Nu är det höst

Jaha, är inne på andra veckan med "pannlampa på" under morgonrastningen. Det om något är väl ett hösttecken.

Sen sitter jag i detta nu och funderar på om jag verkligen gillar det här med att "vårdkontakter" ska ringa tillbaka. Alltså detta att man bokar en telefontid då man ska bli uppringd. För mig som emellanåt springer runt som en iller är det nog egentligen ibland mer praktiskt att sitta i telefonkö en stund...

det är mycket nu

I torsdags hade vi sista deltävlingen i KM-agility på klubben. Jag hade liksom förträngt detta, den sista officiella i Eslöv var ju vår sista tävling och träningen efter det har varit därefter - inte minst som jag ju var i England en vecka... Resultatet blev således 2xdisk.

Dessutom hade Lazer på morgonen i torsdags drabbats av vattensvans. Exakt hur han har dragit på sig detta begriper vi inte för han har ju inte varit ute och simmat, men det är klart, vatten uppifrån har det ju kommit en del. På med täcke och på eftermiddagen när vi skulle till vet hade svansen piggnat till rejält. Nu hoppas jag att den lille svarte har insett att det inte är så dumt med kläder trots allt?!

Tog semester i fredags för VAH som följd av detta och eftersom vi hade agilitytävling på klubben i lördags var det inte helt fel med den lediga fredagen, förutom att VAH-a kunde jag hjälpa till en del med förberedelserna för lördagen...

Tävlingen i lördags flöt, i vårt tycke, fint. Lite tekniskt mankemang med det trådlösa nätverket och delade skrivare IGEN. Det funkade kl. 7 på morgonen när jag testade men vid 9-tiden när de första klasserna var klara ville det sig INTE. Tur i oturen att det var vackert väder och vi faktiskt har 2 skrivare på klubben. Ju mindre tekniska prylar utomhus i händelse av regn är mitt mål, men det verkar ha gått troll i det här. Får forska vidare i det under vintern.

Dagens höjdpunkt var väl när klubbens i hast (?) ihopsatta small-lag (man måste inte komma från samma klubb för att tävla lag i agility men jag tycker det ger en extra dimension till det när alla 4 ekipage är från samma klubb) först placerade sig som trea i agility-lagklassen och sen gick och vann (!) hopp-lagklassen. Kul!! Grattis tjejer!

Söndagen tillbringade jag bitvis i skogen. La för första gången på mycket länge ett "vanligt" spår åt Lazer. Har ju kört mkt korvspår för att få in honom i spårkärnan och tyckte att nu var det dags att testa ett "riktigt" spår. Det gick - fort! Lite "fladdrigt" var det bitvis och förutom svårigheten att det INTE låg korv i spåret hade jag lagt ut 2 apporter + leksak på slutet. Träapporterna markerades medelst nosning och när jag då började hojta "bra och duktig hund" så kom det ett spontant läggande! Kanske ska han bli liggmarkör den här lille hunden?? Dessutom gick inte spåret alldeles rakt utan det var en liten böj på det, så här ökade jag nog på svårigheterna i kvadrat men det gick fint! Vi hittade föremålen och kom fram till favvisfleeceflätan i slutet. :-)

Lite handla mat, lite stöka hemma, lite hälsa på hos svärföräldrarna och sen var den helgen slut...

Energitapp...

Jag har ibland, under årens lopp, fått höra att jag har kontrollbehov och att jag kan vara lite... "yvig" var det någon som kallade det för många år sedan. "Gick i taket" var det någon annan som hävdade att jag gjorde.

Nu vill jag ju gärna hävda att jag har blivit lite äldre och i alla fall lite, lite, klokare. Idag ställdes saker lite på sin spets och lite klokare tror jag faktiskt att jag är.

Utan att gå in på för mycket detaljer så lyckades jag i en något pressad situation behålla lugnet, åtminstone på ytan (de som känner mig såg garanterat att jag höll på att gå i bitar invändigt). Det är bara att konstatera att "lugnande signaler" uppenbarligen provocerar en del människor ännu mer... och när det dessutom finns ett kontrollbehov med i hanteringen - oj. Att jag inte "gick i taket" (vilket jag skulle gjort för ett antal år sedan) är en stor personlig seger.

Det hela var milt sagt energikrävande så nu får det bli soffan...

Deckare på deckare…

Den senaste tiden har jag klämt i mig ytterligare 2 skandinaviska deckare. Jag som skulle börja läsa “annat”…?

Först var det Viveca Stens “I grunden utan skuld”. En mörk natt försvinner unga Lina spårlöst från Sandhamn. Några månader senare är det sportlov och Nora Linde – som vi träffat i Stens tidigare böcker – befinner sig i det vintriga Sandhamn med sina barn. Under lek i skogen hittar barnen något, som gör att fallet med Lina får ny fart. Naturligtvis blir Noras vän, polisen Thomas, åter inkopplad på fallet (vilket han varit redan vid försvinnandet). Även Noras och Thomas respektive trassliga privatliv, Noras äktenskap har ju gått på sparlåga åtminstone sedan förra (andra) boken (den första har jag ju inte läst utan bara sett TV-filmatiseringen och även där verkade förhållandet något frostigt stundtals) och plötsligt dyker Thomas ex-fru upp i handlingen…

Det här är ytterligare en i raden av böcker där åtminstone jag är minst lika fascinerad av huvudpersonernas egna utveckling som själva mordfallet. Sten använder även här (som i den förra boken) möjligheten att ge oss läsare information som inte polisen har, den här gången förstår vi ganska tidigt att det finns något som ligger LÅNGT tillbaka i tiden som förklarar Linas fruktansvärda öde. Men den här gången förstår våra huvudpersoner kopplingen INNAN jag gör det. Tack för det, faktiskt! I en bra deckare så vill jag faktiskt bli överraskad på slutet, det är inte lika spännande när jag som läsare har förstått vem som är den skyldige redan efter halva boken… Här lyckas Sten hålla mig förvirrad, stjärna i kanten för det!

Nästa på tur var Anne Holts senaste, “Frukta inte”. Jag har tidigare konstaterat att jag av någon underlig anledning inte har lyckats med att läsa Holts böcker i kronologisk ordning – fortfarande saknar jag några pusselbitar i såväl Hanna Wilhelmsen-historierna som när det gäller Inger Johanne Vik och Yngvar Stubö (förlåt, det ska vara ett norskt ö men det får jag inte fram på tangentbordet). Det här är i alla fall den senaste boken med det sistnämnda paret som huvudkaraktärer (även om Hanne Wilhelmsen faktiskt finns med på ett litet, litet hörn – typ en sida…). Jag har konstaterat att när det gäller Inger Johanne och Yngvar så är det andra boken jag inte har läst och det ska jag ta och åtgärda å det snaraste. Nåväl.

Här är det flera fall som presenteras på ett tidigt stadium. Det tar dock ett bra tag innan man förstår hur dramat i bokens början, där Inger Johannes dotter Kristiane smiter ut från ett hotell mitt i Oslo och håller på att bli påkörd av spårvagnen, hör samman med huvudhistorien. I den här boken ger sig Holt på temat “hatbrott” och redan i baksidestexten får vi veta att liket av en ung asylsökande pojke på något sätt kommer att kopplas till mordet på en kvinnlig biskop. Dessa båda fall presenteras snabbt, till det hela adderas också tidigt ett försvinnande (som naturligtvis också visar sig vara ett mord).

Även Holt lyckas hålla mig lagom förvirrad. Det är många parallella spår i den här boken och det går inte alls att gissa sig till kopplingarna som kommer fram i slutänden, även om jag ganska tidigt anade den kvinnliga biskopens “hemlighet”.

Båda författarna har återigen producerat klart läsvärda spänningsromaner/kriminalromaner eller det vi i dagligt tal kallar “deckare”. När det gäller Holt så finns det ju onekligen ett lite större “djup” i den här boken just för att temat, hat, är så pass allvarligt. Kanske inte minst mot bakgrund av sommarens händelser i Norge. Återigen har verkligheten överträffat dikten och DET är väl egentligen det riktigt ruskiga. Annars brukar jag ibland fundera över vad det är som gör att vi är så många som fascineras av att läsa om “ond bråd död” (antagligen för att man vet att på ett eller annat sätt kommer den skyldige att “åka dit” i slutet). Lite grann kan jag också fundera över hur hjärnorna ser ut på de författare som hittar på de här historierna… Men det ska vi nog inte klura mer på.

Stoppa världen...??

Jaha, hej och hå... 5 dagars arbete i England avslutades med en försenad flight hem. Lagom kul när tågen vidare från Kastrup går en gång i timmen. Planet skulle lättat kl. 19.05, ganska exakt en timme senare lyfte det. Enligt vad kaptenen sa så handlade det om att man upptäckt (?!) att ett däck behövde bytas. Och det ska man väl vara tacksam för med tanke på landningen. Men borde inte sånt vara bättre schemalagt än att man slänger in det mellan 2 flygningar?

Vi tog mark efter 1.20 flygtid mot normala 1.50, medvind och "gasen i botten" på något vis?? Då var det EXAKT 30 minuter tills tåget skulle gå och jag satt i mitten av planet... Det var alltså ett antal personer som skulle ut från planet innan det var min tur. Det är inte ofta jag studsar upp direkt och sliter ner väskan från "the over-head compartment" men den här gången var det precis det jag gjorde. Sen blev det nästan småjogg från gaten till passkontrollen, och vidare till tullen. Lyckligtvis hade jag inget incheckat bagage - då hade det aldrig gått. Nu hade jag faktiskt lite marginal när jag kom ner på plattformen vid tågen. Hemma var jag dock inte förrän närmare halvett (och då vet jag att kollegan från Halland fortfarande hade ca 1 timme kvar på sin restid).

Igår var det ett hundrelaterat möte i Lund och där gick större delen av den dagen... Promenad blev det givetvis med hundarna men inte mycket annat. Lite spak var man efter fredagskvällens resa också.

Idag har vi haft söktävling på klubben och eftersom jag är en av våra få auktoriserade tävlingssekreterare var det sekretariatstjänstgöring som stod på programmet. Inte så betungande med 5 startande ekipage... varav ett bröt efter sök+uppletande. Jag hängde med ut i skogen och tittade på ett par hundar, det är ju inte jättekul att sitta på klubben och glo. :-)

När det hela var över hade vi 1 lägrehund, 1 högrehund och 1 elithund som var godkända, och 1 högrehund uppflyttad.

Passade på att träna lite linförighet och platsliggning med Lazer på klubben, och la ett korvspår i skogen på vägen hem. Samtliga övningar gick bra, men "hakan i backen" på platsliggning verkar han ha glömt hastigt och lustigt?! Det får vi ta och arbeta lite med... Ska försöka få till lite fler spår nu framöver (hur nu det ska gå till när jaktsäsongen bryter ut på allvar) om vi ska bli startklara till den där appelltävlingen jag har sagt att vi ska vara med på. Och så måste vi träna MYCKET mer lydnad, men det kan man ju faktiskt göra hemma på tomten.

Testing, testing

En vecka i England kan ju säkert låta "kul" för många men när det är i tjänsten så kan jag meddela att det inte är så där värst upphetsande. Dagarna går åt till jobb och på kvällen blir det i bästa fall en promenad och så lite mat och sen är man färdig för sängen.

Orten där vår leverantör har sitt kontor ligger ca 45-60 min tågresa från Victoria station så det är inte direkt "i" London heller utan ska man ta sig in dit är det ett litet projekt i sig.

Pratade med husse igår kväll och han hade tagit över min förkylning... Hundarna verkar dock vara pigga och glada trots matte-tantens frånvaro.

Än går det upp och än går det ner...

Tidigare i somras fick jag för mig att det kunde väl vara kul att ställa ut Otto igen någon gång - varför då inte på Sofiero som ligger nära? Fick även träningskamraten M, som ju också har wachtel, att haka på idén. Igår var det dags.

Det är ju ingen stor utställningsras och totalt var det 6 hundar anmälda. 5 hanar (varav en i valpklass) och 1 tik. Det var bara jag och M med "vuxna" hanar i jaktklass (de andra två gick i junior- respektive unghundsklass). Båda våra hundar fick "excellent" i kvalitetsbedömningen, i konkurrensen drog dock Otto det lite längre strået och fick CK. Sen blev det bästa hane och tydligen är det där som certet delas ut numera... Vi stod mot en snygg röd juniorhane och glädjande nog drog Otto längsta strået igen! Certet blev vårt! Sen var det in med tiken och den försvann ut ganska snabbt igen med "Very good", så då var det inte så mycket att orda om med BIRet. Eller som domaren sa till mig när han räckte fram den röd-gula BIR-rosetten "är det OK att du får den här även om det inte är någon konkurrens". Jajamensan! Det ÄR mycket roligare med utställning när det går bra... ;-)

Alltså blev det till att stanna och återupprepa insatsen från för 2 år sen - in i stora ringen... Nu var det ju faktiskt inte första gången "och kanske enda" men visst måste man ändå stanna! Att en wachtel inte har så mycket att hämta bland alla "showiga" spaniels och retrievrar och vattenhundar är ju inget som förvånar mig, men som sagt, det är kul att ha varit med.

Direkt från utställningen bar det av till Bs syster, dottern i huset fyllde år i fredags så det var firande igår. Lite trött var jag - och väldigt hungrig, så det var tur att det blev mat direkt när jag kom...

Idag gjorde vi årets sista försök på agilitybanorna. Det finns några tävlingar kvar på säsongen men de kommande 2 helgerna är jag inblandad som arrangör i klubbens egna tävlingar så det går före eget tävlande. Sen börjar jakten och då får Otto faktiskt återgå till sin primära funktion som jakthund! Vi har lite att klura på under vintern, bl.a. nerfarterna på A:et... Den hoppade han återigen idag och där havererade det loppet... Kom ur fas och helt fel för slalomingången vilket ledde till 3 vägringar (fel ingång) i slalom och disk. I hoppklassen svarade han lite "för" bra på en "pull" och jag var inte snabb nog att skicka vidare så då blev det fel ingång i en tunnel... Men slalomet funkade. Man får vara glad för det lilla.

Hemma blev det sen till att packa väskan.... Dags för en veckas tjänsteresa igen - husse och hundar hemma. Eftersom flyget går tidigt imorgon så börjar jag med en hotellnatt i Malmö. Frukost 04.45 är beställd... Hualigen.

Tjejmilen för 5e året på raken

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...

Höst

September och hösten är här… eller har det nånsin varit sommar i år?! Den blötaste augusti på länge, kan man läsa på www.smhi.se. Jo tack, vi har märkt det. Idag sken dock solen. Wow liksom.

I måndags var det ett litet distriktsmöte i agilityverksamheten, hunderi alltså men inte så mycket praktiskt utövande. I tisdags överlät jag hundarna i husses vård och var med och ”jagade höns” med klubben. Det är ett litet extraknäck vi har, som jag kanske nämnt tidigare, att samla ihop hönor som ska gå till slakt. För en gångs skull var det helt klart bättre att vara inne i hönsstallarna och jaga hönor än att stå utanför och packa/langa fram burar. Halvvägs igenom jobbet kom det nämligen en rejäl störtskur, så ”utegänget” blev rejält blöta (de som inte redan hade regnställ).

Igår var det äntligen dags för lite praktisk hundträning (efter utskick av ett stycke PM till söktävling som jag ska vara tävlingssekretär på ). Har bestämt mig för att ge Lazer lite ”timeout” från hinderträningen i agility – ja möjligtvis utom slalom och kontaktfält – för att se om vi kan komma loss från den här ”jag lägger mig ner” låsningen. Alltså blev det lydnad istället, jag har ju en plan på att tävla appell så småningom så det finns ju lite att snickra på. Började med lite linförighet – position i korta raksträckor, starter och högersvängar. Gick faktiskt riktigt hyggligt om jag får säga det själv.

I läggandet under gång har vi lite att jobba på – att man kan lägga sig i rörelse är lite svårt… Inkallning körde jag mest på ”komma snabbt” och struntar just nu i ingångarna.

Sen kom hjärnsläppet. Utan att tänka mig för släpade jag fram lydnadshopphindret, satte det på 40 cm (han ska hoppa 50 på tävling) och placerade Lazer och mig själv vid hindret. Tanken var att träna på det som egentligen är lydnadsklass 1-hoppet dvs gå ifrån honom och så låta honom hoppa till mig. I samma sekund som jag lämnade hunden insåg jag – hur smart var nu det här, med tanke på problemen jag har haft framför hopphindren på agilitybanan när jag lämnar honom där (lägga sig platt-beteendet)?! Snacka om otur när man tänker…?? Men nu är det en lustig liten hund jag har. Ett lydnadshinder är något annat än ett agilityhinder. Inga problem här inte! Han skuttade glatt över, om än med ett islag första gången.

Det började regna lite och jag bytte hund, så fick Otto köra hopp-4pinnarslalom-hopp-4pinnarslalom ett par gånger både höger och vänster. Vippen stod placerad lite till vänster om andra hopphindret och den drog VÄLDIGT mycket. Mental notering för vintern, börja köra ”hinderdiskriminering”. Säger jag ”hopp” så är det f-n inte ”vippen”… J Lyckas vi kravla oss upp till tvåan så blir det ju mer ”fällor” är jag helt övertygad om. Körde även lite nerfartsträning på Aet eftersom det har varit ett problem på flera tävlingar nu. Detta är också något som jag helt klart ska jobba mer med i vinter. På sikt måste det ju faktiskt funka även om jag inte är precis ”där” och säger ”ner”… Lagom när belysningen på planen (som jag själv satt på 30 min) slocknade gav jag upp för då började regnet verkligen vräka ner.

Väl hemma genomgick jag en brottningsmatch med datorn. Hur fanken en del av Norton 360 plötsligt kan sluta fungera, och programmet KRÄVER ominstallation som åtgärd, är för mig en gåta. Till slut så var vi överens, Norton och jag, men det tog en bra stund. Eftersom jag hade lite pyssel som skulle göras så var det extremt taskig tajming.

Det är nedräkning till Tjejmilen och jag har en skum känsla i halsen. Jag intalar mig att det är hönsdamm från i tisdags men proppar i mig Berocca-kopia, vatten och halstabletter för brinnande livet. Det blir inget personbästa i år men runt ska jag. Dock utan genomklappning av den modellen det blev när jag sprang allra första gången (1997), tack. Lite förstånd har man väl förhoppningsvis skaffat sig.

Nu ikväll har det blivit lite agilityträning, vi satte upp de första 8 hindren från en hoppklass 3-bana och det blev nog ganska bra. En faktiskt ganska ”lagom” trixig sväng i början, slalom och sen lite mer rakt på mot däck, tunnel och hopp (som vi byggde ut till en oxer). Otto skötte sig riktigt bra, bortsett från när jag ”pressade” lite i slalom… Försöker hitta balansen där, hur mycket kan jag ligga på utan att han blir störd. Och det är ju på träning man måste testa gränserna.

Lazer fick sig ett pass lydnad till ikväll. Mer linförighet på samma tema som igår, lägganden i rörelse (nu börjar han greppa den idén) och inkallning. Den här gången la jag på några rejäla ”sitt – stanna kvar” övningar också – gå iväg ca 10 meter och sedan tillbaka. Det ska nog bli bra det här.