Lediga dagar = läst bok…

Under midsommarhelgen läste jag ut ännu en bok – knappt en fjärdedel av tegelstenen jag svepte i mig under påsken.

Alexander McCall Smiths böcker om Damernas detektivbyrå har, i mitt tycke, faktiskt fördelen att vara relativt sansade i sidomfånget. Sisådär 200 sidor är ganska lagom som omväxling till alla böcker på 500 sidor och däröver.

Den här gången var det dags för femte delen i serien, Livets skafferi. Den fortsätter givetvis där den tidigare slutade och jag slås den här gången av att de delar som handlar om Mma Ramotswes detektivarbete, faktiskt är ganska små… Det här handlar mer om livet, inte minst "mellan" män och kvinnor.

Mr J.L.B Matekoni har ju friat till Mma Ramotswe – men något bröllop syns det inte skymten av. Fästmannen har andra bekymmer, orsakade av Mma Potokwani, som driver de föräldralösa barnens gård där han ofta ger en hjälpande hand. Kvinnans list övergår mannens förstånd…? Mma Ramotswes kvinnliga klient har också ”mansbekymmer”.

Lite kluven är jag till de här berättelserna. Det är roligt att följa huvudpersonernas utveckling men sen undrar jag lite om det verkligen är på det här sättet som människor uttrycker sig i Botswana? Det är lite högtravande och uppstyltat när dialoger beskrivs. Men visst, det kanske ÄR så. Vad vet jag...??

Har man fastnat för människorna kring Damernas detektivbyrå så läser man vidare, även denna bok. Har man inte läst de tidigare så rekommenderar jag att det görs först, för det här är en serie som bör läsas i kronologisk ordning…

ÄNTLIGEN noll fel!!

I torsdags packade vi husvagn och hundar och drog söderut, eller ja, sydost till och med. Simrishamn var målet och en kombination av midsommarfirande och agilitytävling var målet.
Eftersom ingen av oss har något större behov av dans kring stången och liknande, så firade vi i största stillhet i vagnen med sill, nypotatis och rökt lax (jag är inte så överförtjust när det kommer till sillen).

I övrigt har vi inte gjort så mycket, vilket nog var välbehövligt. En promenad upp till toppen av ”Stenshuvud” blev det, en sväng på den strand där det var hundbad (inklusive lite vattenapportering för både Otto och Lazer) likaså. En liten kort joggingtur tog jag och Otto också. Annars har vi mest bara – slappat. Läst, löst korsord, tagit en middagslur… I bästa semesterstil! Och mycket välbehövligt som sagt.

Igår var det då dags att samla ihop sig och komma tillbaka till allvaret dvs agilitytävlandet. Simrishamns BK har av tradition klass 1 tävling på ”annandag midsommar” men jag har aldrig kommit mig för att åka dit förut – det ÄR långt till Simrishamn, det är ju liksom i andra änden av Skåne. Kör vi lika länge (tidsmässigt) åt andra hållet så hamnar vi i Göteborg eller Jönköping!

Ni som är med på Facebook vet vid det här laget att agilityklass-loppet blev något av en succé för mig och Otto. ÄNTLIGEN höll vi ihop hela vägen!! Noll fel och en riktigt hyfsad tid, gjorde att vi slutade på 4:e plats och fick en pinne. För er som inte är agilitynördar så får man en ”pinne” när man har noll fel och är bland de 15% bästa av de startande i klassen, efter 3 pinnar så är man uppflyttad till nästa klass (och här sker uppflyttningen dagen efter, hårda bud…). Som vi har kämpat och slitit, det var verkligen en skön känsla när allt funkade! Om man ska vara lite kritisk så finns det väl ett par svängar som är lite yviga och där vi skulle kunna hämta sekunder men i det här läget är jag fortfarande SÅ nöjd med att äntligen ha ett fullföljt och nollat lopp, så de sekunderna – de kan vi hämta in framöver… Frågan är vem som är stoltast, föraren (jag) eller hundägaren (tillika den som faktiskt har gjort grundträningen, dvs husse).

Hoppklassen gick inte lika bra, jag avskyr egentligen folk som kommer med ”bortförklaringar” men jag tror faktiskt på fullt allvar att Otto fick vittring på husse i publiken för det blev en sväng ut där. Vi har ju inte husse med jämt när vi tränar… Hur som, till slut kom hundrackaren in på banan igen och efter lite klydd i slalom (ännu en gång hoppar han förbi en port – ser jag ett mönster här och nåt att träna på, andra gången nu det händer på tävling!!) kom vi faktiskt i mål, på 20:e plats och med typ 15 tidsfel (+klyddet i slalom). Men – vi kom i mål. Resultatet är alltså att den här tävlingen gick typ 200% bättre än vanligt. Två diskade lopp har ju inte precis varit något ovanligt.

För klubbkamraten L med O så gick det lite bättre, även där blev det lite klydd i slalom och de drog även på sig en rivning, men i övrigt ett riktigt fint lopp!

En vilsam och lyckosam helg alltså. Nu laddar vi om för kommande tävlingar.

Glad midsommar....

Vi firar midsommar och återkommer i bloggosfären inom kort... :-)

Dagens ros...

Eftersom jag i tisdags hade en spaning på temat hur man förlorar kunder, så kommer här en dito på temat hur man behåller sina kunder.

Dagens ros tillfaller vår "husveterinär" Henrik Björkenfelt på Djurkliniken Ängelholm. Henrik ställer alltid upp när han har möjlighet (det är ytterst sällan som vi har varit tvungna att söka annan veterinär och då har det varit för att han har haft stängt pga semester eller liknande, eller vid ett tillfälle - remitterat oss vidare pga för allvarliga symptom). Jag har helt ärligt en känsla av att han (och hans medarbetare) faktiskt slår knut på sig själv för att, om möjligt, hjälpa oss om jag ringer in och har något akut problem. Fördelen med en liten klinik - när jag ringer så vet de vem jag är och vilka hundar vi har...!

Nu till det konkreta: Igår hade jag planerat att hämta foder till Hampus (han äter Hill's prescription diet b/d och det går bara att få tag i hos veterinär och är inte direkt något som finns i standardsortimentet ens hos det STORA Djursjukhuset). Tyvärr kom jag iväg sent från jobbet och konstaterade att jag inte skulle hinna till Ängelholm före stängningsdags. Lyfte mobilen och slog en signal för att kolla hur öppethållningen var planerad idag (det är ju ändå dagen före midsommarafton). "Det var tur att du ringde för jag tänkte stänga tidigare imorgon" blev svaret. Attans, sa jag, då får jag försöka hinna in till dig imorgon bitti, för jag hinner inte till dig på 20 minuter... Jamen, var då svaret, jag kan vänta tills du kommer, jag kommer ändå aldrig härifrån prick på stängningsdags. DAGENS ROS!!! DET är kundvänligt det!

Dessutom åt vi igår lunch på vårt "stamställe" i Lund. Där hann vi knappt sätta oss förrän beställningen var tagen, 5 minuter senare stod maten på bordet och på 20 minuter var vi färdiga... LITE skillnad mot stället vi var på i tisdags, milt sagt.

Vi körde ner på klubben en sväng igår och tränade lite. Där var totalt dött och öde... lite sommardvala är det ju men inte en enda medlem (mer än jag och husse)? Körde lite högerslalom med Otto i kombination med 180-graders sväng och "skeva" raksträckor (det vi "föll" på i senaste tävlingen), och balans-nerfarter. Vi trixade även upp Lazer på balansbommen, den lilla stollen hoppade rakt ut åt sidan... Han är totalt orädd i vissa lägen, den hunden! På gott och ont, får man nog säga. Lite hopp-däck och slalom fick han också köra. Behövs mycket träning på att fokusera och koncentrera sig där, för hans koncentrationsförmåga räcker verkligen inte långa stunder. Liiite att jobba på...

Hur man förlorar inte bara en, utan 7 kunder

Idag när vi skulle äta lunch på jobbet så spretade önskemålen lite, vi var 7 personer så det var kanske inte helt oväntat. Till slut enades vi och tågade mot en restaurang.

Väl på plats så utbröt viss ommöblering för att vi skulle få plats alla vid samma bord men sedan… började Väntan, med stort V. Till saken hör att stället i fråga bara har EN “dagens” så det är ju liksom inte frågan om några avancerade beställningar utan det handlar närmast om att konstatera att det är den vi ska ha – och vad som ska drickas till.

Men… fick vi beställa? Icke… till slut så vaknade personalen till och så fick vi i alla fall in dryck.

Sen gick minuterna… Eftersom 2 av oss hade en tid att passa efter lunchen så började vi efter 30 minuter bli smått irriterade. Då gick en och frågade, och fick ett “goddag yxskaft”-svar. En stund senare gick nästa person och frågade – då skulle det vara klart “strax”. Vid det här laget hade jag också noterat att gäster som kommit EFTER vårt sällskap hade fått sin mat före oss… Till slut rann sinnet till på flera av oss och vi reste oss och gick. I dörren mötte vi maten…

Det var en rätt skön markering att göra (och tacksamt att detta var ett ställe där man äter först o betalar sen) – man ska inte behöva vänta på en “dagens” i 40 minuter… Lunchen är ju oftast tidsbegränsad!

Det var säkert några som kom efter oss som blev glada för de fick antagligen sin mat supersnabbt.

Slutsatsen man kan dra är att det här stället inte bara förlorade 7 lunchgäster idag – de har förlorat oss för alltid. Vi lär knappast gå dit igen…

Känd mental status

Igår bar det av till Bjuvs BK för MH. Liten svart hund skulle starta sist på dagen men eftersom även M skulle få sin L beskriven och hon hade aldrig sett ett MH tidigare, så åkte vi dit i god tid för att se flera hundar innan det var dags. Det var en brokig blandning hundar och det är verkligen intressant att se alla olika reaktioner. I en paus så roade vi oss med att lista hur vi trodde att våra hundar skulle reagera. Jag kan säga att för egen del hade jag både rätt och jättefel…

Så här blev det:

1a Kontakt-Hälsning, 4

1b Kontakt-Samarbete, 4

1c Kontakt-Hantering, 3

2a Lek1-Leklust, 4

2b Lek1-Gripande, 4

2c Lek1-Dragkamp, 1

3a Förföljande, 2, 1

3b Gripande, 1, 1

4 Aktivitet, 5

5a Avst.lek-Intresse, 3

5b Avst.lek-hot/agg, 1

5c Avst.lek-Nyfikenhet, 5

5d Avst.lek-Leklust, 2

5e Avst.lek-Samarbete, 3

6a Överraskn-Rädsla, 3

6b Överraskn-Hot/agg, 1

6c Överraskn-Nyfikenhet, 3

6d Överraskn-Kvarstående rädsla, 1

6e Överraskn-Kvarstående intresse, 1

7a Ljudkänsl-Rädsla, 3

7b Ljudkänsl-Nyfikenhet, 3

7c Ljudkänsl-Kvarstående rädsla, 1

7d Ljudkänsl-Kvarstående intresse, 1

8a Spöken-Hot/agg, 3

8b Spöken-Kontroll, 4

8c Spöken-Rädsla, 4

8d Spöken-Nyfikenhet, 1

8e Spöken-Kontakt, 1

9a Lek2-Leklust, 4

9b Lek2-Gripande, 3

10 Skott, 2

Det hela finns på film också men jag har inte hunnit kolla kvaliteten ännu…

Lite egna reflektioner:

Att det inte är så kul när folk “pillar” på honom visste jag ju redan och att han skulle vara ganska ointresserad av dragkamp med en främmande människa var heller ingen överraskning.

Att den ivägflyende trasan var ointressant berodde nog mer på att det var mycket annat som var spännande, än att han är ointresserad av att jaga… (Vi ser ju intresset för småfåglarna hemma på tomten t.ex.) Det påpekade även beskrivaren, att det nog var annat som var roligare…

Aktivitet, ja där hade jag inte väntat mig annat än att han skulle sysselsätta sig mest hela tiden. Mot slutet kom det lite “överst i verktygslådan” – när inget händer kan man testa att sätta sig hos matte… och när inte det hjälper så lägger man sig… Men då var det så kort tid kvar så det påverkade inte krysset.

På avståndsleken var han ganska söt – när figgen stod still så slängde han sig på backen och skällde för att få igång henne. Som värsta skyddshunden i bevakningsmoment?!

När vi kom till skrämmas-momenten så hade jag väntat mig STORA reaktioner men så blev det inte alls, varken dumpe eller skramlet var något större bekymmer. Och, vilket beskrivaren noterat, han ruskar av sig inte bara regnvattnet (det regnade rätt rejält) utan även obehaget, och när den ruskningen är gjord så går vi vidare i livet liksom.

Spökena däremot, där hände det grejor. Först blev han riktigt förbannad, så mycket ragg har vi aldrig sett på denna lilla hund. Men när dom kom närmare tyckte han det var tryggast att vara bakom matte. Och det tog en bra lång stund att få honom att gå fram och kolla vad det var… när han väl kom på att det var människor i de där konstiga kläder blev det pusskalas. Men det tog tid som sagt…

Leken och skotten blev ungefär som väntat – han är ju intresserad när det smäller men har inga problem att börja leka igen.

Alltid intressant att se hur hundarna beter sig i de här lägena, och en del oväntat som sagt.

Efter avslutat värv bar det iväg till Bs syster på kalas… och idag har jag ägnat rätt mycket av dagen åt att få hemmet i någorlunda skick. Vårens alla aktiviteter har gjort att städningen inte precis har varit högprioriterad… Husse har klippt gräs m.m. Lite träning av slalom har vi hunnit med i alla fall.

En alldeles vanlig... fredagkväll...

Imorse upplyste husse mig om att han ikväll skulle ut på "jopphejdi" med jobbet. Jag såg ut som ett frågetecken... "Jamen det har jag väl sagt... kanske inte nej..." Jaja, inga problem för min del, det var ju liksom inget särskilt inplanerat ändå. Men så var det ju det där med att imorgon ska vi på ett litet kalas, dit någon form av present förmodligen bör medföras. Och den hade jag tänkt köpa på hemvägen från jobb i Lund idag. Det var ju bara det att husse tyckte att jag skulle komma hem direkt och sen köra tillbaka in till stan med honom (och sen hämta honom senare). Jahapp... presentinköpet fick tas i samband med den utflykten. Och det jag hade tänkt mig, fanns så klart inte... Till slut blev det plan C och jag hoppas det ska funka.

Lite frukostmat till imorgon behövde också införskaffas så det blev nästa stopp på vägen.

Väl hemma passade jag på och städade av gräsmattan lite och satte ut slalompinnarna. Sen blev det hundpromenad INNAN jag tog itu med slalomträningen. Först med Otto. Fokus på att hänga i "hela vägen" i högerslalom och öka toleransen för att jag inte är "precis intill" i vänster. När jag fått till 3 ggr "rätt" på raken i höger gav jag mig... Det här kräver nötande, men inte långa pass.

Lazer fick också köra slalom och så började jag mecka med min "kontaktfältsbräda" som jag gjorde iordning redan i vintras. Vi får väl se hur detta slutar. :-)

För ungefär en halvtimme sen, när jag lagom var klar med dessa små övningar, så ringde husse och meddelade tid för avhämtning inne i stan. Så särskilt mycket "nyttigt" mer än hundträning har det inte blivit gjort här hemma, kan jag ju säga...

Bil - ett transportmedel, eller något att putsa på??

Eftersom jag alldeles nyss lånade ut min bil till en kollega med orden "bara du är beredd på att den ser ut som en sopcontainer invändigt" så började jag fundera lite på det här med bilar och, ja vad ska jag kalla det... vad man "har" dem till?

En annan av mina kollegor stönar smått varje gång h*n av en eller annan anledning åker med mig. Här snackar vi om en person som dels inte kör mer än typ 1500 mil om året och dels tvättar och städar bilen varje söndag.

En kursdeltagare (manlig) uttryckte vid ett tillfälle att det här med hund, det gav ju mycket mer tillbaka än att hålla på och skruva med/putsa på bilen...

Under en period så var jag hyfsat duktig på att hålla den dåvarande bilen i skick. Just nu är det totalt haveri. Baksätet är fyllt med spårpinnar, leksaker, godisburkar och extrakläder i en salig röra. Dessa är på rymmen ur den plastback där de faktiskt SKA bo... Jag har under en längre tid haft en plan på att städa bilen men... dagarna räcker inte, och handlar det om att välja mellan att träna hund och städa bil - ja då är valet enkelt. Även om det handlar om att välja mellan att städa i huset och att städa i bilen så är valet enkelt. Jag vistas trots allt MER i huset där jag bor, än jag gör i bilen.

Ja, jag är en förtappad själ i den här frågan. Och jag lovar - eftersom vi nu fick en ledig söndag (det arrangemang där jag och B skulle varit behjälpliga blev inställt pga för få deltagare) så ska jag städa bilen OM vädret tillåter. Ösregn är inte av godo för bilstädning.

Träning innan regnet…

Ikväll blev det en tur till klubben för 3e gången den här veckan. Styrelsemöte i måndags, “funktionärs-efterträff” igår och så träning idag. Timeouten i tisdags berodde på ett styrelsemöte i ett annat “forum”…

Agility fick det bli med både Otto och Lazer. Kamraterna hade improviserat ihop 2 banor medan jag höll på med annat och inte minst med tanke på att jag behöver träna slalomingångar och högerslalom så hade de lyckats bra! Konstaterade det jag redan visste – jag behöver träna ingångar och högerslalom… När jag körde vänster så provade jag att pressa tempot lite och då är det inget problem, så det är helt enkelt så att Otto inte är trygg i situationen när jag är på andra sidan om honom i det här sammanhanget. Bara att nöta på alltså. Eftersom problemen (han går ur) kommer efter 8-10 pinnar så är det bara att gilla läget och slänga upp hela slalomet hemma så vi kan träna MYCKET nu. Att ingångarna behöver slipas skulle vi kunna klara med bara 4 pinnar men just nu känns det akutare att han inte gör klart hindret. Ingångarna går ju oftast att rädda upp lite med hur jag placerar mig. Vi kollade på filmerna från i söndags ikväll innan vi tränade och jag är faktiskt lite imponerad av mig själv när det gäller min placering inför slalomingången i hoppklassen – jag står PRECIS som jag hade planerat på banvandringen! Och ingången sitter ju också, det är sen det blir problem.

Lazer och jag kämpar på med lite av varje, ikväll blev det hopp-däck och slalom, samt 3-4 hinder på böjd linje. Det finns en del att jobba på…

Imorse var jag lite fundersam över hur länge det vackra vädret skulle hålla. Inte så länge visade det sig nu ikväll. På hemvägen från klubben kom regnet. Skönt att vi slapp det under träning i alla fall.

Mer läst…

Under långhelgen tog jag mig igenom ännu en deckare. Jonas Moströms “Rymd utan stjärnor”. Jag hade aldrig ens hört talas om denne författare tidigare och det här var hans fjärde bok… Tack än en gång K som presenterat ett gäng “nya” författare för mig.

Om den förra boken jag läste var lite… trög för mig att komma igenom så var det här en riktigt “sidvändare”.

Boken utspelar sig i Sundsvall och huvudkaraktären, kriminalkommissarie Johan Axberg, hamnar i konflikt mellan privatliv och yrkesroll när hans bästa vän läkaren Erik Jensen plötsligt finns mitt i ett försvinnande och ett mordfall med kopplingar till sjukhuset där han arbetar. Dessutom har Erik haft en konflikt med den försvunna samma dag som försvinnandet. Johan har dessutom träffat en ny flickvän som har problem med sin ex-man som misshandlat henne (och fortsätter göra det, visar det sig).

Ytterligare en polis med personliga kopplingar till försvinnande är Sofia Waltin, det är hennes faster som är försvunnen. Och hennes far har en långdragen konflikt med sin syster…

Upplagt för förvecklingar… Grundtemat i boken som växer fram efter hand, visar sig dock vara aktiv dödshjälp. Moström är läkare själv och det gör naturligtvis att den världen är lätt att skildra. Som det stod i baksidestexterna som citat ur någon recension, han beskriver också manligt känsloliv på ett bra och intressant sätt.

Det här gav mersmak så jag måste nog försöka få tag i de 3 tidigare böckerna (det värsta så här års är att det brukar vara stört omöjligt att få tag i deckare på biblioteket) och en femte lär vara nyligen utgiven om jag förstått saken rätt. Jag påminns lite av min känsla från senaste Elizabeth George-boken, det är minst lika intressant att se hur det ska gå för huvudpersonerna på det privata planet, som att få veta lösningen på mordgåtan.

Aha-upplevelser?

När vi "knöt ihop säcken" efter förra veckans jobbkonferens, gjordes det i form av grupparbeten som sedan skulle redovisas. Plötsligt satt jag med min grupps papper i näven... En sak som en annan person nämnde var att det var väl inte så många "aha-upplevelser" under de här dagarna (men det var ju trevligt ändå). När jag läste upp detta stirrade avdelningschefen på mig och sa: Det var väl verkligen aha-upplevelser igår kväll, inte visste vi att du kunde så mycket om schlager....

Kvällsaktiviteten, lagom till desserten vid middagen, var nämligen schlagerquiz. Och jag blev faktiskt förvånad själv - inte visste jag att jag kunde så mycket om schlager (1980-2000). OK, i mitten av 80-talet, under mina tidiga tonår, så var det nog rätt mycket sån musik... Men hur kommer det sig att jag kan en sån sak som att Py Bäckman har skrivit "Stad i ljus"?? (Det KAN bero på att jag i något sammanhang har sett/hört henne framför den själv?) Så jo, lite aha var det nog.

En sak som jag också blev varse och som gör mig lite förvånad, är att jag har en kollega som inte äter kött. Det i sig är väl inte så konstigt, men om jag berättar att vederbörande också föder upp jakthundar av en drivande ras? Jag kan förstå om man inte vill äta "odlat" kött, men i det läget, när man tillhandahåller hundar för jakt så tycker jag det känns naturligt att man även tar tillvara bytet? Viltkött är i min värld både ekologiskt och dessutom "lyckligt till slutet". Inga jobbiga djurtransporter till slakterier osv (jaja, jag VET att det förekommer skadeskjutningar och eftersök, men jämfört med att trängas ihop ett helt gäng i en lastbil så...). Men vi är alla olika, helt uppenbart!

Glömde ju...

I lördags hade vi avslutning med spårkursen. Lite "10 små negerpojkar" över det eftersom en av kursdeltagarnas hund har blivit rejält dålig (det senaste jag hörde var att man misstänkte någon form av fästingsjuka, riktigt trist eftersom den föraren blev rejält "biten" av det här med spår), en hade en höglöpande tik (inga problem i min värld, då kör man den hunden sist - men föraren ville uppenbarligen inte och det kan ju vara så att hunden är totalt splittrad o okontaktber), dessutom var en av mina medinstruktörer sjuk...

Nåväl, med en medinstruktör och 4 kursdeltagare bar det ut i skogen. Den hunden som vi har haft problem med att "få igång" har nu äntligen tänt på det här med spår, härligt att se!! Sist, för 2 veckor sen, körde vi två rejäla motivationshöjare och efter det hade husse legat i under långhelgen så nu attans gick det undan i skogen. Så mycket så jag sa att "du får nog börja hålla emot lite så du inte måste springa och riskerar att bryta fötterna av dig".... Kul!

De resterande tre fick byta spår med varandra. Det var en liten aha-upplevelse för dem att inte veta var spåret gick...

Vi avslutade det hela med att lägga ett näringsspår åt Lazer. Han börjar fatta, den lille svarte. Tanken med den "demon" var dels den hunden som börjar ha lite väl bråttom och dels en av de andra som slår väldigt mycket i spåret. Tempo ner och in i spårkärnan...

Ännu mer stolpe ut… och övernitiskhet??

Idag har jag varit och tävlat igen. Passade på att börja dagen med att få Lazer inmätt, han passerade ju den magiska 18 månaders-gränsen för en vecka sedan så i teorin får han faktiskt tävla agility nu. I praktiken är han långt ifrån startklar, men en tävlingsbok med mätintyg kan han ju få ha i alla fall. Efter visst mickel-mackel på bordet (mätstickan var ett tortyrredskap av sällan skådat slag enligt liten svart hund) så lyckades i alla fall tjänstgörande domare J konstatera att det är en Medium-hund jag har. Något annat hade jag väl egentligen inte väntat mig, men det var skönt att få det bekräftat.

Eftersom det här var en tävling av modellen “bara en bana” så tog dagen… hela dagen. Jag tycker det är roligt att titta på mina klubbkamrater så även om jag inte hade behövt vara där direkt på morgonen så körde jag iväg i tid.

Plötsligt började det tjatas om att det satt hundar i en bil av den modell jag har. “Den står mitt i solen och är visserligen helt öppen men hundarna ska UT”. Till saken hör att det på parkeringen blåste friska vindar, jag lämnar ALDRIG bara bakluckan öppen utan alltid sidorutorna också (är det nån som vill sno mina spårpinnar, uppletandeföremål och diverse hundleksaker så varsågod, liksom). Den som kan bevisa att det är varmt i bilen DÅ vill jag gärna se… Det är heller inte särskilt svårt att stoppa in huvudet genom en öppen ruta och känna av om där är varmt – eller inte… Efter en del tjafsande så visade det sig att den funktionär som just då befann sig vid min bil, kunde bekräfta det jag själv var helt övertygad om: Det gick ingen som helst nöd på mina hundar!! Visst, man ska ha koll på det här med hundar i bilar under sommaren, men det får ju inte gå till överdrift. Är det helt vindstilla, så att luften inte cirkulerar i bilen, är det en annan sak. Om man bara lämnat bakluckan öppen likaså. Men det här blev liksom bara… absurt.

Jag vet inte om det var ren ilska över detta tjafs som jag gick in och körde första loppet, agilityklass, på…. Men bra gick det!! Otto och jag kom in i den där “bubblan” och det flööööt!!! Härlig känsla. Ända till sista hindret. Redan på banvandringen var jag lite fundersam över om jag borde slänga in ett bakombyte för att dra honom lite åt höger då sista hindret inte stod helt rakt framför det näst sista utan lite åt – just det – höger. Jag valde i alla fall att inte knöla till det med något byte, men ack så dumt det var. Efter vårt livs bästa lopp så sprang han förbi sista hindret, till VÄNSTER om det… Gissa om det var riktigt, riktigt surt att vara SÅ nära nollan (och pinnen…). Tiden vi fick, trots mecket med att ta om hindret, hade räckt till andraplats i klassen. Nu var det förvisso några andra 5-felare som hade snabbare tider men jag vet ju inte vad deras 5 fel berodde på, ett hoppat kontaktfält eller en rivning kostar ju inte tid på samma sätt som en vägran. En sjundeplats blev det i alla fall och även om det här verkligen var “insidan av stolpen och ut” för att prata fotbolls-/hockey-/handbollstermer, så var det riktigt kul att få till ett bra lopp!

Efter banombyggnad var det dags för hoppklass. Där började det med “stolpe ut” även för en av mina klubbkamrater i small, L med P, som fick sura 0,52 tidsfel… I officiell debut!! Bra jobbat.

När det till slut var vår tur (av någon underlig anledning hade jag lyckats få sena startnummer i bägge klasserna, 57 resp 59 av typ 60-63 startande) så gick vi in och… gjorde ytterligare ett kanonlopp, ända tills vi kom till slalom. Ingången satt, men av någon anledning hoppade han över nästa port. Tog tillbaka för att ta om, men stod för långt fram = gick in i fel port. Vägran. Samma procedur upprepades 2 ggr till = disk. Då backade jag – i mitt tycke rejält, men filmen visar annat - för att få till en bra ingång. Icke… Då bröt jag helt och gick av banan. Finns ingen anledning att belöna felaktigheter med fortsatt lopp.

Sammanfattningsvis alltså 2 bra lopp även om det inte höll hela vägen. Slalomingångar konstaterade jag ju redan i torsdags att vi behöver nöta mer… Uppenbarligen även “skeva” upplopp… Close… but no cigar…

- Jo, och det finns filmbevis också. Dessa tänker jag dock inte offentliggöra för hela världen, men det går bra att höra av sig per mail (eller kommentar) så kan jag skicka en länk...

Dålig uppladdning, eller...??

Nu kan man ju hävda att klubbtävlingarna i agility mest är träningstävlingar MEN eftersom det även är dessa som ligger till grund för klubbmästerskapet så är det ju, som jag konstaterade för en månad sedan tror jag, lite prestige inblandat också. När jag körde ut till klubben ikväll funderade jag lite på om det verkligen är optimal uppladdning att först ha semester i 5 dagar, sen "jaga hönor" en kväll och efter det vara på konferens i 2 dagar (inkl. övernattning). Hundträning har det inte varit så mycket av precis...

Men se, det var knappast det som var problemet ikväll. I agilityklassen så var det MKM (Mycket Klantig Matte, som jag tror att Ninnie Lindvall skulle uttryckt det) som orsakade disk. Jag var lite orolig för ett hinder som stod lite vid sidan av den tunnel man skulle in i efter balansen och drog mig liiiite för långt åt andra sidan - med effekt att Otto satt som en smäck in i fel tunnelingång. Helt och hållet mitt fel, för det var faktiskt så jag visade. Måste verkligen börja inse att det inte behövs så stora "rattutslag" på den här hunden!! På plussidan i de här fallen där det är MKM som orsakar diskningar och liknande är att jag har lättare att tala förstånd med mig själv när sånt inträffar. Förut, när Otto kunde få för sig att ta i stort sett vilket hinder som helst som han fick syn på, så var det ju liksom svårare. Nu handlar det mer om att placera mig rätt, läsa banan och hunden osv... Eftersom disken inträffade ganska tidigt men vi ändå körde klart (det var ju som sagt mitt fel!) så passade jag på att testa en lite - i mitt tycke - vågad grej. Det var en sekvens där det stod 3 hopphinder på en svagt böjd linje "bakom" en böjd tunnel - som man skulle in i efter det sista hopphindret, typ 180 grader tillbaka alltså. Här fanns det metrar att spara som förare om man vågade handla med tunneln "mellan" hund och förare. Hade jag fortfarande varit med i matchen hade jag inte vågat, men nu vågade jag testa och - det höll, i alla fall nästan! Fick en rivning på sista hopphindret men det var nog återigen för att jag var lite klantigt placerad (var lite paff för att det faktiskt fungerade, detta har vi ALDRIG tränat...).

I hoppklassen så var det en lite bökig start och där var jag och Otto inte riktigt överens (måste ta och titta på hur en sån situation "ska" hanteras för här finns det ett "facit", är jag nästan säker på) men på något vis lyckades jag förhindra att fel hinder togs i villervallan, samla ihop oss och komma vidare. En vägran på slalomingången (det behöver vi träna på men det visste jag redan) och en riven oxer (det hindret behöver vi också träna på och det vissste jag också redan) men inom referenstiden med marginal och vi tappade säkert minst 5 sek på debaclet i början. Mmm... det börjar likna nåt...

Efter prisutdelning och fika så fick Lazer komma ut och köra lite slalom och 3 hopphinder på svag böj... Vi har lite att jobba på där med, milt sagt. Men det är bara att träna på.

Minisemester…

Vi tog husvagnen på släp och drog norrut över långhelgen. Gränna blev destinationen den här gången, helt ovetande om att där var rasspecial för lapphundar… Campingen var således invaderad av dylika och dessas ägare. Nog för att det brukar vara mycket hundar på campingplatser men det här blev extremt.  

Campingen i Gränna är verkligen superfin, snyggare servicehus invändigt vet jag inte om jag har sett. Mosaik runt speglarna i tvättrummet kändes som lite… överkurs, men snyggt var det!

Vi har inte gjort så många “knop”, i fredags körde vi ner till Jönköping och gick på jaktmässan på Elmia (campingen i Jönköping hade mässpriser så även om Gränna körde förhöjda avgifter pga långhelg så blev det billigare…). Lazer och Otto fick följa med in en stund och sen var de trötta resten av den dagen! För ovanlighetens skull träffade vi inte en massa folk B känner, det var nog bara en… och så vår första wachtels uppfödare, han hade monter.

I lördags var det supervarmt och vi gjorde verkligen INGENTING. Mer än lite korta promenader för hundrastning, de längre prommisarna fick bli tidig morgon och sen kväll…

Igår tog vi oss samman och åkte över till Visingsö. Jag var där för 4 år sen tror jag det är (borde finnas i bloggen?) tillsammans med H. Den gången lämnade vi bilen på fastlandet och åkte bara över en stund och promenerade i närområdet vid hamnen och i ekskogen. Nu tog vi med bilen över och utforskade hela ön – vilket gick hyfsat snabbt ändå… Sen blev det promenad i ekskogen, skönt med lite skugga.

Idag har vi ägnat oss åt packning och hemresa och uppackning… väl hemma ser man ju en massa saker som “borde” gjorts men vad tusan… de försvinner knappast.

Hundträning har det inte blivit mycket av i värmen, men men…

Vi vågade oss också på att ha hundarna lösa i förtältet, med kompostgaller som extra förstärkning mot gången förbi. Det funkade, inte ens Otto försökte rymma. Skönt! Att ha dem kopplade inne i förtältet ÄR lite stökigt.

Man vet...

... att man förmodligen pratar med en pensionär (eller person som av någon annan anledning inte jobbar), när vederbörande säger "vadå röd dag på torsdag?"... :-)

Vett o etikett i kommunikationssamhället...??

Den senaste veckan eller så har jag vid ett par tillfällen blivit riktigt irriterad.

Dels, som jag skrev i förra veckan, detta med att klippa ut och klistra in saker jag skrivit, tagna ur sitt sammanhang. Big no-no i min värld... Det finns liksom en anledning till kommentarsfält på FB och blogg dvs synpunkter etc framförs i anslutning till där det ursprungliga är skrivet.

Dels, igår, så började min privata mobil ringa. Jag satt upptagen på jobbet och hade inte möjlighet att svara. Ljudet var avstängt och jag lät det "ringa ut" i förhoppning om att personen skulle lämna ett meddelande. Icke, man försökte igen. Eftersom det ringdes från en mobil så drog jag snabbt och diskret iväg ett SMS: Jag sitter i möte på jobb. Trodde att man skulle förstå vinken. Icke. Det fortsatte ringas. Jag tryckte bort samtalet - de flesta (upplever jag) brukar förstå vinken när man efter en ringsignal får upptagettonen i örat; "aha, personen kan inte svara just nu". Och då försöker man lite senare - kanske 10 min senare eller så?? Nej då, här ringdes det på. Varannan minut eller så. Till slut var jag ur mötet och satte mig i bilen och ringde tillbaka. Handlade det om "liv och död" (som jag ju nästan började tro av det febrila ringandet att döma). Nej, knappast. Jag påpekade ganska vasst att jag har faktiskt ett jobb att sköta och det betyder att jag inte alltid kan svara i telefon!

En (privat) mobiltelefon betyder inte att man svarar alltid. I den svarar jag när jag har möjlighet (i synnerhet på arbetstid när det gäller mitt privata nummer)...

Jag vet inte riktigt vad det är som håller på och händer i min omgivning, men de här tendenserna bekymrar mig. Vi måste ha respekt för varandra, kunna ha olika åsikter (utan att "hänga ut" någon annan eller bli ovänner för livet) och respektera varandras tid. Ideellt arbete för mig betyder att jag ställer upp med min fritid. På jobbet måste jag prioritera det jag är anställd för och avlönad för...