måndag, februari 25, 2013

Mindre lämplig hundkost

I lördags morse stack husse iväg på fiskeutflykt med sin far. Jag tyckte jag kunde få sova en stund till och lyckades få med mig 3 av 4 hundar tillbaka till sovrummet. Hampus valde att stanna på nedervåningen och jag trodde inte att det skulle vara något problem. Trodde...

När jag kom ner typ 1½ timme efter att husse stuckit, hittade jag en metallbit på hallmattan. En rund... och en plastmojäng som det stod "Kalles" på. Den sistnämnda var en sån grej som man använder för att "rulla ihop" kaviartuben så man få ut så mycket som möjligt ur den (fåtts med på köpet någon gång när vi handlat). Det förstnämnda var "framänden" på sagda kaviartub. Resten var, uppenbarligen, uppätet av en hungrig pensionärsspaniel... Hur i hela h-e han kunnat tugga i sig den mängden metall är för mig en gåta. Hur i hela h-e husse lyckats glömma att lägga undan tuben (oklart hur mkt som var kvar i den men om den var slut borde den ju kastats) är en annan gåta.

Nu är man ju som väl är så pass rutinerad som hundägare så vi har ALLTID minst en burk konserverad sparris i skafferiet. Den här gången fanns där två burkar. Fram med den ena och mata hundkraken med sparris. Det är i lägen som detta som man är glad åt att en spaniel äter ALLT som hälls i matskålen. Några timmar senare fick han nästa burks innehåll och husse beordrades att köpa mer på hemvägen från fiskeutflykten...

Farhågan är naturligtvis att någon metallbit fastnat någonstans i mag-tarmsystemet. Samtidigt drar man sig för att åka in akut till djursjukhuset, och eftersom det inte fanns några uppenbara problem så betvivlar jag att de gjort så mycket mer än möjligtvis röntgat för att se var i systemet bitarna fanns.

Den äckelmagade kan hoppa över följande stycke:
Jag kan helt ärligt säga att det var mycket, mycket länge sedan jag var så intresserad av hundbajs... Svarta påsar har använts frekvent under helgen och från lördag eftermiddag har jag konstaterat att det kommit ut metall. Väl inlindad i skit, bokstavligen. Hoppfullt gör alltså sparrisen nytta. Det har, ta i trä, så här långt heller inte kommit några som helst blodspår eller liknande (gör det så, då blir det akuten).

Äcklet slut.
Jag överväger att, även om allt skulle verka avlöpa väl, boka en tid för röntgen hos vår husveterinär någon gång mot slutet av veckan eller i början av nästa, bara för att försäkra mig om att ingenting är kvar i systemet. Det är lite svårt att avgöra hur många metallspånor det går på en kaviartub, om man så säger...

Och vi brukar säga att wachtlarna är galna... Ja, jisses.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Nämen galna hundskrälle!! Metall är ju inte gott, det vet ju alla som skalat metallsvepta praliner lite för dåligt.

Du satte inte husse på att pussla ihop den utskitna tuben alltså? ;)

Bibbi sa...

Nä, det gjorde jag inte... Jag överväger kraftigt att boka en tid för röntgen av mage/tarm för att vara någorlunda trygg med att det inte sitter någon bit fast någonstans som kan ställa till akuta problem längre fram. Nu kommer det inte ut mer, som det verkar, men säker kan jag ju inte vara.

Lotta sa...

Men hua... vilka matvanor? Hoppas verkligen att allt kommit ut men en röntgen kan väl ändå vara på sin plats.

Bibbi sa...

Ska till veterinären och köpa foder ikväll så jag tänkte ta ett snack med honom om en planerad röntgen, ja... Känns lugnast att veta att där inte är något kvar i systemet.

Den gamle hunden har blivit totalt galen och stjäl som en korp, uppenbarligen... Men hur man kan tugga i sig en metalltub, det ÄR verkligen en gåta!