En liten reflektion kring det här med självkänsla

Söndagens instruktörsutveckling har satt igång en massa saker i min hjärna, ett längre blogginlägg håller på att värkas fram ur dessa tankar. Först dock en kort fundering kring det där med självkänsla, eller vad jag ska kalla det.

Under mina år inom Brukshundklubben (och obs - på olika orter) så har jag mer eller mindre ofta hört kommentarer från olika håll som "det är så svårt att komma in i gemenskapen som ny", "det är ingen som hälsar på mig på klubben" osv. Nu tänker jag sticka ut hakan lite för varje gång jag har stoppat in huvudet i en ny klubb så har jag - ganska snabbt - kommit in i verksamheten. Kanske beror det mycket på att jag faktiskt erbjuder mina "tjänster" dvs frågar vad jag kan hjälpa till med. Jag gjorde ju ett litet experiment när jag gick med i min nuvarande klubb och berättade inte om min bakgrund, och visst blev det skillnad den dagen jag "erkände" att jag har både instruktörs- och tävlingssekreterarkompetens. Men... det behövs ju folk även utan den utbildningen i bagaget, så helt omöjligt är det ju inte att - ens som helt ny - bli en i gänget! Och nu frågar sig nån "ska man verkligen behöva göra så", ja - rent krasst så är ju klubben en ideell verksamhet och för många av oss som är "med i gänget" är det ju klubbens verksamhet som är "minsta gemensamma nämnaren" och det som gör att vi har en gemenskap. Man behöver inte "bosätta sig på klubben" men om man ställer upp och gör lite småsaker som att stå i köket eller hjälpa till på tävlingar så brukar det gå snabbare att bli "en i gänget". Och detta är inte unikt för hunderiet, vill jag (som ju har min föreningsbakgrund i idrottsvärlden) hävda!!

När det gäller snacket "jag känner mig inte välkommen" eller "det är ingen som hälsar på mig" så är ju en bra början att hälsa själv (ja, det har hänt att folk klagar, som knappt säger hej själva när de kommer!). När jag ryktesvägen fått höra att såna här kommentarer kommer från personer som jag knappt sett på klubben när "alla vi andra" är där (och jag är ju periodvis där väldigt mycket) så undrar jag lite "hur tänkte X där"? Hur ska man kunna bli välkomnad om man väljer att vara på plats när nästan ingen annan är det? För egen del försöker jag hälsa så mycket det bara går (folk tycker ibland att "nu är det tredje gången du säger hej till mig ikväll" men hellre en gång för mycket än en för lite). Det finns dock ett tillfälle när jag INTE hälsar och det är när jag är mitt uppe i träning av min egen hund. Vissa behöver hålla fokus även på vägen in och ut från planen, det beror kanske på VAD man tränar. Andra är helt enkelt tankspridda... Vid ett tillfälle var det en person som sa "märkte du att ingen sa hej till mig därute" - jag reflekterade inte ens över detta (för det betyder ju att jag inte heller fick några hej), för jag och personen Y var ju inne i ett samtal när vi passerade "alla", och då tyckte jag inte det var så märkligt om inte folk avbröt det. Men, vi är alla olika! Någonstans undrar jag dock, för att knyta tillbaka till rubriken; hur har vi det med självkänslan bland de hundägare som reagerar så här? Jag tycker inte själv att jag har världens bästa självkänsla och självförtroende (ja, det är olika saker i min värld) men om man intalar sig att "ingen tycker om mig, alla hatar mig" så lär det bli självuppfyllande, eller hur?

Det blev rätt långt det här trots tanken att det skulle bli kort. Svåra saker som rör sig i min hjärna vill inte alltid komma ut i kompakt form i ord.