Är det inte det ena...

Imorse lämnade jag Hampus som dagpatient hos vår "husveterinär". En röntgen är ju egentligen inget som kräver inläggning, men eftersom vi precis idag (och igår) var inne i en testfas på jobbet som jag definitivt, i min roll som "testspecialist" (nåja), förväntades delta i, så var det inte läge att lägga en halvdag på att köra till och från veterinären och hålla Hampus i tassen under röntgen. Jag har ju ett, för det mesta, väldigt förstående jobb när det gäller hundarna, men man kan liksom inte tänja hur mycket som helst på förståelsen. (Samtidigt tror jag att det finns en viss medvetenhet om att om det varit barn istället så hade VAB antagligen varit mycket vanligare än de få tillfällen av VAH som jag behöver under ett år)

När det var dags att "lösa ut" stackars Hampe och få "domen" av veterinären. Det var skönt att höra att där var TOMT. Det fanns inga synliga spår av några metallföremål i systemet.

Men är det inte det ena så är det det andra. När jag kom hem så hade husse upptäckt blod på Otto. Det var dock inte Ottos blod, det var Lazers... Ett öra har fått sig några rejäla hål under dagen idag, uppenbarligen. Tvätta rent såren och hålla liten svart borta från resten av flocken så de inte får hjälpa till med att försöka hålla rent. Suck, pust, stön... Hålla koll på att det inte blir infekterat och läker ihop de närmaste dagarna. Tjohej. Det är roligt nästan jämt!

Veterinärtid bokad

Igår var jag till veterinären och köpte foder (Hampus står ju på Hills Prescription Diet b/d, som ska var bra för åldrande hundar och motverka "senilitet" - vi såg ju vissa symptom för några år sedan och dessa har minskat sedan vi gick över på detta foder + att han verkar må allmänt bra av det, även om det är dyrt...). Passade på att ta en diskussion (eftersom där ändå var tomt i väntrummet på den "öppna mottagningen" som han har varje tisdag kväll) om Hampus lilla dietbyte i lördags, och att jag nog faktiskt vill göra en röntgen "för säkerhets skull". Vet tyckte att jag resonerade klokt och tid är nu bokad så Hampe blir dagpatient på kliniken imorgon torsdag. Olyckligtvis har vi inplanerade tester hela dagen på jobbet imorgon som jag måste vara med på, annars hade jag kunnat fått detta gjort medan jag var kvar, men det stjäl för mycket arbetstid. Och på fredagar jobbar inte vår "husveterinär" tyvärr.

Och som vet sa, om vi hittar något, vad gör vi då? Vi var rörande eniga om att man öppnar inte en så gammal hund "i onödan" eftersom det handlar om en stor operation så fort vi pratar mage-tarm-system. Alltså, skulle där vara någon bit kvar (vi ber en bön att så inte är fallet) så låter vi det vara, hoppas att den tar sig ut den naturliga vägen den med, men har ändå fördelen (?) att veta - i händelse av att han skulle börja må dåligt, att då är det antagligen bråttom. Förhoppningsvis så bekräftar röntgen att där INTE är några hårda och vassa föremål kvar i systemet. Vi håller tummarna.

Från vet körde jag direkt till klubben och "avlämningsmöte" med min efterträdare på sekreterarposten. Det är egentligen skrämmande vanligt i föreningsvärlden att den som lämnar en post bara släpper allt och går. Detta har även nämnts på distriktets "målstyrningsseminarier" de senaste åren - vi är dåliga på överlämning! Eftersom jag ju inte lämnat klubben, tänker flytta eller något liknande, så har jag lovat att finnas som "kunskapsbank" och backup. "Fråga om det är något du undrar över", helt enkelt... Det är ju inte så lätt att komma in ny i en styrelse, det ska gudarna veta (inte ens jag, som ju ändå har viss rutin, tycker att det är lätt för i varje ny förening har man egna rutiner, gamla policies osv).

Så - nu till dagens arbete...

Mindre lämplig hundkost

I lördags morse stack husse iväg på fiskeutflykt med sin far. Jag tyckte jag kunde få sova en stund till och lyckades få med mig 3 av 4 hundar tillbaka till sovrummet. Hampus valde att stanna på nedervåningen och jag trodde inte att det skulle vara något problem. Trodde...

När jag kom ner typ 1½ timme efter att husse stuckit, hittade jag en metallbit på hallmattan. En rund... och en plastmojäng som det stod "Kalles" på. Den sistnämnda var en sån grej som man använder för att "rulla ihop" kaviartuben så man få ut så mycket som möjligt ur den (fåtts med på köpet någon gång när vi handlat). Det förstnämnda var "framänden" på sagda kaviartub. Resten var, uppenbarligen, uppätet av en hungrig pensionärsspaniel... Hur i hela h-e han kunnat tugga i sig den mängden metall är för mig en gåta. Hur i hela h-e husse lyckats glömma att lägga undan tuben (oklart hur mkt som var kvar i den men om den var slut borde den ju kastats) är en annan gåta.

Nu är man ju som väl är så pass rutinerad som hundägare så vi har ALLTID minst en burk konserverad sparris i skafferiet. Den här gången fanns där två burkar. Fram med den ena och mata hundkraken med sparris. Det är i lägen som detta som man är glad åt att en spaniel äter ALLT som hälls i matskålen. Några timmar senare fick han nästa burks innehåll och husse beordrades att köpa mer på hemvägen från fiskeutflykten...

Farhågan är naturligtvis att någon metallbit fastnat någonstans i mag-tarmsystemet. Samtidigt drar man sig för att åka in akut till djursjukhuset, och eftersom det inte fanns några uppenbara problem så betvivlar jag att de gjort så mycket mer än möjligtvis röntgat för att se var i systemet bitarna fanns.

Den äckelmagade kan hoppa över följande stycke:
Jag kan helt ärligt säga att det var mycket, mycket länge sedan jag var så intresserad av hundbajs... Svarta påsar har använts frekvent under helgen och från lördag eftermiddag har jag konstaterat att det kommit ut metall. Väl inlindad i skit, bokstavligen. Hoppfullt gör alltså sparrisen nytta. Det har, ta i trä, så här långt heller inte kommit några som helst blodspår eller liknande (gör det så, då blir det akuten).

Äcklet slut.
Jag överväger att, även om allt skulle verka avlöpa väl, boka en tid för röntgen hos vår husveterinär någon gång mot slutet av veckan eller i början av nästa, bara för att försäkra mig om att ingenting är kvar i systemet. Det är lite svårt att avgöra hur många metallspånor det går på en kaviartub, om man så säger...

Och vi brukar säga att wachtlarna är galna... Ja, jisses.

Rensa och röja

I takt med att Facebook spritt ut sig har jag noterat hur allt fler "hobbybloggare" mer eller mindre släppt taget om sina bloggar och, som det verkar, istället lägger allt krut på att uppdatera Facebook. Jag märker att jag ibland riskerar att falla in i det beteendet då det ffa är enklare att uppdatera FB via mobilen, än att blogga den vägen. Det händer, allt oftare, att jag på en hel helg inte ens har datorn igång hemma - mail och FB och webb i mobilen räcker långt. Mer "avancerat" arbete räcker det dock inte till.

Mina föräldrar har ju, som jag nog nämnt, äntligen flyttat in i en lägenhet istället för att harva runt i den stora villan som dels är på tok för stor för dem (läs: alldeles för mycket att städa för mamma som är 70) och dessutom har 3 våningar, ingen "hit" för pappa som har dåliga knän. I teorin så skulle de kunnat inrätta sig på "markplanet" men av olika skäl (tradition...) så har de envist vägrat. Till saken hör också att hela området "där barn jag lekt" är föremål för detaljplaneläggning i kommunen. Nåja, jag ska inte gå in på alla detaljer men det var varit och är en utdragen process. Och som vanligt så får ju min bror, såsom varandes "på plats", ta de största smällarna... Häromveckan när brorsan hörde av sig insåg jag att det var hög tid för ett besök i ursprungstrakterna och ett samtal med bror, telefon räcker inte riktigt till. Sagt och gjort, tågbiljetter bokades och jag gav mig iväg. Fick tillfälle till samtal med min bror (det visar sig att saker jag får höra i telefon av min mor inte alltid riktigt stämmer, vilket jag befarat en tid) och att bygga Lego med brorsonen (en försenad födelsedagspresent). Jisses - när höll jag på med Lego senast?!

En bieffekt av detta blev att jag, återigen, tog ett svep bland de prylar jag har kvar i föräldrahemmet. Det är inte mycket kvar nu som jag känner att jag har något större behov av att ha kvar i min ägo, några grejor borde gå att sälja men då uppstår problemet - baxa ner dem hit och sälja i Skåne, för att sälja något "på distans" känns lagom bökigt?! Har inte riktigt kommit i mål där med hur jag ska göra (det slutar antagligen med att även de prylarna hamnar i slänga-högen till slut). Hur som, en hel del hamnade i högen "att slängas" och vissa saker (läs: mina gamla dagböcker från tidiga tonår) följde med hem för att brännas, bokstavligen. Vissa funderingar vill man inte lämna kvar åt eftervärlden, så här 25-30 år senare. Jag är dock helt övertygad om att det fyllde sitt syfte då, att skriva ner tankar och funderingar! Skillnaden från bloggandet är ju att det jag skrev då, det var det verkligen inte meningen att någon annan ska läsa. Och nu är den risken eliminerad. Vi har braskamin och den har jag matat lite idag på förmiddagen.

När jag ändå var i farten här hemma så slet jag tag i ett par pärmar med utbildningsmaterial "tränare kanot steg 1" samt "steg 2". Sannolikheten att jag någonsin kommer att titta i det materialet igen är obefintligt. Det är nu förpassat till pappersåtervinningen. Likaså material från ett "hundrelaterat" projekt jag var inblandad i för några år sedan. Andra krafter har tagit över, det som behövde arkiveras rent formellt ÄR så vitt jag vet arkiverat, och har jag något nöje av mina gamla anteckningar etc, nä, tror inte det.

Det gäller att ta vara på de här rycken när de infaller, jag brukar ju konstatera att jag ÄR ekorre i tredje generationen (både mina far- och morföräldrar, samt mina egna föräldrar, var och är bra på att samla på sig saker - det kan vara "bra att ha", det är någon form av affektionsvärde förknippat med det osv osv). Jag har jobbat hårt med dessa tendenser de senaste 10 åren, begränsad av det utrymme vi trots allt har i bostaden. Det GÅR inte att bara spara, utan att kasta något!! Vid något tillfälle när jag nämnde det här på jobbet så var det en kollega som föreslog "jamen flytta till något större". Tja, det kanske hjälper - ett tag. Men sen har man fyllt det större också. Alltså - är det nog klart mer konstruktivt att se över mängden prylar. Det finns ju de som hävdar att "sånt man inte använt på ett år, kan man slänga". Mja, jag tror ALDRIG vi har använt stormköket som finns sparat från Bs tid som scout. MEN när man bor på landet, så vet man aldrig. Ett långvarigt strömavbrott - och det kan "vara bra att ha". Ett visst mått av "minnessaker" med affektionsvärde måste man också tillåta sig, menar jag. Men man måste också rensa med en viss regelbundenhet. Och det är inte det lättaste, för det tar både tid och kraft - och skapar högar/säckar att köra till återvinningsgården. Pust...

Full fart framåt!

I torsdags blev jag då avtackad med vederbörlig blombukett på klubbens årsmöte. Vi var hela 4 st som lämnade styrelsen vilket jag på ett sätt kan tycka är lite oroande, när det totala antalet är 7 (5 ordinarie + 2 suppelanter). Det blir dock säkert bra med de nya, så det är inte det jag oroas av, men varför väljer så många att lämna samtidigt...?

I fredags kväll "gjorde vi stan". Helsingborg har under en dryg vecka haft ett arrangemang som kallats "Drömljus" och vi passade på att ta en tur till den "stora staden", äta en bit mat och titta på en bråkdel (mer hann vi inte med, vi är ju med valp) av ljusinstallationerna. Ibland ska man ha lite tur också för på ett ställe passerade vi precis när ljus- och ljudspelet startade!

Lördagen gick för min del till stor del åt för hundträning... Baxade in mig och liten svart hund samt klubbkompisarna M (med hund E) samt J (utan hund) i bilen och körde till Hässleholm för ytterligare en lektion hos PT Petra. Ytterligare småfix att tänka på och jobba vidare med. Extern belöning visade sig tända Lazer rejält! Och jag måste lära mig att balansera belöningarna - jag är så inne på att belöna rätt beteende snabbt, snabbt, så det blir stressande både för mig och min hund... Man kan faktiskt låta hunden "välja" att göra rätt en lite längre stund, innan belöning kommer, ganska tidigt i inlärningen. Ja - man blir aldrig fullärd i den här verksamheten! Eftersom M är på väg mot lydnadsklass III så fick jag ju även med mig en del "så kan man göra när det blir dags" (eller när man känner att det är dags att träna något annat än att nöta ettan och appellmoment...). När jag kom hem, smet husse till skogs... och jag körde till Ica Maxi och handlade. Arbetsfördelning. ;-)

Igår blev det hastigt och lustigt agilityträning med bästa agilityträningskompisen L. Vi håller ju på med ett litet projekt med Lazer och vippen/gungbrädan, som han blev rädd för när han flög av den vid första klubbtävlingen förra året. Eller ja, lite oklart om det var han eller jag som blev räddast den gången, men MIN reaktion kan ha satt sina spår hos honom. Efter envist kämpande börjar vi nu känna att knuten håller på att lösas, och det är såna här dagar jag känner att "åh vad jag hade velat ha en vipp hemma" för då hade vi antagligen kommit igenom det fortare. Samtidigt är det en trygghet för mig (och Lazer) att ha L som medhjälpare, lugn och fokuserad och "på samma våglängd" som jag om hur det ska vara. Vi körde även lite "basic grids" (hoppteknik, "hoppa studs" säger man på hästspråk) och det största problemet där var att få Lazer att släppa ögonkontakten med mig och fokusera framåt... Men det gick, det med. Och det blev ännu mer uppenbart för mig att det har sina sidor det här med en mindre hund som man inte "ser" själv - JAG kunde ju inte kolla på om han tittade på mig, för då gjorde han det ju definitivt, utan jag var helt beroende av att L coachade; "nu". Ännu mer påtagligt blev det när jag tog ut gamle pensionerade Hampus och lät honom köra lite kravlös lydnad (han blev så glad för att få göra något för sina godisbitar). Det är en enorm skillnad på att ha en hund som har huvudet i höjd med min hand när jag går och en hund som är "därnere nånstans"!!

Medan jag var iväg så hade husse ägnat sig åt att röja i syrenhäcken på framsidan (jo, man kan göra sånt i februari när det är snö). 2 wachtlar hade "hjälpt till" att bära pinnar - och hålla koll på varandra... Vi fikade lite och sen tog vi en liten promenad med hela gänget ner till ån i närheten. Ingen strömstare gick att skåda, det är nog lite för mycket vatten för det, men Kompiz fick öva på att vara på promenad med resten av flocken, åtminstone delvis i koppel (på och i närheten av trafikerade vägar). Husse hanterade valp, jag hanterade 3 vuxna hundar. Och de betedde sig som de totalt glömt allt vad "koppelvana" heter.?!

Lite städning och fix hemma och sen var den helgen till ända... Det är VERKLIGEN inte svårt att få dagarna att gå!

Avveckling pågår

Under hösten drabbades jag ju av insikten att "jisses, så här kan jag inte hålla på längre". Jag vet inte hur mycket jag skrev här, men det var diverse händelser som tydde på att min hjärna började bli lätt överhettad. Så här några månader senare, när jag så smått börjat dra ner på mina engagemang, har jag funderat på om inte alltihop började redan förra våren och framför allt så slet det nog mer än jag trodde att det hela sommaren och en bra bit in på hösten var bussersättning istället för tåg som gällde till jobbet pga banarbete. Restiden enkel resa till jobbet förlängdes med 20 min. 40 min mer restid per dag är kännbart, när man redan har ett "tajt" schema.

Imorgon är det årsmöte på den lokala brukshundklubben. Jag lämnar posten som sekreterare efter 5 år. Ja, jag hoppar av mitt i en period, så det blir ett fyllnadsval efter mig imorgon. Igår skickade jag ett mail till mina "överordnade" i den verksamhet jag varit lite smått inblandad i inom distriktet och meddelade att jag kliver av även det uppdraget (även om det inte varit jättebetungande - fast jag har heller inte alls gjort allt jag velat eller borde ha tagit tag i där).

En annan sak som jag har kommit till insikt om de senaste dagarna är att jag nog måste börja planera in lite resor till Stockholm och mina föräldrar. Besöken där har periodvis varit väldigt, väldigt sporadiska och det känns inte helt bra. De blir inte yngre precis... Samtidigt så är jag inte jätteglad för att vara iväg hemifrån mer än nödvändigt (konsekvenser av den där perioden med mycket resande i jobbet?), framför allt inte på helger, men det får nog bli så. Lyckligtvis har jag ju en bror som finns nära föräldrarna, men det känns inte helt bra att han får ta "allt" heller.

Så - ska jag klara att hålla minst en helg varje månad "obokad" i år? Redan nu kan jag ju säga att maj månad skiter det sig i. Men det kan ju vara olika saker som är bokade. :-)

På mer kurs

Ja, så gick ytterligare en helg i hunderiet… Fick möjlighet att vara åskådare på en helgkurs i hoppteknik och det var mycket ”input” även för mig som inte ens körde hund. Lördagen var lååång (var hemifrån i 12 timmar) och söndagen något kortare, men då märktes det att hjärnan var ganska hårt belastad för redan vid lunchtid blev det lite sånt där ”vadå för något” när andra kursdeltagare frågade om ”vad sas nu egentligen” och ”hoppsan då – jag skulle ju ha filmat nu” när min träningskamrat L plötsligt var ”på banan”.

Nu ska jag/vi bara renskriva anteckningar, kolla på det filmade materialat och göra en plan. Eller nåt… Det var i alla fall givande och mycket att tänka på. Sen är man lite slut i både kropp och hjärna efter en sån här helg och även om vi har varit ”inomhus” så betyder det ju inte uppvärmt, så lite stryk har nog kroppen tagit av kylan. Jag har inga större problem att hålla mig hyfsat varm med kläder, men fötterna… Någon gång måste det gå att hitta kängor som faktiskt håller värmen, även om man inte rör sig? De flesta av mina fotbeklädnader är faktiskt införskaffade för att gå i, inser jag. Inte att stå eller vara stilla.

Det är såna här dagar som jag konstaterar att det är en himla tur (?) att jag har en husse till hundarna för det hade varit jobbigt att ha egen hund med när man inte ska ”använda” den.