Lite träning, lite funderingar och en bok

Och så rusade en vecka förbi...

För ett tag sedan började jag känna att jag har kört fast med apporteringen på liten svart hund. Föremålsintresset finns där, men han verkar osäker på uppgiften och antagligen har jag gjort (eller gör) något dumt på vägen som bygger på problemet. Alltså - dags att söka hjälp...
Sagt och gjort, tog kontakt med en lämplig "coach" (eller PT som Lotta brukar kalla det) och vi bestämde tid i söndags. Även L hängde med och fick lite tips och råd. Jag har nu fått lite andra infallsvinklar på problemet, vissa saker som jag fick påpekade visste jag väl egentligen om, när jag tänker till. Men ibland behöver man någon annan som talar om dumheterna man gör, och en "spark i baken" i en annan riktning när man har kört fast. Nu kör vi på ett tag och så får vi se om det lossnar. Redan i måndags gjorde jag ett litet pass hemma och tyckte mig se en klar förändring, nu ska vi bara bygga vidare på den.

Vi har ju stegräkningstävling på jobbet och eftersom jag "tappade" rätt många steg när jag var sjuk så försöker jag emellanåt "komma ikapp", i synnerhet på helgerna, genom att ta enskilda prommisar med hundarna. Det ÄR mycket lättare att gå med bara en hund i koppel! Ja, jag går mycket koppelpromenader, delvis för att delar av våra promenadrundor går på visserligen lågt, men dock trafikerade, vägar. Delvis för att en jakthund som Otto inte är så lätt att ha lös på promenad... Jag har en del filosofiska funderingar kring det här med hund i koppel, men dem tar vi en annan gång.

Igår var jag till 08-land tur och retur. De flesta skulle säga att jag var till Stockholm, men jag satte faktiskt aldrig min fot i själva staden, landade på Arlanda och besökte sedan våra konsulter som håller till i min gamla hemkommun Sollentuna. Det känns lite märkligt att inte ha tillfälle att hälsa på föräldrar, bror m.m. när jag är så nära men den tiden fanns liksom inte i programmet.

En sån resa är INTE bra för stegandet, visserligen travade jag runt en del på Arlanda på eftermiddagen just för att få fler steg men några 10 000 kom jag inte upp i. Efter landning vid hemresan åkte jag direkt till revision i den förening där jag är kassör…

Det blev en lång dag men ibland är det lite bra med ett litet avbrott i den vanliga vardagen och när det dessutom betyder fokuserat arbete där en hel del (läs: det som var planerat, vilket såg ut att vara ganska mycket på pappret) blir gjort så är det värt det.

En bok till har jag hunnit läsa ut också. Ytterligare en i Anna Janssons Maria Wern-serie, Silverkronan. Nu sommarjobbar Maria och hennes kollegor på Gotland och givetvis blir de indragna i en komplicerad mordutredning. I början har jag lite svårt att få ihop turerna med alla olika släktskap och inte blev det lättare av att kollegan Hartmans släkting som Maria och Hartman hyr boende av, på en sida definieras som moster och två sidor senare som faster. Petitesser kanske men det är såna gånger som jag undrar – korrekturläsare? Den här gången lyckas Jansson hålla mig i osäkerhet om vem som är mördaren ända fram till slutet – jag var inte ens i närheten av den verkliga lösningen!

Vänner, kompisar eller bekanta...

Eftersom hundträningen just nu går på halvfart så får jag väl skriva om något annat... Mitt förra inlägg skapade ju inte någon kommentarsstorm så nu ger jag mig på andra ämnen.

Facebook är ju ett intressant fenomen på många sätt. Genom detta forum har jag återknutit kontakten med gamla skolkamrater som jag inte haft kontakt med på... ja, många år i alla fall! En sak som jag dock funderar lite över, är just det här med "vän" på FB. Åtminstone en person som jag inte accepterade som vän blev väldigt upprörd. Andra, vars förfrågningar jag bara låtit ligga, har inte hörts av på något annat sätt. Det kryllar av människor på FB som jag på ett eller annat sätt "känner" eller är "bekant med" och med jämna mellanrum får som förslag av systemet att "du kanske känner de här personerna". Men - vad är egentligen en vän...? Helt klart är det många på FB som kör enligt principen att alla man på något vis är bekant med, ska man ha som vän. Jag är lite skeptisk till den strategin. Visst, det beror ju så klart lite på vad man använder FB till också. För egen del har jag ju faktiskt den här bloggen där "vem som helst" kan läsa mina "bryderier". Vissa människor som jag "känner" har jag ju faktiskt ingen kontakt med IRL av olika skäl... I vissa fall kanske jag har valt att ha det så. En arbetskamrat reflekterade lite över det här med att blanda ihop privatliv, jobb, fritidsintressen, gamla skolkamrater... Och ja, det ÄR en väldig röra, helt klart.

Bloggar är ju en annan kul grej. Det händer att jag, om jag råkar ha tid över (som jag ju aldrig har?), snubblar in på bloggar som skrivs av "bekantas bekanta". Det vill säga människor som jag faktiskt har träffat någon enstaka gång (men som jag därmed inte ser som givna Facebook-vänner i enlighet med ovanstående). Den senaste tiden har jag stött på några intressanta inlägg. En reflektion som stundtals passar bra in på mig själv: Vi är så himla noga med vad hundarna äter och att de blir stimulerade fysiskt och mentalt, men hur är det med det vi själva stoppar i oss...? Just nu försöker jag ju faktiskt hålla lite ordning på torpet med just den detaljen men i helgen hade vi ett praktexempel på hur lätt det är att falla för bekvämligheten - "äh, ska vi inte beställa pizza istället"... På den tid som vi fick vänta innan pizzorna var klara för avhämtning hade man nog, faktiskt, hunnit producera klart bättre mat!

Sen var det också en person som ondgjorde sig över bristen på vinter i Skåne. Tja... det hör liksom till sakens natur i den här landsändan, att det inte blir någon "riktig" vinter i några längre perioder. Vi har ju faktiskt haft två "riktiga" vintrar på raken före den här och personligen kan jag tycka att det räckte bra. Just nu ser jag mest fram emot vår, för tillfället vräker regnet ner så snart börjar man väl fundera över om gräsmattan är just gräs, eller om det håller på att omvandlas till ett träsk. Det räcker med vatten nu, vädergudarna!!

Stegräknande, fult att ha roligt och en läst bok

Häromveckan påbörjade vi en sån där stegräkningstävling på jobbet. Givetvis tror alla att jag, som har hund, är ute och går "jämt" och inte skulle ha några problem alls att få ihop 10 000 steg om dagen. Men med 4 sjukdagar och lite rehab därefter så ligger mitt snitt inte riktigt där... Dessutom händer det ju att husse tar hundpromenaden efter jobbet. Igår när jag hade jourtjänst som assistent när husse rev innertak så blev det inte många steg tagna utöver just hundpromenaderna... Idag har detta dock åtgärdats medelst enskilda promenader för alla 3 hundarna i tur och ordning på förmiddagen. Redan före lunch var jag uppe i de 10 000 stegen. Puh!

Ibland surfar man ju runt och läser lite olika bloggar och jag har noterat att det finns en del människor som stör sig väldigt mycket på de hundägare/förare som tävlar mest för att ha roligt. Det finns framför allt ett exempel jag tänker på som verkar ha väldigt svårt för kategorin "har kul med sin hund". Med tanke på att det till och med är inskrivet i regelhäftet när det gäller agility, att det ska vara roligt för både hund och förare, så blir jag lite fundersam över detta agg mot de människor som inte satsar på SM... Själv kör jag ju efter principen "se hur långt det räcker" och tycker att det viktigaste är att jag och hunden har kul. Tävlingsframgångar är grädde på moset liksom. Oavsett gren! Kan jag nu få lite kommentarer från mina läsare när jag för en gångs skull stuckit ut huvudet lite och gett luft åt en... nästan politisk (?) åsikt.

I veckan läste jag också ut ytterligare en bok i serien om Damernas Detektivbyrå, "Lycka och ett par blå skor". Som jag har nämnt tidigare så är jag lite kluven till Mma Ramotswe och hennes vänner men någonting gör ändå att jag läser vidare... Kanske är det just detta att böckerna är lite annorlunda mot vanliga deckare/"spänningsromaner". Som vanligt får detektivbyrån små och stora fall att brottas med, utöver de små "bumps on the road" som dyker upp i detektivdamernas respektive privatliv.

Jag snubblade häromsistens över en låda med kassettband här hemma. Med tanke på att vi inte har haft en kassettbandspelare i huset sedan jag flyttade in, och inte i någon bil heller sedan förra gången jag bytte bil (nästan 5 år sedan), började jag fundera på om detta verkligen är något att spara på. Det kan ju inte vara musik jag direkt saknat, eller? En liten genomgång visade att där fanns några klassiska "spelat av en kompis' LP" (bland höjdarna där fanns filmmusiken till Top Gun) och ett antal bland-band. Eftersom jag var ambitiös nog att skriva listor på sådana blandband över vad de innehöll så började jag fundera... Varför inte rota runt lite på Spotify? Sagt och gjort och minsann. Det mesta fanns där. Så nu åker kassetterna ut och låtarna finns sparade som playlists på spotify. Nu är det ju dock så att jag misstänker att det finns en låda till någonstans, frågan är bara om den finns här eller hemma hos mina föräldrar. Efter att ha bott i Skåne 8½ år börjar jag onekligen fundera över de där sakerna som är "magasinerade" i föräldrahemmet - det verkar inte så troligt att det verkligen är något jag behöver, eller hur?!

Åter i trafik

I förra veckan gick jag ner för räkning alldeles pga en extremt elak förkylning. Det är inte ofta som jag "lägger mig ner" och är sjuk och hemma från jobbet, men nu fick jag ge upp. Mot slutet av veckan tog jag tag i en sån där grej man helst undviker, att börja flytta saker från en dator till en annan, köra igenom säkerhetskopiering på längden o tvären och så vidare. Sånt där som tar tid och ändå kräver lite "övervakning" men inte så mycket konkreta insatser. Jag är återigen ganska glad att jag kan lite mer än vad en "genomsnittlig" datoranvändare nog kan. (Här nickar mina kollegor på IT-drift instämmande, även om jag hävdar att jag är den mest otekniska på vår avdelning...)

Det har således varit dåligt med stegande, hundträning, bokläsning osv. Jag orkade mest ligga på soffan och titta på TV. Återknöt bekantskapen med gamla klassiska serier som "MacGyver". Ganska intressant att fundera på hur världen har utvecklats sen den serien kom 1985... Den stora boven i alla amerikanska actionserier/filmer var ju då alltid en ryss (eller hela landet). Så är det ju inte riktigt längre. Och DÄR upphör mina betraktelser kring världspolitiken. :-)

Snöat har det gjort också, och varit kallt. Igår på dagen fanns det dock ett löfte om vår i solskenet....

Kallt, kallt...

Efter snön kom minusgraderna. Det har varit rejält kallt nu i några dagar, temperaturer på neråt -15 grader är inte så kul i den här delen av landet. I fredags morse var det -13 när jag gick ut med hundarna på morgon-kissningen. När jag kom ut på åkern där det är fritt blås fick jag bokstavligen en smäll i ansiktet - vinden. Det var nog i själva verket närmare -23...

Detta gör att all hundträning går på sparlåga. Det blir lite smått pyssel, främst inne, men igår lurade jag ut M och L och la lite spår + att L ville ha lite hjälp med en övning på klubben. Lazer flängde fram i sin vanliga yviga stil. Det blev ett kort spår med en böj på och apport-leksak-apport. Den första pinnen galopperade han förbi, leksaken och andra apporten tog han fint.

Hela förra veckan brottades jag med huvudvärk och kände mig allmänt småseg. Igår kom halsontet och på kvällen även snuvan. Bacillerna har nog legat på lur i förra veckan och B har mått halvrisigt så det var ju bara väntat att det skulle smitta.

Vi har påbörjat stegräkningstävling på jobbet... Det är ganska intressant att se hur man rör sig i olika situationer! Jogging och andra mer "krävande" aktiviteter ger mer steg beräknat per tid. Men just nu ska jag INTE jogga, så mycket kan jag ju säga. Idag är det nog frågan om jag får ihop de stipulerade genomsnittliga 10 000 stegen för jag lär inte göra många knop ikväll.

Jag har hunnit med 2 böcker de senaste veckorna också.
Anna Janssons "Må döden sova" är ytterligare en del i serien om Maria Wern. Här kretsar händelserna kring en exklusiv klinik för barnlösa. Och naturligtvis fortsätter vi att följa Marias stundtals knepiga privatliv. Jag insöp den här boken som ljudbok och det underlättade onekligen t.ex. när det var min tur att städa klubbstugan. Jag har fastnat i serien, det ska erkännas, men det är fortfarande en del saker som på något vis stör mig med dialogen osv.

Anne Holts "Utan Eko" var, trodde jag, den enda boken om Hanne Wilhelmsen jag inte hade läst. Jag trodde fel, upptäckte jag efter 3-4 kapitel. Nog kände jag igen en hel del, så det här är en bok jag har läst förut. Men eftersom jag inte hade en susning om slutet, så läste jag vidare. Nu vet jag i alla fall med säkerhet att jag har läst allt som finns med Hanne som "huvudkaraktär" av Holt. Även i den här boken så presenteras läsaren för flera parallella spår som vi förstår kommer att knytas samman någonstans, vilket så klart sker i slutet.

Nu har jag inga fler "osäkra kort" kvar i högen utan nu ligger där bara böcker jag vet att jag inte har läst tidigare. Mest deckare. Jag har på något sätt gett upp den där tanken jag hade häromåret att varannan bok skulle vara en icke-deckare. Så många böcker att läsa, så lite tid... ;-)