Midsommar firade vi för andra året på raken i husvagnen på
Tobisviks camping i utkanten av Simrishamn. Som av en händelse arrangerade
Simrishamns BK agilitytävling på ”annandag midsommar” även i år.
Jag startade båda hundarna men resultat blev det inga. Lazer
gick i tvärstrejk i agilityklassen och la sig före första hindret. Där tror jag
problemet var att husse hade lite ”otur när han tänkte” och gick rakt emot oss
före start när jag bad honom att inte sitta precis utmed startsträckan. När han
således stod BAKOM starten så blev det nog lite konflikt i den lilla
cockerhjärnan – följa med matte framåt eller springa till husse bakåt, äh, jag
lägger mig ner här…
Otto flippade ur totalt, där försökte vi med taktiken att
han inte skulle ha koll på var husse var alls och det funkade inte. Dessutom
gjorde jag en ovanligt lång uppvärmning av lite olika skäl och det var kanske
heller inte så lyckat. Direkt i starten satte wachtelskrället upp näsan i
luften, rev andra hindret, drog ett varv runt domaren och sen ut för att leta
husse i publiken. Typ…
I hoppklassen fick jag med mig Lazer bra i starten, sen gick
det lite för fort och blev strul med ingången i slalom så då lekte han
plattfisk en kort stund men jag fick igång honom igen och in i slalom, genom en
tunnel o över ett hopphinder, sen sprang han förbi ett långhopp, hoppade 2
hopphinder och sprang igenom en tunnel innan han tyckte att – nä, nu är det
nog, nu lägger jag mig igen. Har nog varit lite dålig på att träna längre
kombinationer… För han väntade sig helt klart en belöning där, det syntes! Sen
tog vi ett par hopphinder o sprang ut. Men han hade kul på banan i alla fall –
och det är viktigast just nu. Husse var nu tryggt parkerad i tältet med våra
klubbkamrater.
Otto fick, precis när jag gick in för att starta, spaning på
nån som lekte med en kul pipleksak vid sidan av banan (lät det som). Lyckades
styra upp det och få till en bra start men sen drog han förbi mig och på väg av
banan, fick in honom igen och in i slalom, efter tunneln därefter så tog han en
sväng förbi en hindervakt och sen var vi bra på banan. Lite oklart för mig om
vi diskade oss pga de där utflykterna eller om vi faktiskt fick resultat (och
arrangören har tydligen datorstrul för resultaten är fortfarande inte ute på
nätet). I den här klassen parkerade vi husse vid målet och det verkar vara
bättre att Otto VET var han har husse i de här lägena. Att lämna husse hemma
jämt är liksom inte ett alternativ eftersom det ibland är rätt praktiskt att
kombinera semester och tävling. Kanske lite mer närvaro av husse när vi tränar?
;-)
Eftersom vädret lämnade en del övrigt att önska så fick jag
tillfälle att läsa en av böckerna som legat i högen för semesterläsning ända
sen förra sommaren… Arne Dahls Viskleken. Här återser vi delar av A-gruppen
(som ju lades ner efter 10 böcker), i en ny Europol-enhet. Flera olika fall
knyts – naturligtvis – ihop till en internationell härva av rejäla mått. Paul
Hjelm, Kerstin Holm, Arto Söderstedt, Jorge Chavez och Sara Svenhagen är på
topp – så klart. Dags att köpa nästa del, Hela havet stormar, till årets
huvudsemester?!
2 kommentarer:
Efter ett antal hundar som letar efter mamma, pappa eller husse när vi tävlar har vi nu ett vinnande koncept: lämna den de letar efter vid målet, visa hunden tydligt att de står där, sedan går vi till starten. Den populära personen får inte röra sig ur fläcken, och så står dom där som belöning när man kommer i mål. Har funkat klockrent på allihop, de fattar fort vad som är "grejen"!
Ja Maja, det verkar vara bättre - vi körde den varianten i andra loppet... Eller som nån sa: Lämna ALLTID husse hemma (men det är inget alternativ, faktiskt). Jag kan också tänka mig varianten: Husse får följa med lite oftare när vi tränar?
Skicka en kommentar