Nu gör jag slut…

Ungefär så skrev en kompis på Facebook när h*n var färdig med ”Stalker”, senaste alstret i Lars Keplers serie om kommissarie Joona Linna. Jag var själv precis inne på sluttampen av samma bok – som ljudbok – och kände ungefär samma sak. Nu får det vara nog.

Egentligen har jag nog funderat ända sedan jag läste ”Hypnotisören” vad det är som gjort att dessa böcker blivit så upphaussade. När det gällde just den nyss nämnda, första, så var det ju säkerligen detta med pseudonymen – men den detaljen avslöjades ju ganska snabbt.

Jag, och jag har noterat att fler med mig (det händer att jag läser recensioner på nätet EFTER att jag läst en bok), tycker att det tas i lite väl mycket av författarna. Visserligen heter det ju att de är inspirerade av internationella action-filmer men det blir lite för mycket när det utspelar sig i Sverige. Dessutom irriterar jag mig på den enorma detaljrikedomen – inte bara att mordoffren beskrivs in på minsta bloddroppe, utan även sådant som att ”hon hade på sig ett par rosa byxor från Tommy Hilfiger” (ja, nu kan jag inte gå ed på att det står exakt så någonstans i boken, men det är principen jag är ute efter). Jag struntar fullständigt i vilka märkeskläder som såväl huvudpersoner som offer har på sig?! Som någon sa – det känns mest som ett sätt att fylla på antalet sidor!

Recensenten i vår lokala tidning utropade i sin recension efter utgivningen (jo, den läste jag faktiskt redan då) ”spoilervarning”. Så jag får väl göra detsamma nu (sluta läs HÄR om du inte vill veta).

Var det verkligen NÅGON läsare som trodde att Joona Linna var död och inte skulle återkomma igen i den här, femte boken?! Nä. Tänkte väl det. Precis som att jag är helt övertygad om att författarparet kommer att hitta något sätt att tråckla in honom i nästa bok (för det lär väl vara en till på väg), oavsett avslutningen i den här.

Hypnotisören från första boken, Erik Maria Bark, återkommer i den här boken och jag kan instämma med den som skrev att författarna lyckas inte ens göra våra ”hjältar”, Erik och Joona, särskilt trevliga i personbeskrivningarna. Meningen är nog att man ska sympatisera med att de gör vad-som-helst-för-att-finna-sanningen men… nej. Det funkar inte.

Upplösningen går i tvåhundra knyck och är definitivt som hämtad ur någon internationell actionfilm (kan tänka mig några där man hämtat inspiration till olika delar). Trovärdigt? Nej… Men det kanske inte var det vi var ute efter här?

Om jag någonsin nämner att jag funderar på att läsa Kepler igen – påminn mig om det här blogginlägget, snälla!