Koncentrationssvårigheter?

Det kom en tredje påminnelse på jobbet om en enkät om arbetsmiljö etc. Tog mig i kragen och loggade in på sagda enkät och besvarade frågorna.Bland frågorna fanns sådana som "har du koncentrationssvårigheter?" och så skulle man kryssa för aldrig, då och då, ibland, ofta, alltid - eller hur nu svarsalternativen var utformade. Ja, jag har koncentrationssvårigheter - men hur ofta? Och är de egentligen relaterade till det man är ute efter i en sådan här enkät? Att jag just nu helt enkelt tycker att det är roligare att blogga än att göra det jag borde - nämligen skriva mötesprotokoll/minnesanteckningar...

Agilitytävlingen i lördags gick i alla fall över förväntan rent arrangörsmässigt. Allt flöt på oerhört bra, de första timmarna gick vi bara och väntade på att något skulle gå snett (för det brukar alltid vara någonting som strular). Men det hände aldrig!! Funktionärerna funkade superbra (vi börjar ha ett rutinerat gäng nu), de tävlande var - såvitt vi kunde bedöma - glada och nöjda och tekniken (läs datorerna) funkade också (med undantag av några buggar i programmet, som vi inte rår över men som gick att lösa med enkel manuell hantering - dvs papper o penna!). Att vädret var alldeles strålande bidrog antagligen till den positiva stämningen. Lite annat än när vi arrangerade U-DM i våras med alla typer av väder utom åska (ja, vi avverkade sol, regn och t.o.m snö, samt blåst, under en och samma dag).

Söndagen gick åt till hemarbete - städning, tvätt, lite trädgårdspyssel, B klippte gräset osv.

I måndags hade vi möte med jobbet i Växjö. Vi samarbetar ju med 4 andra län i det projekt jag jobbar med och Kronobergs representant har en längre tid tjatat om att vi väl kan lägga möten någon annanstans än i Hässleholm. OK, sa vi, den här gången flyttar vi gänget till Växjö. Nu uteblev förvisso 2 av de andra länen ändå av olika skäl men det hade knappast med placeringen av mötet att göra. Jag konstaterade att det faktiskt var första gången jag var i de centrala delarna av denna stad... Som vanligt när jag är ute och reser hinner jag inte se mycket mer än det man ser på väg till och från möteslokaler/tävlingsplatser etc.

Hemresan var ganska intressant då vår huvudprojektledare J plötsligt fick för sig att hoppa av tåget i Älmhult för att besöka Ikea. Detta infall drabbades han alltså av när tåget stannade vid stationen, ägnade en stund medan tåget stod still åt att fundera över om han verkligen skulle kliva av, slet åt sig kavaj och väska ungefär 15 sekunder innan dörrarna stängdes och rusade av. Jag tittade på tekniske projektledaren M och konstaterade att "det är alltid lika spännande att vara ute och resa med den mannen!". Till saken hör att han är ökänd på kontoret för att alltid komma i sista sekunden till tåget... (Så när jag tvingade iväg oss till tågstationen i Växjö i god tid var det väldigt jobbigt för honom...)

Igår kväll blev det ett besök hos veterinären igen. Hampus har lyckats komma åt stygnen, t.o.m med tratten på sig, och det börjar se väldigt fult ut... Veterinären spolade rent, plockade bort ett sönderslitet stygn (eller två?), gav en antibiotikaspruta och en större tratt, bokade en ny tid för att ta bort de stygn som sitter kvar och sa "tack och hej". När jag var på väg ut genom dörren insåg jag att jag inte fått något recept... Gick tillbaka och frågade "skulle han inte ha några piller också". Jovisst, konstaterade vår husveterinär, jag börjar nog bli lite trött nu... Så till slut traskade jag ut med ett recept i näven också. 10 dagars antibiotikakur. Det blir nog inget lydnadstävlande före årsskiftet!

Apropå allergiker på arbetsplatsen och att ta med sig hund vid enstaka tillfällen - jag är nog väldigt lyckligt lottad, för här i korridoren sitter en tjej som är pälsdjursallergiker. För säkerhets skull har jag kollat med henne om det är OK att ta hit valpen någon gång. Javisst, blev svaret, jag älskar hundar - men tål dem tyvärr inte...! Vad skönt det är med såna människor, som inte bara ser begränsningar. Jag inser också att det är problematiskt för allergiker, men ibland är det icke-allergikerna (de som inte "tycker om" djur - enligt en psykiater jag kände tidigare är det den sortens människor man ska passa sig för, där är det ofta brister i empati etc i övrigt också) som är de som skriker högst...