Min långsammaste Tjejmil någonsin (hittills)

Eftersom man väl inte kan räkna med att springa fort när man är 80, så får rubriken bli just - hittills...

I lördags var det dags för årets upplaga av Tjejmilen och eftersom undertecknad inte sprungit en meter utanför agilitybanorna sedan i maj pga plantar fasciit eller som det populärare kallas, hälsporre, så hade jag bestämt mig sedan länge: Den här gången skulle jag GÅ i rask takt.

Jag valde dock att starta i den grupp där jag var anmäld - parkerade mig längst bak, längst till höger, för att inte vara i vägen för dem som verkligen ville springa... Det visade sig att jag var inte den enda som gick ut lååångsamt. För "syns skull" joggade jag de första 3-500 metrarna. Därefter promenerade jag i RASK takt banan runt Djurgården. Och detta gick över förväntan. Jag vet ju att mitt tempo vid skogspromenad med hundar ligger på ungefär 5km/tim, och det borde rimligtvis gå lite snabbare utan hundar och i den något flackare terrängen på Djurgården jämfört med skogsrundan hemma. Alltså var resonemanget - någonstans under 2 timmar borde jag klara det på (det har för övrigt även min mamma gjort, gått runt Tjejmilen på under 2 timmar, alltså). Döm om min förvåning när jag, helt inofficiellt på min vanliga armbandsklocka, konstaterade att jag låg på ungefär 45 min vid passeringen av 5 km. Den officiella sluttiden i mål blev 1,29,32. Under 1½ timme alltså och med detta är jag mer än nöjd. Kroppen har dock, sedan igår, talat om för mig att riktigt det tempot och riktigt så långt, brukar det inte vara på mina vanliga promenader.

Hälen verkar i alla fall inte ha tagit mer stryk (joggingskor, inlägg och tejp) och nu ska jag försöka ta mig iväg och simma lite under hösten så jag får fart på flåset men ändå avlastar foten.