Bloggen för en tynande tillvaro...
Nu har jag skrivit in mig på en distanskurs på Kristianstad högskola så det lär inte bli mer tid till bloggande under hösten, snarare tvärtom.
Jag har i alla fall läst lite böcker den senaste tiden - vanliga böcker på papper, alltså LÄST, inte lyssnat.
Isabel Allende är en författare som jag gärna återkommer till när jag tröttnar på deckarspåret. Den här gången blev det "Porträtt i Sepia". Det är inte alltid alldeles lätt att hänga med i svängarna i Allendes persongalleri, i synnerhet i de böcker som har beröringar med varandra! Ännu en gång möter vi starka kvinnor, och en mustig historia blir det.
Gösta Unefäldt har jag snubblat över på biblioteket några gånger tidigare. "Polisen i Strömstad"-TV-serien är en av de få där jag gillade Per Oscarsson, annars har jag haft väldigt svårt för honom. Nu hittade jag vad jag misstänker är de sista böckerna som kommer att skrivas om poliserna i Strömstad - Jörgensson (Oscarssons rollfigur) och Gryt är pensionerade, Kronborg har tagit över som chef för stationen i Strömstad (vilket han inte är helt nöjd med, att vara administratör är inte grejen för en passionerad utredare). Eftersom författaren är 90 år så misstänker jag att det inte blir fler böcker nu, efter "dömes för mord" som kom för 3 år sedan. Lite lagom mycket "underhållningsvåld" - såna deckare som jag gillar. :)
tisdag, september 13, 2016
måndag, juni 06, 2016
Hoppsan...
... det rasslade visst iväg nästan ett halvår sedan förra inlägget.
Under vintern/våren/försommaren har jag
-lämnat alla uppdrag i min lokala brukshundklubb
-ägnat mig åt egen hundträning istället
-tävlat lägreklass spår ett par gånger varav en med endast 8 poäng ifrån uppflyttning
-gått påbyggnadskurs i specialsök på min "andra klubb"
-läst, eller snarare lyssnat, på ganska många böcker
-återupptagit ett gammalt intresse - ridningen - och är alldeles lycklig efter varje timme på hästryggen (även om det första tillfället slutade med en kraftigt stukad fot vid avsittningen)
-gått ganska rejält "bananas" med mina odlingar, antagligen för att jag faktiskt känt att tiden har funnits när jag inte varit på klubben stup i kvarten av olika anledningar
När det gäller böcker så har jag sträcklyssnat på Carin Gerhardsens Hammarby-serie och oj så befriande det kändes med en författare som faktiskt hade ett "slut" på sin serie! Sen blir jag ärligt talat inte förvånad om figurerna dyker upp i något annat sammanhang, som Arne Dahl gjorde med flera av sina huvudpersoner ur A-gruppen.
Kristina Sandbergs "Maj-trilogi" har också passerat mina öron, jag försökte läsa den som e-bok men författarens förmodligen väldigt medvetna hantering med långa meningar osv gjorde mig lite matt. Uppläst funkade det bättre. Eftersom Maj i böckerna rent åldermässigt ligger mitt emellan min mormor och farmor, och dottern Anita som föds i första boken bara är 3 år äldre än min egen mamma (författarinnan är något år äldre än mig tror jag), så var det en del funderingar som väcktes till liv... Tyvärr är ingen i min mor-far-föräldrageneration i livet längre, men jag måste nog passa på och pumpa mina egna föräldrar på lite information.
Jag testade också en "rom-com" i bokform, Lucy Dillons "Hundar, hus och ensamma hjärtan". Nu tror jag inte att den boken är filmad (vad jag kunnat googla mig till) men det hade varit typiskt en sån film med Hugh Grant som en av de manliga huvudrollsinnehavarna... Lite glättighet som omväxling till morden är inte helt fel.
Provade även en tidigare bekantskap i form av Karin Brunk Holmqvist, denna gång var titeln "Potensgivarna". Lite kluven är jag till författare som byter tempus i samma mening, men det är väl någon form av medvetet stilgrepp får jag förmoda. Småtrevlig bok i alla fall.
Och så var jag så klart tvungen att lyssna på Arne Dahls nya, "Utmarker". Inte minst fascineras jag av att den till stora delar utspelar sig i min hemkommun, även om det är i andra delar än just de där jag växte upp. Men Helenelundsskolan, som spelar en viktig roll i handlingen, känner jag till - i gympasalen där tränade jag handboll i flera år... Ska bli spännande att se hur denna nya serie utvecklas.
Jag har också gått loss på Peter Robinsons Inspector Banks, som jag har läst en del av de svenska översättningarna av, men eftersom hans första 8 (tror jag det är) böcker inte ens finns på svenska så började jag från början, med dessa som ljudböcker - på engelska. Bra att träna språkörat lite, nu när det inte kommer naturligt i jobbet längre.
Under vintern/våren/försommaren har jag
-lämnat alla uppdrag i min lokala brukshundklubb
-ägnat mig åt egen hundträning istället
-tävlat lägreklass spår ett par gånger varav en med endast 8 poäng ifrån uppflyttning
-gått påbyggnadskurs i specialsök på min "andra klubb"
-läst, eller snarare lyssnat, på ganska många böcker
-återupptagit ett gammalt intresse - ridningen - och är alldeles lycklig efter varje timme på hästryggen (även om det första tillfället slutade med en kraftigt stukad fot vid avsittningen)
-gått ganska rejält "bananas" med mina odlingar, antagligen för att jag faktiskt känt att tiden har funnits när jag inte varit på klubben stup i kvarten av olika anledningar
När det gäller böcker så har jag sträcklyssnat på Carin Gerhardsens Hammarby-serie och oj så befriande det kändes med en författare som faktiskt hade ett "slut" på sin serie! Sen blir jag ärligt talat inte förvånad om figurerna dyker upp i något annat sammanhang, som Arne Dahl gjorde med flera av sina huvudpersoner ur A-gruppen.
Kristina Sandbergs "Maj-trilogi" har också passerat mina öron, jag försökte läsa den som e-bok men författarens förmodligen väldigt medvetna hantering med långa meningar osv gjorde mig lite matt. Uppläst funkade det bättre. Eftersom Maj i böckerna rent åldermässigt ligger mitt emellan min mormor och farmor, och dottern Anita som föds i första boken bara är 3 år äldre än min egen mamma (författarinnan är något år äldre än mig tror jag), så var det en del funderingar som väcktes till liv... Tyvärr är ingen i min mor-far-föräldrageneration i livet längre, men jag måste nog passa på och pumpa mina egna föräldrar på lite information.
Jag testade också en "rom-com" i bokform, Lucy Dillons "Hundar, hus och ensamma hjärtan". Nu tror jag inte att den boken är filmad (vad jag kunnat googla mig till) men det hade varit typiskt en sån film med Hugh Grant som en av de manliga huvudrollsinnehavarna... Lite glättighet som omväxling till morden är inte helt fel.
Provade även en tidigare bekantskap i form av Karin Brunk Holmqvist, denna gång var titeln "Potensgivarna". Lite kluven är jag till författare som byter tempus i samma mening, men det är väl någon form av medvetet stilgrepp får jag förmoda. Småtrevlig bok i alla fall.
Och så var jag så klart tvungen att lyssna på Arne Dahls nya, "Utmarker". Inte minst fascineras jag av att den till stora delar utspelar sig i min hemkommun, även om det är i andra delar än just de där jag växte upp. Men Helenelundsskolan, som spelar en viktig roll i handlingen, känner jag till - i gympasalen där tränade jag handboll i flera år... Ska bli spännande att se hur denna nya serie utvecklas.
Jag har också gått loss på Peter Robinsons Inspector Banks, som jag har läst en del av de svenska översättningarna av, men eftersom hans första 8 (tror jag det är) böcker inte ens finns på svenska så började jag från början, med dessa som ljudböcker - på engelska. Bra att träna språkörat lite, nu när det inte kommer naturligt i jobbet längre.
torsdag, januari 07, 2016
Bloggdvala
Inte ett inlägg på 2 månader. Bloggen får nog anses ha gått i dvala. Var jag gör av alla ord som brukar vilja komma ut, vet jag inte riktigt. Någon årssammanfattning för 2015 har jag inte riktigt orkat ta tag i.
Under julledigheten har jag i alla fall lyssnat mig igenom 3 ljudböcker, fortsättningar i serier jag påbörjat sedan tidigare. Inser när jag tittar i "lästa"-listan att det är dåligt med läsande numera - mycket lyssnande däremot.
Hjorth & Rosenfeldts "De underkända" fortsätter i de kända banorna med gänget i Riksmordkommissionen. Dock börjar jag nog bli lite "deckarskadad" eller så är herrar författare väldigt bra på att ge läsaren en känsla för vissa saker, redan någonstans i mitten (eller kanske egentligen redan efter förra boken?) anade jag hur det allra sista kapitlet skulle sluta. Sedvanlig cliffhanger i bästa TV-manusstil.
Mons Kallentoft låter oss i "Eldjägarna" fortsätta följa Malin Fors. Redan tidigare har Kallentoft börjat låta mordfallen få internationella kopplingar och det fortsätter nu. Lite grann fortsätter jag att fundera över om svensk polis verkligen skulle agera så?
Viveca Sten är i "I sanningens namn" mer överraskande än herrar H&R - det kommer en del oväntade "twistar" under resans gång. Någonstans har jag sett en kommentar om att det den här gången är mer fokus på Nora och hennes arbete och det stämmer verkligen. Thomas Andreasson finns naturligtvis med, men handlingen kretsar mycket kring Noras "stora fall" och det som händer i rätten.
Just nu håller jag på med ytterligare en bok med "Eld" i - Camilla Grebe och Åsa Träff har skrivit "Eld och djupa vatten". Frågan är dock om jag börjar bli lite "deckarmätt" för redan i prologen kände jag tidigt att "det här kommer att hända". Sen återstår att se hur det påverkar resten av boken, men ändå. Det är nog dags att ta lite deckarpaus, jag har ju faktiskt samlat på mig lite andra titlar som jag tänkt ta mig an som INTE är deckare. Samtidigt har tanken slagit mig att det kanske är dags att läsa om Sjöwall-Wahlöö, i synnerhet efter att ha sett dokumentären om Maj S häromdagen. Det är säkert 25 år sedan jag läste alla tio böckerna i serien "Roman om ett brott", ivrigt påhejad av pappa. En annan serie med Stockholmsbas, Per-Anders Fogelströms "Stad"-böcker borde också läsas om.
Under julledigheten har jag i alla fall lyssnat mig igenom 3 ljudböcker, fortsättningar i serier jag påbörjat sedan tidigare. Inser när jag tittar i "lästa"-listan att det är dåligt med läsande numera - mycket lyssnande däremot.
Hjorth & Rosenfeldts "De underkända" fortsätter i de kända banorna med gänget i Riksmordkommissionen. Dock börjar jag nog bli lite "deckarskadad" eller så är herrar författare väldigt bra på att ge läsaren en känsla för vissa saker, redan någonstans i mitten (eller kanske egentligen redan efter förra boken?) anade jag hur det allra sista kapitlet skulle sluta. Sedvanlig cliffhanger i bästa TV-manusstil.
Mons Kallentoft låter oss i "Eldjägarna" fortsätta följa Malin Fors. Redan tidigare har Kallentoft börjat låta mordfallen få internationella kopplingar och det fortsätter nu. Lite grann fortsätter jag att fundera över om svensk polis verkligen skulle agera så?
Viveca Sten är i "I sanningens namn" mer överraskande än herrar H&R - det kommer en del oväntade "twistar" under resans gång. Någonstans har jag sett en kommentar om att det den här gången är mer fokus på Nora och hennes arbete och det stämmer verkligen. Thomas Andreasson finns naturligtvis med, men handlingen kretsar mycket kring Noras "stora fall" och det som händer i rätten.
Just nu håller jag på med ytterligare en bok med "Eld" i - Camilla Grebe och Åsa Träff har skrivit "Eld och djupa vatten". Frågan är dock om jag börjar bli lite "deckarmätt" för redan i prologen kände jag tidigt att "det här kommer att hända". Sen återstår att se hur det påverkar resten av boken, men ändå. Det är nog dags att ta lite deckarpaus, jag har ju faktiskt samlat på mig lite andra titlar som jag tänkt ta mig an som INTE är deckare. Samtidigt har tanken slagit mig att det kanske är dags att läsa om Sjöwall-Wahlöö, i synnerhet efter att ha sett dokumentären om Maj S häromdagen. Det är säkert 25 år sedan jag läste alla tio böckerna i serien "Roman om ett brott", ivrigt påhejad av pappa. En annan serie med Stockholmsbas, Per-Anders Fogelströms "Stad"-böcker borde också läsas om.
måndag, november 09, 2015
Tredje gången gillt, eller nåt?
Det är ju ganska länge sedan jag hade någon "brukskarriär" att tala om inom hunderiet. Min hittills enda hyfsade brukshund var ju Simba, och det är över 10 år sedan vi tävlade i någon större omfattning. Han blev ju "bara" godkänd högre spår och det berodde nog till stora delar - så klart - på mig som inte riktigt kunde förvalta "innehållet" i den hunden. Samtidigt är godkänd högre inte något som så där våldsamt många engelska springrar har på meritlistan, varken då eller nu, så jag är ganska nöjd ändå.
Tanken med Lazer har ju hela tiden varit att jag ville ha en allround-hund, som det skulle gå att köra olika grenar med. Av olika skäl så blev det ändå så att fokus lades på agilityn från start, spår och lydnad var inte riktigt det jag ägnade mest tid åt. Men - så fick vi ändå lite fart på spårträningen häromåret och lyckades ju baxa oss ur appellen förra våren. Då måste man ju ändå fortsätta, eller hur?
Första försöket till start i lägre klass gjorde vi ju på klubbens tävling i april i år. Den gången kom vi - antagligen - till första vinkeln och sen vimsade vi bort oss (efter att ha pratat med spårläggaren så är jag ganska säker på att det var så det var). Andra försöket var nu höstas, det var Bjuv som arrangerade och spåren låg i skog uppe på Söderåsen, jättefin mark - enligt många gott om vilt men det vill jag nog påstå att det är i de skogar där vi tränar för det mesta också. Den gången hällregnade det, trots det tuffade Lazer på jättefint och löste framför allt 2 vinklar på ett fint sätt, vinklarna har ju lite grann varit hans akilleshäl hela tiden. Vi samlade ihop 4 apporter (av 8) men sen... försvann spåret?! Teorierna var många - vilt i markerna, hällregnet osv, men själv tror jag att det kan vara så enkelt att han faktiskt blev trött, vi hade inte tränat så mycket på spår på mer än 500 meter.
Igår var det dags igen, den här gången i Tollarp och enligt säkra källor så kunde vi där räkna med fältspår. Alltså har vi tränat på fält de senaste veckorna (det blir ju i allmänhet bara ett spår i veckan, i synnerhet nu när det blivit "normaltid"), men jag kan ändå säga att de fältspår vi har gått det senaste halvåret, kan jag räkna på ena handens fingrar. Med tanke på att spåren i Skåne inte sällan läggs på just fält, så behöver vi nog ge oss ut och ragga träningsmarker...!
Att köra hemifrån klockan 6 (jag steg alltså upp tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag) när det är klass 2-varning utfärdad av SMHI för att köra iväg på en spårtävling kändes "så där". Sista träningspasset i lördags (mest för att jag har uppfattningen att det lilla lakritstrollet behöver ha jobbat med näsan dagen innan tävling, att han blir mer fokuserad då), var ömsom vin, ömsom vatten så att säga. Känslan av att "klarar vi detta så är det mer tur än skicklighet" förstärktes onekligen av de yttre förutsättningarna.
Väl på plats så var det lottning, jag drog sista startnumret = 11 av 11 i gruppen. Det var två grupper och i den andra gruppen var det 12 startande varav en träningskamrat som visserligen tävlar för annan klubb men ändå är medlem i samma klubb som jag och en klubbkamrat som tävlar för klubben men oftast tränar på andra håll.
Bortsett från blåsten så var det en strålande fin dag med hyfsat varmt väder för årstiden (10-12 grader) och sol.
När det var vår tur så fick vi vänta lite innan påsläpp - tydligen hade det rasslat på i högre hastighet än det gjorda tidsschemat. Kanske var det detta, eller också min just nu rådande orutin kring brukset, som gjorde att jag missade att titta på klockan i samband med påsläppet... Vi tuffade ut på spåret efter att Lazer gjort en stor "volt" först åt vänster och sen åt höger (jag antar att det var det domarna kallade "slarv i start" och som drog ner betyget till 9), sen bar det iväg! Den första pinnen hittade i ärlighetens namn jag - men eftersom jag gjorde det då gick ju det lilla trollet i spårkärnan. Sen blev det problem... Vi kom fram till ett "gatt" i ett rätt stort stengärde och där började han snurra, lite som han gör när han letar vinkel. Eftersom vi hade en annan tävlandes spår åt vänster så kunde jag ju gissa att vi inte skulle ditåt och provade att följa med när Lazer svängde åt höger. Men - helt övertygad var han inte. Efter en stunds vimsande samlade jag ihop honom och "började om" på raksträckan vi kommit på och se - vi skulle igenom gattet för där, en bit efter, låg pinne nummer två! Resten av spåret jobbade han på riktigt fint, det var en del snurrande i vinklarna men det vet jag ju om så då är det bara att vänta - han är väldigt tydlig när han "får tag" i spåret igen. Alla pinnarna plockades, även om vi mot slutet (sista 100 metrarna gissningsvis) ägnade oss mer åt spanielsök i lina, än spår. Men han måste haft spåret i näsan ändå eftersom han även hittade slutet. Alla pinnar med in - men vad var tiden...? Mottagaren/spårläggaren hade ingen aning eftersom h*n kom efter påsläppet (och ärligt talat förväntar jag mig inte att den ska veta heller, vi brukar vara nog med på klubbens tävlingar att funktionärerna inte ska ge några sådana uppgifter), och själv hade jag ju tittat på klockan först när vi höll på och snurrade runt gattet i stengärdet... En vild gissning, utifrån vad klockan var då, var att vi låg precis på gränsen till den tillåtna tiden dvs 25 minuter. Så det var bara att köra till klubben och vänta - och hoppas...
Efter en stund där så kom beskedet att det var 3 hundar vidare i grupp A och 3 i grupp B - däribland jag och Lazer! Vi hade klarat tiden med 1 minut till godo visade det sig. Lärdomar när det gäller spåret: Träna på "markövergångar" dvs att gå över stengärden (det har vi gjort på träning en gång och det var lite svårt redan då), genom "gatt", växla mark mellan fält och skog och vice versa... och inte minst: träna vinklar på fält!!
Så var det dags för budföring och det har gått hyggligt på träning även på långa avstånd men nu ville han inte springa så långt. Nu ska man ju ha i åtanke att en spaniel av jakttyp är avlad för att jobba 25-30 meter från föraren, så att springa iväg 100 meter från matte är definitivt inte i linje med generna för den här lille grabben. Det kan också ha spelat roll att han tydligen var lite nödig, eftersom han satte sig ner på vägen tillbaka in från budföringen och levererade en rejäl hög. Hm, det där med rastning på annan plats än hemma, har jag ju märkt av även i agilitysammanhang (jag gick med honom tidigare under dagen men då skulle man inte göra nåt).
Platsliggning med skott, där kändes det lite bra att vi fick en kantplats eftersom han var så mycket mindre än alla andra hundar i sammanhanget. Det är ett litet orosmoment att lägga en 12 kilos cocker mellan stora brukshundar på 25-40 kg, faktiskt! Det gick också bra, alla hundar låg fint. Det var faktiskt första gången Lazer låg plats med skott helt tävlingsmässigt dvs med mig på 50 m avstånd, vi har tränat momentet men med lite kortare avstånd.
Lydnadsprogrammet blev sedan en sorglig historia. Att lydnaden är en svag punkt det visste jag, men att han skulle missa moment som normalt sett sitter hade jag inte räknat med. Jag har en liten misstanke om att det var lite "slut i rutan" i huvudet efter spårarbetet, så det är nästa lärdom: Träna både spår och lydnad samma dag!
Totalt fick vi ihop 375 poäng, specialen hade gott och väl räckt till uppflyttning men det sprack som sagt rejält på lydnaden där det var 4 nollor i protokollet (krypet avstod jag eftersom det inte är i närheten av tävlingsfärdigt). Jag är dock jättenöjd med spårarbetet, han slet verkligen som en liten... hela spåret och med de förutsättningarna var det ju verkligen inte lätt vilket förmodligen avspeglades i det stora frånfallet redan på spåren (det var ju faktiskt 8 stycken som ramlade bort där i vår grupp).
Nu vet vi vad vi har att träna på under vintern, när det gäller spår, lydnadsmoment och "helhet", och så provar vi igen i vår!
Kul att träningskamraten M blev uppflyttad, grattis! Tack till L som följde med som "supporter"!
Tanken med Lazer har ju hela tiden varit att jag ville ha en allround-hund, som det skulle gå att köra olika grenar med. Av olika skäl så blev det ändå så att fokus lades på agilityn från start, spår och lydnad var inte riktigt det jag ägnade mest tid åt. Men - så fick vi ändå lite fart på spårträningen häromåret och lyckades ju baxa oss ur appellen förra våren. Då måste man ju ändå fortsätta, eller hur?
Första försöket till start i lägre klass gjorde vi ju på klubbens tävling i april i år. Den gången kom vi - antagligen - till första vinkeln och sen vimsade vi bort oss (efter att ha pratat med spårläggaren så är jag ganska säker på att det var så det var). Andra försöket var nu höstas, det var Bjuv som arrangerade och spåren låg i skog uppe på Söderåsen, jättefin mark - enligt många gott om vilt men det vill jag nog påstå att det är i de skogar där vi tränar för det mesta också. Den gången hällregnade det, trots det tuffade Lazer på jättefint och löste framför allt 2 vinklar på ett fint sätt, vinklarna har ju lite grann varit hans akilleshäl hela tiden. Vi samlade ihop 4 apporter (av 8) men sen... försvann spåret?! Teorierna var många - vilt i markerna, hällregnet osv, men själv tror jag att det kan vara så enkelt att han faktiskt blev trött, vi hade inte tränat så mycket på spår på mer än 500 meter.
Igår var det dags igen, den här gången i Tollarp och enligt säkra källor så kunde vi där räkna med fältspår. Alltså har vi tränat på fält de senaste veckorna (det blir ju i allmänhet bara ett spår i veckan, i synnerhet nu när det blivit "normaltid"), men jag kan ändå säga att de fältspår vi har gått det senaste halvåret, kan jag räkna på ena handens fingrar. Med tanke på att spåren i Skåne inte sällan läggs på just fält, så behöver vi nog ge oss ut och ragga träningsmarker...!
Att köra hemifrån klockan 6 (jag steg alltså upp tidigare än jag gör en vanlig arbetsdag) när det är klass 2-varning utfärdad av SMHI för att köra iväg på en spårtävling kändes "så där". Sista träningspasset i lördags (mest för att jag har uppfattningen att det lilla lakritstrollet behöver ha jobbat med näsan dagen innan tävling, att han blir mer fokuserad då), var ömsom vin, ömsom vatten så att säga. Känslan av att "klarar vi detta så är det mer tur än skicklighet" förstärktes onekligen av de yttre förutsättningarna.
Väl på plats så var det lottning, jag drog sista startnumret = 11 av 11 i gruppen. Det var två grupper och i den andra gruppen var det 12 startande varav en träningskamrat som visserligen tävlar för annan klubb men ändå är medlem i samma klubb som jag och en klubbkamrat som tävlar för klubben men oftast tränar på andra håll.
Bortsett från blåsten så var det en strålande fin dag med hyfsat varmt väder för årstiden (10-12 grader) och sol.
När det var vår tur så fick vi vänta lite innan påsläpp - tydligen hade det rasslat på i högre hastighet än det gjorda tidsschemat. Kanske var det detta, eller också min just nu rådande orutin kring brukset, som gjorde att jag missade att titta på klockan i samband med påsläppet... Vi tuffade ut på spåret efter att Lazer gjort en stor "volt" först åt vänster och sen åt höger (jag antar att det var det domarna kallade "slarv i start" och som drog ner betyget till 9), sen bar det iväg! Den första pinnen hittade i ärlighetens namn jag - men eftersom jag gjorde det då gick ju det lilla trollet i spårkärnan. Sen blev det problem... Vi kom fram till ett "gatt" i ett rätt stort stengärde och där började han snurra, lite som han gör när han letar vinkel. Eftersom vi hade en annan tävlandes spår åt vänster så kunde jag ju gissa att vi inte skulle ditåt och provade att följa med när Lazer svängde åt höger. Men - helt övertygad var han inte. Efter en stunds vimsande samlade jag ihop honom och "började om" på raksträckan vi kommit på och se - vi skulle igenom gattet för där, en bit efter, låg pinne nummer två! Resten av spåret jobbade han på riktigt fint, det var en del snurrande i vinklarna men det vet jag ju om så då är det bara att vänta - han är väldigt tydlig när han "får tag" i spåret igen. Alla pinnarna plockades, även om vi mot slutet (sista 100 metrarna gissningsvis) ägnade oss mer åt spanielsök i lina, än spår. Men han måste haft spåret i näsan ändå eftersom han även hittade slutet. Alla pinnar med in - men vad var tiden...? Mottagaren/spårläggaren hade ingen aning eftersom h*n kom efter påsläppet (och ärligt talat förväntar jag mig inte att den ska veta heller, vi brukar vara nog med på klubbens tävlingar att funktionärerna inte ska ge några sådana uppgifter), och själv hade jag ju tittat på klockan först när vi höll på och snurrade runt gattet i stengärdet... En vild gissning, utifrån vad klockan var då, var att vi låg precis på gränsen till den tillåtna tiden dvs 25 minuter. Så det var bara att köra till klubben och vänta - och hoppas...
Efter en stund där så kom beskedet att det var 3 hundar vidare i grupp A och 3 i grupp B - däribland jag och Lazer! Vi hade klarat tiden med 1 minut till godo visade det sig. Lärdomar när det gäller spåret: Träna på "markövergångar" dvs att gå över stengärden (det har vi gjort på träning en gång och det var lite svårt redan då), genom "gatt", växla mark mellan fält och skog och vice versa... och inte minst: träna vinklar på fält!!
Så var det dags för budföring och det har gått hyggligt på träning även på långa avstånd men nu ville han inte springa så långt. Nu ska man ju ha i åtanke att en spaniel av jakttyp är avlad för att jobba 25-30 meter från föraren, så att springa iväg 100 meter från matte är definitivt inte i linje med generna för den här lille grabben. Det kan också ha spelat roll att han tydligen var lite nödig, eftersom han satte sig ner på vägen tillbaka in från budföringen och levererade en rejäl hög. Hm, det där med rastning på annan plats än hemma, har jag ju märkt av även i agilitysammanhang (jag gick med honom tidigare under dagen men då skulle man inte göra nåt).
Platsliggning med skott, där kändes det lite bra att vi fick en kantplats eftersom han var så mycket mindre än alla andra hundar i sammanhanget. Det är ett litet orosmoment att lägga en 12 kilos cocker mellan stora brukshundar på 25-40 kg, faktiskt! Det gick också bra, alla hundar låg fint. Det var faktiskt första gången Lazer låg plats med skott helt tävlingsmässigt dvs med mig på 50 m avstånd, vi har tränat momentet men med lite kortare avstånd.
Lydnadsprogrammet blev sedan en sorglig historia. Att lydnaden är en svag punkt det visste jag, men att han skulle missa moment som normalt sett sitter hade jag inte räknat med. Jag har en liten misstanke om att det var lite "slut i rutan" i huvudet efter spårarbetet, så det är nästa lärdom: Träna både spår och lydnad samma dag!
Totalt fick vi ihop 375 poäng, specialen hade gott och väl räckt till uppflyttning men det sprack som sagt rejält på lydnaden där det var 4 nollor i protokollet (krypet avstod jag eftersom det inte är i närheten av tävlingsfärdigt). Jag är dock jättenöjd med spårarbetet, han slet verkligen som en liten... hela spåret och med de förutsättningarna var det ju verkligen inte lätt vilket förmodligen avspeglades i det stora frånfallet redan på spåren (det var ju faktiskt 8 stycken som ramlade bort där i vår grupp).
Nu vet vi vad vi har att träna på under vintern, när det gäller spår, lydnadsmoment och "helhet", och så provar vi igen i vår!
Kul att träningskamraten M blev uppflyttad, grattis! Tack till L som följde med som "supporter"!
onsdag, november 04, 2015
Att följa rutinerna...
Dags för årets höstförkylning. Den slog till med full kraft i måndags morse, igår var jag på jobbet och hostade och snörvlade, idag sitter jag hemma och jobbar för att åtminstone inte sprida ännu fler baciller till mina kollegor. Jag är liksom inte tillräckligt dålig för att sjukanmäla mig och lägga mig på soffan.
När jag var på jobbet igår så fick jag för mig att kolla igenom historiken i systemet som hanterar våra löner, frånvaro osv, för nog är det så att jag har en årlig höstförkylning...? Jomenvisst. Mycket riktigt. I den mån jag hade sjukdagar anmälda, så inföll de, åtminstone de senaste 3 åren, i oktober eller november.
Det drar ihop sig till tävling igen så det känns väldigt dåligt tajmat det här, både med tanke på själva tävlingsdagen och förberedelserna. Jag har ingen tro på att jag kan "fixa till" de moment som inte riktigt håller så mycket så att det blir någon märkbar förbättring så här sista veckan, men att åtminstone hålla igång lite känns som en nödvändighet med den här hunden. Han ska inte vila sig i form till tävlingarna, åtminstone inte i spår, blir jag mer och mer övertygad om. Nu har vi ju inte kommit till lydnaden i lägre klass ännu, så jag vet ju inte säkert hur det fungerar, men spårdelen känns det som - även på träning - att det är viktigt att vi håller igång regelbundet.
Så - här sitter jag nu och skriver testfall och sörplar honungsvatten. Också en typ av arbetsdag. :)
När jag var på jobbet igår så fick jag för mig att kolla igenom historiken i systemet som hanterar våra löner, frånvaro osv, för nog är det så att jag har en årlig höstförkylning...? Jomenvisst. Mycket riktigt. I den mån jag hade sjukdagar anmälda, så inföll de, åtminstone de senaste 3 åren, i oktober eller november.
Det drar ihop sig till tävling igen så det känns väldigt dåligt tajmat det här, både med tanke på själva tävlingsdagen och förberedelserna. Jag har ingen tro på att jag kan "fixa till" de moment som inte riktigt håller så mycket så att det blir någon märkbar förbättring så här sista veckan, men att åtminstone hålla igång lite känns som en nödvändighet med den här hunden. Han ska inte vila sig i form till tävlingarna, åtminstone inte i spår, blir jag mer och mer övertygad om. Nu har vi ju inte kommit till lydnaden i lägre klass ännu, så jag vet ju inte säkert hur det fungerar, men spårdelen känns det som - även på träning - att det är viktigt att vi håller igång regelbundet.
Så - här sitter jag nu och skriver testfall och sörplar honungsvatten. Också en typ av arbetsdag. :)
måndag, november 02, 2015
En man som heter Ove...
Det har bara hänt 2 gånger i livet (som jag kommer ihåg) att jag har gett upp läsningen av en bok - eller ja, två böcker då. Vi behöver inte gå in på vilka det är (kanske dags att ge dem en ny chans för det är många år sedan i båda fallen), men ibland träffar jag på böcker som jag har lite svårt att "fastna i". Fredrik Backmans "En man som heter Ove" var en sådan. Jag har lite svårt att se varför den här boken höjts till skyarna så mycket, men det kanske är min humor det är fel på. Alla känner vi väl någon som är som Ove (eller åtminstone känner till), den där lite fyrkantiga figuren som "kan själv" och "vet bäst". Ibland är vi kanske lite sådana själva, på olika sätt. Det var egentligen först efter halva boken som jag började le lite åt vissa av händelserna i Oves liv.
Men - eftersom det här är lite grann en sån där bok som "man ska ha läst" så okej då. Nu är det gjort. :)
Men - eftersom det här är lite grann en sån där bok som "man ska ha läst" så okej då. Nu är det gjort. :)
onsdag, oktober 14, 2015
Klubbmästare agility och ett par ljudböcker.
Dagarna bara susar förbi, jobba-promenera-träna lite hund-"livsuppehållande åtgärder".
Min envisa hälsporre (eller plantar fasciit om vi ska vara korrekta) i högerfoten har varit på behandling igen. Får hoppas att det hjälper den här gången, nästan 4 veckor efter den förra behandlingen hade jag precis börjat tro att "nu, nu har det äntligen läkt" när det "smällde till" en morgon igen. Blä. Idag kände jag dessutom ett visst obehag i vänsterfoten, som ju var den jag hade problem med för ett par år sedan. Neverending story, liksom?!
Vi tränar lite lydnad, mest hemma, lite spår (i skog eller på fält) och i måndags fick jag ett ologiskt ryck och körde till klubben för att träna agility för första gången på 2 veckor. Ologiskt för att jag samma dag lagt in anmälan till nästa spårtävling. Föregående agility"träning" var sista månadstävlingen, tillika sista deltävlingen i agility-KM och Lazer tog hem hela serien i medium. Ibland räcker det långt bara att delta... Jag noterade redan då att efter att i princip ha vilat från agilityn sedan föregående månadstävling (vi tränade ju inför den där lägretävlingen mest spår och lydnad) så var han riktigt "på" bland agilityhindren, bl.a. betydligt mer taggad på klätterhindren jämfört med föregående gång. Nu tränade vi ganska enkla kombinationer och jisses som det gick! Slalomingång med mig på ganska långt avstånd har vi inte tränat på sedan jag vet inte när... Jobbade lite med "tajta svängar" också - man vet aldrig om jag får för mig att prova att tävla officiellt igen och jag har ju egentligen sagt att OM det ska bli aktuellt, så måste vi ha hittat en säkerhet och trygghet i handlingen så att Lazer verkligen känner att han VET vad som händer - om jag "försvinner" så är det en bra idé att bromsa och kolla vart matte blev av, för då ska man troligen svänga... ;)
I lördags var vi ute och tränade spår på fält. På det ena fältet som ingick i Lazers spår var det en del nässlor, jag försökte undvika dessa när jag la spåret men eftersom min hund inte IPO-spårar (exakt i spårkärnan) direkt, så hamnade han så klart i nässlorna. Och då kunde man INTE spåra för det gjorde tydligen ont i trampdynorna! En annan svårighet var att bonden kört fram och tillbaka med traktor i spåret, det hade vi ju inte precis tränat på tidigare... Intressant.
I söndags skulle husse förbereda älgjakt (fixa med jakttorn och så) tillsammans med några jaktkamrater, jag passade på att lägga ett "reparationsspår" när det ändå inte bedrevs någon jakt på den marken. Visserligen fick det bli skog, men det verkade inte vara några bestående men. Innan jag körde till skogs pysslade jag med lite "höstbruk" hemma på tomten och råkade stoppa näven i ett nässelbestånd. Jag kan, efter den upplevelsen, förstå Lazers reaktion på lördagen!! Någonstans inbillade jag mig att nässlorna var lite mildare på hösten (det är de ju på våren) men där hade jag fel.
Innan gratisabonnemanget på Storytel tog slut (det ingick 3 månader när jag tecknade om mitt privata mobilabonnemang) hann jag tröska mig igenom ytterligare 2 ljudböcker. Jag återupptog bekantskapen med Jonas Moström, som tidigare skrivit deckare i Sundsvallsmiljö som jag har läst och tyckt om. När "Himlen är alltid högre" kom ut häromåret med en helt ny huvudperson blev jag nästan lite besviken, och läste annat. Nu visade det sig dock att i senaste boken, "Dominodöden", så knyter Moström ihop den nya huvudpersonen Nathalie Svensson med Sundsvallsgänget - poliserna med Johan Axberg i spetsen, och läkaren Erik Jensen. Alltså lyssnade jag på båda böckerna i rask takt. Jag tänker inte gå in så mycket på storyn, för att slippa spoilers så kan den läsas i vilken beskrivning som helst av böckerna på t.ex. Bokus.com. I båda böckerna växlar författaren mellan nutid och återblickar, ett relativt vanligt grepp i deckare. Vi läsare ges alltså kunskap som poliserna saknar, de får jobba sig fram till lösningen. Moström är klart läsvärd (eller lyssningsvärd).
För stunden håller jag faktiskt på och läser en bok i pappersform men det går lite "sådär". Jag har dock bara lämnat 2 böcker oavslutade genom åren så jag ska ta mig igenom den här också. Återkommer i ärendet. :)
Min envisa hälsporre (eller plantar fasciit om vi ska vara korrekta) i högerfoten har varit på behandling igen. Får hoppas att det hjälper den här gången, nästan 4 veckor efter den förra behandlingen hade jag precis börjat tro att "nu, nu har det äntligen läkt" när det "smällde till" en morgon igen. Blä. Idag kände jag dessutom ett visst obehag i vänsterfoten, som ju var den jag hade problem med för ett par år sedan. Neverending story, liksom?!
Vi tränar lite lydnad, mest hemma, lite spår (i skog eller på fält) och i måndags fick jag ett ologiskt ryck och körde till klubben för att träna agility för första gången på 2 veckor. Ologiskt för att jag samma dag lagt in anmälan till nästa spårtävling. Föregående agility"träning" var sista månadstävlingen, tillika sista deltävlingen i agility-KM och Lazer tog hem hela serien i medium. Ibland räcker det långt bara att delta... Jag noterade redan då att efter att i princip ha vilat från agilityn sedan föregående månadstävling (vi tränade ju inför den där lägretävlingen mest spår och lydnad) så var han riktigt "på" bland agilityhindren, bl.a. betydligt mer taggad på klätterhindren jämfört med föregående gång. Nu tränade vi ganska enkla kombinationer och jisses som det gick! Slalomingång med mig på ganska långt avstånd har vi inte tränat på sedan jag vet inte när... Jobbade lite med "tajta svängar" också - man vet aldrig om jag får för mig att prova att tävla officiellt igen och jag har ju egentligen sagt att OM det ska bli aktuellt, så måste vi ha hittat en säkerhet och trygghet i handlingen så att Lazer verkligen känner att han VET vad som händer - om jag "försvinner" så är det en bra idé att bromsa och kolla vart matte blev av, för då ska man troligen svänga... ;)
I lördags var vi ute och tränade spår på fält. På det ena fältet som ingick i Lazers spår var det en del nässlor, jag försökte undvika dessa när jag la spåret men eftersom min hund inte IPO-spårar (exakt i spårkärnan) direkt, så hamnade han så klart i nässlorna. Och då kunde man INTE spåra för det gjorde tydligen ont i trampdynorna! En annan svårighet var att bonden kört fram och tillbaka med traktor i spåret, det hade vi ju inte precis tränat på tidigare... Intressant.
I söndags skulle husse förbereda älgjakt (fixa med jakttorn och så) tillsammans med några jaktkamrater, jag passade på att lägga ett "reparationsspår" när det ändå inte bedrevs någon jakt på den marken. Visserligen fick det bli skog, men det verkade inte vara några bestående men. Innan jag körde till skogs pysslade jag med lite "höstbruk" hemma på tomten och råkade stoppa näven i ett nässelbestånd. Jag kan, efter den upplevelsen, förstå Lazers reaktion på lördagen!! Någonstans inbillade jag mig att nässlorna var lite mildare på hösten (det är de ju på våren) men där hade jag fel.
Innan gratisabonnemanget på Storytel tog slut (det ingick 3 månader när jag tecknade om mitt privata mobilabonnemang) hann jag tröska mig igenom ytterligare 2 ljudböcker. Jag återupptog bekantskapen med Jonas Moström, som tidigare skrivit deckare i Sundsvallsmiljö som jag har läst och tyckt om. När "Himlen är alltid högre" kom ut häromåret med en helt ny huvudperson blev jag nästan lite besviken, och läste annat. Nu visade det sig dock att i senaste boken, "Dominodöden", så knyter Moström ihop den nya huvudpersonen Nathalie Svensson med Sundsvallsgänget - poliserna med Johan Axberg i spetsen, och läkaren Erik Jensen. Alltså lyssnade jag på båda böckerna i rask takt. Jag tänker inte gå in så mycket på storyn, för att slippa spoilers så kan den läsas i vilken beskrivning som helst av böckerna på t.ex. Bokus.com. I båda böckerna växlar författaren mellan nutid och återblickar, ett relativt vanligt grepp i deckare. Vi läsare ges alltså kunskap som poliserna saknar, de får jobba sig fram till lösningen. Moström är klart läsvärd (eller lyssningsvärd).
För stunden håller jag faktiskt på och läser en bok i pappersform men det går lite "sådär". Jag har dock bara lämnat 2 böcker oavslutade genom åren så jag ska ta mig igenom den här också. Återkommer i ärendet. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
