Bloggen är inte nedlagd...

.... jag har bara tagit en liten paus. Hampus är på bättringsvägen men stygnen gick upp förra helgen så det ena såret har tagit lite extra tid på sig att läka. Lazer och jag har börjat träna agility igen, och lite "klicker-trams" typ "100 saker man kan göra med en låda". Han tenderar att fastna i läggande när han blir osäker på vad han ska göra (typ inkallningen på tävlingen) och det är ju inte så konstruktivt alla gånger. Måste alltså bli bättre på att uppmuntra ANDRA beteenden. Hm. :-) Vi tog även fram tomatburkarna och tränade bakbenskontroll. Otto har jagat en del med husse och tränat kontaktfält + högerslalom med mig. Nu börjar vi faktisk nå till ett läge där han "hukar" med huvudet längst ner på nerfarterna - även utan target (några super-nosduttar har jag inte tränat så det har jag inte väntat mig att få, men att han aktivt söker sig nedåt är "gott nog").

Istället för att blogga har jag faktiskt läst en del. 3 böcker har jag plöjt den senaste tiden. Återkommer om dem.

Är det inte det ena...

... så är det det andra.


Vi har "skrotat" plasttratten, då Hampus inte visat något som helst intresse för att slicka sina sår (Lazer däremot får man hålla i herrans tukt och förmaning). Dock blev Hampe-stackaren akut dålig i magen i natt så jag har varit ute med honom i 2 omgångar vid 1 och 3... Även vid morgonrastningen vid 05.40 var magen ostabil, så det blev ingen frukost och det är frågan om jag kommer kunna göra något "eftermiddagspass" på kontoret idag, vi får se.


Fick lite bilder från helgens tävling av Christian Olsson, tack för det!

Full fart på spåret!

Och här kommer matte hängandes i linan 10-12 meter efter...

På väg in i dimman hittade han första apporten. Sen försvann vi ur sikte för fotografen och funktionärerna (domarna förflyttade sig utåt i spåret för att se vad som hände).

Som en liten staty mellan mer typiska brukshundar, rottweiler och schäfer. Även vid klubben låg dimman tämligen tät som synes.


DEN kontakten skulle vi haft i hela linförigheten!! Fantastiskt väl fångat ögonblick!

Tredje gången gillt, eller?

Kunde inte låta bli att gräva lite i SKK-hunddata när det gäller mina tidigare hundars tävlingsresultat. (Pappren finns sparade någonstans också, men det är ju så mycket lättare med digitala källor...)

Lazer är redan nu "bättre" än Hampus någonsin blev på appellspår. Han klarade nämligen aldrig ut att man skulle ha pinnarna med sig, som jag nog nämnt tidigare. Efter tredje försöket lade jag ner projektet och övergick till lydnad och lite agility (inget dera blev ju någon direkt succé, jag har faktiskt funderat på om hundar kan ha "scenskräck" för det kan inte BARA ha berott på mina nerver att det gick så pass mycket sämre på tävling än på träning? Framför allt upplevde jag att Hampus inte alls trivdes i situationen FÖRE start på agilitytävlingar, när man stod och väntade med mycket folk och hundar runtomkring...).

Med Simba kom jag ju lite längre, han blev ju i alla fall godkänd högre spår. Men det behövdes 3 försök i appell innan vi kom upp till lägre. Första gången minns jag väldigt väl, då missade vi med 9,5 poäng dvs det hade räckt med betyg 5-5 på budföringen, men där valde min sociale hund att springa och hälsa på publiken istället. De var ju både många och närmare än mottagaren... Andra gången minns jag faktiskt inte alls, det var uppenbarligen på dåvarande hemmaklubb. På tredje försöket gick det vägen och jag minns att han gjorde ett utmärkt spårarbete och även om markeringarna var lite "klena" så fick vi höga betyg på spåret. Sen var det nog mycket mig det berodde på att vi inte kom längre än till "godkänd högre"... Simba var en väldigt duktig spårhund men det hände att han växlade över på annat än det "rätta" spåret. Detta hade man förståss kunnat träna med förledningar etc. Lydnaden lämnade också en del övrigt att önska... Men det var en go' hund som lärde mig massor!!

På spåret - eller inte...

Ja, då var det då undanstökat, Lazers debut och min "comeback" i brukssammanhang. Det var appellspår (och -sök) på hemmaplan igår. Redan i vintras, när vi fördelade ansvaret för årets olika tävlingar, deklarerade jag "då ska jag tävla" - så det var ju bara att stå sitt kast och anmäla...

De senaste veckorna har alltså allt vad agilityträning heter legat på is till förmån för spår och lydnad (och budföring). Jag visste väl ganska väl var våra svaga sidor satt, tyckte jag, men det var ju ett bra tillfälle till lite tävlingserfarenhet. Det faktum att man faktiskt vet var spåren ligger och hittar tillbaka till klubben osv, är ju ändå lite "nervlugnande"...

Igår var det så dags. Hela morgonen talade alla om för mig att jag såg SÅ nervös ut?! SÅ nervös kände jag mig faktiskt inte...!! Drog spår nr 3 och först ut var de 2 sökhundarna (klubbkamrater). Vid 9.30-tiden var det så ÄNTLIGEN dags att släppa på. De yttre förutsättningarna var väl inte helt lysande. Minusgrader, kraftig frost (fördelen med det var väl att det gick att se, vagt, var man gått 40 min tidigare) och dimma. Vi har faktiskt tränat med halva spåret i frost för några veckor sedan, och den biten gick, vid det tillfället, "sådär". Underlagsbyte (som det ju blev då) kan ju vara lite knepigt, och just frost är ju inget man liksom kan "beställa"...

Ja, ni hör - jag letar "bortförklaringar". :-) Eller nåt?

När jag släppte på så hade jag absolut inga problem med nerverna och första "benet" gick lysande, enligt min egen uppfattning var det nog 10-mässigt. En riktigt fin markering på apporten också. Sen kom första vinkeln och att liten svart hund "ringar" i vinklarna är inget ovanligt MEN när han väl kom ur vinkeln så var det precis som att han inte "fick tag" i spåret ordentligt igen. Andra apporten var spårlöst försvunnen... I andra vinkeln blev jag stående mitt i vinkeln (av spåren i frosten att döma) medan Lazer jobbade, och jobbade och... ja, bara hans nos (och möjligen Gud?) vet vad han faktiskt jobbade med. Medan jag stod där insåg jag att dimman verkligen svept in rejält - jag såg inte startpunkten längre och domarna stod som skuggor "mitt i" spårområdet... Till slut kom vi iväg åt rätt håll mot slutet och det tog den lilla hunden förträffligt bra. Men, med allt vimsande så var jag själv tveksam till om det här ens skulle ge betyg... Det gjorde det - men det var nog på håret. Som den ena domaren sa "vi friar hellre än fäller, så du får betyg 5". Jahapp... Nåja, med tanke på mina tidigare, föremålsointresserade, hundar, så är jag glad att jag kommer runt spåret och med 2 bra markeringar!

Tillbaka till klubben och vänta. Sök-kamraterna var klart med i matchen, den ena med betyg 10-10 på söket och den andra med 7-7,5.

Så blev det till slut dags för platsliggning. DET momentet var jag faktiskt nervös för. Inte för att jag trodde att Lazer skulle hitta på nåt ofog, men som jag sa innan - tänk om vi hamnar mellan en schäfer och en rottis, som sen får "onda ögat" till varandra, då blir ju min lille hund slarvsylta på vägen... (Fast i ärlighetens namn undrar jag nog om han i det läget inte hade varit benägen att "fly fältet). Att vi hade en rottis på ena sidan visste jag, för den hade spår 2 och hade väntat tillsammans med oss ute i spårmarkerna. Det kändes dock lite... absurt när det visade sig att nr 4 faktiskt var - just en schäfer.... Nu var, så vitt jag såg, båda dessa tikar (vilket i sig inte är någon garanti) men schäfern låg stadigt och rottisen satte sig. Lazer slängde ett öga på rottisen när den satt upp och vände sedan tillbaka blicken mot matte, där låg han som en stenstod hela tiden ut. Full pott på det momentet i alla fall. Jag var också MYCKET tacksam att vi inte hamnade i den andra platsliggningsgruppen där det var betydligt mycket stökigare...

Budföringen, som vi har tränat rätt mycket på den senaste tiden och där det största problemet har varit att få det lilla djuret att bli kvar hos mottagaren (det är ju så mycket spring i benen). Igår bestämde han sig dock för att inte springa alls. Eller ja, 5-10 meter och sen vända... Det var ju rätt mycket störning på området eftersom det var rallylydnadstävling samtidigt, möjligen blev det lite för mycket för den lille svarte hunden? SÅ mycket miljö- och störningsträning har vi inte sysslat med, i ärlighetens namn.

I och med nollan på budföringen så försvann alla chanser till uppflyttning, men jag körde ändå lydnaden. Där fick vi bara betyg på linförigheten och platsläggande under gång. I linförigheten måste vi helt klart jobba med höger-om-halter för där satte han sig hysteriskt snett! Läggandet var rätt OK med medvetet DK från mig (huvudvridning) + att jag även kollade så han låg kvar...

Framförgåendet har vi ju inte börjat lära in så det avstod vi. På inkallningen gick liten svart hund i strejk. När jag kallade, så slängde han sig i backen. Teorin att jag har samma tonfall på "ligg" som "hit" framfördes av flera i publiken men - situationerna är något olika, vi har ju inte ens börjat på fjärrdirigering, så jag vet inte det... Förr började han bli lite trött - och så mycket folk på plan (2 domare med vidhängande skrivare/siffervisare) plus tävlingsledare har vi aldrig haft förut. Han HAR lätt att ta till läggandet i situationer när han blir osäker, eftersom vi har kört mycket läggande.

Apporteringen blev en klockren tjuvstart, men eftersom den har strulat lite så ville jag inte försöka kalla tillbaka. Det var dessutom första gången han fick en apportbock som andra hundar haft precis före honom - men DET var inget problem. Den nollan tog jag med glädje!

På hoppet så skulle han kolla lådan där nyss använda apportbocken hade parkerats. Sen hoppade han, och hoppade tillbaka (med ett litet islag) men då var det så dags.

Alltså - vi har lite att jobba med, inte minst när det gäller störningar på lydnadsplanen. En av träningskamraterna (som också har en ung hund) konstaterade att det finns ett 30-tal appelltävlingar i distriktet nästa år, så det kommer nya chanser. Jo, det gör ju det. Nu har vi i alla fall provat...

6 år sedan sist....

Konstaterade just, efter kontroll på Hunddata av Hampus' tävlingsresultat, att det är 6 år sedan jag tävlade bruks senast... Efter 3 försök i appellklass (tror jag det var) så gav jag upp och la ner projektet - han gick över pinnarna (på sista tävlingen hittade han de 2 första, men inte slutet, domarna suckade "åh vad synd"). Och dessutom är han ju lite skottberörd, så jag insåg att det skulle bli tufft i de högre klasserna. Vi har ju spårat lite på kul sen dess i o f s, men tävlat har jag ju inte gjort.

Nu på söndag är det alltså dags för Lazers premiär. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig, hundar är ju som bekant inga maskiner... Och vis av erfarenhet vet jag att på tävlingsdagen kommer jag antagligen att vara skitnervös, det brukar jag vara när det är start med ny hund. Än så länge... funderar jag mest på vad jag har gett mig in på.... ;-)

Träning och annat

I lördags körde vi lite "genrep" på spårarbetet, jag och den lille svarte. Jag la ett nästintill tävlingsmässigt spår på en äng en bit hemifrån = vi tog bilen dit. Jag la spåret, sen var det rastning och väntetid... I stort sett tuffade det på bra, lite flaxigt (konsekvenser av husses utflykt i fältjaktsvärlden förra helgen?) kanske. Andra pinnen gick den lille svarte över, men jag trampade (!) på den, så nog var han i spåret... Nåja, genrep ska ju inte gå lysande, så vi har fortfarande gott mod inför kommande söndag.

Husse var i skogen med Otto som hade drivit vilt på ett bra sätt. Det är fortfarande ibland lite märkligt för mig att det är "okej" att en hund driver vilt, men det är ju så en drivande jakthund jobbar...

I söndags gjorde jag en sån där insats som jag egentligen fasar för. Ikea. Och Väla köpcentrum. Samma dag... Hade faktiskt en lista med till Ikea och det har nog tidigare i stort sett bara hänt när vi köpte köket. Dessutom kom jag inte hem med så fasligt mycket mer än det som stod på lappen. OK, en "ljussläckare" men det har jag tänkt köpa ändå?

Hem, och sen iväg till klubben för att träna lite med L, som fick kommendera lite lydnad åt mig och liten svart hund. Sen körde vi lite högerslalom och a-nerfarter med Otto och lite slalom och annat pyssel med Ls nya stjärna A. Högerslalomet med Otto har alldeles gått i baklås. Efter 8 pinnar går han ur i mer än hälften av försöken. Vi rev oss i huvudet båda två men lyckades inte hitta någon lösning. Till slut började jag skruva med någon form av "baklängeskedjning" och försökte köra bara de sista 4 pinnarna. Det blev inte mycket bättre av det. Vi lade således ner projektet för dagen.

Igår kväll körde jag ner på klubben i akt och mening att träna framför allt Lazer på hoppet (som är svårt att köra hemma eftersom jag inte har något hopphinder alls), men även för att fortsätta klura på Ottos högerslalom. Det hela tog lite mer tid än beräknat då det pågick 3 kurser och en träningsgrupp vilket betydde att även området runt agilityhindren var upptaget (och jag går inte in och börjar köra slalom bland en massa kursare, även om det inte är agilitykursare). Jag väntade vackert tills det blev fikarast... Och nu börjar polletten ramla ner. Som vanligt, höll jag på att skriva (ja, det gjorde jag ju), handlar det om VAR och NÄR jag befinner mig... Alltså - min placering och tajming. Det gäller att jag inte hamnar varken för långt bak eller för långt fram, och vi snackar centimetrar... Fördelen med nötandet är att vi har börjat få riktigt bra slalomingångar! Nerfarterna på A-hindret nöter vi också vidare på. Det är lite "vinterns projekt" det...

På hemmaplan på kvällen upptäckte jag att en av Hampus' "hudknutor", en liten "hudpåse" som liksom ligger utanpå huden, har svullnat upp mer än tidigare (vet har kollat den en gång innan) och nu börjat spricka. Eller om den börjat klia, och slickandet/kliandet gjort att den börjat spricka. Hönan eller ägget liksom. Febril verksamhet utbröt, nånstans i huset skulle det väl finnas en "tratt" att sätta på Hampus för att förhindra att han slickade? Icke. Jag drog mig till minnes att den sista tratten gick sönder när vem det nu var hade den... Vad göra? Jo, jag hittade en plasthink som en del av botten skars ut från. Nöden är uppfinningarnas moder, eller nåt? Sen gäller det att skärma av honom från resten av flocken så inte de hjälper till för mycket med tvättandet... Inte helt lätt, men det får gå. Kompostgaller m.m. funkar.

Idag blev det alltså besök hos vet igen, efter en mellanlandning på jobbet (ett par givande timmar!). Vi kom raskt överens om att nu är det dags att operera bort det här "vad det nu är för något". Principen med Hampes knölar har annars varit att vi rör dem inte så länge de inte stör honom eller börjar växa. Den här har gjort båda delarna. Så - imorgon blir det dagkirurgi-patient av gamle hund. Hualigen.

Fiktion med verklighetsbas

Jag har tuggat mig igenom en bok till av Roslund-Hellström, Flickan under gatan.
Ewert Grens och hans kollegor har redan en rejäl hög pågående fall när de får ytterligare två akuta att ta hand om. Dels har ett stort antal barn av okänd utländsk härkomst dumpats mitt i Stockholm, dels hittas liket av en död kvinna i källargångarna under ett av stadens sjukhus.
Samtidigt blir Ewerts älskade Annis tillstånd dramatiskt sämre, vilket påverkar honom märkbart.

Vi tas, som vanligt av Roslund och Hellström höll jag på att skriva (ja, nu skrev jag det ju...), med till världar och problem som man som ”vanlig medborgare” helst inte vill ska finnas. Den här gången handlar det om hemlösa, inte minst de barn som lever utanför samhällets ramar… Det otäcka är att även om historien är påhittad så finns det som ger ramen, i verkligheten. Det bor människor i tunnelgångarna under Stockholm. Det finns barn och tonåringar som lever utanför samhället, utan att någon ”bryr sig”. Av en eller annan anledning struntar föräldrarna i att de har försvunnit, och håller skolan och de sociala myndigheterna ovetande.

Roslund och Hellström rör om i tunga frågor, samtidigt som de bygger en spännande kriminalhistoria som – återigen – avslutas med en liten ”twist”… Saker är inte alltid som de verkar vid första anblicken, milt sagt. Och man får sig ytterligare en tankeställare. Vissa saker vill vi som sagt inte se…

Någon recensent har jämfört dem med Sjöwall-Wahlöö, som på 1960- och 70-talet skrev 10 kriminalromaner med samhällskritiska inslag. Jag har läst dem, för många år sedan, och dagens massproducerade ”Beck”-filmer har väldigt lite med böckerna att göra, förutom namnen på huvudpersonerna Martin Beck och Gunvald Larsson...

Nu funderar jag lite på var i bokhögen där hemma jag ska dyka in härnäst... Dels finns det lite facklitteratur inom hunderiet som jag skulle behöva grotta lite i. Dels finns där nästa (den senaste) bok från författarparet Roslund-Hellström. Dessutom finns i min bokhylla, läst tidigare, men som del i projektet "läsa hela serien i rätt ordning", Arne Dahls tionde bok om A-gruppen; Himmelsöga. Och sen finns där en hel del annat. Dessvärre är en del av böckerna som ligger där "mitt i" serier som jag inte läst tidigare, vilket betyder att det nog blir ett besök på biblioteket för att börja från början...