Mitt liv som realityserie – och Murphy har flyttat in…

På temat ”något måste man dra ner på” så har det den senaste veckan definitivt varit tid vid datorn i allmänhet och bloggandet i synnerhet. Så då blir det lite längre nu när jag tar mig tid…
Eftersom jag i senaste inlägget konstaterade att städningen annars är en punkt som blivit lite lidande (svaret ”ring Rent Hus” var ju inte helt oväntat) så kan jag konstatera att jag den senaste tiden hittat paralleller till allt fler av dessa ”realityserier” – för det är väl så de kallas?
Rent Hus – ta ifrån mig dammsugare, golvmopp och annan städutrustning i en månad så är katastrofen snabbt ett faktum. Tror faktiskt att vi är ganska många hund/kattägare som lätt skulle kunna fylla ut tid i det programmet… Sen kan jag inte låta bli att fundera på hur ”skitigt” det med dessa städtanters mått är i ett ”normalstädat” hem? Vissa av de saker som måste göras enligt dem, undrar jag verkligen hur många genomsnittssvenskar som gör.
Arga Snickaren – vi är ju inte där ännu, men jag kan ha en viss förståelse för alla dessa tappade sugar i evighetsrenoveringens tecken. (Och tittar man på hur många av dem som hamnat i det programmet köpt totala ruckel och gett sig på utan någon som helst byggkunskap, så är det verkligen inte konstigt om de går in i väggen.) Vi har åtminstone fokus på ett område i taget, och B vet ju vad han håller på med. Eller ja, vi håller ju på med 3 olika områden men det börjar ta form. Och nu börjar det ju komma uppgifter som jag har lättare att hjälpa till med. Målning, som nog nämnts tidigare, är jag ju klart användbar till. I söndags körde jag även slipmaskin för första gången i mitt liv – bänkskivan till tvättstugan skulle slipas lite.
Lyxfällan – effekten i söndags, då vi båda jobbade på med den blivande tvättstugan och jag dessutom försökte få till någon slags veckostädning, blev att B nog kände av min sinnesstämning och stack in huvudet och sa ”ska vi strunta i att laga mat och köra iväg och äta ute istället”. JAAA!!! Och vad har nu detta med Lyxfällan att göra, vi har ju inte några direkt akuta ekonomiska problem? Jo, ett av de fall som var uppe den här säsongen innefattade att man köpte hem hämtmat – för att slippa diska…?!
Sen finns det ett brittiskt program som heter ”What not to wear” – minns inte den svenska översättningen, men temat är i alla fall att ”styla om” folk som enligt släkt o vänner behöver piffas till. Just nu börjar jag känna ett visst behov av damerna i det programmet. Mina favoritskor (jobb) håller på att tappa sulan och den senaste veckan har jag gått till jobbet i jeans och någon form av topp. Enkelt och effektivt, men känns inte så där jätteskoj alla gånger.
Jag tror det var allt på det temat just nu.

I söndags la vi som sagt en del tid på den blivande tvättstugan, och sen blev det middag ”på lokal”. Grekiskt för min del, ”vanlig” a la carte för B.
Veckan har sedan rusat på. Måndag-tisdag är ju kurskvällar. I onsdags stack jag in på en av de stora elektronikfirmorna i jakt på ny kamera. Naturligtvis var den jag spanat in slutsåld. Fler kommer i nästa vecka. Får se om jag ska vänta eller försöka handla någon annan modell eller på annan plats. Vidare ut i skogen bar det sedan för att snitsla reservspår och sätta upp skyltar vid upptagsrutorna.
Väl hemma så skulle jag bara hänga av mig jackan och sen sätta igång med matlagning. Klädhängaren sitter så till att jag måste ta 2 steg upp i trappen i hallen. På vägen ner igen, lyckades jag komma i någon slags obalans och landade klart olämpligt på min ihopvikta högra fot. Det knakade betänkligt och det var inga vackra ord som, högt, kom ur min mun. Eftersom jag har ett förflutet på handbollsplanen (hm, det är väldigt många år sen jag slutade dock) och då hade rätt många vrickade fötter, handleder, fingrar osv, så har jag ju en viss känsla för åtgärdsprogram. Fram med elastisk binda och ett stadigt bandage blev det. Dessvärre var jag tvungen att fullfölja matlagningsplanen så omedelbart högläge var det inte läge för. Ont, ont, ont gjorde det… Murphy har helt klart flyttat hit. Först kameran och sen detta. Tur i oturen att jag inte är spårläggare i helgen och ännu mer – att jag inte landade ännu sämre. En på jobbet slog sönder en knäskål för lite sedan…
Igår var jag glad att jag har ett jobb som kan betraktas som stillasittande för det mesta! Foten lindad och haltade runt på kontoret. Lite strategi och inte skriva ut en sak i taget utan samla på sig 10 olika grejor innan man skriver ut och haltar iväg till skrivaren, typ…
På kvällen var det dags för årets första deltävling i klubbmästerskapet i agility. Med tanke på min fot hade jag inga planer i världen på att delta, förrän M (som jag håller fortsättningskursen med) hävde ur sig att ”Hampus är inte snabbare än att du kan GÅ runt banan”. Tja, man får ju en poäng bara man startar, så varför inte – tänkte plötsligt tävlingsmänniskan i mig. Sagt och gjort. Haltade runt banvandringen och hade väl inga förhoppningar om några större framgångar men vi kom faktiskt runt både agility- och hoppklassbanan. Det mest dramatiska som hände var att Hampe ramlade ner från uppfarten på balansen?! Exakt vad som hände såg jag inte men sådan matte sådan hund – någon slags obalans måste han hamnat i. För att inte ställa till något så peppade jag bara på med ett ”det gjorde inte ont” och skickade upp honom igen. Inga problem. Återstår att se om det blir några kvarstående men.
Idag, fredag, känns foten faktiskt riktigt OK. Med tanke på hur det kändes i onsdags när det hände, så är jag förvånad över den hyfsat snabba läkningen. Men det kan ju vara så att den snabba lindningen gjorde nytta. Jobbat hemma under fm och em ska ägnas åt det sista ”fixet” på spårsidan. Sätta upp en uppletanderuta t.ex. Det är utlovat sommarvärme och sol så vi får se hur det går i helgen. Brukar alltid vara någon hund som har jobbigt när den första värmen kommer, jag har en själv (men han ska ju inte tävla). Bara ett enda återbud så här långt, mycket märkligt. Brukar ju alltid vara nån tik som börjar löpa. Bara inte alla ringer ikväll… (Murphy, kan du flytta ut nu?!)