Det finns hopp!

Veckorna susar förbi... Förra veckan var det fullt upp hela tiden, var inblandad i kursavslutning för klubbens "slyngelkurs" som skulle få prova lite agility, startade en nybörjarkurs i agility, förberedelser för agilitytävling på klubben som att t.ex. "coacha" några nya funktionärer lite redan tidigare i veckan.

I lördags så körde vi (jag och några av klubbkamraterna) till Degeberga och tävlade. Jag strök Otto i hoppklass 2 och fick på det sättet lite sovmorgon, i synnerhet som det kördes inofficiella hoppklasser "i mitten" av tävlingen, mellan klass 2 och klass 1. Jag förstår tanken men eftersom jag valt bort de inofficiella klasserna så kändes det inte så lockande att sitta på tävlingsplatsen ca 1½ timme extra.

Först ut på banan var Otto i agilityklass, det är ju den där sista pinnen vi jagar där. En intressant reflektion jag gjorde: Den allra första pinnen vi tog var i - agilityklass! Sen har det liksom tagit stopp. Är det inte missade kontaktfält så är det något annat som går snett. Den här gången var det "något annat", han kom in i slalom i hög fart och satte förvisso ingången snyggt, men kom på något sätt i otakt och missade en port. Gör om, gör rätt. Efter slalom skulle man lite till vänster till ett hopphinder och därefter lite till höger till en tunnel. Otto såg bara tunneln... Diskningen ett faktum. Sen gjorde han århundradets hopp av balansen (när han faktiskt hade satt uppfarten, som varit ett problem nu till och från) när vi redan var diskade, så då gjorde vi om - och rätt.

Med Lazer hade jag bestämt mig för att gå in för att köra starten och göra den rolig = kasta leksak direkt. Förvarnade båda domarna om detta (fördelen med att det var domare som vi har använt en hel del på klubbens tävlingar), däremot blev speakern i första klassen lite förvånad tror jag. :) Det viktiga var i alla fall att, framför allt i första klassen, det var bra känsla och den lille svarte hunden var "på tå" och lagom taggad. Den banan kändes rolig när jag gick den så det var lite synd att jag inte fick springa hela... Problemlösningen kändes dock viktigare. I andra klassen väntade jag nog lite för länge med att plocka ut honom (även den delen ingår lite i experimenterandet), så där kändes han nästan lite "yrvaken" och inte riktigt lika "på". Vi körde 3 hinder den här gången, hopp-långhopp och A-hindret. Det sistnämnda var han lite skeptisk till så där var det ju extra bra att det redan var inplanerat belöning. Han gillar inte riktigt klätterhinder med granulatbeläggning, verkar det som.

Direkt från tävlingen till att bygga banor och förbereda söndagens tävling på klubben. Den tillställningen blev, så klart, en heldag. Eftersom B var tävlingsledare så avstod jag eget tävlande. Det finns en öppning i etiska policyn när det gäller familjerelationen just med agilitytävlingsledare, men eftersom jag inte är någon bra tävlande ändå när jag ska hålla på med allt möjligt annat, så avstår jag hellre och satsar på att tävla på andra klubbar istället. Vädret var lite "till och från" men de verkliga störtskurarna kom före och efter själva tävlandet. I stort kändes det som att det flöt på bra, några nya funktionärer kom in rasande bra i sina uppgifter (bl.a. en ny och ung speaker som fick mycket beröm även av domare). När dagen är slut ramlade vi ihop i varsin soffa därhemma...

Den här veckan har vi "knutit ihop" tävlingen, tränat lite agility (fortsätter att fokusera på "startglädje" med Lazer och kontaktfält med Otto), ägnat en kväll åt att köpa hundfoder (Hampus äter specialmat så det kräver en tur till veterinären när det är dags att handla) och jord till trädgårdsodlingarna samt lite pyssel i trädgården i regnet, haft andra gången på nybörjarkursen i agility (de är förvånansvärt duktiga för att vara andra gången) och igår var det dags för årets första klubbtävling i agility vilket också är deltävling 1 i klubbmästerskapsserien.

Det var ovanligt få närvarande (någon jobbade och vi är ju inte SÅ många agilityekipage egentligen) och det blev diskningarnas glada afton. Av 15 lopp var det TVÅ det blev resultat i, resten var diskningar. Det ena av resultaten var det Lazer som fixade, härligt att se honom springa med glädje!! Vi får se hur det känns innan start imorgon när vi ska tävla officiellt igen, om vi försöker oss på att springa ett helt (eller halvt kanske) lopp på riktigt igen. Sen klantade jag in honom i en tunnel istället för slalom i den andra klassen, men vad gör det...! Ibland är det de små sakerna som är segrarna. Otto gjorde ett bra agilitylopp - bitvis i alla fall - men var tvungen att sticka in i fel tunnelingång på näst sista hindret. Antagligen var det jag som visade dåligt på något sätt, vi får nog bygga upp den kombinationen igen någon dag.

Nu ser vi fram emot en helg av agilitytävlande och spårträning. Tjohej.