När jag blir stor....

Den observante läsaren minns att jag, i början av sommaren, filosoferade kring det där med vad lite man visste (då när man - jag - tog studenten) och vad-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor...

Häromdagen började jag fundera över om det hade varit "lättare" om jag hade valt ett "riktigt" jobb, typ anläggningsarbetare/asfaltläggare (min bror), rörläggare (min sambo), lärare (flera vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrater), sjuksköterska (också en del vänner och bekanta inkl. tidigare klasskamrat) eller något annat. Ja ni vet, man har en utbildning till ett yrke och sen är det detta man jobbar med. Punkt slut.

Jag råkade (hm) nämna detta i ett inlägg på Facebook. Och fick givetvis mothugg... det finns ju de som har gått en utbildning och sedan av olika skäl bytt yrkesinriktning. Jo, absolut, alla trivs inte per automatik med det man är utbildad till.

En av mina hundträningskamrater som tog studenten i våras började i dagarna på sitt första "riktiga" jobb. "Jag sökte allt som fanns och plötsligt fick jag ett jobb" var kommentaren. Härligt!! Det finns hopp - i synnerhet när man hör ständiga larmrapporter om ungas utanförskap i arbetslivet (det finns inga jobb, och de som finns är projektanställningar, vikariat etc).

Dessutom konstaterade jag, också häromdagen, att jag nu har "slagit mitt eget rekord" i anställningstid på samma ställe. Visserligen var jag ju projektanställd i många år här där jag jobbar nu, men total tid från när jag började (februari -04) fram till nu, är faktiskt längre än min förra "längsta" anställning (Kanotförbundet, som jag var på ganska exakt 8 år).

Frågan kvarstår alltså... Vad ska jag bli när jag blir stor...???