Deckare på deckare…

Den senaste tiden har jag klämt i mig ytterligare 2 skandinaviska deckare. Jag som skulle börja läsa “annat”…?

Först var det Viveca Stens “I grunden utan skuld”. En mörk natt försvinner unga Lina spårlöst från Sandhamn. Några månader senare är det sportlov och Nora Linde – som vi träffat i Stens tidigare böcker – befinner sig i det vintriga Sandhamn med sina barn. Under lek i skogen hittar barnen något, som gör att fallet med Lina får ny fart. Naturligtvis blir Noras vän, polisen Thomas, åter inkopplad på fallet (vilket han varit redan vid försvinnandet). Även Noras och Thomas respektive trassliga privatliv, Noras äktenskap har ju gått på sparlåga åtminstone sedan förra (andra) boken (den första har jag ju inte läst utan bara sett TV-filmatiseringen och även där verkade förhållandet något frostigt stundtals) och plötsligt dyker Thomas ex-fru upp i handlingen…

Det här är ytterligare en i raden av böcker där åtminstone jag är minst lika fascinerad av huvudpersonernas egna utveckling som själva mordfallet. Sten använder även här (som i den förra boken) möjligheten att ge oss läsare information som inte polisen har, den här gången förstår vi ganska tidigt att det finns något som ligger LÅNGT tillbaka i tiden som förklarar Linas fruktansvärda öde. Men den här gången förstår våra huvudpersoner kopplingen INNAN jag gör det. Tack för det, faktiskt! I en bra deckare så vill jag faktiskt bli överraskad på slutet, det är inte lika spännande när jag som läsare har förstått vem som är den skyldige redan efter halva boken… Här lyckas Sten hålla mig förvirrad, stjärna i kanten för det!

Nästa på tur var Anne Holts senaste, “Frukta inte”. Jag har tidigare konstaterat att jag av någon underlig anledning inte har lyckats med att läsa Holts böcker i kronologisk ordning – fortfarande saknar jag några pusselbitar i såväl Hanna Wilhelmsen-historierna som när det gäller Inger Johanne Vik och Yngvar Stubö (förlåt, det ska vara ett norskt ö men det får jag inte fram på tangentbordet). Det här är i alla fall den senaste boken med det sistnämnda paret som huvudkaraktärer (även om Hanne Wilhelmsen faktiskt finns med på ett litet, litet hörn – typ en sida…). Jag har konstaterat att när det gäller Inger Johanne och Yngvar så är det andra boken jag inte har läst och det ska jag ta och åtgärda å det snaraste. Nåväl.

Här är det flera fall som presenteras på ett tidigt stadium. Det tar dock ett bra tag innan man förstår hur dramat i bokens början, där Inger Johannes dotter Kristiane smiter ut från ett hotell mitt i Oslo och håller på att bli påkörd av spårvagnen, hör samman med huvudhistorien. I den här boken ger sig Holt på temat “hatbrott” och redan i baksidestexten får vi veta att liket av en ung asylsökande pojke på något sätt kommer att kopplas till mordet på en kvinnlig biskop. Dessa båda fall presenteras snabbt, till det hela adderas också tidigt ett försvinnande (som naturligtvis också visar sig vara ett mord).

Även Holt lyckas hålla mig lagom förvirrad. Det är många parallella spår i den här boken och det går inte alls att gissa sig till kopplingarna som kommer fram i slutänden, även om jag ganska tidigt anade den kvinnliga biskopens “hemlighet”.

Båda författarna har återigen producerat klart läsvärda spänningsromaner/kriminalromaner eller det vi i dagligt tal kallar “deckare”. När det gäller Holt så finns det ju onekligen ett lite större “djup” i den här boken just för att temat, hat, är så pass allvarligt. Kanske inte minst mot bakgrund av sommarens händelser i Norge. Återigen har verkligheten överträffat dikten och DET är väl egentligen det riktigt ruskiga. Annars brukar jag ibland fundera över vad det är som gör att vi är så många som fascineras av att läsa om “ond bråd död” (antagligen för att man vet att på ett eller annat sätt kommer den skyldige att “åka dit” i slutet). Lite grann kan jag också fundera över hur hjärnorna ser ut på de författare som hittar på de här historierna… Men det ska vi nog inte klura mer på.