En riktigt bra helg

Bloggen verkar ha förändrats till att mest handla om vad som händer på helgerna här… Att dra igång datorn på kvällarna efter att ha suttit vid jobbdatorn hela dagarna är helt enkelt inte så lockande.


Förra helgen, 16-17 mars, gick mestadels åt till hundrelaterade möten. Årsmöte i Hundungdomsdistriktet på lördagen och information om den föreslagna organisationsförändringen för agility inom SBK på söndagen. Det sistnämnda vet jag fortfarande inte riktigt vad jag tycker om, det lär inte skapa någon större förändring känns det som och frågan är om de som har mest synpunkter på att det inte är bra som det är idag, verkligen blir nöjda. Nåja, den som lever får se och det återstår att se vad kongressen i maj säger.

Veckan ramlade iväg med bl.a. en tjänsteresa till Stockholm för ett möte och en utbildning. Jag valde den här gången att åka tåg och ta en övernattning, vilket ledde till att det gick att få in ett besök hos föräldrarna i programmet (om jag flyger upp på morgonen och tillbaka på kvällen så blir det tajt med sådana saker).

Helgen inleddes med att vi i fredags fick besök av en av Bs jaktkompisar, så det blev lite extra kvällsfika men oj vad jag är dålig på att vara ”social” på fredagkvällar… Strax efter 22 så insåg kompisen själv (kanske för att jag började gäspa hysteriskt) att det var dags att dra sig iväg.

Lördag förmiddagen veks till spår på längden och tvären. Valpkursen jag hade i höstas fick ju inget ”prova-på-spår” eftersom det då var ett par decimeter snö, och jag sa ”vi tar det längre fram i vår”. Nu tyckte jag att det var längre fram i vår… Lite orolig blev jag dock när vi tuffade upp för Söderåsen med bilarna och det blev mer och mer på och vid sidan av vägen. Det var dock inte mer än ett par centimeter i skogen på det markområde vi var tilldelade, så det gick bra ändå. Medan jag dirigerade kursare så la bästa spårkompisen M ett spår åt liten svart hund (som inte har spårat en millimeter sedan i mellandagarna, kom jag på, och det här var första ”icke-förarspåret”) och B som också var med, la spår åt både Kompiz och Otto. När vi var färdiga med kurshundarna och fikat lite så släppte jag på Lazer på hans spår och återigen slås jag av att denna duktiga hund måste jag verkligen träna mer med så att vi kommer ut och tävlar!! Sen var det helt uppenbart att jag behöver mer träning på icke-förarspår, det är länge sedan jag körde sånt sist och även om det fanns lite snitslar i naturen så visste jag ju inte riktigt vad de betydde, så det var bara att hänga på hunden. Nyttigt.

När vi var färdiga i skogen körde vi till Bjärhus gårdsbutik och köpte ”riktigt” kött. Det är något HELT annat att köpa kött där än på Ica kan jag säga. Priset är förvisso något högre men det är det värt.

Resten av eftermiddagen ägnades åt att städa hemmet och sen fick husse sköta matlagningen. En precis lagom lördag!

I söndags hade jag flaggat för agilityträning så det kom några träningskamrater till klubben och vi körde en bana som var rätt så trixig (jag hade letat på nätet). Lazer meddelade (vilket jag egentligen visste) att det är SVÅRT att hitta in i slalom när man kommer i hög fart. På plussidan var att han tog både balans och A i flygande fläng, vilket var glädjande eftersom han varit lite skeptisk mot de hindren. Vippen jobbar vi vidare på med hjälp, och det tar sig helt klart där med. Otto var lite allmänt splittrad, men satte kontaktfälten fint. Husse trodde att han skulle kunna gå nere vid ån vid klubben med Hampus lös, men se det tyckte inte Hampus var någon bra idé när matte fanns någonstans i närheten. Han rymde till mig… Helt oplanerat dök även M upp och körde lydnad med sina hundar och B var med och tränade lite med Kompiz. Den briljanta idén att grilla lite korv dök upp och B som gillar att grilla tog tag i uppgiften med liv och lust.

På hemväg passade vi på att bunkra lite och sen drabbades jag av stora huslighetsanfallet och drog igång hushållsassistenten; hallongifflar och lantbröd bakades. Middagsmat i form av ugnsstekt lax och pressad potatis lagades.

Lite ”städning” på tomten hann vi också med och då var hundarna med ute och röjde runt.

På det stora hela – en precis lagom ansträngande helg!

Grattis springer-farbrorn!

Idag fyller Hampus, hunden som jag egentligen inte alls skulle köpa, 13 år och det är vissa stunder lite svårt att förstå när han stimmar runt som i yngre dagar. Andra stunder, som när man är tvungen att handgripligen väcka honom för att det är sängdags = tid att gå ut för sista kvällskissningen, så blir det väldigt uppenbart att han inte är någon ungdom längre.

Bilderna är tagna tidigare i år eftersom jag är lite ur trafik pga en rejäl förkylning. Får se om vi kan få till en fotosession i helgen.

 

Konsten att få en söndag att gå?

Igår blev det ett pass på klubben med några agilitykamrater. En av dem hade plockat fram en kombination som väl inte innehöll mer än en trixighet men det räcker nu när vi går igång efter vintervilan. Vi körde även lite slalom och vipp. Lazer gick över förväntan genom kombinationen, som ett litet svart spjut!! Otto skötte sig också bra, den tabbe som uppstod var helt och hållet mitt fel. 

Även Kompiz var med på klubben och fick leka lite inkallningar och "sitt". (Hur var det nu med det där med att det där är husses hund...? Nåja, när husse är både skadad och sjuk så får väl matte rycka in?)

Resten av dagen gick åt till hundpromenerande (Hampus måste ju få lite uppmärksamhet också) och städning av hemmet. När det sistnämnda var klart tog batterierna slut i duracell-Bibbi...

En ledig (?) lördag

I torsdags när jag satt mig på tåget och väntade på avgång på väg hemåt, ringde B. Han satt på akuten med ett jack i handen och väntade på att bli sydd... Oups... Så småningom kom han hem med 6 stygn i handen och läkarorder på 2 veckors sjukskrivning. Jag förmodar att det är den tiden det tar för såret att läka, och i hans jobb är det ju svårt att hålla handen stilla. Jag hade väl kanske kunnat jobba med en sådan skada men det hade definitivt inte gått lika fort på tangenterna.

Planen att köra iväg allt ris från de senaste helgernas röjning bland syrenbuskarna, lades således på is...

Däremot konstaterade jag att allt annat skräp - från gamla tavelramar till pappkartonger - som jag samlat ihop i uterummet de senaste veckorna, kunde jag ju faktiskt lasta in i bilen och köra till återvinningsgården alldeles själv. Jisses så skönt att bli av med en massa skräp...

På hemvägen stannade jag till på den lokala elfirman och investerade i ett lysrör (som varit kasst i badrummet länge) och en ny vattenkokare - den gamla sa upp sig imorse och fick därmed följa med till återvinningen...

Hem, lite lunchfika och sen ut och börja rigga husvagn. Det är nämligen av någon outgrundlig anledning så att den ska besiktigas före mars månads utgång. Lyckligtvis gick det att få en lördagstid i närliggande stad, annars är det ju lite bökigt eftersom jag inte ens FÅR köra ekipaget. Eftersom husse då är lite justerad, så fick jag engagera mig mer än vanligt i att veva stödben osv. Kärran gick i alla fall igenom besiktningen och det är ju skönt.

När vi ändå var ute och for passade vi på att handla lite och vid hemkomst vidtog hundpromenerande (dom "hjälpte till" när jag lastade bilen i förmiddags för övrigt, så de hade motionerat rätt bra hemma på tomten). Sen är det bara att gilla läget, husse brukar ju ofta stå för matlagningen men med en hand i paket går det liksom inte, så jag fick fixa kvällens middag också. Nu funderar jag som bäst på att stänga in mig i badrummet med en hund i taget och träna lite.

Ledig, var det nån som sa ja...

Tar det aldrig slut?!

Det finns ju människor som hävdar att man ska flytta med ca 5 års mellanrum, för att man då rensar ut ordentligt bland sina ägodelar. Ja, det kanske kan vara en plan men...

För sisådär 13-14 år sedan så flyttade jag 3 ggr inom loppet av 7-8 månader. Eftersom en av flyttningarna berodde på att jag och den dåvarande sambon delade på oss, så blev jag väl av med en del grejor i den flytten i alla fall, så att säga.

Rent krasst så har jag ju aldrig flyttat ALLT jag äger hemifrån mitt föräldrahem. I samband med att jag flyttade ner till B i Skåne så var det också en del ägodelar som inte riktigt "fick plats" i flyttlasset - inte minst böcker... Redan för några år sedan påbörjade jag ett rensningsprojekt där - främst genom att börja gå igenom, och kasta, sådant som jag inte kunde se något behov av att ha kvar, t.ex. gamla skolböcker. Jag sparade en del "specialarbeten" som det låg rätt mycket möda bakom - på den tiden så fanns det ju knappt några datorer så det var klippa och klistra och skriva på maskin som gällde.

De senaste resorna till föräldrarna har betytt att jag har haft med mig en del prylar hem och eftersom det inte har funkat att rensa "på plats" i föräldrahemmet (när jag kommer tillbaka efter ett antal månader och kassarna jag sagt "kör det här till tippen" om, fortfarande står kvar, så blev jag trött och släpade hem dem också) så har jag ådragit mig en del rensningsprojekt på hemmaplan. Det lustiga är att B hela tiden har inställningen att det bara är JAG som ska rensa och kasta. Som om han inte samlar på sig saker?! Hrm.

Samtidigt har ju bådas våra föreningsengagemang renderat en hel del papper... Förra helgen rensade jag ju ut ett "projekt" och i torsdags gjorde jag också en utrensning som var välbehövlig. Sakta men säkert blir det någon slags ordning i arbetsrummet, där det är lätt att stjälpa in de prylar vi inte behöver - eller inte riktigt vet var vi ska göra av. Och det värsta är att jag vet att lagom när jag tycker att jag fått ordning - så kommer det att bli ett nytt lass av något slag. För några veckor sedan var vi ju och hämtade lådvis med prylar som aldrig har flyttat med B från HANS föräldrar. Allt från porslin och glas till... ja, säg det. Behöver vi ett större hus, eller behöver vi bli bättre på att rensa?!

Är det inte det ena...

Imorse lämnade jag Hampus som dagpatient hos vår "husveterinär". En röntgen är ju egentligen inget som kräver inläggning, men eftersom vi precis idag (och igår) var inne i en testfas på jobbet som jag definitivt, i min roll som "testspecialist" (nåja), förväntades delta i, så var det inte läge att lägga en halvdag på att köra till och från veterinären och hålla Hampus i tassen under röntgen. Jag har ju ett, för det mesta, väldigt förstående jobb när det gäller hundarna, men man kan liksom inte tänja hur mycket som helst på förståelsen. (Samtidigt tror jag att det finns en viss medvetenhet om att om det varit barn istället så hade VAB antagligen varit mycket vanligare än de få tillfällen av VAH som jag behöver under ett år)

När det var dags att "lösa ut" stackars Hampe och få "domen" av veterinären. Det var skönt att höra att där var TOMT. Det fanns inga synliga spår av några metallföremål i systemet.

Men är det inte det ena så är det det andra. När jag kom hem så hade husse upptäckt blod på Otto. Det var dock inte Ottos blod, det var Lazers... Ett öra har fått sig några rejäla hål under dagen idag, uppenbarligen. Tvätta rent såren och hålla liten svart borta från resten av flocken så de inte får hjälpa till med att försöka hålla rent. Suck, pust, stön... Hålla koll på att det inte blir infekterat och läker ihop de närmaste dagarna. Tjohej. Det är roligt nästan jämt!

Veterinärtid bokad

Igår var jag till veterinären och köpte foder (Hampus står ju på Hills Prescription Diet b/d, som ska var bra för åldrande hundar och motverka "senilitet" - vi såg ju vissa symptom för några år sedan och dessa har minskat sedan vi gick över på detta foder + att han verkar må allmänt bra av det, även om det är dyrt...). Passade på att ta en diskussion (eftersom där ändå var tomt i väntrummet på den "öppna mottagningen" som han har varje tisdag kväll) om Hampus lilla dietbyte i lördags, och att jag nog faktiskt vill göra en röntgen "för säkerhets skull". Vet tyckte att jag resonerade klokt och tid är nu bokad så Hampe blir dagpatient på kliniken imorgon torsdag. Olyckligtvis har vi inplanerade tester hela dagen på jobbet imorgon som jag måste vara med på, annars hade jag kunnat fått detta gjort medan jag var kvar, men det stjäl för mycket arbetstid. Och på fredagar jobbar inte vår "husveterinär" tyvärr.

Och som vet sa, om vi hittar något, vad gör vi då? Vi var rörande eniga om att man öppnar inte en så gammal hund "i onödan" eftersom det handlar om en stor operation så fort vi pratar mage-tarm-system. Alltså, skulle där vara någon bit kvar (vi ber en bön att så inte är fallet) så låter vi det vara, hoppas att den tar sig ut den naturliga vägen den med, men har ändå fördelen (?) att veta - i händelse av att han skulle börja må dåligt, att då är det antagligen bråttom. Förhoppningsvis så bekräftar röntgen att där INTE är några hårda och vassa föremål kvar i systemet. Vi håller tummarna.

Från vet körde jag direkt till klubben och "avlämningsmöte" med min efterträdare på sekreterarposten. Det är egentligen skrämmande vanligt i föreningsvärlden att den som lämnar en post bara släpper allt och går. Detta har även nämnts på distriktets "målstyrningsseminarier" de senaste åren - vi är dåliga på överlämning! Eftersom jag ju inte lämnat klubben, tänker flytta eller något liknande, så har jag lovat att finnas som "kunskapsbank" och backup. "Fråga om det är något du undrar över", helt enkelt... Det är ju inte så lätt att komma in ny i en styrelse, det ska gudarna veta (inte ens jag, som ju ändå har viss rutin, tycker att det är lätt för i varje ny förening har man egna rutiner, gamla policies osv).

Så - nu till dagens arbete...

Mindre lämplig hundkost

I lördags morse stack husse iväg på fiskeutflykt med sin far. Jag tyckte jag kunde få sova en stund till och lyckades få med mig 3 av 4 hundar tillbaka till sovrummet. Hampus valde att stanna på nedervåningen och jag trodde inte att det skulle vara något problem. Trodde...

När jag kom ner typ 1½ timme efter att husse stuckit, hittade jag en metallbit på hallmattan. En rund... och en plastmojäng som det stod "Kalles" på. Den sistnämnda var en sån grej som man använder för att "rulla ihop" kaviartuben så man få ut så mycket som möjligt ur den (fåtts med på köpet någon gång när vi handlat). Det förstnämnda var "framänden" på sagda kaviartub. Resten var, uppenbarligen, uppätet av en hungrig pensionärsspaniel... Hur i hela h-e han kunnat tugga i sig den mängden metall är för mig en gåta. Hur i hela h-e husse lyckats glömma att lägga undan tuben (oklart hur mkt som var kvar i den men om den var slut borde den ju kastats) är en annan gåta.

Nu är man ju som väl är så pass rutinerad som hundägare så vi har ALLTID minst en burk konserverad sparris i skafferiet. Den här gången fanns där två burkar. Fram med den ena och mata hundkraken med sparris. Det är i lägen som detta som man är glad åt att en spaniel äter ALLT som hälls i matskålen. Några timmar senare fick han nästa burks innehåll och husse beordrades att köpa mer på hemvägen från fiskeutflykten...

Farhågan är naturligtvis att någon metallbit fastnat någonstans i mag-tarmsystemet. Samtidigt drar man sig för att åka in akut till djursjukhuset, och eftersom det inte fanns några uppenbara problem så betvivlar jag att de gjort så mycket mer än möjligtvis röntgat för att se var i systemet bitarna fanns.

Den äckelmagade kan hoppa över följande stycke:
Jag kan helt ärligt säga att det var mycket, mycket länge sedan jag var så intresserad av hundbajs... Svarta påsar har använts frekvent under helgen och från lördag eftermiddag har jag konstaterat att det kommit ut metall. Väl inlindad i skit, bokstavligen. Hoppfullt gör alltså sparrisen nytta. Det har, ta i trä, så här långt heller inte kommit några som helst blodspår eller liknande (gör det så, då blir det akuten).

Äcklet slut.
Jag överväger att, även om allt skulle verka avlöpa väl, boka en tid för röntgen hos vår husveterinär någon gång mot slutet av veckan eller i början av nästa, bara för att försäkra mig om att ingenting är kvar i systemet. Det är lite svårt att avgöra hur många metallspånor det går på en kaviartub, om man så säger...

Och vi brukar säga att wachtlarna är galna... Ja, jisses.

Rensa och röja

I takt med att Facebook spritt ut sig har jag noterat hur allt fler "hobbybloggare" mer eller mindre släppt taget om sina bloggar och, som det verkar, istället lägger allt krut på att uppdatera Facebook. Jag märker att jag ibland riskerar att falla in i det beteendet då det ffa är enklare att uppdatera FB via mobilen, än att blogga den vägen. Det händer, allt oftare, att jag på en hel helg inte ens har datorn igång hemma - mail och FB och webb i mobilen räcker långt. Mer "avancerat" arbete räcker det dock inte till.

Mina föräldrar har ju, som jag nog nämnt, äntligen flyttat in i en lägenhet istället för att harva runt i den stora villan som dels är på tok för stor för dem (läs: alldeles för mycket att städa för mamma som är 70) och dessutom har 3 våningar, ingen "hit" för pappa som har dåliga knän. I teorin så skulle de kunnat inrätta sig på "markplanet" men av olika skäl (tradition...) så har de envist vägrat. Till saken hör också att hela området "där barn jag lekt" är föremål för detaljplaneläggning i kommunen. Nåja, jag ska inte gå in på alla detaljer men det var varit och är en utdragen process. Och som vanligt så får ju min bror, såsom varandes "på plats", ta de största smällarna... Häromveckan när brorsan hörde av sig insåg jag att det var hög tid för ett besök i ursprungstrakterna och ett samtal med bror, telefon räcker inte riktigt till. Sagt och gjort, tågbiljetter bokades och jag gav mig iväg. Fick tillfälle till samtal med min bror (det visar sig att saker jag får höra i telefon av min mor inte alltid riktigt stämmer, vilket jag befarat en tid) och att bygga Lego med brorsonen (en försenad födelsedagspresent). Jisses - när höll jag på med Lego senast?!

En bieffekt av detta blev att jag, återigen, tog ett svep bland de prylar jag har kvar i föräldrahemmet. Det är inte mycket kvar nu som jag känner att jag har något större behov av att ha kvar i min ägo, några grejor borde gå att sälja men då uppstår problemet - baxa ner dem hit och sälja i Skåne, för att sälja något "på distans" känns lagom bökigt?! Har inte riktigt kommit i mål där med hur jag ska göra (det slutar antagligen med att även de prylarna hamnar i slänga-högen till slut). Hur som, en hel del hamnade i högen "att slängas" och vissa saker (läs: mina gamla dagböcker från tidiga tonår) följde med hem för att brännas, bokstavligen. Vissa funderingar vill man inte lämna kvar åt eftervärlden, så här 25-30 år senare. Jag är dock helt övertygad om att det fyllde sitt syfte då, att skriva ner tankar och funderingar! Skillnaden från bloggandet är ju att det jag skrev då, det var det verkligen inte meningen att någon annan ska läsa. Och nu är den risken eliminerad. Vi har braskamin och den har jag matat lite idag på förmiddagen.

När jag ändå var i farten här hemma så slet jag tag i ett par pärmar med utbildningsmaterial "tränare kanot steg 1" samt "steg 2". Sannolikheten att jag någonsin kommer att titta i det materialet igen är obefintligt. Det är nu förpassat till pappersåtervinningen. Likaså material från ett "hundrelaterat" projekt jag var inblandad i för några år sedan. Andra krafter har tagit över, det som behövde arkiveras rent formellt ÄR så vitt jag vet arkiverat, och har jag något nöje av mina gamla anteckningar etc, nä, tror inte det.

Det gäller att ta vara på de här rycken när de infaller, jag brukar ju konstatera att jag ÄR ekorre i tredje generationen (både mina far- och morföräldrar, samt mina egna föräldrar, var och är bra på att samla på sig saker - det kan vara "bra att ha", det är någon form av affektionsvärde förknippat med det osv osv). Jag har jobbat hårt med dessa tendenser de senaste 10 åren, begränsad av det utrymme vi trots allt har i bostaden. Det GÅR inte att bara spara, utan att kasta något!! Vid något tillfälle när jag nämnde det här på jobbet så var det en kollega som föreslog "jamen flytta till något större". Tja, det kanske hjälper - ett tag. Men sen har man fyllt det större också. Alltså - är det nog klart mer konstruktivt att se över mängden prylar. Det finns ju de som hävdar att "sånt man inte använt på ett år, kan man slänga". Mja, jag tror ALDRIG vi har använt stormköket som finns sparat från Bs tid som scout. MEN när man bor på landet, så vet man aldrig. Ett långvarigt strömavbrott - och det kan "vara bra att ha". Ett visst mått av "minnessaker" med affektionsvärde måste man också tillåta sig, menar jag. Men man måste också rensa med en viss regelbundenhet. Och det är inte det lättaste, för det tar både tid och kraft - och skapar högar/säckar att köra till återvinningsgården. Pust...

Full fart framåt!

I torsdags blev jag då avtackad med vederbörlig blombukett på klubbens årsmöte. Vi var hela 4 st som lämnade styrelsen vilket jag på ett sätt kan tycka är lite oroande, när det totala antalet är 7 (5 ordinarie + 2 suppelanter). Det blir dock säkert bra med de nya, så det är inte det jag oroas av, men varför väljer så många att lämna samtidigt...?

I fredags kväll "gjorde vi stan". Helsingborg har under en dryg vecka haft ett arrangemang som kallats "Drömljus" och vi passade på att ta en tur till den "stora staden", äta en bit mat och titta på en bråkdel (mer hann vi inte med, vi är ju med valp) av ljusinstallationerna. Ibland ska man ha lite tur också för på ett ställe passerade vi precis när ljus- och ljudspelet startade!

Lördagen gick för min del till stor del åt för hundträning... Baxade in mig och liten svart hund samt klubbkompisarna M (med hund E) samt J (utan hund) i bilen och körde till Hässleholm för ytterligare en lektion hos PT Petra. Ytterligare småfix att tänka på och jobba vidare med. Extern belöning visade sig tända Lazer rejält! Och jag måste lära mig att balansera belöningarna - jag är så inne på att belöna rätt beteende snabbt, snabbt, så det blir stressande både för mig och min hund... Man kan faktiskt låta hunden "välja" att göra rätt en lite längre stund, innan belöning kommer, ganska tidigt i inlärningen. Ja - man blir aldrig fullärd i den här verksamheten! Eftersom M är på väg mot lydnadsklass III så fick jag ju även med mig en del "så kan man göra när det blir dags" (eller när man känner att det är dags att träna något annat än att nöta ettan och appellmoment...). När jag kom hem, smet husse till skogs... och jag körde till Ica Maxi och handlade. Arbetsfördelning. ;-)

Igår blev det hastigt och lustigt agilityträning med bästa agilityträningskompisen L. Vi håller ju på med ett litet projekt med Lazer och vippen/gungbrädan, som han blev rädd för när han flög av den vid första klubbtävlingen förra året. Eller ja, lite oklart om det var han eller jag som blev räddast den gången, men MIN reaktion kan ha satt sina spår hos honom. Efter envist kämpande börjar vi nu känna att knuten håller på att lösas, och det är såna här dagar jag känner att "åh vad jag hade velat ha en vipp hemma" för då hade vi antagligen kommit igenom det fortare. Samtidigt är det en trygghet för mig (och Lazer) att ha L som medhjälpare, lugn och fokuserad och "på samma våglängd" som jag om hur det ska vara. Vi körde även lite "basic grids" (hoppteknik, "hoppa studs" säger man på hästspråk) och det största problemet där var att få Lazer att släppa ögonkontakten med mig och fokusera framåt... Men det gick, det med. Och det blev ännu mer uppenbart för mig att det har sina sidor det här med en mindre hund som man inte "ser" själv - JAG kunde ju inte kolla på om han tittade på mig, för då gjorde han det ju definitivt, utan jag var helt beroende av att L coachade; "nu". Ännu mer påtagligt blev det när jag tog ut gamle pensionerade Hampus och lät honom köra lite kravlös lydnad (han blev så glad för att få göra något för sina godisbitar). Det är en enorm skillnad på att ha en hund som har huvudet i höjd med min hand när jag går och en hund som är "därnere nånstans"!!

Medan jag var iväg så hade husse ägnat sig åt att röja i syrenhäcken på framsidan (jo, man kan göra sånt i februari när det är snö). 2 wachtlar hade "hjälpt till" att bära pinnar - och hålla koll på varandra... Vi fikade lite och sen tog vi en liten promenad med hela gänget ner till ån i närheten. Ingen strömstare gick att skåda, det är nog lite för mycket vatten för det, men Kompiz fick öva på att vara på promenad med resten av flocken, åtminstone delvis i koppel (på och i närheten av trafikerade vägar). Husse hanterade valp, jag hanterade 3 vuxna hundar. Och de betedde sig som de totalt glömt allt vad "koppelvana" heter.?!

Lite städning och fix hemma och sen var den helgen till ända... Det är VERKLIGEN inte svårt att få dagarna att gå!

Avveckling pågår

Under hösten drabbades jag ju av insikten att "jisses, så här kan jag inte hålla på längre". Jag vet inte hur mycket jag skrev här, men det var diverse händelser som tydde på att min hjärna började bli lätt överhettad. Så här några månader senare, när jag så smått börjat dra ner på mina engagemang, har jag funderat på om inte alltihop började redan förra våren och framför allt så slet det nog mer än jag trodde att det hela sommaren och en bra bit in på hösten var bussersättning istället för tåg som gällde till jobbet pga banarbete. Restiden enkel resa till jobbet förlängdes med 20 min. 40 min mer restid per dag är kännbart, när man redan har ett "tajt" schema.

Imorgon är det årsmöte på den lokala brukshundklubben. Jag lämnar posten som sekreterare efter 5 år. Ja, jag hoppar av mitt i en period, så det blir ett fyllnadsval efter mig imorgon. Igår skickade jag ett mail till mina "överordnade" i den verksamhet jag varit lite smått inblandad i inom distriktet och meddelade att jag kliver av även det uppdraget (även om det inte varit jättebetungande - fast jag har heller inte alls gjort allt jag velat eller borde ha tagit tag i där).

En annan sak som jag har kommit till insikt om de senaste dagarna är att jag nog måste börja planera in lite resor till Stockholm och mina föräldrar. Besöken där har periodvis varit väldigt, väldigt sporadiska och det känns inte helt bra. De blir inte yngre precis... Samtidigt så är jag inte jätteglad för att vara iväg hemifrån mer än nödvändigt (konsekvenser av den där perioden med mycket resande i jobbet?), framför allt inte på helger, men det får nog bli så. Lyckligtvis har jag ju en bror som finns nära föräldrarna, men det känns inte helt bra att han får ta "allt" heller.

Så - ska jag klara att hålla minst en helg varje månad "obokad" i år? Redan nu kan jag ju säga att maj månad skiter det sig i. Men det kan ju vara olika saker som är bokade. :-)

På mer kurs

Ja, så gick ytterligare en helg i hunderiet… Fick möjlighet att vara åskådare på en helgkurs i hoppteknik och det var mycket ”input” även för mig som inte ens körde hund. Lördagen var lååång (var hemifrån i 12 timmar) och söndagen något kortare, men då märktes det att hjärnan var ganska hårt belastad för redan vid lunchtid blev det lite sånt där ”vadå för något” när andra kursdeltagare frågade om ”vad sas nu egentligen” och ”hoppsan då – jag skulle ju ha filmat nu” när min träningskamrat L plötsligt var ”på banan”.

Nu ska jag/vi bara renskriva anteckningar, kolla på det filmade materialat och göra en plan. Eller nåt… Det var i alla fall givande och mycket att tänka på. Sen är man lite slut i både kropp och hjärna efter en sån här helg och även om vi har varit ”inomhus” så betyder det ju inte uppvärmt, så lite stryk har nog kroppen tagit av kylan. Jag har inga större problem att hålla mig hyfsat varm med kläder, men fötterna… Någon gång måste det gå att hitta kängor som faktiskt håller värmen, även om man inte rör sig? De flesta av mina fotbeklädnader är faktiskt införskaffade för att gå i, inser jag. Inte att stå eller vara stilla.

Det är såna här dagar som jag konstaterar att det är en himla tur (?) att jag har en husse till hundarna för det hade varit jobbigt att ha egen hund med när man inte ska ”använda” den.

Hur man får en helg att gå...

Hoppsan, man ska trycka på publicera också... Detta är alltså skrivet igår, måndag.

I lördags var det dags igen för ett lydnadspass hos vår PT Petra. Hon är fantastiskt bra på att hitta de där små sakerna jag behöver tänka på för att ”bra” ska bli ”ännu bättre” och få mig att känna att det som är ”bra” faktiskt ÄR det… Och jag blir så taggad till att träna ännu mer. Härligt!

I veckan så lossnade det i gripa-övningen som vi hållit på med sedan förra gången, det är så kul att se när polletten ramlar ner. Vi jobbade bl.a. lite med hur detta ska utvecklas och den lille svarte  var så söt när han ”fastnade” i tankeverksamheten och tittade bedjande på mig – vad är det du vill matte? Tanken är ju dock att han ska klura ut det själv så av mig fick han ingen hjälp. Då vände han istället blicken mot Petra; ”kan inte DU hjälpa mig när mattekärringen inte gör det?”. Sötnosen!

När jag körde hem började jag fundera lite på – hur stollig är jag egentligen som kör 50 min enkel väg, för att träna i en timme (och dessutom betala för det)?! Eftersom det känns som att det är värt varenda minut (och krona) jag lägger på det – antagligen inte SÅ stollig. Och – när jag började tänka efter, det är ju faktiskt mitt eget val vad jag lägger min tid och mina pengar på. Andra lägger sina pengar på shopping, skönhetsbehandlingar och frisörbesök, eller resor, eller att gå på krogen… Alla är vi olika, helt klart. Och tur är väl det – för hade det berott på mig skulle inte de stora shoppingcentren klarat sig särskilt länge. J

Igår planerade jag in ett kort agilitypass på klubben med bästa träningskamraten L. Nej, snöfall och blåst hindrar oss inte… Vi kämpar på med vippen/gungbrädan som är en liten nöt att knäcka för Lazer, det börjar dock likna något och jag funderar på hur jag ska kunna hitta ett sätt att träna på detta på hemmaplan, för det här skulle vi behöva köra dagligen under en period! Vi körde lite slalom också och här märks det att träning är färskvara – vad ÄR det med mig och mina hundar och de sista  portarna?! Lazer har, så vitt vi kunde påminna oss, inte haft såna problem med att ”göra klart” förut? Ok, nu blev mitt rörelsemönster lite konstigt i snön, men det ska ju egentligen inte ha någon inverkan (men har det, uppenbarligen, fortfarande – noteras till listan ”att träna på”). Vi tittade lite i kalendrarna på när vi kan få till gemensamma träningstillfällen framöver – och hur tävlingssäsongen ser ut. Jag hittade faktiskt ett tillfälle då det, med hjälp av en semesterdag, kan vara läge att kombinera agilitytävling och husvagnsutflykt! Dags att sätta sig med husse och planera. Snart kommer väl även propåerna på jobbet om att det är dags att sätta sommarsemestrarna…

Vinterjakt...

Igår var som sagt ett av få tillfällen som jag följer med på jakt dvs Ottos egentliga användningsområde. Samtidigt får jag erkänna att jag tycker det är oerhört häftigt att se jakthundar jobba med det de "egentligen" är avsedda för. Igår kom jag också ihåg att ta med mig kameran och även om det var "stora" objektivet på så var det ju låångt iväg. Men med pocketkameran hade det inte blivit ens så här mycket. Dessutom hade jag nåt skräp på linsen vilket jag inte upptäckte förrän jag kollade bilderna i datorn, lite surt (lärdom: gör rent när du packar ihop grejorna, klantskalle).

Först kom bocken, sedan geten...

... och en bra stund senare, i deras spår, en skällande wachtel. För den som inte vet så jagar alltså inte drivande jakthundar med syn utan ska gå i spårlöpan och, i wachtelfallet, skälla under tiden.

Host, host...

Hade jag varit hund hade jag ställt diagnosen direkt: Kennelhosta. Men på människa?? Nu har jag gått runt i 2 veckor och hostat, och hostat... Har 3 kuddar i sängen så jag sover praktiskt taget sittande och lika förb-at så hostar jag så jag vaknar själv och - antagligen - väcker både B och hundarna.

Börjar inse att det är dags att ringa "husläkarmottagningen" (vilket jag drar mig för i det längsta då mitt förtroende efter senaste besöket, också orsakat av hosta för ett par år sedan, är "sådär" - efter ett blodprov så konstaterade sköterskan att "nähä, du har inte lunginflammation i alla fall, tack och hej", den gången hostade jag inte så mycket på nätterna). Att ens försöka ringa och få en tid en måndag morgon känns som ett totalt meningslöst företag då de har telefontid i 30 minuter. Ja, det är som man säger - man ska vara frisk för att klara av att vara sjuk...

I helgen har jag förresten gjort något jag aldrig gett mig på förut - smörgåstårta. Råkade snubbla på ett recept i Coops "Mersmak"-tidning som gav inspiration (parmaskinkan blev dock utbytt mot Jamon serrano, eftersom all parma var slut i butiken). Om jag får säga det själv så blev det rätt hyfsat!

Lazer var med husse på fältjakt i lördags och hade enligt uppgift stått för flera harar. Duktig liten svart hund. Igår var det Ottos tur och på just den jakten blir jag "utkommenterad" som "målvakt" vid vägen - vilket den här gången var totalt meningslöst då drevet gick över vägen ett par hundra meter från där jag stod. Det var dock lite roligt att jag lyckades fånga de 2 rådjuren på bild - i synnerhet som den som stod på pass hävdade att hunden (Otto) "måste ha tomskällt". Icke, sa Nicke... Skallar Otto, så är det för att han har vilt framför sig i spåret. Bilder kommer...!

Badrumsträning

Så här på vintern när det är mörkt och kallt så förlägger jag en del hundträning till - badrummet. Det är enda stället i hemmet där det finns en i alla fall liten ledig golvyta (sedan vi byggde till) och går att stänga dörren (att försöka träna "ostört" med 2 andra hundar + nu en valp omkring sig, känns som en utopi).

Efter helgens besök hos PT Petra, fick vi ju med oss lite småplock som, mycket tacksamt, lätt kan pysslas med inomhus. Det är SÅ häftigt att se hur den lille svarte tänker, funderar och klurar på vad det är jag vill att han ska göra. Han gäspar, slickar sig om munnen. Tänker lite till. Provar. En av våra "knäckfrågor" håller nog på att lösas, det verkar göra susen att ta 2 korta pass med en liten paus emellan. Exakt vad det är går vi inte in på förrän jag ser om det verkligen "händer" men varje kväll har det känts som att det börjar lossna allt mer.

Igår drabbades jag även av ett akut huslighetsanfall (eller sötsug??) och bakade en kaka (tar man bort saffranet så funkar denna kaka utmärkt även resten av året), dumlemuffins och bröd (det receptet har jag inte hittat på nätet). Kakan får kollegorna vara med och äta i eftermiddag, muffinsarna hamnar på klubben ikväll och brödet - det äter vi själva. Jag tycker det är roligt att baka och visst är det väl godare med hembakt än "köbekagor"?!

PT

Under jullovet så bestämde jag mig för att nu måste jag få lite fart på mig och liten svart när det gäller lydnaden - framför allt så är det ju brukset jag vill köra och hur det än är så är lydnaden en väsentlig del även där, men även lydnadslydnaden lockar mig. Förutom agilityn då. Det är rätt roligt för här nere i Skåne så är det inte så många som vet att jag faktiskt har en bakgrund inom lydnaden o brukset. Hade man å andra sidan nämnt mig för agilitymänniskor i Sthlms-distriktet så tror jag inte det är sååå många som skulle känna igen namnet heller...

Sagt och gjort, jag behöver en spark där bak och därför bokade jag enskild tid hos vår favoritinstruktör Petra (som vi ju har haft på klubben några gånger nu för agilityträningens skull). Igår var det dags och vi gick igenom momenten i appellen. Det mesta funkade faktiskt över förväntan, tyckte jag, med tanke på hur lite vi faktiskt tränat det senaste... halvåret eller så. Det har blivit mycket agilityträning fram tills snön kom. Läggandet och inkallningen var riktigt bra (det är lite småplock och i synnerhet på läggandet så ska mina dk-n bort, de behövs inte visade det sig när jag fick "order" att hålla händerna i nederkanten på träningsvästen och titta rakt fram), i linförigheten är det en del småfix (bl.a. så ska jag INTE flytta med hunden...) och även på hoppet finns det lite att mecka med, han har lite svårt att lämna min sida när jag står still vid ett hinder. Vilket är lite naturligt med tanke på att i agilityn så gäller principen jag springer-du springer, jag stannar-du stannar! Framförgåendet har jag inte ens börjat på så där ska jag börja jobba med själva ståendet och apporteringen är ju ett "problem" sedan tidigare, så där fick vi också lite trix att pyssla med hemma. Det ÄR något med mig och apportering, för när husse kör dummy-apportering så går det finfint?!

Vi fick även med oss en del generella tips och trix att fundera på, bl.a. så är det ju faktiskt inte samma sak att "sitta upp" från liggande som att "sätta sig" från stående eller gående. Om man nu vill vara extra tydlig mot hunden.

Kul var det i alla fall och nu har vi som sagt lite att jobba på. Utöver det jag redan vet att jag behöver jobba med i agilityn.

Affektionsvärde kontra ekonomiskt värde

Egentligen har det pågått ganska länge, projektet "rensa bland de prylar som bor hos mina föräldrar". I och med att de under hösten börjat flytta till lägenhet (även om huset kommer att finnas kvar inom överskådlig framtid) så blir det mer och mer påtagligt att det här MÅSTE göras. Man kan, om man vill vara rationell, konstatera att saker som aldrig har flyttat med mig från föräldrahemmet alternativt hamnade där i samband med min flytt till Skåne för drygt 9 år sedan, knappast är något jag har något överhängande behov av. Men så är det ju det här med "affektionsvärde". Jag har VÄLDIGT svårt att tänka mig att kasta böcker, till exempel. Står i begrepp att försöka sälja ett antal hästböcker till en kollega med ridande dotter i lämplig ålder. Då kommer de åtminstone till någon nytta. Har en låda med andra "ungdomsböcker" som jag också ska försöka avyttra. Sen har jag ett antal hyllmeter med böcker som jag definitivt inte har "behövt" under de här åren - men...

I gömmorna dyker det givetvis upp sådant som skolfoton och skolkataloger. Ja, dessa sparar jag. Någon form av historiskt värde har de för mig, även om vi kanske inte riktigt kan prata om affektionsvärde? Det kan vi däremot göra när det kommer till den ihopklistrade porslins-kanin-sparbössan... Ja, den har varit i bitar, men den ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Sen är det sånt som man borde kunna sälja. Lundbys dockhus har samma planlösning idag, visserligen är tapeterna annorlunda och möblerna också - men 70-talet är ju på väg tillbaka så snart är det nog inne igen! Mina gamla ridstövlar har jag börjat inse att jag nog kan överväga att sälja. Sannolikheten att jag kommer upp på en hästrygg igen är inte stor. Inte för att jag inte vill, utan för att tiden inte finns. Jag hittade även gamla "Game&Watch"-spel och där visade det sig att det finns en samlarmarknad. I synnerhet som jag har kartongerna kvar så borde det gå att tjäna en slant på dessa. Meeen - så var det ju det där med nostalgin, affektionsvärdet eller vad man ska kalla det!!

Vid mina senaste besök hos föräldrarna har jag ju lastat med mig en del grejor för vidare sortering och utrensning på hemmaplan. Ibland är det liksom lättare att dyka ner i kartongen hemma och slänga i soporna, än att göra det hos föräldrarna?! Under helgledigheten åkte ett antal gamla fickalmanackor, vykort och brev. Ja, det finns väl någon form av historik/tidsdokumentation i sådant också men... Det gäller att passa på när andan faller på. Det jag fortfarande inte klarat av att kasta är mina gamla träningsdagböcker från kanottiden. Jag har också drösvis med gamla träningsprogram m.m. - noggrannt insorterade i pärmar. Dessa lär jag inte heller "behöva"... Men just nu står de pärmarna bra där de står.

Det ligger nog något i det där som vissa säger, man ska flytta med jämna mellanrum. Men nu trivs jag/vi bra där vi bor så det känns inte aktuellt. Däremot borde man nog vara bättre på att, åtminstone en gång om året, röja igenom skåp, lådor och hyllor och rensa bort det som kan rensas bort...

Och så är allt som vanligt, nästan

Idag var det bara att masa sig tillbaka till jobbet. Att stanna hemma och vara sjuk var inte ett alternativ - dels känner jag mig inte sjuk nog för det, dels hade ju ingen trott på att jag verkligen var sjuk, när alla vet att det finns en valp i hemmet...

Efter arbetsdagens slut har vi (dvs jag och/eller husse):

lekt med valp (båda)

promenerat med vuxna hundar (jag)

lagat mat (husse)

vikt och lagt undan tvätt (jag - snacka om Sisyfos-arbete), kört tvättmaskin och hängt upp ren tvätt (så det blir mer att vika...)

ätit den lagade maten (båda)

tränat lite i badrummet med den lille svarte - fick för mig att lära in targetstick och antingen har jag gjort ett försök tidigare eller så fattade han väldigt snabbt?

tittat lite på TV

tömt kameran på valpbilder:

 

Och nu är det snart läggdags...

Host, snörvel

Imorse vaknade jag med en stor nysning. Tidigare i veckan har jag känt lite "kli i halsen" men trodde att jag lyckades mota Olle i grinden medelst färskpressad apelsinjuice. Fel-fel-fel... Nåja, så där särskilt sjuk är jag egentligen inte, mer än att näsan rinner och som vanligt har bacillerna satt sig på stämbanden så jag låter lite lätt whiskybeslöjad - dock stundtals uppblandat med en Karl-Bertil Jonsson i målbrottet?!

Igår blev det ett agilitypass på klubben med träningsgruppen, inga jätteavancerade övningar stod på programmet men det var nog ganska bra det för jag tror att de flesta av oss legat lite i ide under december sedan snön kom. Otto gick över förväntan med tanke på att vi knappt tränat alls sedan kursen i början av november - det har ju varit jakt och den prioriteras givetvis under säsong. Lazer gick ungefär som jag väntat mig men när vi kommit igång lite (och jag belönat "svårigheten") så gick han också riktigt fint! Han har fortfarande inte riktigt "drivet" på hinder även om det inte är något fel på farten (men ibland går det fortare att springa vid sidan av än att hoppa över, tycker han). Vi hade fantastisk tur med vädret och solen orkade igenom molnen så det blev några härliga timmar. Under fikandet efteråt kom tävlingskalendern fram så nu börjar vi så smått planera...

På kvällen var det middag hos husses föräldrar, men eftersom Hampus hade varit lite krasslig sedan i fredags vid lunchtid (allmänt hängig, ville knappt gå ut - men han åt och drack i alla fall) så avvek vi tidigt. Döm om vår förvåning när vi kom hem till en nästan helt normal gammelhund?! Skönt i alla fall och idag är han vad vi kan se sitt vanliga jag.

Idag bestämde jag (!) att vi skulle köra och byta det regnställ jag gav husse i julklapp - naturligtvis var jag lite snett på det med storleken. Det slutade med att vi kom ut med en vinterjacka (för "finbruk") istället, men det behövde husse också så det blev ju rätt bra. Sen skulle vi köpa nya kolfilter till köksfläkten på Ikea. Jag hade kollat vad fläkten hade för artikelnr innan vi körde hemifrån och knappade på pekdator på Ikea, fick upp ett filter och vi hämtade ut 2 st på varuutlämningen. "Konstigt" sa husse, "kartongerna känns större än vanligt". Medan vi körde mot svärföräldrarna (för att fika lite på rester, typ) surfade jag i mobilen och konstaterade - fel filter. När vi var färdiga med svärisarna blev det alltså tillbaka till Ikea och byta filter. Suck...

Väl hemma tog jag ut grabbarna grus på promenad och känslan att Hampus är återställd kvarstår. Så skönt. Han närmar sig ändå 13 år så man blir ju lite orolig.

Ja, och så gjorde jag faktiskt en liten redigering av "bloggar jag följer" här bredvid. Bloggar som inte uppdaterats på ett år har jag helt enkelt tagit bort. Jag VET att det finns bra anledningar i åtminstone ett fall men ändå. Hoppas ni som drabbats inte tar illa vid er. Det är inget personligt men jag tycker det är roligare att länka till något som i alla fall uppdateras någon gång ibland.

Nytt år...

... nya möjligheter, brukar man ju säga. Eller som en vän på Facebook uttryckte det: Nytt år, samma gamla möjligheter, nya lösningar?

Jag har nu gått hemma och "skräpat", valpledig som jag är, i 1½ vecka. Som vanligt hinner jag inte alls alla saker jag hade hoppats på, för man har fullt upp med en valp i huset! Den här gången var jag nog ändå lite mentalt förberedd på att INTE hinna en massa mer än vanligt.

Julen ramlade förbi och på annandagen hade vi det rätt jobbigt. Husse och Otto var på traditionsenlig annandags-jakt. Vad som dessvärre verkar bli en tradition på just den marken på just annandagen är att Otto glömmer att han är av en kortdrivande ras och blir borta länge. Ifjol handlade det om ett par-tre timmar. Den här gången blev det längre än så... Jag tror det var första gången husse fick ta till pejlen och köra och leta upp hunden, bokstavligen. Normalt sett är Otto duktig på att hitta tillbaka men den här gången ville det sig inte. Troligtvis mådde han inte helt bra, när han kom hem efter att ha varit ute i 9 timmar och inte ville ha mat, blev vi lite misstänksamma. En kvart senare kräktes han i hallen, och det som kom upp var INTE hundmaten han fick till frukost. Troligen har han försökt "stärka sig" på vägen med slaktavfall eller något liknande. Senare på natten fick jag göra en utryckning och släppa ut honom också, så magen var inte riktigt i toppform. Lite stel och halt var han också, men det har släppt ganska bra nu, en dryg vecka senare.

Jag och hundarna har varit på utflykt och tränat lite på Laholms BK, vår träningskompis L har ju flyttat och har gått med där också eftersom det är närmaste klubb för henne nu. Lite miljöombyte skadar ju inte... Vi körde lite "rundbana" och några handlingsövningar, och så fick Lazer träna vippen. Den har det liksom gått lite troll i känns det som, efter den flygtur han tog i våras. Men vi kämpar på!

Nyåret klarade vi också bra, det smälls som tur är inte så mycket här i vår ände av byn, annat än vid själva tolvslaget. Liten 10 veckors Kompiz sov sig igenom smällandet. Otto skällde på smällarna. Lazer och Hampus brydde sig inte synbart, vilket är skönt med tanke på att Hampus alltid har varit något skottberörd.

Idag har jag och hundarna varit hos fd arbetskamraten K utanför Perstorp, som bor på makens föräldragård - med vidhängande skog. Trevligt att kunna lägga spår på deras "bakgård" och sen gå in i köket och fika... Lazer fick ett spår med apportpinne - vinkel - leksak- vinkel och apportpinne kombinerad med leksak (jag har flätat fast lite fleece vid en apport). Han markerade fint på första apporten och vinklarna hade jag "minerat" med godis, fortfarande i akt o mening att sänka hastigheten - benen går ibland lite fortare än näsan och hjärnan, framför allt i vinklarna...
Ks hundar fick givetvis också spåra, det gick bra för dem med trots långt uppehåll mellan "träningstillfällena".

Nu är det inte så mycket kvar av ledigheten men några dagar till är det innan vårterminen börjar på jobbet...

God Jul!

För en vecka sedan hämtade vi hem en "för tidig julklapp" - flocken har utökats med en wachtelvalp. Vi kallar honom Kompiz (i bästa "dansbandsstil" som H uttryckte det - stavas Lazer med z så...), på pappret heter han Mjöåns Kaakaa (efter fotbollsspelaren Kaká...).

Det är pigg krabat som, precis som valpar brukar, vänder upp och ner på allt. Han sover i alla fall sött om nätterna och det är ju tacksamt. De vuxna hundarnas omdömen är väl skiftande, Otto håller vi - visa av erfarenheten - på behörigt avstånd tills han växt till sig lite, Hampus surnade till när han blev biten i näsan och Lazer försöker emellanåt leka med lillebror men det går "sådär" (Lazer tror nog att han är en wachtel, det är mycket skall i lek så det blir nog bättre när Kompiz växt till sig lite), dessutom är ju inte cockern sötast i familjen för stunden vilket han verkar vara medveten om?!

Nu går vi in i julefrid här.

God Jul på er alla!

Fullt upp trots lågsäsong

Eftersom snön la sig djup så har det inte blivit mycket hundträning - men det går ju att hålla sig sysselsatt på andra sätt, inte minst när man försöker beta av föreningsgrejor som blivit liggande.

Ett par veckors träningsuppehåll fick dock räcka, så till slut bokade jag och träningskompisen L in oss för en timme i träningsladan hos Petra Nilsson Lindström - www.dogpromotion.se

Idag var det dags och det var riktigt skönt att ha torrt underlag under skor och tassar, ingen blåst och inget regn... Vi grejade lite med vippen för Lazers del, lite svängar och kontaktfält samt platta tunneln och vi körde våra hundar växelvis så att en fick träna och den andra fick vila, ungefär en halvtimme var blev det nog. Och det räcker gott. Sen kan man ju ifrågasätta om det är smart att köra en timme i vardera riktningen för att träna en timme, men idag kändes det HELT okej! Tack Petra för att du finns och gjort iordning en så fin träningsanläggning!

Igår hade jag avslutning på min valpkurs jag har hållit under hösten och det blev en glest befolkad historia - en som redan från start meddelat att den inte kunde sista gången, en familj som var bokstavligen insnöad och en hund som var dålig i magen. Två deltagare kvar, alltså... Nåja, jag har lovat dem en återträff längre fram i vår eftersom vi inte lyckades spåra förra helgen.

Efter dagens träningsutflykt så var det "julmys" på klubben. Lussekatter och allehanda mjuka mumsiga kakor, och julklappsspel. Vi var inte så många, men det var trevligt! Och jag behöver inga mer kakor idag i alla fall...

Som ett julkort...

Idag körde vi upp till Klåveröd, uppe på Söderåsen, och gick en hyfsat lång promenad. Det var som att promenera runt i ett julkort, snötäckta granar och solen tittade till och med fram. Jo, faktiskt riktigt vackert! Alldeles ensamma var vi också, även om en parkerad bil och spåren av 2 människor och 1 hund (eller 2, lite svårt att avgöra) pekade på att där fanns fler promenerare ute på slingan vi gick.

Det är inte många gånger på ett år som vi har sovmorgon i den här familjen och går en gemensam långpromenad på det här viset... Kändes lite ovant!

Igår var det julbord med firman där husse jobbar, vilket inkluderar respektive. Jag konstaterade att det är 10 år sen jag var med första gången. Och när man är ute på lokal med annat folk än det som ingår i den egna "gruppen" så funderar jag ibland lite på - men vad har människor på sig...? Börjar jag månne bli gammal...?

Böcker, 1 ljud och 3 pappers...

Häromhelgen åkte jag ju upp till Sollentuna och mina föräldrar. På resan hade jag med mig Anne och Even Holts "Flimmer" som ljudbok. Jag gillar ju Anne Holt och hennes bror kompletterar helt klart med mycket fackkunskaper på det medicintekniska området. I inledningen görs en i mitt tycke lite väl ingående beskrivning av hur en hjärtstartare opereras in i en patient (som naturligtvis avlider lite senare)... Spännande, absolut. Lite rörigt dock, jag insåg att ljudboksformatet den här gånen inte riktigt funkade för mig då det är många personer och framför allt - hopp i tiden. Kasten mellan förflutet och nutid blev lite svåra att hänga med i, faktiskt.

Ungefär samtidigt läste jag, som "pappersbok", Lars Keplers "Paganinikontraktet". En av mina kollegor suckade högljutt när jag satt med den på tåget och menade att den var ju såååå dålig. Nja, det vet jag väl inte - men lite väl... "extra allt" liksom. I efterhand har jag läst ett par "riktiga" recensioner där åtminstone någon påpekade att paret bakom Kepler själva sagt att de ser mycket amerikansk action på film, vilket lyser igenom. Jo, precis. Det är båtjakter och biljakter och till och med helikopterjakt... Typ. Jag vet inte riktigt vad jag tycker - men jag lär läsa nästa del också...

Hemma hos föräldrarna hittade jag också några av Karin Alvtegens böcker. Gav mig i kast med "Svek". En ganska skruvad historia om hur 2 personers vägar av en slump korsas... och hur andra människors val har påverkat och kommer att påverka dem. Ganska tidigt anar jag att saker inte riktigt är som de verkar och att det här kommer att... ta en ände med förskräckelse. Relativt snabbläst bok. Tacksamt i förhållande till alla 500-sidors tegelstenar!

Och nu senast blev det Camilla Ceders "Babylon". Ceder låg ju i den där kassen böcker jag fick förra sommaren och har stått med på listan "läsa mer av" sedan dess. Nu hittade jag hennes andra bok på biblioteket och den var helt godkänd... Det enda jag kan bli lite trött på är alla dessa manliga kommissarier med "commitment issues"!

Och där var november över - nästan

Sista dagen i november - igår dalade några försiktiga snöflingor ner men det blev inte något kvarvarande av det. Jag är kluven till vinter och snö - visst kan det vara vackert, man slipper mycket "skräp" som kommer in med hundarna när det är några plusgrader och slaskigt, MEN det ställer också till en massa problem i trafiken och man kan inte träna hund (eller sig själv - om vi pratar om att ta fram löparskorna, vilket jag fortfarande inte kan göra pga hälsporren) som man vill.

Jag har nog sällan producerat så få inlägg som jag har gjort den senaste månaden, sedan bloggen blev till. Det finns många anledningar till detta men den allt genomsyrande just nu är helt enkelt att jag inte orkar. Jag orkar väldigt lite överhuvudtaget. Jag förstod nog inte riktigt hur energikrävande det kan vara att byta arbetsuppgifter internt! Visst, det är ju inte som att byta jobb fullt ut, men att hamna mitt i något som jag inte kan ett smack om var tuffare än jag trodde. Faktiskt...

Energin för hundträning har därmed inte heller varit på topp utan det har blivit ganska sporadiskt med den varan. Den egna träningen i löparskorna ligger ju på is sedan länge, i väntan på att hälsporren ska läka...

I helgen blir det till att leta fram adventsljusstakarna.

Varför är det så....

... ont om Q, fanns det en bok som hette när jag växte upp. Författad av Hasse Alfredson och den lästes även av honom på TV....

Dagens fråga är dock: Varför är det så nervöst att köra in på bilprovningen? Jag har, de senaste 10 åren, hållit mig med relativt "nya" bilar, som lämnats på service enligt konstens alla regler och jag kan faktiskt inte påminna mig att jag har åkt på en ombesiktning på väldigt länge. MEN. Det spelar liksom ingen roll. Lika förbaskat är det väldigt, väldigt nervöst att sitta och vänta medan teknikern går igenom min bil. Idag var det första gången för den "nya" bilen och det gick finfint, så nu är det bara att rulla på ett år till. :-)

1 tävling, 2 tävlingar, 4 stygn bort...

I lördags hade vi klubbens årliga appelltävling och "som vanligt" hade jag hand om spåren som bitr tävlingsledare. "Som vanligt" var det ett visst frånfall av tävlande så på tävlingsdagens morgon var det bara 7 (av 11) spår som behövde gås ut. Sen var det 2 som bröt av olika skäl och så var dom bara 5 till lydnaden. Dessa överlät jag till bTL sök/rapport att kommendera och ägnade mig istället åt att fotografera. Kom hem med ca 750 bilder i kameran. Hoppsan.

I söndags hade vi lydnadstävling där jag var tävlingssekreterare. 25 ekipage och vi var klara vid lunchtid, även fast vi inte började förrän kl. 9.

Därmed var årets funktionärsuppdrag avslutade.

Igår var det dags att göra ett nytt försök med att bli av med Hampus stygn. Veterinären konstaterade att det fortfarande inte såg helt läkt ut, men 2 av 3 stygn hade försvunnit på något vis (hmm...) och det kvarvarande satt så löst då det gjorde knappt någon nytta ändå. Eftersom Hampe var så lugn och stillsam så tog han väck både det stygnet och de 3 som satt på andra ögonlocket utan att ens ge något lugnande. Skönt! Snabbt och lätt.

Nedräkning

Om ca 1 tim och 20 min ska jag och Hampus infinna oss hos veterinären för att ta bort stygn. Vi befriade honom faktiskt från tratten redan igår kväll, han har inte verkat särskilt irriterad så förhoppningsvis gjorde det inte någon större skillnad. Mer än för välbefinnandet hos resten av flocken här hemma, så väl två- som fyrbenta! Helt ärligt tror jag att alla utom trattbäraren själv har haft ganska jobbigt med tratten. Jag (och husse) har fått den i knävecken alltsomoftast, Otto och Lazer har blivit "påkörda" - och åtminstone Otto har då blivit rätt så irriterad.

Jag har "dealat" lite med min chef och gjort en hel semesterdag till två halva, så det känns lite ovant att lalla runt hemma och faktiskt inte BEHÖVA jobba på distans medan jag väntar på att köra iväg. På fredag kändes det som att det är lämpligt att kolla över alla spår inför lördagen (jag förstår inte varför vi gjorde en sån tankevurpa att vi la appelltävlingen en lördag), så där går den andra halva dagen. Behöver jag säga att min chef är fantastisk? (Han borde nog varit omnämnd i det där inlägget om Dessa fantastiska män som jag skrev häromsistens, inser jag precis nu.)

Igår flaggades det på jobbet för att vi om en vecka dvs på måndag, ska få information om "förändrat arbetssätt och organisation". Lite orolig blir man ju, eftersom den avdelning jag tillhör var den enda som gick helt "orörd" ur den förra "organisationsjusteringen". Ack ja...

Kurs, kurs, spår...

Helgen har varit fullbokad "som vanligt". Återigen konstaterar jag att det är tur att jag har en sambo som, åtminstone under jaktsäsong, är lika mycket uppbokad och iväg som jag!

I lördags hade vi heldagskurs på klubben med Petra Nilsson som instruktör/inspiratör/pådrivare... ;-) Det var fjärde gången vi hade Petra och åtminstone jag trivs bra med hennes metodik och tankar kring hundträning. Eftersom vi var lite färre än tidigare gånger så frågade jag träningskamraterna om det var OK att jag körde båda hundarna - husse var nämligen på älgjakt, och eftersom det finns jämthund i älgjaktlaget så var Otto "ledig" i lördags. Jomenvisst, sagt och gjort... Behöver jag säga att jag nog var tröttare än hundarna på kvällen!? Vi trimmade framförbyten och tittade lite på bakombyten - där visade det sig att majoriteten av gruppen (inkl jag och liten svart - däremot Otto visade sig vara bättre på bakombyten än jag själv trodde!) behöver mer grundträning så där reviderades planen lite och vi körde på med mer framförbyten. Sånt gillar jag - att man inte räds att "tänka om" som instruktör!

Igår var det hålla kurs som stod på programmet, min lilla valpkurs som var mindre än vanligt då det bara var 4 som kunde komma den här gången. Det är härliga valpar med mer eller mindre att "jobba med", men helt sunda och normala (att en labbe t.ex. är mattokig är ju inte så konstigt...).

Efter kursen skulle jag och en av spårläggarna ut och sätta ut markeringar för appellspåren på lördag. Numera är det ju spårläggare även i den klassen men man måste ju ändå ha markeringar att "hålla sig till". Ett gäng var ute i lördags och gjorde 8 av 12 spår och så tog vi resten igår. Klart på en timme - skönt när man "kan" markerna och inte behöver krångla så mycket. Konstaterade när jag rotade runt i datorn efter tidplan att jag har hållit på med den tävlingen sedan 2007... (med undantag av ifjol då jag, som den minnesgode läsaren vet, själv deltog)

Körde på ett tag till efter spårläggandet och passade på att träffa träningskompisen L och köra lite vipp med liten svart hund bl.a.

När det var klart körde jag hem och insåg på vägen att nu kom straffet från lördagen. En sak jag har svårt att lära mig, i synnerhet så här års när det inte är särskilt varmt, är att det inte räcker att se till att hundarna har vatten under en heldagsövning. Man måste dricka själv också!! Det glömmer jag väldigt lätt och då kommer huvudvärken som ett brev på posten. Hem, dricka ett stort glas vatten och stoppa i sig en tablett (jag gör inte gärna det men i vissa lägen är det nödvändigt) och inta soffläge. Tills husse kom hem från vildsvinsjakt med Otto.... Då började det släppa tack och lov.

Sen blev det inte mycket mer gjort igår - mer än att göra en preliminär tidplan för spåren då.

Och nu - är det måndag och jobb som gäller!

En relativt lugn helg. Eller?

Den gångna helgen var med mina mått mätt ganska lugn. Någon annan skulle säkert säga något annat...

I lördags var det rallylydnadstävling på klubben. Eftersom jag inte har engagerat mig i den verksamheten på något "officiellt" plan så hade jag inget egentligt uppdrag att utföra - mer än att jag hängde på mig kameran och agerade fotograf under dagen. Det i sig var ganska så "soft" jämfört med det "normala" när vi har tävlingar - jag brukar ju fara runt som en skållad iller i rollen som "alltiallo" på agilitytävling, eller tävlingssekreterare eller biträdande tävlingsledare på lydnads-/eller brukstävlingar.

Igår, söndag, var det minus 6 grader när vi steg upp. Hualigen, med tanke på att jag skulle ha valpkurs på förmiddagen. Men när solen kom upp blev det ganska drägligt och valpar och valpägare behövde inte frysa allt för mycket.

När jag kom hem bestämde vi oss för att köra till skogs och gå en promenad med våra egna hundar. Det är inte SÅ ofta som vi hinner promenera tillsammans, jag och husse, så det är trevligt när det händer!

På kvällen hade jag sen lovat att ställa upp som domare när Ängelholms Hundungdom hade klubbtävling i agility. Är jag inte på den egna klubben så är jag på grannklubben?!

I det stora hela kändes det i alla fall som en ovanligt lugn helg. Nu ska vi bara ta oss igenom november också, så kanske det blir lugnt på riktigt sen (lagom till jul...).

Kanske hade det varit enklare med...

... guldfiskar? Eller något annat husdjur/fritidsintresse än just hundar?

Hampus opererades ju i tisdags. Samma morgon upptäckte jag att Otto var halt. Hur man nu lyckas bli det över natten, såg inga sådana tendenser i måndags kväll. Att försöka vila den hunden är inte helt lätt, kan jag ju säga!

Så, nu är det rena sjukstugan och kalabaliken här hemma.... Hampus är inte särskilt brydd av att ha tratt och kör omkring med den som om värsta ångvälten. Otto gillar INTE detta och morrar irriterat när trattkantarellen kommer i närheten. Jag tycker ju inte heller det är jätteballt att få tratten i knäveckan så jag kan förstå honom. Lazer verkar vara inne i nån "testa gränserna period" mitt i allt detta så idag när jag släppte ut honom och Otto så trodde jag nästan det skulle sluta illa. Lyckligtvis fick jag stopp på dumheterna verbalt innan det "smällde". Pust, suck och stön...

Vem har sagt att det ska vara enkelt, liksom?!

Kvällens aktivitet har annars varit månadstävling på klubben. Ett helt ekipage i brukslydnad fick jag agera domare åt... Sen blev det fika och lite assistans på kansliet där det pågick förberedelser för rallylydnadstävling på lördag + utskick av PM för appelltävling om dryga 2 veckor.

Dessa fantastiska män...

Idag vill jag hylla vår "husveterinär" Henrik Björkenfeldt på Djurkliniken Ängelholm. Hampus har, med ålderns rätt, lite knutor här och där. Vi har kommit överens om att så länge de inte stör, så rör vi inte i dem. För ett tag sedan konstaterade vi att det satt en knuta på ögonlocket som dock inte verkade störa ögat. För en vecka sedan noterade jag att den växt, och växt "inåt" så om den inte redan irriterar - så kommer den snart att göra det. Idag var det dags att operera bort eländet och jag lämnade in Hampus imorse. Strax innan jag återvände till kliniken i eftermiddags ringde Henrik, eftersom han själv var på språng och inte skulle vara med och lämna ut patienten, och informerade om att han hittat en liknande knuta på insidan av ANDRA ögats övre ögonlock, som varken jag eller han uppenbarligen sett tidigare. Jag kände mig så klart som en usel matte.... Hur som helst, den var också bortopererad. Gilla på det, lika bra att ta väck eländet när hundstackarn ändå var sövd!

Förutom Henrik, så finns det några till som ALLTID ställer upp när jag/vi ringer:

• grabbarna på Mekonomen/Bilhjälpen i Östra Ljungby...
• kiropraktor Per Wintmo i Helsingborg

Ja, dessa fantastiska män... och så husse så klart, som den här veckan är på jobb på annan ort. Lite ovant, eftersom det brukar vara jag som är på tjänsteresor i den här familjen.

Och så blev det... lite lydnadsträning?!

Ikväll var det en tur till klubben som gällde och efter att ha tränat lite slalom och balansuppfarter med Otto fick jag för mig att träna lite lydnadsmoment med nämnde hund. Med tanke på hur lite han egentligen är tränad i sånt, är han förvånansvärt duktig. :-)

Sen tog jag ut liten svart, och under tiden som jag bytte hund dök det upp en "nybörjar-kurs-deltagare" och då ville jag inte störa bland hindren utan omstrukturerade raskt min träning även med Lazer till - lydnad. Lite fritt följ/position och apportering fick det bli. Det sistnämnda har vi inte tränat på bra länge och det gick förvånansvärt bra, 4 fina hämtningar blev det. Avlämningarna lämnar fortfarande en del övrigt att önska och vi kör med den fleeceinpackade apportbocken. En hel del kvar att jobba på där alltså, innan det är tävlingsmässigt "färdigt". Men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle surfa in på SBK-tävling och kolla appelltävlingar under våren... Ska "bara" hinna spåra också!?

Idoler?

Kan man ha såna när man har fyllt 40...?

I så fall så ligger "farbröderna" i Galenskaparna & After shave med på min idol-lista! När jag fyllde år i våras så fick jag en finfin present - ett paket med dessa herrars 30-års-jubileumsföreställning, hotellövernattning och 3-rätters middag. I fredags var det dags och vi hade tagit semester (ja, B hade ju haft det hela veckan eftersom älgjakten började) och rullade iväg lite lagom mitt på dagen.

Boendet och middagen var på Gothia Towers och maten var helt klart något av det bästa vi ätit på länge. När det gäller föreställningen så - ja, det var länge sen jag flinade så oavbrutet i typ 3 timmar. :-) Första akten var, inte oväntat, lite vassare för där kom ju de verkliga klassikerna ur Macken, Cyklar och Stinsen brinner... Men även andra, där det dök upp nummer som var helt nya för mig, var klart underhållande.

På lördag morgon - hotellfrukost och sen rullade vi hemåt.

Nu får det vara nog med utflykter för ett tag, det har varit lite mycket ett tag...

Timeout-varning?

Nu har jag ju ingen aning om vilka som läser här, så följande inlägg riskerar kanske att skapa oro i bekantskapskretsen... Men den smällen får jag ta.

De senaste veckorna har jag ju brottats en del med funderingar på mitt engagemang i föreningslivet. Kanske är det dags för en "timeout" från de löpande uppgifterna (såsom styrelsearbete) och att endast göra enskilda nedslag i verksamheten (såsom tävlingssekreteraruppdrag)? Det tål onekligen att funderas på. Inte minst som det bara är att inse att byte av uppgifter på jobbet betyder ökad "mental stress"...

Nåja, vi får se var jag landar i mina tankar och beslut.

En heldag på agilitytävling...

... har jag haft idag. Det blir så, när man tävlar i flera klasser...

Dagens arrangör hade haft vänligheten mot oss tävlande att börja med första banvandring först kl. 09.45 så för en gångs skull behövde man inte köra hemifrån i samma tid som när det är jobb (eller tidigare). Nackdelen med detta är ju - givetvis - att tävlingen drar ut längre på tiden i andra änden, dvs eftermiddagen. Jag säger inte att det ena eller andra är bättre, i synnerhet som jag ju just nu tävlar en hund i en klass 1 och en klass 2-klass, samt en i bara en klass 1...

Först ut var Otto i agilityklass 1. Här jagar vi den sista pinnen för uppflyttning (som jag klantade bort i Halmstad för en månad sedan) och - det är ju som förgjort?! Exakt vad som hände idag kan vi lämna därhän, och även mina funderingar om orsakerna till detta. Tappat fokus kan vi sammanfatta med och där var det loppet kört.

Hade sedan en ganska bra stund på mig att ladda om för Lazers hoppklass 1. Det var en till synes enkel bana - dock var det nog många som på banvandringen bedrog sig och trodde att slalomingången var "lätt". Hopphinder och slalom rakt efter varandra är inte lätt, hävdar jag. Det enda hunden ser är EN pinne... Liten svart hund satte ingången men trasslade sen till tassarna och missade andra porten och hamnade i tredje, liksom. Det krävdes ett par försök innan vi var klara med det hindret (och jag TROR att vi bör ha varit diskade redan då, eftersom han även tog några portar "bakåt" när vi gick tillbaka för att börja om). Sen gasade vi på och det gick, om inte som en dans, så i alla fall fort och ovanligt fokuserat för att vara på tävling. Han sprang förbi 2 hopphinder men jag ser ingen anledning att ta tillbaka och ta om (och i värsta fall sänka farten och glädjen) utan så länge han springer i rätt riktning så kör jag på i det läget, så även idag. I princip så sprang vi faktiskt hela banan som den skulle tas, med de 2 missade hindren då. Det tar sig... Nästa säsong så!!

Sen blev det väntan... Prisutdelning för klass 1 och där var dagens höjdpunkt klubbkamrat E som ÄNTLIGEN fick till det och tog en pinne. H*n har varit svindlande nära ett par gånger tidigare (0,07 tidsfel, 0 fel men inte tillräckligt många pinnar delades ut osv) men nu var det äntligen dags.

Efter prisutdelningen drog klass 2 igång. Jag och klubbkompisen L som är uppe i hopp 2 hade ganska höga startnummer. Banan verkade inte på något sätt omöjlig och det var ganska många nollor redan innan det var vår tur. Otto trasslade också in sig i slalom (han missade dock redan på ingången) och sen var det en sekvens där jag helt enkelt "tappade bort" honom. Men, vi kom i mål - om än med 10 fel (och troligen tidsfel, jag har inte kollat resultatlistan).

Det har blåst halv storm hela dagen men det har i alla fall inte regnat... :-)

Att ro båten i land...

Apropå det där med att säga nej, prioritera sig själv osv - har man tagit f-n i båten får man ro han i land, finns det väl också ett talesätt som lyder? Eller i alla fall något ditåt.

Alltså har jag tillbringat 2 kvällar denna vecka i föreningslivets tjänst - igen. I onsdags var det målstyrningsseminarium i SBK-distriktet. Detta var både nyttigt och intressant - MEN jag blir så ledsen över att det känns som att det bara är jag i klubben som "bryr mig" om dessa frågor. Det känns som att de flesta andra tycker att vi kan köra på "som vi alltid har gjort". Tyvärr är det nog bara att inse att nej, det kan vi inte. Omvärlden har förändrats och då måste vi göra det också! Att det ska vara så svårt att se... och att det ska vara så svårt att inse att vi MÅSTE sätta lite "vågade" mål för att utvecklas? Jag fick en idé om ett mål som jag misstänker kommer att bemötas med "är du dum eller, det kommer aldrig att gå". Har man den inställningen så är sannolikheten att lyckas inte särskilt stor, eller hur? Det måste ju vara bättre att säga att "klart vi ska sträva ditåt, men det kommer antagligen att ta lite tid".

Igår var det möte med "D-HUK" (distriktets hundägarutbildningskommitté) där jag är med på ett litet hörn som agilityrepresentant. Eftersom de frågorna är små i sammanhanget (åtminstone än så länge) på distriktsnivå så kunde jag hålla en ganska låg profil under större delen av mötet - som var förvånansvärt kort. Ett av mina mål när jag hoppade på det uppdraget var ju att hitta någon eller några som kan ta över så att jag kan avveckla mig själv, men dit har jag inte riktigt nått ännu. Jag har helt enkelt inte riktigt haft tid/ork att ta tag i det, och uppdraget är fortfarande lite luddigt kan jag känna - då är det inte så lätt att sälja in det till någon annan.

Förkylningen jag hade för ca en månad sen har gjort ett återtåg. Igår eftermiddag på jobbet började jag småhosta lite löjligt. Under kvällens lopp utvecklades detta till en riktigt irriterande rethosta? Imorse bokade jag av det planerade kiropraktorbesöket - ligga där på bänken och hosta kändes inte som nån "hit". Nu blir det te och halstabletter resten av dagen - och troligtvis under helgen.

Det är mycket nu - igen...

För 2 år sedan var vi ju över till Öland på "Skördefesten" (detta finns det säkert något gammalt inlägg här om, som jag inte orkar leta fram just nu). Bs föräldrar tyckte att detta lät intressant och i slutet av årets semester slog min käre sambo och hans mor sina kloka huvuden ihop. Campingplatser bokades, middag bokades - och allt utan att jag var inblandad nästan alls (med tanke på att jag alltid blir mer eller mindre frivillig reseledare när vi ska på något med jobbet så var det en ynnest att luta sig tillbaka och "åka med").

Sen vet jag inte riktigt hur vi tänkte när vi la 2 helgutflykter med husvagnen med bara 2 veckors mellanrum. Jovisst, det är skönt att komma iväg men när man redan ligger efter med "hemarbetet" så... hade det kanske varit bra med lite tid hemma också. Nåja, nu var det som det var och det blev som det blev. Dvs riktigt bra.

Skördefesten är ett STORT "spektakel" men väl värt ett besök om man tycker det är kul med hantverk av olika slag - inte minst med inriktning på mat. Vi kom hem med diverse ätbart i bagaget - allt från lök och pumpor till sylt och ostkaka. Inget billigt krafs utan kvalitetsgrejor - så man får ju räkna med att budgetera lite för detta...

I det stora hela blev det en lyckad helg och vi behöver komma iväg och "göra annat" än hunderi och hemarbete så det var inte så tokigt ändå.

Idag var det äntligen dags för tågen att börja gå igen och imorse gick det "som på räls". En minimal försening på 2 minuter kan jag ha överseende med. Strax efter lunch kom dock kallduschen. Kontaktledningsfel och sträckan stängd IGEN. Suck.

En sväng förbi klubben fick det bli ändå - skulle dela ut lite klubbjackor. Och fick tillfälle att säga "nej" till det där uppdraget som jag nämnde i förra inlägget. Utan några större sura miner tack och lov. Sen vet jag ju inte vad som sägs bakom min rygg men det kan jag faktiskt strunta i. Jag orkar inte mer just nu och i förra veckan kände jag mig färdig att sätta mig i ett hörn och bara gråta vid ett par tillfällen - och så ska det inte vara med ett fritidsintresse!

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt "att komma ikapp" och det får det nog bli även imorgon kväll. Som ordspråket säger, man kan äta upp en elefant - om man tar den i tillräckligt små bitar.

Det svåra ordet NEJ...

Vad är det som gör att det är så svårt att säga NEJ? Kanske att så många har svårt att "ta emot" det svaret?? Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inser att dygnet har bara 24 timmar. Åtminstone 7 av dessa behöver jag sova för att må bra. 8 timmar måste jag vara på jobbet. Min pendlingstid är för närvarande ca 140 minuter om dagen - det är ytterligare dryga 2 timmar. Medan jag är på jobbet har jag också ½-1 timmes lunch. Det är ca 18 timmar som är intecknade. Återstår 6 timmar per dag som ska användas till egna hundar, "livsuppehållande åtgärder" som att äta, duscha, klä på sig, fixa med saker i hemmet, handla mat, transportera sig mellan hemmet och olika aktiviteter samt - föreningsverksamhet. Att fylla på med MER aktiviteter känns inte aktuellt just nu. Det svåra är att få andra att förstå att det inte är för att vara elak eller motsträvig som jag säger nej, det är för att överleva. Jag har redan konstant dåligt samvete för att jag ägnar för lite tid åt mina/våra egena hundar, att jag inte gör de uppgifter jag har i föreningar tillräckligt bra, att jag hela tiden brottas med växande högar i hemmakontoret... Att göra MER känns inte som någon bra lösning. Men hur får jag ANDRA att förstå det?

Mental soppatorsk

Igår var första gången på länge där en helgdag inte var fullsmetad med tävling, utflykt eller annat. Eftersom regnet behagade regna tämligen ihållande och husse for till skogs för att tillsammans med älgjaktlaget förbereda lite inför älgjakten om ett par veckor, så ägnade jag mig tämligen ohämmat åt att - städa. Välbehövligt men tråkigt. Hade jag fått välja helt fritt så hade nog faktiskt ett pass i skogen eller på klubben stått högre upp på önskelistan, men nu får man inte alltid välja helt fritt. :-)

På "seneftermiddagen" var det dags för klubbens mest prestigefyllda tävling: Racet. Detta går till så att man lämnar hunden (en i taget) till en "hundhållare" och sedan förpassar man sig själv i riktning mot målet - springande, gående, tjoande, bollande med leksaker etc (allt för att öka hundens fart) - och när man ger tecken/skriker "släpp" så släpps hunden. Snabbast på sträckan (tror det är 75 m som gäller) - vinner. Till saken hör också att det är en ganska smal "målfålla" och tiden stoppas inte förrän hunden är rätt i mål. Lazer var snabbast i familjen i år - husse lyckades nämligen kalla på Otto för tidigt, så Otto hann ikapp - och förbi... Som tur var ganska nära mål och han har ju ett hyfsat stabilt "framåt"-kommando, så husse skickade på. Men jag tror det var där han förlorade familjefajten.

Efter detta var det taco-afton och det var väl en 35-40 personer i stugan som mumsade tacos. Trevligt!

Idag har det varit kurs hela dagen. Vi hade återigen hyrt in Petra Nilsson och den här gången var det Lazers tur att gå agilitykurs. (Husse ville träna sin egen hund i skogen?!) Jag hade inte allt för stora förhoppningar men OJ så bra det gick!! Den lille svarte gick stundtals som en klocka och gjorde nästan matte tårögd. Återigen visar det sig att om bara jag gör rätt så... Vi körde 4 olika banor, med "hjärntvätt" på oss 2-beningar avseende serpentiner, threadlar och "push". Här inser jag att icke-agilitymänniskor är "lost" men det handlar om olika sätt att styra hunden på banan. I den sista banan drabbades jag dock av det i rubriken nämnda - mental soppatorsk. Redan efter andra hindret var frågan - vart tusan ska jag nu?! Jag var inte ensam i gruppen, kan jag dock säga - det var fler som var förvirrade vid det laget. :-)

I något anfall av sinnesförvirring hade jag även lovat att städa stugan efter kursen "när jag ändå var där". Detta krävde dock inte så mycket hjärnverksamhet, och här hemma har jag inte heller gjort några insatser av mer avancerad karaktär under kvällen. Typ tömma tvättmaskinen och skala potatis. Precis lagom ansträngande. Nu håller jag på och tömmer systemkameran på foton och videokameran på filmer och sen blir det nog inte mer gjort ikväll känner jag. Hjärnan är slut nu...

Bok

Den enda möjliga fördelen med att ersättningsbussen tar 2/3 till så lång tid som tåget normalt gör, är att det blir mycket lästid. Jag har inte läst Karin Alvtegens kriminalromaner, men förra sommaren fick jag hennes "vanliga" roman En sannolik historia i något paket från den bokklubb jag är medlem i... Antagligen ville jag ha den andra boken och fick den här på köpet, jag minns inte riktigt.

Vad historien handlar om kan man läsa på ex-vis bokus.com som jag länkar till...

Alvtegen väver ihop en spännande och intressant historia med lite olika vinklar (huvudpersonernas syn på saken). Sen kan man ha synpunkter (jag har faktiskt i efterhand läst några recensioner) på att en del av persongalleriet är lite... schablonmässigt, kan man väl kalla det. Men det finns ändå något i historien som driver mig vidare, jag vill veta hur det går. Och det hade inte gjort något om det kommit en bok som följer upp den här!

Dramatik på olika vis

I helgen har vi varit publik på SM i rallylydnad. 4 av våra klubbkamrater hade kvalat så det var kanske ett unikt tillfälle, det ville vi ju inte missa!

Igår lördag var det kval och de 20 bästa skulle gå vidare till dagens final. När "röken skingrats" så visade det sig att den bäste av "de våra" låg på 18e plats och därmed var i final.

Idag klättrade vederbörande lite i placeringar och slutade på 15e plats totalt. Inte illa, om ni frågar mig!

På vägen hem ringde en av våra grannar och meddelade att "ni får ta en annan väg om ni ska komma in, brandkåren har spärrat av infartsvägen hos oss". Ett närliggande hus har brunnit rejält, otäckt: http://hd.se/klippan/2012/09/16/villabrand-i-ostra-ljungby/

Och imorgon - är det dags att jobba igen...

Plötsligt händer det...

Igår var det agilitytävling i Halmstad. Dagen gick i diskningarnas tecken, för både mig och mina kamrater... Första loppet för min del var Ottos agilityklass. Det verkar ha gått troll i pinnarna i agilityklassen - den första jag tog i Simrishamn i slutet av juni ifjol var i agilityklass. Efter det har jag lyckats bärga 4 pinnar i hoppklass men inte en enda i agilityklass... Inte heller igår lyckades det - med 4 hinder kvar kom jag helt fel och där var det loppet förstört. Uppenbarligen hade jag inte varit tillräckligt noggrann på banvandringen?!

Med Lazer förväntar jag mig inga resultat alls, där går vi bara in och "miljötränar". Dvs han tog 2 hinder och sen blev bytet/svängen lite för bra = helomvändning in i tunneln han just kommit ur...

I hoppklass har jag ju flyttat upp i tvåan. De första 8 hindren gick lysande. Sen - försvann Otto i fjärran... Ska studera videon för att se om det går att se vad som gick snett, för han flaxade iväg och återupptog "hälsa på hindervakt". Sånt trodde jag vi hade slutat med?!

På kvällen var det födelsedagskalas för Bs systerdotter. Flera frågade om vi varit på Sofiero (hundutställning där i helgen), när jag svarade "nej, jag har varit i Halmstad och tävlat agility" var det inte en enda som fortsatte fråga "hur gick det då?". Inte för att det var mycket att orda om, som synes, men ändå?

Idag bar det iväg till Värnamo. En klubb jag aldrig besökt tidigare, men det var ett trevligt arrangemang så dit åker vi gärna igen.

Extra trevligt blev det när jag efter målgång i agilityklassen med Otto, hörde speakern säga "det räcker till en tredjeplats" - och det gjorde det resten av klassen! Kul att få klättra upp på pallen igen. Och - äntligen kom den där pinnen! Nu är det bara den sista som fattas - men det är bara en tävling kvar i år i princip och det gäller att förhandla med husse nu när jaktsäsongen startar...

Eftersom det bara var klass 1, så var det bara agilityklassen för Ottos del. I hoppklass blev det dock "storslam" för klubben när andra- och tredjeplatsen gick till Söderåsen-ekipage. Även på tiondeplats hade vi ett ekipage från klubben. Kul!!! Sen gick Lazer in på banan och - som speakern sa, det här ska vara roligt för hunden och kul har han ju uppenbarligen. Full fart och emellanåt något hinder på vägen... Hmmm... Har lite att fundera på här.

Slipping through my fingers...

Igår kväll var det sista deltävlingen i klubbmästerskapet i agility. Som en av träningskamraterna vid ett tidigare tillfälle konstaterade - det är mer prestige i det här än i de vanliga officiella tävlingarna...

Inför gårdagen låg jag i topp i "serietabellen", men det var med den lilla ledningen, 3 poäng till godo till tvåan och 5 till trean. Med tanke på att man får "bonuspoäng" för placeringarna 1-3 i respektive klass, så var marginalerna extremt små.

Den som låg tvåa kom inte ens till start igår, och jag är övertygad om att trean var lika medveten som jag om hur landet låg till (däremot är jag inte säker på att h*n har full koll på hur poängberäkningen fungerar). I första loppet diskade vi oss båda = ställningen oförändrad. I andra loppet så slank Otto förbi ett hinder (jag "tappade" honom rent krasst) och tog nästa = disk. Min "motståndare" nollade och därmed var saken klar. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

Lazer, som ju faktiskt börjat bli allt mer fokuserad på "vanliga" träningar, flippar ur totalt på dessa tävlingsliknande tillställningar - precis som han gör på riktiga tävlingar... Förmodligen har det med uppvärmning, min sinnesstämning osv att göra. Igår var dessutom en raksträcka på 3 hopphinder som var starten och det har jag ärligt talat inte tränat så ofta den senaste tiden. Listan över saker att träna under hösten och vintern börjar bli VÄLDIGT lång!

Läs en booooook.....

Eftersom jag i helgen åkte tåg fram o tillbaka till huvudstaden, och det visade sig att jag på hemvägen lyckats boka ett "långsam-tåg" (eftersom de tidigare x2000 numera kallas SJ Snabbtåg, så måste ju SJ InterCity vara långsam-tåg?) så laddade jag packningen med en rejäl tegelsten, som min chef faktiskt kom och la på mitt skrivbord häromveckan (eftersom vi pratade om författarduons tidigare verk för en tid sen). Senaste från Roslund & Hellström, Två soldater.

Som vanligt så är det full fart från start. Som vanligt är det ett samhällsfenomen som man som "vanlig" medborgare helst vill glömma. Och som vanligt är det rysligt spännande. Flera gånger tidigare när jag har läst Roslund & Hellström har jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken och "hämta andan". Någonstans har läst en formulering i stil med att deras böcker är "en hästspark rakt i magen" och ja - ungefär så är det emellanåt. Det mest skrämmande är att, även om författarna i efterordet understryker att den här historien är påhittad osv, så vet man att med den research de här båda herrarna lägger ner på sina böcker så... hade det mycket väl kunnat vara sant. Gängkulturen ÄR sann, det är jag helt övertygad om. Att det finns unga killar som ser kriminalitet som den enda "karriären" är skrämmande men helt sant...

Läs! Men se till att ha tid att lägga på det, för den här (liksom de tidigare av författarnas alster) boken vill man bara komma vidare i och se hur det går..!

Enligt uppgifter i media under våren http://www.skanskan.se/article/20120508/NOJE/705079908/-/roslund--hellstrom-trycker-pa-paus så är nu kommissarie Grens och hans kollegor lagda på hyllan ett tag. Jag hoppas att det inte är för evigt - inte för att jag längtar efter att få fler samhällsproblem presenterade för mig utan för att jag faktiskt är nyfiken på hur det kommer att gå för den kärve Grens, den envisa Hermansson och familjefadern Sundqvist...