Det svåra ordet NEJ...

Vad är det som gör att det är så svårt att säga NEJ? Kanske att så många har svårt att "ta emot" det svaret?? Just nu befinner jag mig i ett läge där jag inser att dygnet har bara 24 timmar. Åtminstone 7 av dessa behöver jag sova för att må bra. 8 timmar måste jag vara på jobbet. Min pendlingstid är för närvarande ca 140 minuter om dagen - det är ytterligare dryga 2 timmar. Medan jag är på jobbet har jag också ½-1 timmes lunch. Det är ca 18 timmar som är intecknade. Återstår 6 timmar per dag som ska användas till egna hundar, "livsuppehållande åtgärder" som att äta, duscha, klä på sig, fixa med saker i hemmet, handla mat, transportera sig mellan hemmet och olika aktiviteter samt - föreningsverksamhet. Att fylla på med MER aktiviteter känns inte aktuellt just nu. Det svåra är att få andra att förstå att det inte är för att vara elak eller motsträvig som jag säger nej, det är för att överleva. Jag har redan konstant dåligt samvete för att jag ägnar för lite tid åt mina/våra egena hundar, att jag inte gör de uppgifter jag har i föreningar tillräckligt bra, att jag hela tiden brottas med växande högar i hemmakontoret... Att göra MER känns inte som någon bra lösning. Men hur får jag ANDRA att förstå det?

Mental soppatorsk

Igår var första gången på länge där en helgdag inte var fullsmetad med tävling, utflykt eller annat. Eftersom regnet behagade regna tämligen ihållande och husse for till skogs för att tillsammans med älgjaktlaget förbereda lite inför älgjakten om ett par veckor, så ägnade jag mig tämligen ohämmat åt att - städa. Välbehövligt men tråkigt. Hade jag fått välja helt fritt så hade nog faktiskt ett pass i skogen eller på klubben stått högre upp på önskelistan, men nu får man inte alltid välja helt fritt. :-)

På "seneftermiddagen" var det dags för klubbens mest prestigefyllda tävling: Racet. Detta går till så att man lämnar hunden (en i taget) till en "hundhållare" och sedan förpassar man sig själv i riktning mot målet - springande, gående, tjoande, bollande med leksaker etc (allt för att öka hundens fart) - och när man ger tecken/skriker "släpp" så släpps hunden. Snabbast på sträckan (tror det är 75 m som gäller) - vinner. Till saken hör också att det är en ganska smal "målfålla" och tiden stoppas inte förrän hunden är rätt i mål. Lazer var snabbast i familjen i år - husse lyckades nämligen kalla på Otto för tidigt, så Otto hann ikapp - och förbi... Som tur var ganska nära mål och han har ju ett hyfsat stabilt "framåt"-kommando, så husse skickade på. Men jag tror det var där han förlorade familjefajten.

Efter detta var det taco-afton och det var väl en 35-40 personer i stugan som mumsade tacos. Trevligt!

Idag har det varit kurs hela dagen. Vi hade återigen hyrt in Petra Nilsson och den här gången var det Lazers tur att gå agilitykurs. (Husse ville träna sin egen hund i skogen?!) Jag hade inte allt för stora förhoppningar men OJ så bra det gick!! Den lille svarte gick stundtals som en klocka och gjorde nästan matte tårögd. Återigen visar det sig att om bara jag gör rätt så... Vi körde 4 olika banor, med "hjärntvätt" på oss 2-beningar avseende serpentiner, threadlar och "push". Här inser jag att icke-agilitymänniskor är "lost" men det handlar om olika sätt att styra hunden på banan. I den sista banan drabbades jag dock av det i rubriken nämnda - mental soppatorsk. Redan efter andra hindret var frågan - vart tusan ska jag nu?! Jag var inte ensam i gruppen, kan jag dock säga - det var fler som var förvirrade vid det laget. :-)

I något anfall av sinnesförvirring hade jag även lovat att städa stugan efter kursen "när jag ändå var där". Detta krävde dock inte så mycket hjärnverksamhet, och här hemma har jag inte heller gjort några insatser av mer avancerad karaktär under kvällen. Typ tömma tvättmaskinen och skala potatis. Precis lagom ansträngande. Nu håller jag på och tömmer systemkameran på foton och videokameran på filmer och sen blir det nog inte mer gjort ikväll känner jag. Hjärnan är slut nu...

Bok

Den enda möjliga fördelen med att ersättningsbussen tar 2/3 till så lång tid som tåget normalt gör, är att det blir mycket lästid. Jag har inte läst Karin Alvtegens kriminalromaner, men förra sommaren fick jag hennes "vanliga" roman En sannolik historia i något paket från den bokklubb jag är medlem i... Antagligen ville jag ha den andra boken och fick den här på köpet, jag minns inte riktigt.

Vad historien handlar om kan man läsa på ex-vis bokus.com som jag länkar till...

Alvtegen väver ihop en spännande och intressant historia med lite olika vinklar (huvudpersonernas syn på saken). Sen kan man ha synpunkter (jag har faktiskt i efterhand läst några recensioner) på att en del av persongalleriet är lite... schablonmässigt, kan man väl kalla det. Men det finns ändå något i historien som driver mig vidare, jag vill veta hur det går. Och det hade inte gjort något om det kommit en bok som följer upp den här!

Dramatik på olika vis

I helgen har vi varit publik på SM i rallylydnad. 4 av våra klubbkamrater hade kvalat så det var kanske ett unikt tillfälle, det ville vi ju inte missa!

Igår lördag var det kval och de 20 bästa skulle gå vidare till dagens final. När "röken skingrats" så visade det sig att den bäste av "de våra" låg på 18e plats och därmed var i final.

Idag klättrade vederbörande lite i placeringar och slutade på 15e plats totalt. Inte illa, om ni frågar mig!

På vägen hem ringde en av våra grannar och meddelade att "ni får ta en annan väg om ni ska komma in, brandkåren har spärrat av infartsvägen hos oss". Ett närliggande hus har brunnit rejält, otäckt: http://hd.se/klippan/2012/09/16/villabrand-i-ostra-ljungby/

Och imorgon - är det dags att jobba igen...

Plötsligt händer det...

Igår var det agilitytävling i Halmstad. Dagen gick i diskningarnas tecken, för både mig och mina kamrater... Första loppet för min del var Ottos agilityklass. Det verkar ha gått troll i pinnarna i agilityklassen - den första jag tog i Simrishamn i slutet av juni ifjol var i agilityklass. Efter det har jag lyckats bärga 4 pinnar i hoppklass men inte en enda i agilityklass... Inte heller igår lyckades det - med 4 hinder kvar kom jag helt fel och där var det loppet förstört. Uppenbarligen hade jag inte varit tillräckligt noggrann på banvandringen?!

Med Lazer förväntar jag mig inga resultat alls, där går vi bara in och "miljötränar". Dvs han tog 2 hinder och sen blev bytet/svängen lite för bra = helomvändning in i tunneln han just kommit ur...

I hoppklass har jag ju flyttat upp i tvåan. De första 8 hindren gick lysande. Sen - försvann Otto i fjärran... Ska studera videon för att se om det går att se vad som gick snett, för han flaxade iväg och återupptog "hälsa på hindervakt". Sånt trodde jag vi hade slutat med?!

På kvällen var det födelsedagskalas för Bs systerdotter. Flera frågade om vi varit på Sofiero (hundutställning där i helgen), när jag svarade "nej, jag har varit i Halmstad och tävlat agility" var det inte en enda som fortsatte fråga "hur gick det då?". Inte för att det var mycket att orda om, som synes, men ändå?

Idag bar det iväg till Värnamo. En klubb jag aldrig besökt tidigare, men det var ett trevligt arrangemang så dit åker vi gärna igen.

Extra trevligt blev det när jag efter målgång i agilityklassen med Otto, hörde speakern säga "det räcker till en tredjeplats" - och det gjorde det resten av klassen! Kul att få klättra upp på pallen igen. Och - äntligen kom den där pinnen! Nu är det bara den sista som fattas - men det är bara en tävling kvar i år i princip och det gäller att förhandla med husse nu när jaktsäsongen startar...

Eftersom det bara var klass 1, så var det bara agilityklassen för Ottos del. I hoppklass blev det dock "storslam" för klubben när andra- och tredjeplatsen gick till Söderåsen-ekipage. Även på tiondeplats hade vi ett ekipage från klubben. Kul!!! Sen gick Lazer in på banan och - som speakern sa, det här ska vara roligt för hunden och kul har han ju uppenbarligen. Full fart och emellanåt något hinder på vägen... Hmmm... Har lite att fundera på här.

Slipping through my fingers...

Igår kväll var det sista deltävlingen i klubbmästerskapet i agility. Som en av träningskamraterna vid ett tidigare tillfälle konstaterade - det är mer prestige i det här än i de vanliga officiella tävlingarna...

Inför gårdagen låg jag i topp i "serietabellen", men det var med den lilla ledningen, 3 poäng till godo till tvåan och 5 till trean. Med tanke på att man får "bonuspoäng" för placeringarna 1-3 i respektive klass, så var marginalerna extremt små.

Den som låg tvåa kom inte ens till start igår, och jag är övertygad om att trean var lika medveten som jag om hur landet låg till (däremot är jag inte säker på att h*n har full koll på hur poängberäkningen fungerar). I första loppet diskade vi oss båda = ställningen oförändrad. I andra loppet så slank Otto förbi ett hinder (jag "tappade" honom rent krasst) och tog nästa = disk. Min "motståndare" nollade och därmed var saken klar. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

Lazer, som ju faktiskt börjat bli allt mer fokuserad på "vanliga" träningar, flippar ur totalt på dessa tävlingsliknande tillställningar - precis som han gör på riktiga tävlingar... Förmodligen har det med uppvärmning, min sinnesstämning osv att göra. Igår var dessutom en raksträcka på 3 hopphinder som var starten och det har jag ärligt talat inte tränat så ofta den senaste tiden. Listan över saker att träna under hösten och vintern börjar bli VÄLDIGT lång!

Läs en booooook.....

Eftersom jag i helgen åkte tåg fram o tillbaka till huvudstaden, och det visade sig att jag på hemvägen lyckats boka ett "långsam-tåg" (eftersom de tidigare x2000 numera kallas SJ Snabbtåg, så måste ju SJ InterCity vara långsam-tåg?) så laddade jag packningen med en rejäl tegelsten, som min chef faktiskt kom och la på mitt skrivbord häromveckan (eftersom vi pratade om författarduons tidigare verk för en tid sen). Senaste från Roslund & Hellström, Två soldater.

Som vanligt så är det full fart från start. Som vanligt är det ett samhällsfenomen som man som "vanlig" medborgare helst vill glömma. Och som vanligt är det rysligt spännande. Flera gånger tidigare när jag har läst Roslund & Hellström har jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken och "hämta andan". Någonstans har läst en formulering i stil med att deras böcker är "en hästspark rakt i magen" och ja - ungefär så är det emellanåt. Det mest skrämmande är att, även om författarna i efterordet understryker att den här historien är påhittad osv, så vet man att med den research de här båda herrarna lägger ner på sina böcker så... hade det mycket väl kunnat vara sant. Gängkulturen ÄR sann, det är jag helt övertygad om. Att det finns unga killar som ser kriminalitet som den enda "karriären" är skrämmande men helt sant...

Läs! Men se till att ha tid att lägga på det, för den här (liksom de tidigare av författarnas alster) boken vill man bara komma vidare i och se hur det går..!

Enligt uppgifter i media under våren http://www.skanskan.se/article/20120508/NOJE/705079908/-/roslund--hellstrom-trycker-pa-paus så är nu kommissarie Grens och hans kollegor lagda på hyllan ett tag. Jag hoppas att det inte är för evigt - inte för att jag längtar efter att få fler samhällsproblem presenterade för mig utan för att jag faktiskt är nyfiken på hur det kommer att gå för den kärve Grens, den envisa Hermansson och familjefadern Sundqvist...

När jag blir stor....

Den observante läsaren minns att jag, i början av sommaren, filosoferade kring det där med vad lite man visste (då när man - jag - tog studenten) och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor...

Häromdagen började jag fundera över om det hade varit "lättare" om jag hade valt ett "riktigt" jobb, typ anläggningsarbetare/asfaltläggare (min bror), rörläggare (min sambo), lärare (flera vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrater), sjuksköterska (också en del vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrat) eller något annat. Ja ni vet, man har en utbildning till ett yrke och sen är det detta man jobbar med. Punkt slut.

Jag råkade (hm) nämna detta i ett inlägg på Facebook. Och fick givetvis mothugg... det finns ju de som har gått en utbildning och sedan av olika skäl bytt yrkesinriktning. Jo, absolut, alla trivs inte per automatik med det man är utbildad till.

En av mina hundträningskamrater som tog studenten i våras började i dagarna på sitt första "riktiga" jobb. "Jag sökte allt som fanns och plötsligt fick jag ett jobb" var kommentaren. Härligt!! Det finns hopp - i synnerhet när man hör ständiga larmrapporter om ungas utanförskap i arbetslivet (det finns inga jobb, och de som finns är projektanställningar, vikariat etc).

Dessutom konstaterade jag, också häromdagen, att jag nu har "slagit mitt eget rekord" i anställningstid på samma ställe. Visserligen var jag ju projektanställd i många år här där jag jobbar nu, men total tid från när jag började (februari -04) fram till nu, är faktiskt längre än min förra "längsta" anställning (Kanotförbundet, som jag var på ganska exakt 8 år).

Frågan kvarstår alltså... Vad ska jag bli när jag blir stor...???

Min långsammaste Tjejmil någonsin (hittills)

Eftersom man väl inte kan räkna med att springa fort när man är 80, så får rubriken bli just - hittills...

I lördags var det dags för årets upplaga av Tjejmilen och eftersom undertecknad inte sprungit en meter utanför agilitybanorna sedan i maj pga plantar fasciit eller som det populärare kallas, hälsporre, så hade jag bestämt mig sedan länge: Den här gången skulle jag GÅ i rask takt.

Jag valde dock att starta i den grupp där jag var anmäld - parkerade mig längst bak, längst till höger, för att inte vara i vägen för dem som verkligen ville springa... Det visade sig att jag var inte den enda som gick ut lååångsamt. För "syns skull" joggade jag de första 3-500 metrarna. Därefter promenerade jag i RASK takt banan runt Djurgården. Och detta gick över förväntan. Jag vet ju att mitt tempo vid skogspromenad med hundar ligger på ungefär 5km/tim, och det borde rimligtvis gå lite snabbare utan hundar och i den något flackare terrängen på Djurgården jämfört med skogsrundan hemma. Alltså var resonemanget - någonstans under 2 timmar borde jag klara det på (det har för övrigt även min mamma gjort, gått runt Tjejmilen på under 2 timmar, alltså). Döm om min förvåning när jag, helt inofficiellt på min vanliga armbandsklocka, konstaterade att jag låg på ungefär 45 min vid passeringen av 5 km. Den officiella sluttiden i mål blev 1,29,32. Under 1½ timme alltså och med detta är jag mer än nöjd. Kroppen har dock, sedan igår, talat om för mig att riktigt det tempot och riktigt så långt, brukar det inte vara på mina vanliga promenader.

Hälen verkar i alla fall inte ha tagit mer stryk (joggingskor, inlägg och tejp) och nu ska jag försöka ta mig iväg och simma lite under hösten så jag får fart på flåset men ändå avlastar foten.