bloggandet är ju att det jag skrev då, det var det verkligen inte meningen att någon annan ska läsa. Och nu är den risken eliminerad. Vi har braskamin och den har jag matat lite idag på förmiddagen.

När jag ändå var i farten här hemma så slet jag tag i ett par pärmar med utbildningsmaterial "tränare kanot steg 1" samt "steg 2". Sannolikheten att jag någonsin kommer att titta i det materialet igen är obefintligt. Det är nu förpassat till pappersåtervinningen. Likaså material från ett "hundrelaterat" projekt jag var inblandad i för några år sedan. Andra krafter har tagit över, det som behövde arkiveras rent formellt ÄR så vitt jag vet arkiverat, och har jag något nöje av mina gamla anteckningar etc, nä, tror inte det.

Det gäller att ta vara på de här rycken när de infaller, jag brukar ju konstatera att jag ÄR ekorre i tredje generationen (både mina far- och morföräldrar, samt mina egna föräldrar, var och är bra på att samla på sig saker - det kan vara "bra att ha", det är någon form av affektionsvärde förknippat med det osv osv). Jag har jobbat hårt med dessa tendenser de senaste 10 åren, begränsad av det utrymme vi trots allt har i bostaden. Det GÅR inte att bara spara, utan att kasta något!! Vid något tillfälle när jag nämnde det här på jobbet så var det en kollega som föreslog "jamen flytta till något större". Tja, det kanske hjälper - ett tag. Men sen har man fyllt det större också. Alltså - är det nog klart mer konstruktivt att se över mängden prylar. Det finns ju de som hävdar att "sånt man inte använt på ett år, kan man slänga". Mja, jag tror ALDRIG vi har använt stormköket som finns sparat från Bs tid som scout. MEN när man bor på landet, så vet man aldrig. Ett långvarigt strömavbrott - och det kan "vara bra att ha". Ett visst mått av "minnessaker" med affektionsvärde måste man också tillåta sig, menar jag. Men man måste också rensa med en viss regelbundenhet. Och det är inte det lättaste, för det tar både tid och kraft - och skapar högar/säckar att köra till återvinningsgården. Pust...

Full fart framåt!

I torsdags blev jag då avtackad med vederbörlig blombukett på klubbens årsmöte. Vi var hela 4 st som lämnade styrelsen vilket jag på ett sätt kan tycka är lite oroande, när det totala antalet är 7 (5 ordinarie + 2 suppelanter). Det blir dock säkert bra med de nya, så det är inte det jag oroas av, men varför väljer så många att lämna samtidigt...?

I fredags kväll "gjorde vi stan". Helsingborg har under en dryg vecka haft ett arrangemang som kallats "Drömljus" och vi passade på att ta en tur till den "stora staden", äta en bit mat och titta på en bråkdel (mer hann vi inte med, vi är ju med valp) av ljusinstallationerna. Ibland ska man ha lite tur också för på ett ställe passerade vi precis när ljus- och ljudspelet startade!

Lördagen gick för min del till stor del åt för hundträning... Baxade in mig och liten svart hund samt klubbkompisarna M (med hund E) samt J (utan hund) i bilen och körde till Hässleholm för ytterligare en lektion hos PT Petra. Ytterligare småfix att tänka på och jobba vidare med. Extern belöning visade sig tända Lazer rejält! Och jag måste lära mig att balansera belöningarna - jag är så inne på att belöna rätt beteende snabbt, snabbt, så det blir stressande både för mig och min hund... Man kan faktiskt låta hunden "välja" att göra rätt en lite längre stund, innan belöning kommer, ganska tidigt i inlärningen. Ja - man blir aldrig fullärd i den här verksamheten! Eftersom M är på väg mot lydnadsklass III så fick jag ju även med mig en del "så kan man göra när det blir dags" (eller när man känner att det är dags att träna något annat än att nöta ettan och appellmoment...). När jag kom hem, smet husse till skogs... och jag körde till Ica Maxi och handlade. Arbetsfördelning. ;-)

Igår blev det hastigt och lustigt agilityträning med bästa agilityträningskompisen L. Vi håller ju på med ett litet projekt med Lazer och vippen/gungbrädan, som han blev rädd för när han flög av den vid första klubbtävlingen förra året. Eller ja, lite oklart om det var han eller jag som blev räddast den gången, men MIN reaktion kan ha satt sina spår hos honom. Efter envist kämpande börjar vi nu känna att knuten håller på att lösas, och det är såna här dagar jag känner att "åh vad jag hade velat ha en vipp hemma" för då hade vi antagligen kommit igenom det fortare. Samtidigt är det en trygghet för mig (och Lazer) att ha L som medhjälpare, lugn och fokuserad och "på samma våglängd" som jag om hur det ska vara. Vi körde även lite "basic grids" (hoppteknik, "hoppa studs" säger man på hästspråk) och det största problemet där var att få Lazer att släppa ögonkontakten med mig och fokusera framåt... Men det gick, det med. Och det blev ännu mer uppenbart för mig att det har sina sidor det här med en mindre hund som man inte "ser" själv - JAG kunde ju inte kolla på om han tittade på mig, för då gjorde han det ju definitivt, utan jag var helt beroende av att L coachade; "nu". Ännu mer påtagligt blev det när jag tog ut gamle pensionerade Hampus och lät honom köra lite kravlös lydnad (han blev så glad för att få göra något för sina godisbitar). Det är en enorm skillnad på att ha en hund som har huvudet i höjd med min hand när jag går och en hund som är "därnere nånstans"!!

Medan jag var iväg så hade husse ägnat sig åt att röja i syrenhäcken på framsidan (jo, man kan göra sånt i februari när det är snö). 2 wachtlar hade "hjälpt till" att bära pinnar - och hålla koll på varandra... Vi fikade lite och sen tog vi en liten promenad med hela gänget ner till ån i närheten. Ingen strömstare gick att skåda, det är nog lite för mycket vatten för det, men Kompiz fick öva på att vara på promenad med resten av flocken, åtminstone delvis i koppel (på och i närheten av trafikerade vägar). Husse hanterade valp, jag hanterade 3 vuxna hundar. Och de betedde sig som de totalt glömt allt vad "koppelvana" heter.?!

Lite städning och fix hemma och sen var den helgen till ända... Det är VERKLIGEN inte svårt att få dagarna att gå!

Avveckling pågår

Under hösten drabbades jag ju av insikten att "jisses, så här kan jag inte hålla på längre". Jag vet inte hur mycket jag skrev här, men det var diverse händelser som tydde på att min hjärna började bli lätt överhettad. Så här några månader senare, när jag så smått börjat dra ner på mina engagemang, har jag funderat på om inte alltihop började redan förra våren och framför allt så slet det nog mer än jag trodde att det hela sommaren och en bra bit in på hösten var bussersättning istället för tåg som gällde till jobbet pga banarbete. Restiden enkel resa till jobbet förlängdes med 20 min. 40 min mer restid per dag är kännbart, när man redan har ett "tajt" schema.

Imorgon är det årsmöte på den lokala brukshundklubben. Jag lämnar posten som sekreterare efter 5 år. Ja, jag hoppar av mitt i en period, så det blir ett fyllnadsval efter mig imorgon. Igår skickade jag ett mail till mina "överordnade" i den verksamhet jag varit lite smått inblandad i inom distriktet och meddelade att jag kliver av även det uppdraget (även om det inte varit jättebetungande - fast jag har heller inte alls gjort allt jag velat eller borde ha tagit tag i där).

En annan sak som jag har kommit till insikt om de senaste dagarna är att jag nog måste börja planera in lite resor till Stockholm och mina föräldrar. Besöken där har periodvis varit väldigt, väldigt sporadiska och det känns inte helt bra. De blir inte yngre precis... Samtidigt så är jag inte jätteglad för att vara iväg hemifrån mer än nödvändigt (konsekvenser av den där perioden med mycket resande i jobbet?), framför allt inte på helger, men det får nog bli så. Lyckligtvis har jag ju en bror som finns nära föräldrarna, men det känns inte helt bra att han får ta "allt" heller.

Så - ska jag klara att hålla minst en helg varje månad "obokad" i år? Redan nu kan jag ju säga att maj månad skiter det sig i. Men det kan ju vara olika saker som är bokade. :-)

På mer kurs

Ja, så gick ytterligare en helg i hunderiet… Fick möjlighet att vara åskådare på en helgkurs i hoppteknik och det var mycket ”input” även för mig som inte ens körde hund. Lördagen var lååång (var hemifrån i 12 timmar) och söndagen något kortare, men då märktes det att hjärnan var ganska hårt belastad för redan vid lunchtid blev det lite sånt där ”vadå för något” när andra kursdeltagare frågade om ”vad sas nu egentligen” och ”hoppsan då – jag skulle ju ha filmat nu” när min träningskamrat L plötsligt var ”på banan”.

Nu ska jag/vi bara renskriva anteckningar, kolla på det filmade materialat och göra en plan. Eller nåt… Det var i alla fall givande och mycket att tänka på. Sen är man lite slut i både kropp och hjärna efter en sån här helg och även om vi har varit ”inomhus” så betyder det ju inte uppvärmt, så lite stryk har nog kroppen tagit av kylan. Jag har inga större problem att hålla mig hyfsat varm med kläder, men fötterna… Någon gång måste det gå att hitta kängor som faktiskt håller värmen, även om man inte rör sig? De flesta av mina fotbeklädnader är faktiskt införskaffade för att gå i, inser jag. Inte att stå eller vara stilla.

Det är såna här dagar som jag konstaterar att det är en himla tur (?) att jag har en husse till hundarna för det hade varit jobbigt att ha egen hund med när man inte ska ”använda” den.

Hur man får en helg att gå...

Hoppsan, man ska trycka på publicera också... Detta är alltså skrivet igår, måndag.

I lördags var det dags igen för ett lydnadspass hos vår PT Petra. Hon är fantastiskt bra på att hitta de där små sakerna jag behöver tänka på för att ”bra” ska bli ”ännu bättre” och få mig att känna att det som är ”bra” faktiskt ÄR det… Och jag blir så taggad till att träna ännu mer. Härligt!

I veckan så lossnade det i gripa-övningen som vi hållit på med sedan förra gången, det är så kul att se när polletten ramlar ner. Vi jobbade bl.a. lite med hur detta ska utvecklas och den lille svarte  var så söt när han ”fastnade” i tankeverksamheten och tittade bedjande på mig – vad är det du vill matte? Tanken är ju dock att han ska klura ut det själv så av mig fick han ingen hjälp. Då vände han istället blicken mot Petra; ”kan inte DU hjälpa mig när mattekärringen inte gör det?”. Sötnosen!

När jag körde hem började jag fundera lite på – hur stollig är jag egentligen som kör 50 min enkel väg, för att träna i en timme (och dessutom betala för det)?! Eftersom det känns som att det är värt varenda minut (och krona) jag lägger på det – antagligen inte SÅ stollig. Och – när jag började tänka efter, det är ju faktiskt mitt eget val vad jag lägger min tid och mina pengar på. Andra lägger sina pengar på shopping, skönhetsbehandlingar och frisörbesök, eller resor, eller att gå på krogen… Alla är vi olika, helt klart. Och tur är väl det – för hade det berott på mig skulle inte de stora shoppingcentren klarat sig särskilt länge. J

Igår planerade jag in ett kort agilitypass på klubben med bästa träningskamraten L. Nej, snöfall och blåst hindrar oss inte… Vi kämpar på med vippen/gungbrädan som är en liten nöt att knäcka för Lazer, det börjar dock likna något och jag funderar på hur jag ska kunna hitta ett sätt att träna på detta på hemmaplan, för det här skulle vi behöva köra dagligen under en period! Vi körde lite slalom också och här märks det att träning är färskvara – vad ÄR det med mig och mina hundar och de sista  portarna?! Lazer har, så vitt vi kunde påminna oss, inte haft såna problem med att ”göra klart” förut? Ok, nu blev mitt rörelsemönster lite konstigt i snön, men det ska ju egentligen inte ha någon inverkan (men har det, uppenbarligen, fortfarande – noteras till listan ”att träna på”). Vi tittade lite i kalendrarna på när vi kan få till gemensamma träningstillfällen framöver – och hur tävlingssäsongen ser ut. Jag hittade faktiskt ett tillfälle då det, med hjälp av en semesterdag, kan vara läge att kombinera agilitytävling och husvagnsutflykt! Dags att sätta sig med husse och planera. Snart kommer väl även propåerna på jobbet om att det är dags att sätta sommarsemestrarna…

Vinterjakt...

Igår var som sagt ett av få tillfällen som jag följer med på jakt dvs Ottos egentliga användningsområde. Samtidigt får jag erkänna att jag tycker det är oerhört häftigt att se jakthundar jobba med det de "egentligen" är avsedda för. Igår kom jag också ihåg att ta med mig kameran och även om det var "stora" objektivet på så var det ju låångt iväg. Men med pocketkameran hade det inte blivit ens så här mycket. Dessutom hade jag nåt skräp på linsen vilket jag inte upptäckte förrän jag kollade bilderna i datorn, lite surt (lärdom: gör rent när du packar ihop grejorna, klantskalle).

Först kom bocken, sedan geten...

... och en bra stund senare, i deras spår, en skällande wachtel. För den som inte vet så jagar alltså inte drivande jakthundar med syn utan ska gå i spårlöpan och, i wachtelfallet, skälla under tiden.

Host, host...

Hade jag varit hund hade jag ställt diagnosen direkt: Kennelhosta. Men på människa?? Nu har jag gått runt i 2 veckor och hostat, och hostat... Har 3 kuddar i sängen så jag sover praktiskt taget sittande och lika förb-at så hostar jag så jag vaknar själv och - antagligen - väcker både B och hundarna.

Börjar inse att det är dags att ringa "husläkarmottagningen" (vilket jag drar mig för i det längsta då mitt förtroende efter senaste besöket, också orsakat av hosta för ett par år sedan, är "sådär" - efter ett blodprov så konstaterade sköterskan att "nähä, du har inte lunginflammation i alla fall, tack och hej", den gången hostade jag inte så mycket på nätterna). Att ens försöka ringa och få en tid en måndag morgon känns som ett totalt meningslöst företag då de har telefontid i 30 minuter. Ja, det är som man säger - man ska vara frisk för att klara av att vara sjuk...

I helgen har jag förresten gjort något jag aldrig gett mig på förut - smörgåstårta. Råkade snubbla på ett recept i Coops "Mersmak"-tidning som gav inspiration (parmaskinkan blev dock utbytt mot Jamon serrano, eftersom all parma var slut i butiken). Om jag får säga det själv så blev det rätt hyfsat!

Lazer var med husse på fältjakt i lördags och hade enligt uppgift stått för flera harar. Duktig liten svart hund. Igår var det Ottos tur och på just den jakten blir jag "utkommenterad" som "målvakt" vid vägen - vilket den här gången var totalt meningslöst då drevet gick över vägen ett par hundra meter från där jag stod. Det var dock lite roligt att jag lyckades fånga de 2 rådjuren på bild - i synnerhet som den som stod på pass hävdade att hunden (Otto) "måste ha tomskällt". Icke, sa Nicke... Skallar Otto, så är det för att han har vilt framför sig i spåret. Bilder kommer...!

Badrumsträning

Så här på vintern när det är mörkt och kallt så förlägger jag en del hundträning till - badrummet. Det är enda stället i hemmet där det finns en i alla fall liten ledig golvyta (sedan vi byggde till) och går att stänga dörren (att försöka träna "ostört" med 2 andra hundar + nu en valp omkring sig, känns som en utopi).

Efter helgens besök hos PT Petra, fick vi ju med oss lite småplock som, mycket tacksamt, lätt kan pysslas med inomhus. Det är SÅ häftigt att se hur den lille svarte tänker, funderar och klurar på vad det är jag vill att han ska göra. Han gäspar, slickar sig om munnen. Tänker lite till. Provar. En av våra "knäckfrågor" håller nog på att lösas, det verkar göra susen att ta 2 korta pass med en liten paus emellan. Exakt vad det är går vi inte in på förrän jag ser om det verkligen "händer" men varje kväll har det känts som att det börjar lossna allt mer.

Igår drabbades jag även av ett akut huslighetsanfall (eller sötsug??) och bakade en kaka (tar man bort saffranet så funkar denna kaka utmärkt även resten av året), dumlemuffins och bröd (det receptet har jag inte hittat på nätet). Kakan får kollegorna vara med och äta i eftermiddag, muffinsarna hamnar på klubben ikväll och brödet - det äter vi själva. Jag tycker det är roligt att baka och visst är det väl godare med hembakt än "köbekagor"?!

PT

Under jullovet så bestämde jag mig för att nu måste jag få lite fart på mig och liten svart när det gäller lydnaden - framför allt så är det ju brukset jag vill köra och hur det än är så är lydnaden en väsentlig del även där, men även lydnadslydnaden lockar mig. Förutom agilityn då. Det är rätt roligt för här nere i Skåne så är det inte så många som vet att jag faktiskt har en bakgrund inom lydnaden o brukset. Hade man å andra sidan nämnt mig för agilitymänniskor i Sthlms-distriktet så tror jag inte det är sååå många som skulle känna igen namnet heller...

Sagt och gjort, jag behöver en spark där bak och därför bokade jag enskild tid hos vår favoritinstruktör Petra (som vi ju har haft på klubben några gånger nu för agilityträningens skull). Igår var det dags och vi gick igenom momenten i appellen. Det mesta funkade faktiskt över förväntan, tyckte jag, med tanke på hur lite vi faktiskt tränat det senaste... halvåret eller så. Det har blivit mycket agilityträning fram tills snön kom. Läggandet och inkallningen var riktigt bra (det är lite småplock och i synnerhet på läggandet så ska mina dk-n bort, de behövs inte visade det sig när jag fick "order" att hålla händerna i nederkanten på träningsvästen och titta rakt fram), i linförigheten är det en del småfix (bl.a. så ska jag INTE flytta med hunden...) och även på hoppet finns det lite att mecka med, han har lite svårt att lämna min sida när jag står still vid ett hinder. Vilket är lite naturligt med tanke på att i agilityn så gäller principen jag springer-du springer, jag stannar-du stannar! Framförgåendet har jag inte ens börjat på så där ska jag börja jobba med själva ståendet och apporteringen är ju ett "problem" sedan tidigare, så där fick vi också lite trix att pyssla med hemma. Det ÄR något med mig och apportering, för när husse kör dummy-apportering så går det finfint?!

Vi fick även med oss en del generella tips och trix att fundera på, bl.a. så är det ju faktiskt inte samma sak att "sitta upp" från liggande som att "sätta sig" från stående eller gående. Om man nu vill vara extra tydlig mot hunden.

Kul var det i alla fall och nu har vi som sagt lite att jobba på. Utöver det jag redan vet att jag behöver jobba med i agilityn.

Affektionsvärde kontra ekonomiskt värde

Egentligen har det pågått ganska länge, projektet "rensa bland de prylar som bor hos mina föräldrar". I och med att de under hösten börjat flytta till lägenhet (även om huset kommer att finnas kvar inom överskådlig framtid) så blir det mer och mer påtagligt att det här MÅSTE göras. Man kan, om man vill vara rationell, konstatera att saker som aldrig har flyttat med mig från föräldrahemmet alternativt hamnade där i samband med min flytt till Skåne för drygt 9 år sedan, knappast är något jag har något överhängande behov av. Men så är det ju det här med "affektionsvärde". Jag har VÄLDIGT svårt att tänka mig att kasta böcker, till exempel. Står i begrepp att försöka sälja ett antal hästböcker till en kollega med ridande dotter i lämplig ålder. Då kommer de åtminstone till någon nytta. Har en låda med andra "ungdomsböcker" som jag också ska försöka avyttra. Sen har jag ett antal hyllmeter med böcker som jag definitivt inte har "behövt" under de här åren - men...

I gömmorna dyker det givetvis upp sådant som skolfoton och skolkataloger. Ja, dessa sparar jag. Någon form av historiskt värde har de för mig, även om vi kanske inte riktigt kan prata om affektionsvärde? Det kan vi däremot göra när det kommer till den ihopklistrade porslins-kanin-sparbössan... Ja, den har varit i bitar, men den ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Sen är det sånt som man borde kunna sälja. Lundbys dockhus har samma planlösning idag, visserligen är tapeterna annorlunda och möblerna också - men 70-talet är ju på väg tillbaka så snart är det nog inne igen! Mina gamla ridstövlar har jag börjat inse att jag nog kan överväga att sälja. Sannolikheten att jag kommer upp på en hästrygg igen är inte stor. Inte för att jag inte vill, utan för att tiden inte finns. Jag hittade även gamla "Game&Watch"-spel och där visade det sig att det finns en samlarmarknad. I synnerhet som jag har kartongerna kvar så borde det gå att tjäna en slant på dessa. Meeen - så var det ju det där med nostalgin, affektionsvärdet eller vad man ska kalla det!!

Vid mina senaste besök hos föräldrarna har jag ju lastat med mig en del grejor för vidare sortering och utrensning på hemmaplan. Ibland är det liksom lättare att dyka ner i kartongen hemma och slänga i soporna, än att göra det hos föräldrarna?! Under helgledigheten åkte ett antal gamla fickalmanackor, vykort och brev. Ja, det finns väl någon form av historik/tidsdokumentation i sådant också men... Det gäller att passa på när andan faller på. Det jag fortfarande inte klarat av att kasta är mina gamla träningsdagböcker från kanottiden. Jag har också drösvis med gamla träningsprogram m.m. - noggrannt insorterade i pärmar. Dessa lär jag inte heller "behöva"... Men just nu står de pärmarna bra där de står.

Det ligger nog något i det där som vissa säger, man ska flytta med jämna mellanrum. Men nu trivs jag/vi bra där vi bor så det känns inte aktuellt. Däremot borde man nog vara bättre på att, åtminstone en gång om året, röja igenom skåp, lådor och hyllor och rensa bort det som kan rensas bort...

Och så är allt som vanligt, nästan

Idag var det bara att masa sig tillbaka till jobbet. Att stanna hemma och vara sjuk var inte ett alternativ - dels känner jag mig inte sjuk nog för det, dels hade ju ingen trott på att jag verkligen var sjuk, när alla vet att det finns en valp i hemmet...

Efter arbetsdagens slut har vi (dvs jag och/eller husse):

lekt med valp (båda)

promenerat med vuxna hundar (jag)

lagat mat (husse)

vikt och lagt undan tvätt (jag - snacka om Sisyfos-arbete), kört tvättmaskin och hängt upp ren tvätt (så det blir mer att vika...)

ätit den lagade maten (båda)

tränat lite i badrummet med den lille svarte - fick för mig att lära in targetstick och antingen har jag gjort ett försök tidigare eller så fattade han väldigt snabbt?

tittat lite på TV

tömt kameran på valpbilder:

 

Och nu är det snart läggdags...

Host, snörvel

Imorse vaknade jag med en stor nysning. Tidigare i veckan har jag känt lite "kli i halsen" men trodde att jag lyckades mota Olle i grinden medelst färskpressad apelsinjuice. Fel-fel-fel... Nåja, så där särskilt sjuk är jag egentligen inte, mer än att näsan rinner och som vanligt har bacillerna satt sig på stämbanden så jag låter lite lätt whiskybeslöjad - dock stundtals uppblandat med en Karl-Bertil Jonsson i målbrottet?!

Igår blev det ett agilitypass på klubben med träningsgruppen, inga jätteavancerade övningar stod på programmet men det var nog ganska bra det för jag tror att de flesta av oss legat lite i ide under december sedan snön kom. Otto gick över förväntan med tanke på att vi knappt tränat alls sedan kursen i början av november - det har ju varit jakt och den prioriteras givetvis under säsong. Lazer gick ungefär som jag väntat mig men när vi kommit igång lite (och jag belönat "svårigheten") så gick han också riktigt fint! Han har fortfarande inte riktigt "drivet" på hinder även om det inte är något fel på farten (men ibland går det fortare att springa vid sidan av än att hoppa över, tycker han). Vi hade fantastisk tur med vädret och solen orkade igenom molnen så det blev några härliga timmar. Under fikandet efteråt kom tävlingskalendern fram så nu börjar vi så smått planera...

På kvällen var det middag hos husses föräldrar, men eftersom Hampus hade varit lite krasslig sedan i fredags vid lunchtid (allmänt hängig, ville knappt gå ut - men han åt och drack i alla fall) så avvek vi tidigt. Döm om vår förvåning när vi kom hem till en nästan helt normal gammelhund?! Skönt i alla fall och idag är han vad vi kan se sitt vanliga jag.

Idag bestämde jag (!) att vi skulle köra och byta det regnställ jag gav husse i julklapp - naturligtvis var jag lite snett på det med storleken. Det slutade med att vi kom ut med en vinterjacka (för "finbruk") istället, men det behövde husse också så det blev ju rätt bra. Sen skulle vi köpa nya kolfilter till köksfläkten på Ikea. Jag hade kollat vad fläkten hade för artikelnr innan vi körde hemifrån och knappade på pekdator på Ikea, fick upp ett filter och vi hämtade ut 2 st på varuutlämningen. "Konstigt" sa husse, "kartongerna känns större än vanligt". Medan vi körde mot svärföräldrarna (för att fika lite på rester, typ) surfade jag i mobilen och konstaterade - fel filter. När vi var färdiga med svärisarna blev det alltså tillbaka till Ikea och byta filter. Suck...

Väl hemma tog jag ut grabbarna grus på promenad och känslan att Hampus är återställd kvarstår. Så skönt. Han närmar sig ändå 13 år så man blir ju lite orolig.

Ja, och så gjorde jag faktiskt en liten redigering av "bloggar jag följer" här bredvid. Bloggar som inte uppdaterats på ett år har jag helt enkelt tagit bort. Jag VET att det finns bra anledningar i åtminstone ett fall men ändå. Hoppas ni som drabbats inte tar illa vid er. Det är inget personligt men jag tycker det är roligare att länka till något som i alla fall uppdateras någon gång ibland.

Nytt år...

... nya möjligheter, brukar man ju säga. Eller som en vän på Facebook uttryckte det: Nytt år, samma gamla möjligheter, nya lösningar?

Jag har nu gått hemma och "skräpat", valpledig som jag är, i 1½ vecka. Som vanligt hinner jag inte alls alla saker jag hade hoppats på, för man har fullt upp med en valp i huset! Den här gången var jag nog ändå lite mentalt förberedd på att INTE hinna en massa mer än vanligt.

Julen ramlade förbi och på annandagen hade vi det rätt jobbigt. Husse och Otto var på traditionsenlig annandags-jakt. Vad som dessvärre verkar bli en tradition på just den marken på just annandagen är att Otto glömmer att han är av en kortdrivande ras och blir borta länge. Ifjol handlade det om ett par-tre timmar. Den här gången blev det längre än så... Jag tror det var första gången husse fick ta till pejlen och köra och leta upp hunden, bokstavligen. Normalt sett är Otto duktig på att hitta tillbaka men den här gången ville det sig inte. Troligtvis mådde han inte helt bra, när han kom hem efter att ha varit ute i 9 timmar och inte ville ha mat, blev vi lite misstänksamma. En kvart senare kräktes han i hallen, och det som kom upp var INTE hundmaten han fick till frukost. Troligen har han försökt "stärka sig" på vägen med slaktavfall eller något liknande. Senare på natten fick jag göra en utryckning och släppa ut honom också, så magen var inte riktigt i toppform. Lite stel och halt var han också, men det har släppt ganska bra nu, en dryg vecka senare.

Jag och hundarna har varit på utflykt och tränat lite på Laholms BK, vår träningskompis L har ju flyttat och har gått med där också eftersom det är närmaste klubb för henne nu. Lite miljöombyte skadar ju inte... Vi körde lite "rundbana" och några handlingsövningar, och så fick Lazer träna vippen. Den har det liksom gått lite troll i känns det som, efter den flygtur han tog i våras. Men vi kämpar på!

Nyåret klarade vi också bra, det smälls som tur är inte så mycket här i vår ände av byn, annat än vid själva tolvslaget. Liten 10 veckors Kompiz sov sig igenom smällandet. Otto skällde på smällarna. Lazer och Hampus brydde sig inte synbart, vilket är skönt med tanke på att Hampus alltid har varit något skottberörd.

Idag har jag och hundarna varit hos fd arbetskamraten K utanför Perstorp, som bor på makens föräldragård - med vidhängande skog. Trevligt att kunna lägga spår på deras "bakgård" och sen gå in i köket och fika... Lazer fick ett spår med apportpinne - vinkel - leksak- vinkel och apportpinne kombinerad med leksak (jag har flätat fast lite fleece vid en apport). Han markerade fint på första apporten och vinklarna hade jag "minerat" med godis, fortfarande i akt o mening att sänka hastigheten - benen går ibland lite fortare än näsan och hjärnan, framför allt i vinklarna...
Ks hundar fick givetvis också spåra, det gick bra för dem med trots långt uppehåll mellan "träningstillfällena".

Nu är det inte så mycket kvar av ledigheten men några dagar till är det innan vårterminen börjar på jobbet...

God Jul!

För en vecka sedan hämtade vi hem en "för tidig julklapp" - flocken har utökats med en wachtelvalp. Vi kallar honom Kompiz (i bästa "dansbandsstil" som H uttryckte det - stavas Lazer med z så...), på pappret heter han Mjöåns Kaakaa (efter fotbollsspelaren Kaká...).

Det är pigg krabat som, precis som valpar brukar, vänder upp och ner på allt. Han sover i alla fall sött om nätterna och det är ju tacksamt. De vuxna hundarnas omdömen är väl skiftande, Otto håller vi - visa av erfarenheten - på behörigt avstånd tills han växt till sig lite, Hampus surnade till när han blev biten i näsan och Lazer försöker emellanåt leka med lillebror men det går "sådär" (Lazer tror nog att han är en wachtel, det är mycket skall i lek så det blir nog bättre när Kompiz växt till sig lite), dessutom är ju inte cockern sötast i familjen för stunden vilket han verkar vara medveten om?!

Nu går vi in i julefrid här.

God Jul på er alla!

Fullt upp trots lågsäsong

Eftersom snön la sig djup så har det inte blivit mycket hundträning - men det går ju att hålla sig sysselsatt på andra sätt, inte minst när man försöker beta av föreningsgrejor som blivit liggande.

Ett par veckors träningsuppehåll fick dock räcka, så till slut bokade jag och träningskompisen L in oss för en timme i träningsladan hos Petra Nilsson Lindström - www.dogpromotion.se

Idag var det dags och det var riktigt skönt att ha torrt underlag under skor och tassar, ingen blåst och inget regn... Vi grejade lite med vippen för Lazers del, lite svängar och kontaktfält samt platta tunneln och vi körde våra hundar växelvis så att en fick träna och den andra fick vila, ungefär en halvtimme var blev det nog. Och det räcker gott. Sen kan man ju ifrågasätta om det är smart att köra en timme i vardera riktningen för att träna en timme, men idag kändes det HELT okej! Tack Petra för att du finns och gjort iordning en så fin träningsanläggning!

Igår hade jag avslutning på min valpkurs jag har hållit under hösten och det blev en glest befolkad historia - en som redan från start meddelat att den inte kunde sista gången, en familj som var bokstavligen insnöad och en hund som var dålig i magen. Två deltagare kvar, alltså... Nåja, jag har lovat dem en återträff längre fram i vår eftersom vi inte lyckades spåra förra helgen.

Efter dagens träningsutflykt så var det "julmys" på klubben. Lussekatter och allehanda mjuka mumsiga kakor, och julklappsspel. Vi var inte så många, men det var trevligt! Och jag behöver inga mer kakor idag i alla fall...

Som ett julkort...

Idag körde vi upp till Klåveröd, uppe på Söderåsen, och gick en hyfsat lång promenad. Det var som att promenera runt i ett julkort, snötäckta granar och solen tittade till och med fram. Jo, faktiskt riktigt vackert! Alldeles ensamma var vi också, även om en parkerad bil och spåren av 2 människor och 1 hund (eller 2, lite svårt att avgöra) pekade på att där fanns fler promenerare ute på slingan vi gick.

Det är inte många gånger på ett år som vi har sovmorgon i den här familjen och går en gemensam långpromenad på det här viset... Kändes lite ovant!

Igår var det julbord med firman där husse jobbar, vilket inkluderar respektive. Jag konstaterade att det är 10 år sen jag var med första gången. Och när man är ute på lokal med annat folk än det som ingår i den egna "gruppen" så funderar jag ibland lite på - men vad har människor på sig...? Börjar jag månne bli gammal...?

Böcker, 1 ljud och 3 pappers...

Häromhelgen åkte jag ju upp till Sollentuna och mina föräldrar. På resan hade jag med mig Anne och Even Holts "Flimmer" som ljudbok. Jag gillar ju Anne Holt och hennes bror kompletterar helt klart med mycket fackkunskaper på det medicintekniska området. I inledningen görs en i mitt tycke lite väl ingående beskrivning av hur en hjärtstartare opereras in i en patient (som naturligtvis avlider lite senare)... Spännande, absolut. Lite rörigt dock, jag insåg att ljudboksformatet den här gånen inte riktigt funkade för mig då det är många personer och framför allt - hopp i tiden. Kasten mellan förflutet och nutid blev lite svåra att hänga med i, faktiskt.

Ungefär samtidigt läste jag, som "pappersbok", Lars Keplers "Paganinikontraktet". En av mina kollegor suckade högljutt när jag satt med den på tåget och menade att den var ju såååå dålig. Nja, det vet jag väl inte - men lite väl... "extra allt" liksom. I efterhand har jag läst ett par "riktiga" recensioner där åtminstone någon påpekade att paret bakom Kepler själva sagt att de ser mycket amerikansk action på film, vilket lyser igenom. Jo, precis. Det är båtjakter och biljakter och till och med helikopterjakt... Typ. Jag vet inte riktigt vad jag tycker - men jag lär läsa nästa del också...

Hemma hos föräldrarna hittade jag också några av Karin Alvtegens böcker. Gav mig i kast med "Svek". En ganska skruvad historia om hur 2 personers vägar av en slump korsas... och hur andra människors val har påverkat och kommer att påverka dem. Ganska tidigt anar jag att saker inte riktigt är som de verkar och att det här kommer att... ta en ände med förskräckelse. Relativt snabbläst bok. Tacksamt i förhållande till alla 500-sidors tegelstenar!

Och nu senast blev det Camilla Ceders "Babylon". Ceder låg ju i den där kassen böcker jag fick förra sommaren och har stått med på listan "läsa mer av" sedan dess. Nu hittade jag hennes andra bok på biblioteket och den var helt godkänd... Det enda jag kan bli lite trött på är alla dessa manliga kommissarier med "commitment issues"!

Och där var november över - nästan

Sista dagen i november - igår dalade några försiktiga snöflingor ner men det blev inte något kvarvarande av det. Jag är kluven till vinter och snö - visst kan det vara vackert, man slipper mycket "skräp" som kommer in med hundarna när det är några plusgrader och slaskigt, MEN det ställer också till en massa problem i trafiken och man kan inte träna hund (eller sig själv - om vi pratar om att ta fram löparskorna, vilket jag fortfarande inte kan göra pga hälsporren) som man vill.

Jag har nog sällan producerat så få inlägg som jag har gjort den senaste månaden, sedan bloggen blev till. Det finns många anledningar till detta men den allt genomsyrande just nu är helt enkelt att jag inte orkar. Jag orkar väldigt lite överhuvudtaget. Jag förstod nog inte riktigt hur energikrävande det kan vara att byta arbetsuppgifter internt! Visst, det är ju inte som att byta jobb fullt ut, men att hamna mitt i något som jag inte kan ett smack om var tuffare än jag trodde. Faktiskt...

Energin för hundträning har därmed inte heller varit på topp utan det har blivit ganska sporadiskt med den varan. Den egna träningen i löparskorna ligger ju på is sedan länge, i väntan på att hälsporren ska läka...

I helgen blir det till att leta fram adventsljusstakarna.

Varför är det så....

... ont om Q, fanns det en bok som hette när jag växte upp. Författad av Hasse Alfredson och den lästes även av honom på TV....

Dagens fråga är dock: Varför är det så nervöst att köra in på bilprovningen? Jag har, de senaste 10 åren, hållit mig med relativt "nya" bilar, som lämnats på service enligt konstens alla regler och jag kan faktiskt inte påminna mig att jag har åkt på en ombesiktning på väldigt länge. MEN. Det spelar liksom ingen roll. Lika förbaskat är det väldigt, väldigt nervöst att sitta och vänta medan teknikern går igenom min bil. Idag var det första gången för den "nya" bilen och det gick finfint, så nu är det bara att rulla på ett år till. :-)

1 tävling, 2 tävlingar, 4 stygn bort...

I lördags hade vi klubbens årliga appelltävling och "som vanligt" hade jag hand om spåren som bitr tävlingsledare. "Som vanligt" var det ett visst frånfall av tävlande så på tävlingsdagens morgon var det bara 7 (av 11) spår som behövde gås ut. Sen var det 2 som bröt av olika skäl och så var dom bara 5 till lydnaden. Dessa överlät jag till bTL sök/rapport att kommendera och ägnade mig istället åt att fotografera. Kom hem med ca 750 bilder i kameran. Hoppsan.

I söndags hade vi lydnadstävling där jag var tävlingssekreterare. 25 ekipage och vi var klara vid lunchtid, även fast vi inte började förrän kl. 9.

Därmed var årets funktionärsuppdrag avslutade.

Igår var det dags att göra ett nytt försök med att bli av med Hampus stygn. Veterinären konstaterade att det fortfarande inte såg helt läkt ut, men 2 av 3 stygn hade försvunnit på något vis (hmm...) och det kvarvarande satt så löst då det gjorde knappt någon nytta ändå. Eftersom Hampe var så lugn och stillsam så tog han väck både det stygnet och de 3 som satt på andra ögonlocket utan att ens ge något lugnande. Skönt! Snabbt och lätt.

Nedräkning

Om ca 1 tim och 20 min ska jag och Hampus infinna oss hos veterinären för att ta bort stygn. Vi befriade honom faktiskt från tratten redan igår kväll, han har inte verkat särskilt irriterad så förhoppningsvis gjorde det inte någon större skillnad. Mer än för välbefinnandet hos resten av flocken här hemma, så väl två- som fyrbenta! Helt ärligt tror jag att alla utom trattbäraren själv har haft ganska jobbigt med tratten. Jag (och husse) har fått den i knävecken alltsomoftast, Otto och Lazer har blivit "påkörda" - och åtminstone Otto har då blivit rätt så irriterad.

Jag har "dealat" lite med min chef och gjort en hel semesterdag till två halva, så det känns lite ovant att lalla runt hemma och faktiskt inte BEHÖVA jobba på distans medan jag väntar på att köra iväg. På fredag kändes det som att det är lämpligt att kolla över alla spår inför lördagen (jag förstår inte varför vi gjorde en sån tankevurpa att vi la appelltävlingen en lördag), så där går den andra halva dagen. Behöver jag säga att min chef är fantastisk? (Han borde nog varit omnämnd i det där inlägget om Dessa fantastiska män som jag skrev häromsistens, inser jag precis nu.)

Igår flaggades det på jobbet för att vi om en vecka dvs på måndag, ska få information om "förändrat arbetssätt och organisation". Lite orolig blir man ju, eftersom den avdelning jag tillhör var den enda som gick helt "orörd" ur den förra "organisationsjusteringen". Ack ja...

Kurs, kurs, spår...

Helgen har varit fullbokad "som vanligt". Återigen konstaterar jag att det är tur att jag har en sambo som, åtminstone under jaktsäsong, är lika mycket uppbokad och iväg som jag!

I lördags hade vi heldagskurs på klubben med Petra Nilsson som instruktör/inspiratör/pådrivare... ;-) Det var fjärde gången vi hade Petra och åtminstone jag trivs bra med hennes metodik och tankar kring hundträning. Eftersom vi var lite färre än tidigare gånger så frågade jag träningskamraterna om det var OK att jag körde båda hundarna - husse var nämligen på älgjakt, och eftersom det finns jämthund i älgjaktlaget så var Otto "ledig" i lördags. Jomenvisst, sagt och gjort... Behöver jag säga att jag nog var tröttare än hundarna på kvällen!? Vi trimmade framförbyten och tittade lite på bakombyten - där visade det sig att majoriteten av gruppen (inkl jag och liten svart - däremot Otto visade sig vara bättre på bakombyten än jag själv trodde!) behöver mer grundträning så där reviderades planen lite och vi körde på med mer framförbyten. Sånt gillar jag - att man inte räds att "tänka om" som instruktör!

Igår var det hålla kurs som stod på programmet, min lilla valpkurs som var mindre än vanligt då det bara var 4 som kunde komma den här gången. Det är härliga valpar med mer eller mindre att "jobba med", men helt sunda och normala (att en labbe t.ex. är mattokig är ju inte så konstigt...).

Efter kursen skulle jag och en av spårläggarna ut och sätta ut markeringar för appellspåren på lördag. Numera är det ju spårläggare även i den klassen men man måste ju ändå ha markeringar att "hålla sig till". Ett gäng var ute i lördags och gjorde 8 av 12 spår och så tog vi resten igår. Klart på en timme - skönt när man "kan" markerna och inte behöver krångla så mycket. Konstaterade när jag rotade runt i datorn efter tidplan att jag har hållit på med den tävlingen sedan 2007... (med undantag av ifjol då jag, som den minnesgode läsaren vet, själv deltog)

Körde på ett tag till efter spårläggandet och passade på att träffa träningskompisen L och köra lite vipp med liten svart hund bl.a.

När det var klart körde jag hem och insåg på vägen att nu kom straffet från lördagen. En sak jag har svårt att lära mig, i synnerhet så här års när det inte är särskilt varmt, är att det inte räcker att se till att hundarna har vatten under en heldagsövning. Man måste dricka själv också!! Det glömmer jag väldigt lätt och då kommer huvudvärken som ett brev på posten. Hem, dricka ett stort glas vatten och stoppa i sig en tablett (jag gör inte gärna det men i vissa lägen är det nödvändigt) och inta soffläge. Tills husse kom hem från vildsvinsjakt med Otto.... Då började det släppa tack och lov.

Sen blev det inte mycket mer gjort igår - mer än att göra en preliminär tidplan för spåren då.

Och nu - är det måndag och jobb som gäller!

En relativt lugn helg. Eller?

Den gångna helgen var med mina mått mätt ganska lugn. Någon annan skulle säkert säga något annat...

I lördags var det rallylydnadstävling på klubben. Eftersom jag inte har engagerat mig i den verksamheten på något "officiellt" plan så hade jag inget egentligt uppdrag att utföra - mer än att jag hängde på mig kameran och agerade fotograf under dagen. Det i sig var ganska så "soft" jämfört med det "normala" när vi har tävlingar - jag brukar ju fara runt som en skållad iller i rollen som "alltiallo" på agilitytävling, eller tävlingssekreterare eller biträdande tävlingsledare på lydnads-/eller brukstävlingar.

Igår, söndag, var det minus 6 grader när vi steg upp. Hualigen, med tanke på att jag skulle ha valpkurs på förmiddagen. Men när solen kom upp blev det ganska drägligt och valpar och valpägare behövde inte frysa allt för mycket.

När jag kom hem bestämde vi oss för att köra till skogs och gå en promenad med våra egna hundar. Det är inte SÅ ofta som vi hinner promenera tillsammans, jag och husse, så det är trevligt när det händer!

På kvällen hade jag sen lovat att ställa upp som domare när Ängelholms Hundungdom hade klubbtävling i agility. Är jag inte på den egna klubben så är jag på grannklubben?!

I det stora hela kändes det i alla fall som en ovanligt lugn helg. Nu ska vi bara ta oss igenom november också, så kanske det blir lugnt på riktigt sen (lagom till jul...).

Kanske hade det varit enklare med...

... guldfiskar? Eller något annat husdjur/fritidsintresse än just hundar?

Hampus opererades ju i tisdags. Samma morgon upptäckte jag att Otto var halt. Hur man nu lyckas bli det över natten, såg inga sådana tendenser i måndags kväll. Att försöka vila den hunden är inte helt lätt, kan jag ju säga!

Så, nu är det rena sjukstugan och kalabaliken här hemma.... Hampus är inte särskilt brydd av att ha tratt och kör omkring med den som om värsta ångvälten. Otto gillar INTE detta och morrar irriterat när trattkantarellen kommer i närheten. Jag tycker ju inte heller det är jätteballt att få tratten i knäveckan så jag kan förstå honom. Lazer verkar vara inne i nån "testa gränserna period" mitt i allt detta så idag när jag släppte ut honom och Otto så trodde jag nästan det skulle sluta illa. Lyckligtvis fick jag stopp på dumheterna verbalt innan det "smällde". Pust, suck och stön...

Vem har sagt att det ska vara enkelt, liksom?!

Kvällens aktivitet har annars varit månadstävling på klubben. Ett helt ekipage i brukslydnad fick jag agera domare åt... Sen blev det fika och lite assistans på kansliet där det pågick förberedelser för rallylydnadstävling på lördag + utskick av PM för appelltävling om dryga 2 veckor.

Dessa fantastiska män...

Idag vill jag hylla vår "husveterinär" Henrik Björkenfeldt på Djurkliniken Ängelholm. Hampus har, med ålderns rätt, lite knutor här och där. Vi har kommit överens om att så länge de inte stör, så rör vi inte i dem. För ett tag sedan konstaterade vi att det satt en knuta på ögonlocket som dock inte verkade störa ögat. För en vecka sedan noterade jag att den växt, och växt "inåt" så om den inte redan irriterar - så kommer den snart att göra det. Idag var det dags att operera bort eländet och jag lämnade in Hampus imorse. Strax innan jag återvände till kliniken i eftermiddags ringde Henrik, eftersom han själv var på språng och inte skulle vara med och lämna ut patienten, och informerade om att han hittat en liknande knuta på insidan av ANDRA ögats övre ögonlock, som varken jag eller han uppenbarligen sett tidigare. Jag kände mig så klart som en usel matte.... Hur som helst, den var också bortopererad. Gilla på det, lika bra att ta väck eländet när hundstackarn ändå var sövd!

Förutom Henrik, så finns det några till som ALLTID ställer upp när jag/vi ringer:

• grabbarna på Mekonomen/Bilhjälpen i Östra Ljungby...
• kiropraktor Per Wintmo i Helsingborg

Ja, dessa fantastiska män... och så husse så klart, som den här veckan är på jobb på annan ort. Lite ovant, eftersom det brukar vara jag som är på tjänsteresor i den här familjen.

Och så blev det... lite lydnadsträning?!

Ikväll var det en tur till klubben som gällde och efter att ha tränat lite slalom och balansuppfarter med Otto fick jag för mig att träna lite lydnadsmoment med nämnde hund. Med tanke på hur lite han egentligen är tränad i sånt, är han förvånansvärt duktig. :-)

Sen tog jag ut liten svart, och under tiden som jag bytte hund dök det upp en "nybörjar-kurs-deltagare" och då ville jag inte störa bland hindren utan omstrukturerade raskt min träning även med Lazer till - lydnad. Lite fritt följ/position och apportering fick det bli. Det sistnämnda har vi inte tränat på bra länge och det gick förvånansvärt bra, 4 fina hämtningar blev det. Avlämningarna lämnar fortfarande en del övrigt att önska och vi kör med den fleeceinpackade apportbocken. En hel del kvar att jobba på där alltså, innan det är tävlingsmässigt "färdigt". Men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle surfa in på SBK-tävling och kolla appelltävlingar under våren... Ska "bara" hinna spåra också!?

Idoler?

Kan man ha såna när man har fyllt 40...?

I så fall så ligger "farbröderna" i Galenskaparna & After shave med på min idol-lista! När jag fyllde år i våras så fick jag en finfin present - ett paket med dessa herrars 30-års-jubileumsföreställning, hotellövernattning och 3-rätters middag. I fredags var det dags och vi hade tagit semester (ja, B hade ju haft det hela veckan eftersom älgjakten började) och rullade iväg lite lagom mitt på dagen.

Boendet och middagen var på Gothia Towers och maten var helt klart något av det bästa vi ätit på länge. När det gäller föreställningen så - ja, det var länge sen jag flinade så oavbrutet i typ 3 timmar. :-) Första akten var, inte oväntat, lite vassare för där kom ju de verkliga klassikerna ur Macken, Cyklar och Stinsen brinner... Men även andra, där det dök upp nummer som var helt nya för mig, var klart underhållande.

På lördag morgon - hotellfrukost och sen rullade vi hemåt.

Nu får det vara nog med utflykter för ett tag, det har varit lite mycket ett tag...

Timeout-varning?

Nu har jag ju ingen aning om vilka som läser här, så följande inlägg riskerar kanske att skapa oro i bekantskapskretsen... Men den smällen får jag ta.

De senaste veckorna har jag ju brottats en del med funderingar på mitt engagemang i föreningslivet. Kanske är det dags för en "timeout" från de löpande uppgifterna (såsom styrelsearbete) och att endast göra enskilda nedslag i verksamheten (såsom tävlingssekreteraruppdrag)? Det tål onekligen att funderas på. Inte minst som det bara är att inse att byte av uppgifter på jobbet betyder ökad "mental stress"...

Nåja, vi får se var jag landar i mina tankar och beslut.

En heldag på agilitytävling...

... har jag haft idag. Det blir så, när man tävlar i flera klasser...

Dagens arrangör hade haft vänligheten mot oss tävlande att börja med första banvandring först kl. 09.45 så för en gångs skull behövde man inte köra hemifrån i samma tid som när det är jobb (eller tidigare). Nackdelen med detta är ju - givetvis - att tävlingen drar ut längre på tiden i andra änden, dvs eftermiddagen. Jag säger inte att det ena eller andra är bättre, i synnerhet som jag ju just nu tävlar en hund i en klass 1 och en klass 2-klass, samt en i bara en klass 1...

Först ut var Otto i agilityklass 1. Här jagar vi den sista pinnen för uppflyttning (som jag klantade bort i Halmstad för en månad sedan) och - det är ju som förgjort?! Exakt vad som hände idag kan vi lämna därhän, och även mina funderingar om orsakerna till detta. Tappat fokus kan vi sammanfatta med och där var det loppet kört.

Hade sedan en ganska bra stund på mig att ladda om för Lazers hoppklass 1. Det var en till synes enkel bana - dock var det nog många som på banvandringen bedrog sig och trodde att slalomingången var "lätt". Hopphinder och slalom rakt efter varandra är inte lätt, hävdar jag. Det enda hunden ser är EN pinne... Liten svart hund satte ingången men trasslade sen till tassarna och missade andra porten och hamnade i tredje, liksom. Det krävdes ett par försök innan vi var klara med det hindret (och jag TROR att vi bör ha varit diskade redan då, eftersom han även tog några portar "bakåt" när vi gick tillbaka för att börja om). Sen gasade vi på och det gick, om inte som en dans, så i alla fall fort och ovanligt fokuserat för att vara på tävling. Han sprang förbi 2 hopphinder men jag ser ingen anledning att ta tillbaka och ta om (och i värsta fall sänka farten och glädjen) utan så länge han springer i rätt riktning så kör jag på i det läget, så även idag. I princip så sprang vi faktiskt hela banan som den skulle tas, med de 2 missade hindren då. Det tar sig... Nästa säsong så!!

Sen blev det väntan... Prisutdelning för klass 1 och där var dagens höjdpunkt klubbkamrat E som ÄNTLIGEN fick till det och tog en pinne. H*n har varit svindlande nära ett par gånger tidigare (0,07 tidsfel, 0 fel men inte tillräckligt många pinnar delades ut osv) men nu var det äntligen dags.

Efter prisutdelningen drog klass 2 igång. Jag och klubbkompisen L som är uppe i hopp 2 hade ganska höga startnummer. Banan verkade inte på något sätt omöjlig och det var ganska många nollor redan innan det var vår tur. Otto trasslade också in sig i slalom (han missade dock redan på ingången) och sen var det en sekvens där jag helt enkelt "tappade bort" honom. Men, vi kom i mål - om än med 10 fel (och troligen tidsfel, jag har inte kollat resultatlistan).

Det har blåst halv storm hela dagen men det har i alla fall inte regnat... :-)

Att ro båten i land...

Apropå det där med att säga nej, prioritera sig själv osv - har man tagit f-n i båten får man ro han i land, finns det väl också ett talesätt som lyder? Eller i alla fall något ditåt.

Alltså har jag tillbringat 2 kvällar denna vecka i föreningslivets tjänst - igen. I onsdags var det målstyrningsseminarium i SBK-distriktet. Detta var både nyttigt och intressant - MEN jag blir så ledsen över att det känns som att det bara är jag i klubben som "bryr mig" om dessa frågor. Det känns som att de flesta andra tycker att vi kan köra på "som vi alltid har gjort". Tyvärr är det nog bara att inse att nej, det kan vi inte. Omvärlden har förändrats och då måste vi göra det också! Att det ska vara så svårt att se... och att det ska vara så svårt att inse att vi MÅSTE sätta lite "vågade" mål för att utvecklas? Jag fick en idé om ett mål som jag misstänker kommer att bemötas med "är du dum eller, det kommer aldrig att gå". Har man den inställningen så är sannolikheten att lyckas inte särskilt stor, eller hur? Det måste ju vara bättre att säga att "klart vi ska sträva ditåt, men det kommer antagligen att ta lite tid".

Igår var det möte med "D-HUK" (distriktets hundägarutbildningskommitté) där jag är med på ett litet hörn som agilityrepresentant. Eftersom de frågorna är små i sammanhanget (åtminstone än så länge) på distriktsnivå så kunde jag hålla en ganska låg profil under större delen av mötet - som var förvånansvärt kort. Ett av mina mål när jag hoppade på det uppdraget var ju att hitta någon eller några som kan ta över så att jag kan avveckla mig själv, men dit har jag inte riktigt nått ännu. Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid/ork att ta tag i det, och uppdraget är fortfarande lite luddigt kan jag känna - då är det inte så lätt att sälja in det till någon annan.

Förkylningen jag hade för ca en månad sen har gjort ett återtåg. Igår eftermiddag på jobbet började jag småhosta lite löjligt. Under kvällens lopp utvecklades detta till en riktigt irriterande rethosta? Imorse bokade jag av det planerade kiropraktorbesöket - ligga där på bänken och hosta kändes inte som nån "hit". Nu blir det te och halstabletter resten av dagen - och troligtvis under helgen.

Det är mycket nu - igen...

För 2 år sedan var vi ju över till Öland på "Skördefesten" (detta finns det säkert något gammalt inlägg här om, som jag inte orkar leta fram just nu). Bs föräldrar tyckte att detta lät intressant och i slutet av årets semester slog min käre sambo och hans mor sina kloka huvuden ihop. Campingplatser bokades, middag bokades - och allt utan att jag var inblandad nästan alls (med tanke på att jag alltid blir mer eller mindre frivillig reseledare när vi ska på något med jobbet så var det en ynnest att luta sig tillbaka och "åka med").

Sen vet jag inte riktigt hur vi tänkte när vi la 2 helgutflykter med husvagnen med bara 2 veckors mellanrum. Jovisst, det är skönt att komma iväg men när man redan ligger efter med "hemarbetet" så... hade det kanske varit bra med lite tid hemma också. Nåja, nu var det som det var och det blev som det blev. Dvs riktigt bra.

Skördefesten är ett STORT "spektakel" men väl värt ett besök om man tycker det är kul med hantverk av olika slag - inte minst med inriktning på mat. Vi kom hem med diverse ätbart i bagaget - allt från lök och pumpor till sylt och ostkaka. Inget billigt krafs utan kvalitetsgrejor - så man får ju räkna med att budgetera lite för detta...

I det stora hela blev det en lyckad helg och vi behöver komma iväg och "göra annat" än hunderi och hemarbete så det var inte så tokigt ändå.

Idag var det äntligen dags för tågen att börja gå igen och imorse gick det "som på räls". En minimal försening på 2 minuter kan jag ha överseende med. Strax efter lunch kom dock kallduschen. Kontaktledningsfel och sträckan stängd IGEN. Suck.

En sväng förbi klubben fick det bli ändå - skulle dela ut lite klubbjackor. Och fick tillfälle att säga "nej" till det där uppdraget som jag nämnde i förra inlägget. Utan några större sura miner tack och lov. Sen vet jag ju inte vad som sägs bakom min rygg men det kan jag faktiskt strunta i. Jag orkar inte mer just nu och i förra veckan kände jag mig färdig att sätta mig i ett hörn och bara gråta vid ett par tillfällen - och så ska det inte vara med ett fritidsintresse!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt "att komma ikapp" och det får det nog bli även imorgon kväll. Som ordspråket säger, man kan äta upp en elefant - om man tar den i tillräckligt små bitar.

Det svåra ordet NEJ...

Vad är det som gör att det är så svårt att säga NEJ? Kanske att så många har svårt att "ta emot" det svaret?? Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inser att dygnet har bara 24 timmar. Åtminstone 7 av dessa behöver jag sova för att må bra. 8 timmar måste jag vara på jobbet. Min pendlingstid är för närvarande ca 140 minuter om dagen - det är ytterligare dryga 2 timmar. Medan jag är på jobbet har jag också ½-1 timmes lunch. Det är ca 18 timmar som är intecknade. Återstår 6 timmar per dag som ska användas till egna hundar, "livsuppehållande åtgärder" som att äta, duscha, klä på sig, fixa med saker i hemmet, handla mat, transportera sig mellan hemmet och olika aktiviteter samt - föreningsverksamhet. Att fylla på med MER aktiviteter känns inte aktuellt just nu. Det svåra är att få andra att förstå att det inte är för att vara elak eller motsträvig som jag säger nej, det är för att överleva. Jag har redan konstant dåligt samvete för att jag ägnar för lite tid åt mina/våra egena hundar, att jag inte gör de uppgifter jag har i föreningar tillräckligt bra, att jag hela tiden brottas med växande högar i hemmakontoret... Att göra MER känns inte som någon bra lösning. Men hur får jag ANDRA att förstå det?

Mental soppatorsk

Igår var första gången på länge där en helgdag inte var fullsmetad med tävling, utflykt eller annat. Eftersom regnet behagade regna tämligen ihållande och husse for till skogs för att tillsammans med älgjaktlaget förbereda lite inför älgjakten om ett par veckor, så ägnade jag mig tämligen ohämmat åt att - städa. Välbehövligt men tråkigt. Hade jag fått välja helt fritt så hade nog faktiskt ett pass i skogen eller på klubben stått högre upp på önskelistan, men nu får man inte alltid välja helt fritt. :-)

På "seneftermiddagen" var det dags för klubbens mest prestigefyllda tävling: Racet. Detta går till så att man lämnar hunden (en i taget) till en "hundhållare" och sedan förpassar man sig själv i riktning mot målet - springande, gående, tjoande, bollande med leksaker etc (allt för att öka hundens fart) - och när man ger tecken/skriker "släpp" så släpps hunden. Snabbast på sträckan (tror det är 75 m som gäller) - vinner. Till saken hör också att det är en ganska smal "målfålla" och tiden stoppas inte förrän hunden är rätt i mål. Lazer var snabbast i familjen i år - husse lyckades nämligen kalla på Otto för tidigt, så Otto hann ikapp - och förbi... Som tur var ganska nära mål och han har ju ett hyfsat stabilt "framåt"-kommando, så husse skickade på. Men jag tror det var där han förlorade familjefajten.

Efter detta var det taco-afton och det var väl en 35-40 personer i stugan som mumsade tacos. Trevligt!

Idag har det varit kurs hela dagen. Vi hade återigen hyrt in Petra Nilsson och den här gången var det Lazers tur att gå agilitykurs. (Husse ville träna sin egen hund i skogen?!) Jag hade inte allt för stora förhoppningar men OJ så bra det gick!! Den lille svarte gick stundtals som en klocka och gjorde nästan matte tårögd. Återigen visar det sig att om bara jag gör rätt så... Vi körde 4 olika banor, med "hjärntvätt" på oss 2-beningar avseende serpentiner, threadlar och "push". Här inser jag att icke-agilitymänniskor är "lost" men det handlar om olika sätt att styra hunden på banan. I den sista banan drabbades jag dock av det i rubriken nämnda - mental soppatorsk. Redan efter andra hindret var frågan - vart tusan ska jag nu?! Jag var inte ensam i gruppen, kan jag dock säga - det var fler som var förvirrade vid det laget. :-)

I något anfall av sinnesförvirring hade jag även lovat att städa stugan efter kursen "när jag ändå var där". Detta krävde dock inte så mycket hjärnverksamhet, och här hemma har jag inte heller gjort några insatser av mer avancerad karaktär under kvällen. Typ tömma tvättmaskinen och skala potatis. Precis lagom ansträngande. Nu håller jag på och tömmer systemkameran på foton och videokameran på filmer och sen blir det nog inte mer gjort ikväll känner jag. Hjärnan är slut nu...

Bok

Den enda möjliga fördelen med att ersättningsbussen tar 2/3 till så lång tid som tåget normalt gör, är att det blir mycket lästid. Jag har inte läst Karin Alvtegens kriminalromaner, men förra sommaren fick jag hennes "vanliga" roman En sannolik historia i något paket från den bokklubb jag är medlem i... Antagligen ville jag ha den andra boken och fick den här på köpet, jag minns inte riktigt.

Vad historien handlar om kan man läsa på ex-vis bokus.com som jag länkar till...

Alvtegen väver ihop en spännande och intressant historia med lite olika vinklar (huvudpersonernas syn på saken). Sen kan man ha synpunkter (jag har faktiskt i efterhand läst några recensioner) på att en del av persongalleriet är lite... schablonmässigt, kan man väl kalla det. Men det finns ändå något i historien som driver mig vidare, jag vill veta hur det går. Och det hade inte gjort något om det kommit en bok som följer upp den här!

Dramatik på olika vis

I helgen har vi varit publik på SM i rallylydnad. 4 av våra klubbkamrater hade kvalat så det var kanske ett unikt tillfälle, det ville vi ju inte missa!

Igår lördag var det kval och de 20 bästa skulle gå vidare till dagens final. När "röken skingrats" så visade det sig att den bäste av "de våra" låg på 18e plats och därmed var i final.

Idag klättrade vederbörande lite i placeringar och slutade på 15e plats totalt. Inte illa, om ni frågar mig!

På vägen hem ringde en av våra grannar och meddelade att "ni får ta en annan väg om ni ska komma in, brandkåren har spärrat av infartsvägen hos oss". Ett närliggande hus har brunnit rejält, otäckt: http://hd.se/klippan/2012/09/16/villabrand-i-ostra-ljungby/

Och imorgon - är det dags att jobba igen...

Plötsligt händer det...

Igår var det agilitytävling i Halmstad. Dagen gick i diskningarnas tecken, för både mig och mina kamrater... Första loppet för min del var Ottos agilityklass. Det verkar ha gått troll i pinnarna i agilityklassen - den första jag tog i Simrishamn i slutet av juni ifjol var i agilityklass. Efter det har jag lyckats bärga 4 pinnar i hoppklass men inte en enda i agilityklass... Inte heller igår lyckades det - med 4 hinder kvar kom jag helt fel och där var det loppet förstört. Uppenbarligen hade jag inte varit tillräckligt noggrann på banvandringen?!

Med Lazer förväntar jag mig inga resultat alls, där går vi bara in och "miljötränar". Dvs han tog 2 hinder och sen blev bytet/svängen lite för bra = helomvändning in i tunneln han just kommit ur...

I hoppklass har jag ju flyttat upp i tvåan. De första 8 hindren gick lysande. Sen - försvann Otto i fjärran... Ska studera videon för att se om det går att se vad som gick snett, för han flaxade iväg och återupptog "hälsa på hindervakt". Sånt trodde jag vi hade slutat med?!

På kvällen var det födelsedagskalas för Bs systerdotter. Flera frågade om vi varit på Sofiero (hundutställning där i helgen), när jag svarade "nej, jag har varit i Halmstad och tävlat agility" var det inte en enda som fortsatte fråga "hur gick det då?". Inte för att det var mycket att orda om, som synes, men ändå?

Idag bar det iväg till Värnamo. En klubb jag aldrig besökt tidigare, men det var ett trevligt arrangemang så dit åker vi gärna igen.

Extra trevligt blev det när jag efter målgång i agilityklassen med Otto, hörde speakern säga "det räcker till en tredjeplats" - och det gjorde det resten av klassen! Kul att få klättra upp på pallen igen. Och - äntligen kom den där pinnen! Nu är det bara den sista som fattas - men det är bara en tävling kvar i år i princip och det gäller att förhandla med husse nu när jaktsäsongen startar...

Eftersom det bara var klass 1, så var det bara agilityklassen för Ottos del. I hoppklass blev det dock "storslam" för klubben när andra- och tredjeplatsen gick till Söderåsen-ekipage. Även på tiondeplats hade vi ett ekipage från klubben. Kul!!! Sen gick Lazer in på banan och - som speakern sa, det här ska vara roligt för hunden och kul har han ju uppenbarligen. Full fart och emellanåt något hinder på vägen... Hmmm... Har lite att fundera på här.

Slipping through my fingers...

Igår kväll var det sista deltävlingen i klubbmästerskapet i agility. Som en av träningskamraterna vid ett tidigare tillfälle konstaterade - det är mer prestige i det här än i de vanliga officiella tävlingarna...

Inför gårdagen låg jag i topp i "serietabellen", men det var med den lilla ledningen, 3 poäng till godo till tvåan och 5 till trean. Med tanke på att man får "bonuspoäng" för placeringarna 1-3 i respektive klass, så var marginalerna extremt små.

Den som låg tvåa kom inte ens till start igår, och jag är övertygad om att trean var lika medveten som jag om hur landet låg till (däremot är jag inte säker på att h*n har full koll på hur poängberäkningen fungerar). I första loppet diskade vi oss båda = ställningen oförändrad. I andra loppet så slank Otto förbi ett hinder (jag "tappade" honom rent krasst) och tog nästa = disk. Min "motståndare" nollade och därmed var saken klar. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

Lazer, som ju faktiskt börjat bli allt mer fokuserad på "vanliga" träningar, flippar ur totalt på dessa tävlingsliknande tillställningar - precis som han gör på riktiga tävlingar... Förmodligen har det med uppvärmning, min sinnesstämning osv att göra. Igår var dessutom en raksträcka på 3 hopphinder som var starten och det har jag ärligt talat inte tränat så ofta den senaste tiden. Listan över saker att träna under hösten och vintern börjar bli VÄLDIGT lång!

Läs en booooook.....

Eftersom jag i helgen åkte tåg fram o tillbaka till huvudstaden, och det visade sig att jag på hemvägen lyckats boka ett "långsam-tåg" (eftersom de tidigare x2000 numera kallas SJ Snabbtåg, så måste ju SJ InterCity vara långsam-tåg?) så laddade jag packningen med en rejäl tegelsten, som min chef faktiskt kom och la på mitt skrivbord häromveckan (eftersom vi pratade om författarduons tidigare verk för en tid sen). Senaste från Roslund & Hellström, Två soldater.

Som vanligt så är det full fart från start. Som vanligt är det ett samhällsfenomen som man som "vanlig" medborgare helst vill glömma. Och som vanligt är det rysligt spännande. Flera gånger tidigare när jag har läst Roslund & Hellström har jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken och "hämta andan". Någonstans har läst en formulering i stil med att deras böcker är "en hästspark rakt i magen" och ja - ungefär så är det emellanåt. Det mest skrämmande är att, även om författarna i efterordet understryker att den här historien är påhittad osv, så vet man att med den research de här båda herrarna lägger ner på sina böcker så... hade det mycket väl kunnat vara sant. Gängkulturen ÄR sann, det är jag helt övertygad om. Att det finns unga killar som ser kriminalitet som den enda "karriären" är skrämmande men helt sant...

Läs! Men se till att ha tid att lägga på det, för den här (liksom de tidigare av författarnas alster) boken vill man bara komma vidare i och se hur det går..!

Enligt uppgifter i media under våren http://www.skanskan.se/article/20120508/NOJE/705079908/-/roslund--hellstrom-trycker-pa-paus så är nu kommissarie Grens och hans kollegor lagda på hyllan ett tag. Jag hoppas att det inte är för evigt - inte för att jag längtar efter att få fler samhällsproblem presenterade för mig utan för att jag faktiskt är nyfiken på hur det kommer att gå för den kärve Grens, den envisa Hermansson och familjefadern Sundqvist...

När jag blir stor....

Den observante läsaren minns att jag, i början av sommaren, filosoferade kring det där med vad lite man visste (då när man - jag - tog studenten) och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor...

Häromdagen började jag fundera över om det hade varit "lättare" om jag hade valt ett "riktigt" jobb, typ anläggningsarbetare/asfaltläggare (min bror), rörläggare (min sambo), lärare (flera vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrater), sjuksköterska (också en del vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrat) eller något annat. Ja ni vet, man har en utbildning till ett yrke och sen är det detta man jobbar med. Punkt slut.

Jag råkade (hm) nämna detta i ett inlägg på Facebook. Och fick givetvis mothugg... det finns ju de som har gått en utbildning och sedan av olika skäl bytt yrkesinriktning. Jo, absolut, alla trivs inte per automatik med det man är utbildad till.

En av mina hundträningskamrater som tog studenten i våras började i dagarna på sitt första "riktiga" jobb. "Jag sökte allt som fanns och plötsligt fick jag ett jobb" var kommentaren. Härligt!! Det finns hopp - i synnerhet när man hör ständiga larmrapporter om ungas utanförskap i arbetslivet (det finns inga jobb, och de som finns är projektanställningar, vikariat etc).

Dessutom konstaterade jag, också häromdagen, att jag nu har "slagit mitt eget rekord" i anställningstid på samma ställe. Visserligen var jag ju projektanställd i många år här där jag jobbar nu, men total tid från när jag började (februari -04) fram till nu, är faktiskt längre än min förra "längsta" anställning (Kanotförbundet, som jag var på ganska exakt 8 år).

Frågan kvarstår alltså... Vad ska jag bli när jag blir stor...???

Min långsammaste Tjejmil någonsin (hittills)

Eftersom man väl inte kan räkna med att springa fort när man är 80, så får rubriken bli just - hittills...

I lördags var det dags för årets upplaga av Tjejmilen och eftersom undertecknad inte sprungit en meter utanför agilitybanorna sedan i maj pga plantar fasciit eller som det populärare kallas, hälsporre, så hade jag bestämt mig sedan länge: Den här gången skulle jag GÅ i rask takt.

Jag valde dock att starta i den grupp där jag var anmäld - parkerade mig längst bak, längst till höger, för att inte vara i vägen för dem som verkligen ville springa... Det visade sig att jag var inte den enda som gick ut lååångsamt. För "syns skull" joggade jag de första 3-500 metrarna. Därefter promenerade jag i RASK takt banan runt Djurgården. Och detta gick över förväntan. Jag vet ju att mitt tempo vid skogspromenad med hundar ligger på ungefär 5km/tim, och det borde rimligtvis gå lite snabbare utan hundar och i den något flackare terrängen på Djurgården jämfört med skogsrundan hemma. Alltså var resonemanget - någonstans under 2 timmar borde jag klara det på (det har för övrigt även min mamma gjort, gått runt Tjejmilen på under 2 timmar, alltså). Döm om min förvåning när jag, helt inofficiellt på min vanliga armbandsklocka, konstaterade att jag låg på ungefär 45 min vid passeringen av 5 km. Den officiella sluttiden i mål blev 1,29,32. Under 1½ timme alltså och med detta är jag mer än nöjd. Kroppen har dock, sedan igår, talat om för mig att riktigt det tempot och riktigt så långt, brukar det inte vara på mina vanliga promenader.

Hälen verkar i alla fall inte ha tagit mer stryk (joggingskor, inlägg och tejp) och nu ska jag försöka ta mig iväg och simma lite under hösten så jag får fart på flåset men ändå avlastar foten.

Akut...

... besök hos kiropraktorn blev det idag, dock inte den "vanliga" för han var på väg på semester när jag ringde igår. Dock hänvisade han till en kollega som idag har bänt, knäckt och vridit på mig, så förhoppningsvis sitter mina kotor och leder på rätt ställen igen nu.

Jag glömde förresten skriva att även i helgen kom det fram en människa och frågade om Lazer, den här hade "vanlig" cocker men var väldigt sugen på en jaktis... Så även om han inte gör några strålande resultat, gör han tydligen ett positivt intryck!!

Tävling i dagarna två...

I fredags nådde min nördighet nya höjder, när jag och klubbkamraten L körde till Bjuv och satte upp våra tält, kvällen FÖRE tävling... Egentligen kom jag på att så gjorde jag nog i Ystad i början av månaden också, men det räknades liksom inte eftersom vi var där med husvagnen ändå.

Dagarna i sammanfattning:
Lazer far hit och dit och ut från banan och in på banan och... ja, inte mycket blev rätt. Samtidigt så ser jag den här säsongen mycket som miljöträning för hans del, så det känns inte SÅ farligt. Däremot slås jag av, när jag ser det som L lyckades filma igår, hur ostrukturerat det ser ut när vi går in och ställer upp för start. Något att fundera på!!

Otto och jag gjorde ett riktigt riktigt bra agilitylopp - ända till näst sista hindret som han sprang förbi och därmed drog på sig en vägran = ingen pinne här inte. F*n rent ut sagt. När kontaktfälten funkar så är det något annat som skiter sig. Och dessutom är jag helt övertygad om att det var mitt vägval som var fel = dålig handling, som orsakade detta.

Hoppklassloppet var vårt andra i klass 2 och det gick också riktigt bra till näst sista hindret, där jag inte riktigt "fick tag" i herrn och han seglade snyggt över sista hindret istället för att ta tunneln som var det nästsista först... F*n igen.

Två bra lopp men inga resultat att tala om, som jag sa efteråt. Det visade sig att agilityloppet räckte till en 12e plats, men det är ju pinnarna jag vill åt numera...

Idag var det samma läge med Lazer och jag konstaterar att jag måste hålla koll på a) hans starter samt b) slalom - där gick han ur båda dagarna med ett par pinnar kvar...

Ottos agilitylopp var total katastrof. Eftersom den klassen gick parallellt med Lazers och jag hade fått låga startnr i båda klasserna så flyttade jag Otto till sist i klassen. Om det spelade roll vet jag inte, men redan innan vi gick in på banan var han snusig och kändes ofokuserad. Likaså när jag lämnade honom för start, snus - jag gick tillbaka och rättade upp - men det kändes inte bra... Sen missade han slalomingången och där försvann ju den pinnen... När vi tog om så gick han ur slalom och sen for han upp på balansen (vilket filmen visar att jag tydligen visade honom att göra). Vi var liksom inte på samma våglängd alls...?

Sen blev det väntan, eftersom det var 2 klasser emellan innan det var dags för hopp2an. Där var det min vanliga taggade wachtel som satt på startlinjen, men tyvärr missade han en port ganska tidigt i slalom så det fick vi ta om, och sen hade vi två lite yviga svängar som också kostade tid... Vi kom i alla fall i mål och landade på runt 20e plats.

Efter det var det bara att packa ihop och köra hem. Pust...

Ett orosmoment är att jag redan igår körde hem med ont i ryggen - som håller i sig. Undrar vad jag gjorde igår egentligen...? Dags att ringa kiropraktorn akut?

Bokläsning

Flyg- och tågresor är bra tillfällen att läsa böcker. Ja, för den delen, jag har inga problem med att läsa ombord på bussar eller som bilpassagerare heller.

Den senaste tiden - EFTER semestern - har jag tagit tag i böcker som legat hemma i den där "att läsa-högen". Först ut var Denise Minas "Getingsommar". En ung kvinna får oväntat och ovälkommet besök - och hittas så småningom brutalt ihjälslagen i sitt eget hem. Upplägget är sådant att vi läsare vet vilka de två ovälkomna besökarna var redan på ett tidigt stadium i boken - men även efter sista sidan känner jag mig osäker på upplösningen. VAR det verkligen... Klart läsvärd, och min första kontakt med Minas författarskap, men knappast den sista.

Igår, under flygresan hem, läste jag ut Peter Robinsons "Roten till det onda". En ung man med rasistiska åsikter hittas ihjälsparkad på en mörk gata. Här väver författaren ett nät som kastar oss läsare i flera olika riktningar innan upplösningen - men ÄR det verkligen en upplösning...?

Under mitt senaste besök i föräldrahemmet dök jag ner i mina lådor med böcker, som aldrig lyckats flytta med mig till Skåne. En hel del av dessa minns jag mycket tydligt, även om jag bara läst dem en gång. Men andra står jag fullständigt frågande inför...! Det kan bli ett spännande projekt att ta tag i den lilla boksamlingen faktiskt.

Flyger och far...

I lördags var jag i Göteborg och hjälpte till på hundungdoms Doggy Professional Agility Cup = fläng 1.

I måndags blev det till att boka flygbiljetter till Stockholm då det i fredags blev klart att jag skulle på ett möte onsdag-torsdag, i Sollentuna så det passade ju bra att hälsa på föräldrarna lite också. Alltså, flyga iväg igår morse 6,45 och ikväll går flyget tillbaka 21,30.

Lite yrkesskadad är jag, milt sagt, eftersom jag tycker det är väldigt fascinerande att SL har dragit igång "reskassa" med en lite annan funktion än vad vi har i Skåne.

I måndags och tisdags hade vi "test" av de ekipage som vill gå agilitykurs på klubben under hösten. Jag och Otto var med som "störning" och i tisdags blev det lite egen träning efteråt också. Lazer är en rolig liten filur för jag har ju aldrig varit med om maken till hund att ha svårt för att springa rakt fram?! Står det 4 hinder på nästan rak sträcka, så springer han vid sidan av de 2 sista... Lite att jobba på!

Hur blev det här nu då...?

Igår hade vi instruktörsmöte på klubben. Jag hade bestämt mig för att så länge det är ersättningsbussar som gäller för att ta mig till och från jobbet, så ska jag inte ha någon kurs på kvällstid. Dvs inget kursande före oktober. Men så hör jag mig själv säga att "om det behövs får jag ju hjälpa B" (om det blir många anmälda till nybörjarkurs i agility) och en stund senare, när det är en annan kurs som riskerar att bli "överbefolkad": "men jag kan hjälpa dig om det behövs". Hm. Hur tänkte jag där...???

Kul i alla fall att det blivit lite anmälningar till de nya kurser vi hittade på och annonserade ut i våras. Jag är helt övertygad om att vi måste börja tänka lite utanför gamla spår och ramar och förnya oss. Både för att ge kursarna det de vill ha och för att utveckla oss som är instruktörer.

Passade så klart på att träna lite med den lille svarte när jag ändå var på klubben, L hade gjort en kombination som vi körde ett par gånger, sen blev det fortsatt slalomnötande och vippen (där känns det som att det börjar lossna igen efter bakslaget i början av sommaren). Otto fick vila, eftersom bockjakten har börjat så hade han varit i tjänst tidigare under dagen som eftersökshund (och jag fick köra iväg honom även på kvällen - det var dock inte husse som skjutit i något av fallen, och djuren upphittades - han är duktig på eftersök Otto).

I onsdags så satt jag i Helsingborg och jobbade, på vägen hem stack jag in på Ikea eftersom jag behövde en tavelram. När jag kom hem och hade tagit mig igenom allt emballage visade det sig att - "glaset" (i plast) hade en spricka på ett ställe. Suck. Eftersom jag inte visste när jag skulle ha vägarna förbi Hbg igen så packade jag in alltihop i bilen och körde tillbaka för byte direkt. Det var väl inte riktigt så jag hade planerat min första "klubblediga" kväll på länge, men så fick det bli. Husse fick starta grillen när jag rapporterade avfärd från Ikeas parkering, så det blev en rätt bra kväll ändå.

Ikväll är det inte heller något inplanerat, vilket känns fantastiskt skönt...! Bara promenera hundar, kanske träna lite på hemmaplan, fixa lite mat (har allt förberett för en tomat-oliv-ost-paj som jag hittade ett spännande recept på under sommaren)... Snacka om att uppskatta de små sakerna i livet när man ser fram emot en lugn hemmakväll!

Pust!

I lördags hade vi "höstens" officiella agilitytävling på klubben, klass 2 och 3. Det har varit lite meck med att få ihop funktionärspusslet, så här i slutet av semesterperioden, men till slut gick det. :-)

Det var 445 anmälda startande när anmälningstiden gick ut och sen har det varit en handfull strykningar så runt 420 starter blev det nog. Första start kl. 09.00 och den sista runt 15.40 (tror jag?). Ett starkt jobb från funktionärsgänget och roligt när man får höra att det är tävlande som sagt åt funktionärerna att det är ett bra arrangemang! Jag har sagt det förut och säger det igen: om alla hjälps åt och gör något litet, så blir det bra i slutänden!

Igår var vi faktiskt på agilitytävling som åskådare. Sen var det lite "livsuppehållande åtgärder" på programmet, som att handla mat, klippa gräs, städa, tvätta osv. Hundpromenerande hanns givetvis också med. Och OS-handbollsfinalen. Det är vissa saker som jag faktiskt "måste" se - i synnerhet om Sverige är inblandat! Jag har ju faktiskt spelat handboll för många, många år sedan...

Och nu - åter till arbetet igen...

Full fart...

I måndags var det kurshållning på programmet, och naturligtvis lite egen hundträning. Byggde bl.a. upp en sekvens från hoppklass-banan i söndags och det gick... sådär...

Igår byggde vi en klass 1-bana utan slalom. Otto var ovanligt loj första delen av första rundan. Nästan så jag började fundera på om han tyckte att det var överdos med agility i 3 dagar i rad... Mer troligt var väl egentligen att jag inte riktigt "dragit igång" honom innan vi körde, för andra rundan var han som vanligt.

Jag har ju länge hävdat att när Lazer börjar bli "klar" så kommer jag att få problem, om Otto är snabb så är liten svart hund ännu snabbare. Igår bevisades detta med all tydlighet (plus att jag behöver träna bakombyten med liten svart). Slutet av banan var en "nästan raka" bestående av hopp-hopp-mur-kort rak tunnel-hopp, där hindren fram till och med tunneln riktade hunden åt höger, medan sista hopphindret stod något till vänster om tunneln. Inte helt lätt att beskriva i ord. Otto, som trots allt svarar på bakombyten (dock inte så bra som han borde, visade det sig tydligt när han skulle vara demohund i måndags), gick det att lösa detta med. Lazer däremot... Trots att jag sprang som en tokig så var jag efter redan vid muren, och han har INTE koll på bakombytena. Innan det tog stopp där, så var han 10 meter förbi det sista hindret, typ. Farten är det inget fel på!! I övrigt så kunde jag konstatera att när han börjar hålla ihop så bra på tävling, som han gjorde på träning, då blir vi farliga... Jag ska bara lära mig att hantera farten också!!

Ibland går det FÖR bra??

Så är det semesterns skälvande sista timmar... Helgen har vi tillbringat på Ystad BK där det varit agilitytävling. Igår var det small och medium, idag large. Vi drog dit med husvagn och allt i fredags kväll eftersom Lazer alltså skulle tävla igår och Otto idag.

Den lille svarte fladdrade runt som en fjäril på banan, det fina flytet vi hade i torsdags var inte alls med oss - men han har roligt! Tydligen såg det tillräckligt bra ut för att en tjej skulle komma fram och fråga om rasen, varifrån han kommer osv!!

Det var lite semesterbetonat att vara på tävling och bara ha ett lopp att bekymra sig om, eftersom jag bara kör hoppklasserna just nu (vi håller på och tränar om vippbrädan) med liten svart hund. Inga klubbkamrater med småhundar på plats heller, så vi tittade lite på tävlingar, åt lite lunch, tittade på tävlingar, slappade en stund vid husvagnen och tittade lite till...

Idag var det dags för Ottos debut i hoppklass II och det blev ingen "hit" precis. Någonstans gjorde jag en total tankevurpa när det gällde starten och tappade kontakten totalt med hunden innan slalom som var hinder nr 4. Och då började han - leta efter husse. Som han mycket väl visste var han fanns, vid målet.

I agilityklassen gick det bättre. Kontaktfälten satt (om än knappt på balansuppfarten) och jag lyckades hindra en felaktig tunnelingång, meeeen sen kom en kort rak tunnel som slutade i "intet", man skulle svänga helt om till vänster och ta däcket. Där blev det lite för bra. Otto, som normalt sett är lite "vidsvängd" vände på en femöring och tog - samma tunnel tillbaka. Surt... Men sånt som händer. Lite grann tror jag att jag tappade fokus när han trampade ner på sista brädan i långhoppet före den där tunneln = pinnen borta...

I hoppklass I blev det en liten seger för en av klubbkamraterna som tog sig i mål efter ett mindre lyckat agilitylopp. Detta hoppas jag var en jättekick för vederbörande, som verkligen behövde en liten "framgång". Det är ju lite så - först ska man ta sig i mål, sen vill man ha pinnarna... Ökad prestationsångest?!

Imorgon är det åter till vardagen och jobbet. Har väl ingen direkt ångest för det, men hade lätt kunnat vara ledig minst 2 veckor till...

På egen road-trip

I måndags började husse jobba igen, så jag och Lazer packade in oss i min bil och körde norrut till mina föräldrar i Sollentuna strax utanför Stockholm. Den lille svarte behöver lite "egen-tid" ibland och det här var ett bra tillfälle...

Främsta syftet med resan, förutom att träffa föräldrar + bror med familj, var att fortsätta det projekt jag påbörjade redan för 2 år sedan - rensa bland de saker jag har kvar i föräldrahemmet... Vissa prylar har aldrig flyttat därifrån, andra flyttade dit i samband med att jag flyttade hit ner till Skåne. Saker som jag inte har behövt på snart 9 år kan man ju onekligen undra om jag verkligen behöver? Tidigare har jag kastat gamla skolböcker och liknande, den här gången gick jag loss på "vanliga" böcker. Jag har VÄLDIGT svårt för att kasta böcker, men när det handlade om "ungdomsböcker" som jag ärvt efter pappas kusin - som alltså var lite "gammaldags" redan när jag läste dem - så kändes det inte som det fanns något alternativ. De var dessutom i vissa fall vällästa och med flera namn inskrivna så något "antikvärde" tror jag inte där fanns. 3 kassar till pappersåtervinningen och 2 till vanliga soptunnan (kassettband m.m.). Med hem kom en flyttkartong med "blandat" innehåll samt några pärmar med gamla papper, som jag nu kör i "tuggen".

På den stora plussidan låg att min brorsson den här gången tjatade om att få titta på hunden, när vi var där och hälsade på fick Lazer ligga kvar i bilen (kvällstid och skugga och öppen baklucka) - de har katt... Med tanke på att grabben förra sommaren var rädd för hundarna så var det ett steg framåt att han nu till o med vågade klappa!

Under 3 dagar har jag alltså tillbringat mellan 10 och 12 timmar i bilen, lagom kul. Ingen ljudbok hade jag heller, men jag insåg på vägen "upp" att jag fortfarande är rätt så sportnördig. Det är ju OS, så Radiosporten räddade min resa med fälttävlan, skeet och igår en mindre rolig handbollsmatch...

Här hemma fortsätter projektet "rensa". Det är inte SÅ mycket kvar nu men det gäller att inte tappa fart nu när jobbet börjar....