Stegräknande, fult att ha roligt och en läst bok

Häromveckan påbörjade vi en sån där stegräkningstävling på jobbet. Givetvis tror alla att jag, som har hund, är ute och går "jämt" och inte skulle ha några problem alls att få ihop 10 000 steg om dagen. Men med 4 sjukdagar och lite rehab därefter så ligger mitt snitt inte riktigt där... Dessutom händer det ju att husse tar hundpromenaden efter jobbet. Igår när jag hade jourtjänst som assistent när husse rev innertak så blev det inte många steg tagna utöver just hundpromenaderna... Idag har detta dock åtgärdats medelst enskilda promenader för alla 3 hundarna i tur och ordning på förmiddagen. Redan före lunch var jag uppe i de 10 000 stegen. Puh!

Ibland surfar man ju runt och läser lite olika bloggar och jag har noterat att det finns en del människor som stör sig väldigt mycket på de hundägare/förare som tävlar mest för att ha roligt. Det finns framför allt ett exempel jag tänker på som verkar ha väldigt svårt för kategorin "har kul med sin hund". Med tanke på att det till och med är inskrivet i regelhäftet när det gäller agility, att det ska vara roligt för både hund och förare, så blir jag lite fundersam över detta agg mot de människor som inte satsar på SM... Själv kör jag ju efter principen "se hur långt det räcker" och tycker att det viktigaste är att jag och hunden har kul. Tävlingsframgångar är grädde på moset liksom. Oavsett gren! Kan jag nu få lite kommentarer från mina läsare när jag för en gångs skull stuckit ut huvudet lite och gett luft åt en... nästan politisk (?) åsikt.

I veckan läste jag också ut ytterligare en bok i serien om Damernas Detektivbyrå, "Lycka och ett par blå skor". Som jag har nämnt tidigare så är jag lite kluven till Mma Ramotswe och hennes vänner men någonting gör ändå att jag läser vidare... Kanske är det just detta att böckerna är lite annorlunda mot vanliga deckare/"spänningsromaner". Som vanligt får detektivbyrån små och stora fall att brottas med, utöver de små "bumps on the road" som dyker upp i detektivdamernas respektive privatliv.

Jag snubblade häromsistens över en låda med kassettband här hemma. Med tanke på att vi inte har haft en kassettbandspelare i huset sedan jag flyttade in, och inte i någon bil heller sedan förra gången jag bytte bil (nästan 5 år sedan), började jag fundera på om detta verkligen är något att spara på. Det kan ju inte vara musik jag direkt saknat, eller? En liten genomgång visade att där fanns några klassiska "spelat av en kompis' LP" (bland höjdarna där fanns filmmusiken till Top Gun) och ett antal bland-band. Eftersom jag var ambitiös nog att skriva listor på sådana blandband över vad de innehöll så började jag fundera... Varför inte rota runt lite på Spotify? Sagt och gjort och minsann. Det mesta fanns där. Så nu åker kassetterna ut och låtarna finns sparade som playlists på spotify. Nu är det ju dock så att jag misstänker att det finns en låda till någonstans, frågan är bara om den finns här eller hemma hos mina föräldrar. Efter att ha bott i Skåne 8½ år börjar jag onekligen fundera över de där sakerna som är "magasinerade" i föräldrahemmet - det verkar inte så troligt att det verkligen är något jag behöver, eller hur?!