På spåret - eller inte...

Ja, då var det då undanstökat, Lazers debut och min "comeback" i brukssammanhang. Det var appellspår (och -sök) på hemmaplan igår. Redan i vintras, när vi fördelade ansvaret för årets olika tävlingar, deklarerade jag "då ska jag tävla" - så det var ju bara att stå sitt kast och anmäla...

De senaste veckorna har alltså allt vad agilityträning heter legat på is till förmån för spår och lydnad (och budföring). Jag visste väl ganska väl var våra svaga sidor satt, tyckte jag, men det var ju ett bra tillfälle till lite tävlingserfarenhet. Det faktum att man faktiskt vet var spåren ligger och hittar tillbaka till klubben osv, är ju ändå lite "nervlugnande"...

Igår var det så dags. Hela morgonen talade alla om för mig att jag såg SÅ nervös ut?! SÅ nervös kände jag mig faktiskt inte...!! Drog spår nr 3 och först ut var de 2 sökhundarna (klubbkamrater). Vid 9.30-tiden var det så ÄNTLIGEN dags att släppa på. De yttre förutsättningarna var väl inte helt lysande. Minusgrader, kraftig frost (fördelen med det var väl att det gick att se, vagt, var man gått 40 min tidigare) och dimma. Vi har faktiskt tränat med halva spåret i frost för några veckor sedan, och den biten gick, vid det tillfället, "sådär". Underlagsbyte (som det ju blev då) kan ju vara lite knepigt, och just frost är ju inget man liksom kan "beställa"...

Ja, ni hör - jag letar "bortförklaringar". :-) Eller nåt?

När jag släppte på så hade jag absolut inga problem med nerverna och första "benet" gick lysande, enligt min egen uppfattning var det nog 10-mässigt. En riktigt fin markering på apporten också. Sen kom första vinkeln och att liten svart hund "ringar" i vinklarna är inget ovanligt MEN när han väl kom ur vinkeln så var det precis som att han inte "fick tag" i spåret ordentligt igen. Andra apporten var spårlöst försvunnen... I andra vinkeln blev jag stående mitt i vinkeln (av spåren i frosten att döma) medan Lazer jobbade, och jobbade och... ja, bara hans nos (och möjligen Gud?) vet vad han faktiskt jobbade med. Medan jag stod där insåg jag att dimman verkligen svept in rejält - jag såg inte startpunkten längre och domarna stod som skuggor "mitt i" spårområdet... Till slut kom vi iväg åt rätt håll mot slutet och det tog den lilla hunden förträffligt bra. Men, med allt vimsande så var jag själv tveksam till om det här ens skulle ge betyg... Det gjorde det - men det var nog på håret. Som den ena domaren sa "vi friar hellre än fäller, så du får betyg 5". Jahapp... Nåja, med tanke på mina tidigare, föremålsointresserade, hundar, så är jag glad att jag kommer runt spåret och med 2 bra markeringar!

Tillbaka till klubben och vänta. Sök-kamraterna var klart med i matchen, den ena med betyg 10-10 på söket och den andra med 7-7,5.

Så blev det till slut dags för platsliggning. DET momentet var jag faktiskt nervös för. Inte för att jag trodde att Lazer skulle hitta på nåt ofog, men som jag sa innan - tänk om vi hamnar mellan en schäfer och en rottis, som sen får "onda ögat" till varandra, då blir ju min lille hund slarvsylta på vägen... (Fast i ärlighetens namn undrar jag nog om han i det läget inte hade varit benägen att "fly fältet). Att vi hade en rottis på ena sidan visste jag, för den hade spår 2 och hade väntat tillsammans med oss ute i spårmarkerna. Det kändes dock lite... absurt när det visade sig att nr 4 faktiskt var - just en schäfer.... Nu var, så vitt jag såg, båda dessa tikar (vilket i sig inte är någon garanti) men schäfern låg stadigt och rottisen satte sig. Lazer slängde ett öga på rottisen när den satt upp och vände sedan tillbaka blicken mot matte, där låg han som en stenstod hela tiden ut. Full pott på det momentet i alla fall. Jag var också MYCKET tacksam att vi inte hamnade i den andra platsliggningsgruppen där det var betydligt mycket stökigare...

Budföringen, som vi har tränat rätt mycket på den senaste tiden och där det största problemet har varit att få det lilla djuret att bli kvar hos mottagaren (det är ju så mycket spring i benen). Igår bestämde han sig dock för att inte springa alls. Eller ja, 5-10 meter och sen vända... Det var ju rätt mycket störning på området eftersom det var rallylydnadstävling samtidigt, möjligen blev det lite för mycket för den lille svarte hunden? SÅ mycket miljö- och störningsträning har vi inte sysslat med, i ärlighetens namn.

I och med nollan på budföringen så försvann alla chanser till uppflyttning, men jag körde ändå lydnaden. Där fick vi bara betyg på linförigheten och platsläggande under gång. I linförigheten måste vi helt klart jobba med höger-om-halter för där satte han sig hysteriskt snett! Läggandet var rätt OK med medvetet DK från mig (huvudvridning) + att jag även kollade så han låg kvar...

Framförgåendet har vi ju inte börjat lära in så det avstod vi. På inkallningen gick liten svart hund i strejk. När jag kallade, så slängde han sig i backen. Teorin att jag har samma tonfall på "ligg" som "hit" framfördes av flera i publiken men - situationerna är något olika, vi har ju inte ens börjat på fjärrdirigering, så jag vet inte det... Förr började han bli lite trött - och så mycket folk på plan (2 domare med vidhängande skrivare/siffervisare) plus tävlingsledare har vi aldrig haft förut. Han HAR lätt att ta till läggandet i situationer när han blir osäker, eftersom vi har kört mycket läggande.

Apporteringen blev en klockren tjuvstart, men eftersom den har strulat lite så ville jag inte försöka kalla tillbaka. Det var dessutom första gången han fick en apportbock som andra hundar haft precis före honom - men DET var inget problem. Den nollan tog jag med glädje!

På hoppet så skulle han kolla lådan där nyss använda apportbocken hade parkerats. Sen hoppade han, och hoppade tillbaka (med ett litet islag) men då var det så dags.

Alltså - vi har lite att jobba med, inte minst när det gäller störningar på lydnadsplanen. En av träningskamraterna (som också har en ung hund) konstaterade att det finns ett 30-tal appelltävlingar i distriktet nästa år, så det kommer nya chanser. Jo, det gör ju det. Nu har vi i alla fall provat...