Bloggen, återuppväckt ur dvala?

Oj oj oj, mer än en månad sedan jag skrev något här sist. Rent krasst så har tiden inte funnits och då blir det så här. Råkade snubbla in i ett tv-program häromdagen som handlade om en bloggerska som i princip var inne på Facebook, Instagram och sin egen blogg var tionde minut. Och sen hade hon dåligt samvete för att hon inte hann med sina tre barn. Hepp... Prioriteringar, var ordet??

Sen jag skrev sist, i mitten av augusti, har det så klart hunnit hända en hel del.

Jag och Lazer var svindlande nära att nolla ett lopp i agilityklass i Hässleholm den 23 augusti, dock hade det antagligen inte räckt till pinne då han stannade högst upp på A:et och kollade utsikten (?) ett tag. Och så var det ju det där med att han sprang förbi sista hindret. Men då flög f-n i mig lite grann och jag tog tillbaka honom och tog om. SÅ svårt stod inte det hindret, nämligen...

Vi har även arrangerat agilitytävling på klubben, klass 2 och 3, och den flöt på fint. Regnet kom när vi var klara, tack för det vädergudarna! Och ett jättetack till alla klubbmedlemmar som ställde upp som funktionärer, det är så skönt att slippa jaga bland de tävlande efter hindervakter och liknande.

Jag har varit i Stockholm och sprungit Tjejmilen, återigen faktiskt sprungit hela vägen efter 2 års raskt promenerande. Kom i mål på 1 tim, 8 min, och 30 sekunder. Långt ifrån mitt personbästa, men med tanke på hur lite jag hunnit träna (där kom det där med tiden igen) och att jag i början av veckan innan loppet kände av en förkylning, så kändes det toppen.

Förra lördagen var vi i Värnamo och tävlade agility. Där ramlade Lazer ihop i en 180-graders sväng, det blev tydligen svårt och osäkert när han inte såg vart jag tog vägen bakom hans rygg. Och att göra framförbyte i den typen av sväng är omöjligt, så här har vi något att träna på noterade jag. I agilityklassen kom vi även denna gång runt, återigen stopp uppe på A:et och viss tvekan på balansen, men vi kom runt - och så var det ännu en gång det där med att man ska hoppa sista hindret också. Då hade han dock ramlat ihop efter mål, så då valde jag att låta det vara. Från hoppklassen bar jag ut honom från banan efter att han blev en liten hög och en skarpsynt vän undrade lite stillsamt om jag funderat på om inte det kan vara en form av belöning det också, om det nu är osäkerhet som slår till. Jamen - så självklart. Att jag inte tänkt på det själv?! Vid de sällsynta tillfällen som Lazer ramlat ihop i en liten hög på träning så har jag faktiskt bara gått därifrån - dvs han får själv resa sig och komma efter mig. Det har dock inte känts som en lösning på tävling, men där kanske det är dags att tänka om.

Söndagen förra helgen ägnades åt spårträning, nån gång ska vi väl kanske komma till start i lägre klass... Fast lite vimsigt är det emellanåt så vi behöver träna mer, mycket mer. Och så får jag kanske sikta på att tävla hos klubbar som jag vet har spår på fält, så det inte finns så många träd att trassla in oss i?

I torsdags slog förkylningen, som legat på lur lite smått i någon vecka, till igen med full kraft, så det blev två dagar i sjuksoffan och ingen start i sista deltävlingen i KMet. Det spelade dock ingen roll för Lazers resultat, vi kammade hem titeln i Medium ändå! Hurra!

I lördags var det dags för Kompiz start i unghundsprov jakt. Det blev en lång dag... Samling kl. 7 och vi var färdiga med alla moment (drev på hare på fält, apportering av fågel, simma i vatten, söka vilt i skogen - här tittar man framför allt på att hunden kan frigöra sig från sin förare, skott) vid 16-tiden. Eftersom det var 3 grupper och vår grupp var snabbast, så blev det en väntan på nästan 2 timmar innan vi kunde köra hem. Ett varmt tack till M och P som var med och "trampade hare" och hejade på - och framför allt, bjöd hem oss på en enkel måltid efteråt (man är inte direkt sugen på att laga mat efter en sån här heldag). Jag kan inte låta bli att fundera över de diskussioner som förekommer inom brukset, att tävlingsdagarna är för långa och att det är det som avskräcker från deltagande. OK, unghundsprovet gör man bara en gång i hundens liv (förhoppningsvis), men vi var på plats i nästan 12 timmar, varav de sista 2 enbart bestod av väntan. Och man hör ibland domare på söket som kvider lite när de ska springa med ut på påvis, OK nu är det oftast lite mer kuperad terräng, men killarna som dömer wachtelprov galopperar emellanåt iväg ganska många hundra meter för att ha koll på hare och hund på fälten! Inget för soffpotatisar precis.

Igår var jag och Lazer igång igen på agilitybanan, denna gång i Åhus där jag inte tävlat sedan Hampus' tid. Ännu en bekräftelse i agilityklassen på att 180-graderssvängar är svårt (hur man kan missa en tunnel så totalt är för mig en liten gåta i sig) och när jag tog tillbaka för att ta om så - kom osäkerheten och han ramlade ihop. Här hade jag fördelen att banan var helt inhägnad med staket, så här kändes det lätt att praktisera principen att "OK, då lämnar jag dig här". Då kom han upp på benen den lille spjuvern!! Fler och fler pusselbitar faller på plats, känns det som. I hoppklassen var det en 180-graders sväng som inte var riktigt lika svår efter 6 hinder, så den fixade vi, sen däremot så var det dags för en "serpentin" mellan hinder 12 och 13, och där drog han också i princip "rakt ut i tomma intet" och - ramlade ihop. Fram tills dess gick det dock riktigt fint, så nu är hemläxan helt klar: 180-graderssvängar, "på cirkeln" och som serpentiner! Kompisen L har också fått en uppenbar läxa, hennes hund visar väldigt stort intresse för tunnlar som ligger i anslutning till slalom, och det behöver inte vara tunnelmynningar ens! Intressant, säger jag som gillar att klura på lösningar... På plussidan låg också att Lazer före start i hoppklassen faktiskt kunde fokusera på att kampa med senaste favoritleksaken. Jag börjar få en stark känsla av att detta är en hund där jag behöver variera belöningarna mycket mer än jag gjort hittills, ytterligare en pusselbit!

Idag har jag sedan tidigare en planerad semesterdag och ska ägna mig åt att försöka få lite ordning på hemmet. En "städdag" helt enkelt. Det har varit lite mycket under augusti-september så det känns välbehövligt.

Jo, jag har ju läst en Hjorth-Rosenfeldt till också. Eller lyssnat på, rättare sagt. Fjällgraven, den tredje delen (och den senast utkomna). Återigen slås jag av dramaturgin i slutet av boken, där herrarnas bakgrund inom TV märks; cliffhanger på slutet, alla vi läsare "måste" alltså köpa nästa bok så fort den kommer ut (nu i början av oktober). Jag har också slagits av att de nog hade Rolf Lassgård i åtanke för rollen som Sebastian Bergman när det ursprungliga tv-manuset skrevs. Jag har inte ens sett tv-serien som blev boken "Det fördolda" men jag ser lika förbaskat Lassgård framför mig när jag läser?! Visserligen är man som deckarläsare ganska van vid att det är många trådar som ska knytas ihop i slutet, men i den här boken är de nästan lite väl många. Det är försvunna flyktingar (asylavvikelser - men varför avvika när man faktiskt fått uppehållstillstånd...?), flera lik i en grav i fjällvärlden (bokens namn), märkliga kopplingar på höga höjder i samhället - och så det vanliga med relationerna inom Torkel Höglunds grupp på Riksmord. Jag börjar nästan undra (och det här känns också som att det är en del i det här med TV-manusskrivandet) hur länge man kan dra ut på sådant som Sebastians koppling till Vanja?!

Naturligtvis händer det stort och smått på jobbet också, bland annat har vi fått lokalerna ombyggda och det ska bli intressant att se hur det blir när det blir helt klart. Landskap, som vi haft ganska länge, har ju sina för- och nackdelar...