I höstas när jag var på domarkonferens så var det här med etik, bloggande, facebook osv på tapeten. Att man inte skriver vad som helst om vem som helst till allmänt beskådande... Ibland var den gamla klassiska dagboken som man låste med hänglås och sen la i en låst låda, inte så dum! Då vräkte man ur sig sina tankar - och ingen annan FICK läsa. Numera är det väldigt många som inget hellre vill än att dela med sig av ALLT man tycker och tänker. Jag har själv vid något tillfälle balanserat på gränsen, det vet jag... MEN man måste inte berätta om ALLT i en blogg. Min käre sambo B förstår inte alls vad jag ska blogga för, han är nog rädd för att bli "uthängd" men så är ju icke fallet. Vill jag diskutera/skriva av mig känsligare frågor - då gör jag det i ett mail eller telefonsamtal med någon av mina närmaste vänner!!
Häromdagen gjorde jag dock en intressant sak. Jag skrev. Ett hyfsat långt blogginlägg om min arbetssituation. MEN: när jag var färdig tryckte jag på "spara utkast" istället för "publicera". Jag vet ju faktiskt inte vilka som läser här och eftersom det inte går att göra vissa inlägg "låsta" så får jag nöja mig med att dryfta de frågorna med vissa utvalda på andra vägar istället. Kan nog vara lugnast så på många sätt. En sak kan jag dock konstatera, för det har jag redan gjort på Facebook: Det känns rätt tröstlöst ibland, när man bara skyfflar fel...
Idag vaknade jag upp efter en orolig natt med konstiga drömmar och mådde inte alls bra, huvudvärk och elände. Bestämde mig för att stanna hemma och kurera, det slutade med att jag vid lunchtid kom igång och bestämde mig för att jobba hemifrån istället för att lägga ett par timmar på att resa. Fick därmed undan en del saker som blivit liggande och det var ju skönt. Imorgon ska vi ägna halva dagen åt forsatt "förvaltningsetablering" som vi påbörjade igår. Avdelningen jag arbetar på heter ju Kvalitet/IT och detta är ett led i kvalitetsarbetet. Ordning och reda... Många ord blir det men det blir nog bra när det blir färdigt.
Nu ska jag ta mig samman och sticka ut en runda med hundarna medan det fortfarande är ljust, och innan de mörka molnen vräker ur sig mer regn...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Som vi tidigare konstaterat; det är inte bara du och jag som är lika i vissa avseenden. Även "våra hussar" verkar ha samma inställning till vissa saker. ;-)
Jo visst är det så... Det är inte bara begynnelsebokstaven i förnamnet de delar, helt klart.
Skicka en kommentar