Känslan...!

I söndags var jag och Lazer i Höganäs och tävlade appellspår. Med oss hade vi även träningskamraterna L och M, som supporterklubb/mentalt stöd. Det var RIKTIGT skönt att ha kompisarna med sig, så jag hoppas verkligen att de hänger med fler gånger!

Vi körde hemifrån i god tid (jag HATAR att komma instormandes i sista sekunden) och hann fika lite innan det var dags för lottning. Jag stod näst längst ner på deltagarlistan så vid det laget hade första och sista startnumret gått, jag fick nummer 3. Det är ganska lagom tycker jag - har hellre ett tidigt nummer än ett sent.

När vi kom ut till spåren så kunde vi se nr 1 och 2. Ettan kändes som att föraren försökte styra hunden, har ingen aning om vad det blev för betyg för den bröt senare under dagen. Tvåan ville inte alls gå ut på spåret, hunden stod och tittade förvirrat på sin förare. Antagligen något som gick snett i kommunikationen för att det var tävling, för jag tror ju inte att man kör ut och tävlar med en hund som gör så på träning. När det var vår tur så drog Lazer fint och rakt ut i spåret, ganska snabbt (tyckte jag!) hittade vi första apport. Första vinkeln var närapå klockren, det var så jag blev orolig och undrade om spåret verkligen gick åt det hållet, men det gjorde det uppenbarligen. Tyvärr missade vi apporten på den sträckan, det var ganska kraftig sidvind och antagligen hade han den i nosen för han snurrade ganska mycket vid ett tillfälle mitt på, men "orkade" antagligen inte riktigt jobba färdigt. Andra vinkeln var lite mer vimsig men han jobbar sig igenom det och jag tycker ändå att jag kan se när det är "vinkelsnurrande" och då är det bara att stå still och vänta. Slutapporten tog han kanonfint.

Tillbaka till klubben, mer fika och vänta innan det var dags för budföring. Där visade det sig att vi måste träna mer med folk i höjd med mig och hunden... Domarna och tävlingsledaren var mer intressanta än mottagaren, och framför allt närmare! Där försvann viktiga poäng...

Platsliggningen var inga problem, där låg han som en liten staty. Tyvärr håller inte "hakan i backen" riktigt, huvudet åker upp när jag kommer iväg "långt" men så länge han ligger blick stilla så kan jag leva med det.

Själva lydnaden var bitvis lite medioker, i linförigheten var det väldigt ofokuserat och blev många dubbelkommandon för att åtminstone försöka rädda någon form av betyg. Framförgåendet avstod jag eftersom det inte är klart alls, resten av momenten fick vi skaplig utdelning på förutom apporteringen där det var en del fjantande kring avlämningen, men han kom in och satte sig (till slut) och släppte den (lite för snabbt) i min hand.

Så här såg betygen ut:

Linförighet 5-6 (pos, dk, lov vändn och vad den andra domaren menade med ++/=/+ orkade jag inte ens fråga, jag visste ju ganska bra vad som gick fel)
Framförgåendet avstod vi som sagt
Platsläggande 9-8 (ngt steg / dk kropp - M sa att jag vrider på huvet...)
Inkallande 8,5-8,5 (lov och något oläsligt / dk kropp och en krumelur?)
Apportering 6-5 (pos vid fö, släpper tidigt / dk släpper)
Hopp över hinder 8-8,5 (dk / dk - det var sättandet som jag klämde på ett extra "sitt" på)
Platsliggande 10-10
Budföring 0 (som sagt, det var roligare med folk på nära håll)
Spårning 7-7 (1+slut, yvig i vinklar enligt ena domaren)

Totalt blev det 210 poäng, godkänd och en tredjeplats för dagen.

Maxbetyg på spåret med en pinne borta är ju 8, så uppenbarligen har båda dragit en betygsenhet för "annat" också. Så hade vi haft alla pinnar borde vi fått 9-9, och då hade det precis landat på 224
poäng som är vad som krävs för uppflyttning... Fast jag kan känna att det är ganska skönt att prova åtminstone en gång till. Det är ju mina tävlingsnerver som behöver tränas också (där har vi nog en hel del av svaret på varför linförigheten blev så kass).

Känslan som helhet under dagen var i alla fall bra, så den lever jag på, även om vi var "bara" 14 poäng från uppflytt. På't igen...