Tjejmilen för 5e året på raken

I år gick Tjejmilen för första gången en lördag och det betydde lite annat upplägg på logistiken för den som är tillresande från "övriga landet". Jag rullade norrut med x2000 vid lunchtid i fredags. Det hade ju i o f s funkat att åka senare på eftermiddagen också, vilket kanske inte varit så dumt. Som det blev nu, så hamnade jag på Centralen i Stockholm mitt i fredagsrusningen. Inget för "kusinen från landet"!!! Nr-lappar (min och mialenas) hämtades och eftersom det var ett glapp i kollektivtrafikförbindelserna till föräldrahemmet passade jag på att mumsa i mig Tapas som middag. Lite udda att äta på restaurang ensam, men det funkade.

Eftersom jag redan i förra veckan var lite småsnuvig och dessutom inte riktigt har tränat som jag borde ha gjort, hade jag bestämt mig för att ta det lite lugnt och framför allt: Ställa mig längst bak i startgruppen, eftersom jag - av någon obegriplig anledning - var inseedad i startgrupp 2. Med tanke på att de enligt uppgift gått på förra årets resultat så fattar jag fortfarande inte hur jag hamnat där - eftersom underrubriken var "springa på under 57 min". Ifjol var jag inte heller helt kurant och gjorde en tid på 68 min...?! Senast jag var i närheten av 57 var för 2 år sedan.

Nåja. Jag och mamma (som skulle GÅ milen) åkte in till stan med buss-pendeltåg-tunnelbana och mötte upp mialena och hennes svärföräldrar vid bokstaven Q på tävlingsområdet. Som vanligt var toaköerna lååånga innan start...

I år var det 4 seedade startgrupper och det var en välgärning för oss som var seedade. Däremot var det tydligen totalt kaos "bakåt i ledet" där man frångått tidigare års separata fållor för varje grupp och istället försökte fösa in lagom många åt gången i fållan?? Obegripligt. Det märkliga är att det fungerar ju på andra håll med startgrupper, varför ska det vara så svårt på just Tjejmilen? Riktigt irriterad blev jag när jag såg några som uppenbart SMET in i grupp 2 med nummerlappar som visade att de inte hörde hemma där. För att inte tala om de 3 kvinnor som dragit igen överdragsjackorna i uppenbart syfte att dölja sina nummerlappar...

Trots att jag alltså höll en låg profil så sprang jag förbi den första GÅENDE efter 200 meter. Jag kunde inte låta bli att kolla och mycket riktigt - ingen grönmärkt (startgrupp 2) nummerlapp där inte. Jag tror inte de här personerna förstår hur mycket de faktiskt ställer till med för dem som verkligen vill SPRINGA loppet och kanske försöka få en bra tid. För egen del var jag som sagt i dålig form och inte helt kurant, så jag höll en mycket låg profil, långt bak i gruppen och ute på högerkanten (vänstersidan ska vara omkörningsfil...). Jag såg klungan försvinna och en stund, mellan 1 och 2 km, var jag faktiskt ganska ensam... Lite udda känsla i ett lopp med 30 000 anmälda! Sen började de snabbaste i startgrupp 3 komma ikapp och då kom nästa utmaning - att inte dras med i tempot. Där hade jag faktiskt bra teknikstöd av min GPS-klocka som jag ställt in på att larma om jag överskred en viss hastighet. Min strategi var att försöka hålla ett tempo på runt 7 min/km och det funkade... "så där". Redan ganska tidigt i loppet insåg jag att det gick lite snabbare än planerat. Jag har inte alls sprungit de här sträckorna på träning i år och vid 7 km började det märkas, då började jag få ont UNDER fötterna (och då har jag ändå bra skor)... Senare var det även ljumskar och knän som talade om att "den här typen av ansträngningar vill vi helst ha tränat lite på". Nåja, jag tog mig runt på 67,54 minuter vilket alltså var aningen snabbare än ifjol. Till nästa år ska jag träna bättre och försöka se till att hålla mig ordentligt frisk

En sak som jag tycker är väldigt jobbig rent mentalt är när andra deltagare kollapsar... För ett par år sen var det flera stycken som sjukvårdare höll på att ta om hand på sista halva kilometern. I år var det en, och jag blev nästan gråtfärdig. Antagligen är det för att jag är så pass slut fysiskt när det är så lite kvar, som jag reagerar så starkt på det. Dessutom mådde jag själv väldigt dåligt efter min allra första Tjejmil 1997, dock inte SÅ dåligt.

Igår, söndag, hade förkylningsbacillerna kommit ikapp mig och flyttat ner i halsen. Hosta och elände. Eftersom det inte är så ofta som det finns tillfälle så trotsades bacillerna och jag (och föräldrarna) hälsade på hos bror, svägerska och brorson. Det är en kul liten 2½ åring!

Så småningom blev det tåget tillbaka till Skåne efter en liten snabbshopping på Centralen. Under tågresan insåg jag att om jag var tyst och satt still så höll sig hostan i schack. Redan då började jag alltså fundera på att göra det jag gjort idag. Stanna hemma och konstatera att jag faktiskt är sjuk. Nedbäddad i soffan med diverse repriser på TV och datorn i knät...