Om att vara lycklig trots ett misslyckande - och årets mest upphaussade bok (?)

Vi börjar med boken. Jag funderade ganska länge (nåja) efter släppet av nya "Millenium"-boken, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, på om jag skulle "falla för marknadsföringen". Eftersom jag fick 3 månaders fritt Storytel (ljudböcker i mobilen) när jag tecknade om mitt mobilabonnemang i slutet av juni, så kom jag fram till att jag kunde ju lyssna på boken utan att betala ett öre. Då kände jag mig inte riktigt lika lurad... ;)

Själva storyn/upplägget kan man läsa på vilken boksajt som helst, så den lämnar jag därhän för att undvika att skapa spoilers. Kan dock säga som så att ganska tidigt började jag fundera i de banor som så småningom utvecklas till det centrala i historien. Det är tempo, högt tempo och jag blev faktiskt tvungen att lyssna om på den sista timmen för då blev det väldigt mycket på en gång, när alla trådar skulle löpa samman och bindas ihop. Lagercrantz har onekligen tagit i rejält - och lämnat öppningar för ytterligare en del... Tycker jag ser mer och mer av detta, att man avslutar med någon form av cliffhanger (även om den inte är så påtaglig här som t.ex. i Hjorth-Rosenfeldts böcker). Jag tror dock inte att detta är något man läser om man inte redan läst de 3 tidigare delarna (jag skulle till och med avråda ifrån det - återkopplingarna finns där och det underlättar helt klart att ha bakgrundshistorien med sig, och det räcker inte att ha sett filmerna då det finns en del väsentligheter som är utelämnade där...).

Igår, söndag, tävlade jag bruks för andra gången det här året. Varje gång jag ger mig ut i den världen känner jag att jag verkligen har saknat brukset! Nu var det lägre klass spår på programmet, precis som i april när jag startade på hemmatävlingen. Den gången var ju förberedelserna absolut inte optimala med tanke på att jag var så hårt engagerad i tävlingsarrangemanget (dag 2 = elitklassen, var mitt "slutprov" för att bli tävlingsledare). Troligen var det en bidragande faktor till att vi vimsade bort oss redan i första vinkeln = efter ca 100 meter, den gången. Fördelen med sådana händelser är ju insikten att "det här behöver vi träna på" och sommarens spårträning har därför fokuserats på vinkelträning i lite olika former. Igår var det alltså dags igen och jag drog startnummer 1 (lustigt nog hade jag drömt att jag drog just det numret på natten, dock var det en del andra komplikationer som tack och lov inte uppstod i verkligheten - min hjärna hade verkligen "party" där på natten). Vädret var väl milt sagt "så där" - när klockan ringde för uppstigning hemma hörde jag hur himlens portar öppnade sig, och lagom när vi parkerat i skogen hördes lite åskmuller. Nåja, vi har ju faktiskt tränat i alla möjliga väder (en klar fördel med att träna spår i grupp, har man bestämt med andra så blir träningen av, hävdar jag - det är mycket lättare att "fega ur" om det hällregnar när det bara är jag själv som "tänkt" träna...) så den biten bekymrade mig inte så mycket.

Påsläppet gick kanonfint, några yttepytte små kontroll-slag åt höger och vänster på sträckan men inget som var oroande eller påverkade betyget som blev 10 från båda domarna. Eftersom spåret gick utmed en väg och vi fick instruktioner innan vi åkte ut i skogen att spåren INTE korsade grusvägar (jag minns en tävling på min dåvarande hemmaklubb där jag förvirrat stoppade hunden 2-3 gånger vid en grusväg innan jag lät honom gå över - och hittade en apport) så var det inte så svårt att gissa åt vilket håll första vinkeln gick och den satte Lazer nästan klockrent genom en liten ringning. Ytterligare någon vinkel var så klockren den kunde bli - så nog har sommarens träning gett effekt! När vi hade samlat in 4 apporter (av totalt 8) så hände något... Spåret "försvann"? Någon sa efteråt att det inte är så konstigt i det vädret, jag tror egentligen att vi var på rätt väg MEN så tröt orken. Vi har inte tränat långa spår på sista tiden och begreppet spårkondition ska inte förringas! Efter en rejäl stunds vimsande och några försök att gå tillbaka till en plats där jag var hyfsat säker på att vi varit i samband med den där fjärde apporten, så konstaterade jag att tiden var slut, selade av och gick tillbaka i den riktning där jag var hyfsat säker på att bilarna stod. Och det stämde, hade inte gått så långt när jag fick syn på dem. Kändes riktigt skönt att jag har så pass bra "koll", kalla det lokalsinne eller skogsvana eller tacksam terräng men att slippa oroas (som en medtävlande) över att komma vilse är rätt gott. Tävlingen var därmed slut för oss men jag väljer att glädjas åt det fantastiskt fina arbete som Lazer utförde fram tills det "gick åt skogen"! Jämfört med den förra starten var det ju dessutom en förbättring med 400%, från 0 pinnar till 4. :)

Nu fortsätter vi träna spår och brukslydnad (och kanske några lydnadslydnadsmoment också), och siktar på nya tävlingar.

För att få reda på betyget på upptaget körde vi (tack L som följde med som support) till klubben, och när det bara var 3 kvar till lydnaden stannade vi och tittade på dem (och passade på att smygträna lite budföring med skott under platsliggningen).

Vi var alltså hemma igen vid lunchtid och det betydde "tid över" - jag gav mig iväg till stora växtbutiken och skulle "bara" köpa lite ljung... Kom hem med ett rejält lass höstblommor, ett par krukväxter och tulpan- och påskliljelökar?! Hur gick det till, liksom...? Jag som inte ens gillar att shoppa?? Eller är det KLÄDER jag inte gillar att shoppa... Jo, så är det nog. Blev lite tillfixat på framsidan av huset i alla fall, ska se om jag kan klämma in bilderna här.

Före...

Efter

Ungefär hälften av innehållet i den här lådan fanns redan.

Prydnadspumporna fick plats på trappräcket, lökarna får vänta tills dahliorna "tagit slut".

Nu gör jag slut…

Ungefär så skrev en kompis på Facebook när h*n var färdig med ”Stalker”, senaste alstret i Lars Keplers serie om kommissarie Joona Linna. Jag var själv precis inne på sluttampen av samma bok – som ljudbok – och kände ungefär samma sak. Nu får det vara nog.

Egentligen har jag nog funderat ända sedan jag läste ”Hypnotisören” vad det är som gjort att dessa böcker blivit så upphaussade. När det gällde just den nyss nämnda, första, så var det ju säkerligen detta med pseudonymen – men den detaljen avslöjades ju ganska snabbt.

Jag, och jag har noterat att fler med mig (det händer att jag läser recensioner på nätet EFTER att jag läst en bok), tycker att det tas i lite väl mycket av författarna. Visserligen heter det ju att de är inspirerade av internationella action-filmer men det blir lite för mycket när det utspelar sig i Sverige. Dessutom irriterar jag mig på den enorma detaljrikedomen – inte bara att mordoffren beskrivs in på minsta bloddroppe, utan även sådant som att ”hon hade på sig ett par rosa byxor från Tommy Hilfiger” (ja, nu kan jag inte gå ed på att det står exakt så någonstans i boken, men det är principen jag är ute efter). Jag struntar fullständigt i vilka märkeskläder som såväl huvudpersoner som offer har på sig?! Som någon sa – det känns mest som ett sätt att fylla på antalet sidor!

Recensenten i vår lokala tidning utropade i sin recension efter utgivningen (jo, den läste jag faktiskt redan då) ”spoilervarning”. Så jag får väl göra detsamma nu (sluta läs HÄR om du inte vill veta).

Var det verkligen NÅGON läsare som trodde att Joona Linna var död och inte skulle återkomma igen i den här, femte boken?! Nä. Tänkte väl det. Precis som att jag är helt övertygad om att författarparet kommer att hitta något sätt att tråckla in honom i nästa bok (för det lär väl vara en till på väg), oavsett avslutningen i den här.

Hypnotisören från första boken, Erik Maria Bark, återkommer i den här boken och jag kan instämma med den som skrev att författarna lyckas inte ens göra våra ”hjältar”, Erik och Joona, särskilt trevliga i personbeskrivningarna. Meningen är nog att man ska sympatisera med att de gör vad-som-helst-för-att-finna-sanningen men… nej. Det funkar inte.

Upplösningen går i tvåhundra knyck och är definitivt som hämtad ur någon internationell actionfilm (kan tänka mig några där man hämtat inspiration till olika delar). Trovärdigt? Nej… Men det kanske inte var det vi var ute efter här?

Om jag någonsin nämner att jag funderar på att läsa Kepler igen – påminn mig om det här blogginlägget, snälla!

Omstart?

Hela sommaren har passerat utan ett enda inlägg. Jag har, av flera skäl, minskat ner på föreningsverksamheten. Redan för ett par år sedan så sa jag "jag ska banne mig inte gå in i väggen pga mitt fritidsintresse". Den devisen var det dags att plocka fram igen...

Första semesterveckan hade jag ensam och kunde "lalla runt" hemma (och i skogen) bäst jag ville. La bl.a. lite krut på Lazers spårträning och fick bekräftat det jag misstänkt - den hunden spårar bättre, om han har spårat ett par-tre dagar i rad! (Ja, inte hela dagarna alltså, men ett pass om dagen under flera på varandra följande dagar.)

Jag förnyade mitt privata mobilabonnemang och fick 3 månader Storytel på köpet. Vissa böcker där finns som både e-bok och ljudbok, det visade sig att det var ju rätt praktiskt att kunna växla däremellan. Tyvärr är utbudet begränsat på det området, men när det finns, så är det bra. Testade även att låna en bok från vanliga biblioteket som e-bok och faktiskt läsa i mobilen, funkade riktigt bra det med. Det gäller ju att utnyttja erbjudandet, så jag har tröskat mig igenom en hel del ljudböcker under sommaren, kommit ikapp Anna Janssons serie om Maria Wern, Mari Jungstedts om kommissarie Knutas (kan man misstänka att hon är lite "färdig" med honom nu, eftersom det verkar ha påbörjats en ny serie?), Viveca Stens Sandhamnsmord, Liza Marklunds 3 sista böcker om Annika Bengtzon - och ungefär där började jag bli väldigt "mätt" på "ond, bråd död" och bröt av med några delar av "Damernas detektivbyrå". Jag vet att inte alla är så förtjusta i Mma Ramotswe och hennes vänner, men det är något med tempot, de oftast ändå ganska lindriga fallen som ska lösas, de privata förvecklingarna, som gör att jag återkommer till dem. När jag avslutat de delar som fanns tillgängliga hos Storytel, gick jag loss på Camilla Grebe & Åsa Träffs 2 senaste böcker om psykologen Siri Bergman. Den kompletta listan finns under "lästa böcker" och jag tänker inte försöka ge mig på några recensioner, kan bara konstatera att jag har ju läst alla dessa författare tidigare och de motsvarar förväntningarna ganska väl.

När B fick semester gick vi loss på renovering av sovrummet. I ett gammalt hus betyder det inte bara ommålning/tapetsering, bakom de gamla tapeterna fanns det nämligen tretex (stavning?) och den är nu övertäckt med gipsskivor (3 väggar) respektive nerriven pga dåligt skick och ersatt med gips (1 vägg). Lagom när vi kommit till fasen "spackling och slipning", smällde det till i min rygg och ryggskottet var ett faktum. Extremt dålig tajming. Då hade dessutom min hälsporre vaknat till liv någon vecka tidigare (och jag lyckades faktiskt få tag i en sjukgymnast som behandlar med stötvåg, som funkade bra för 2 år sedan). Det har senare visat sig att det inte var "vaknat till liv", då det är andra foten den här gången! Fick tag i en vikarierande kiropraktor till ryggen och lagom till semesterns slut började jag bli fullt återställd.

Mitt i renoveringsprojektet hade vi planerat in 5 dagar i husvagnen på Öland, det var ett välkommet avbrott och precis vad vi behövde.

Väl hemma lyckades vi bli hyfsat klara med sovrummet efter en mardrömssejour med en sängstomme från Ikea. Vi har köpt en hel del på Ikea under årens lopp, och minnesbilderna från barndomen när pappa svor över saknade skruvar osv, har inte bekräftats. Den här gången uppstod dock problem av större kaliber. För att göra en lång historia kort (som inkluderade 2 besök på varuhuset i Helsingborg och närmare 50 minuter i kö till kundtjänst) så visade det sig att en väsentlig skruv var för kort. Lösningsförslaget "fixa det själva med vinklar" och "halva priset tillbaka" tog vi ganska snabbt. Men det gick en hel arbetsdag (8 timmar) innan vi ens kommit till början av den monteringen (eftersom problemen uppstod i första monteringsmomentet).

En stor fördel var att det blev en massiv rensning bland kläder och annat, men fortfarande står det några lådor som ska sorteras... Det får bli höstens projekt!

Jag har försökt mig på att tävla lite agility med Lazer men nej, det går inte något vidare. Trodde jag hittat en lösning på startproblemen genom att "starta samtidigt" och det har funkat skapligt, men fortfarande är han väldigt tveksam till klätterhinder (där fick jag dock en ledtråd häromdagen - möjligen är det domarens närvaro som stör) och om det är kraftiga svängar där hindren försvinner och jag hamnat efter så att vägen inte är uppenbar - då lägger han av. Osäkerhet, så klart. Får fundera på hur vi kan träna detta - det handlar ju om att göra signalerna så tydliga så att han verkligen VET vad som ska hända, men för stunden har jag bestämt mig för att satsa på annat och anmält oss till lägre klass spår. Lydnaden lämnar fortfarande en del övrigt att önska, det erkänns, men först ska man ju runt spåret. Enligt källa i arrangörsklubben så är det lika många anmälda som de har möjlighet att ta, så jag "stjäl" inte någon plats för någon annan heller.

Har lyckats ha några härligt obokade helgdagar under augusti och lagt mer krut än vanligt på såna små detaljer som att laga "riktig" mat i veckorna. Vi har även promenerat mycket i skogen, det gäller att passa på nu när det fortfarande är ljust på kvällarna! Min fot är fortfarande inte riktigt okej, så Tjejmilen på söndag blir en lång promenad.

Den gångna helgen besökte vi jakt- och fiskemässan på Bosjökloster på lördagen och bruks-SM i Malmö på söndagen. Det sistnämnda fick inte precis min längtan efter att tävla bruks att minska (en klubbkompis konstaterade att "nu vill du ha en schäfer och köra IPO", mja kanske inte riktigt...). Ska bli kul att prova det igen i alla fall. Nu lägger jag lite mer fokus på egen hundträning framöver helt enkelt.