Föreningsmänniska...

Ja, det är väl bara att inse att jag är "föreningsmänniska". Tidigare i höstas blev jag tillfrågad, och tackade - om än något motvilligt - ja, till att sätta mig på en post i SBK-distriktets organisation. Under hösten har jag inte åstadkommit särskilt mycket i den funktionen mer än ett förslag på verksamhetsplan/mål samt budget för nästa år. Igår kväll var det dock dags för möte, vilket ju tog en stund. Lyckligtvis var alla inblandade rörande eniga om att mer än 2 ggr per år ska vi inte träffas på det här sättet, även om det är trevligt och socialt så tar det trots allt tid.

Ja, vi får väl se hur detta utvecklas... Blir det för mycket och för jobbigt så går det ju att kliva av igen. Uppdraget? Utbildning med inriktning agility (jag sitter alltså i något som formellt kallas "specialist-/grenutbildningsgruppen"). Nu finns det säkert en och annan som undrar vad JAG, som faktiskt inte är särskilt högt utbildad själv i den grenen, har där att göra. Men - som så många andra gånger i föreningssammanhang konstaterar jag - det handlar ju inte om vad jag själv har presterat (med eller utan hund) utan vad jag kan bidra med i föreningsarbetet... En av de sämre presentationer jag hört på ett (distrikts)årsmöte, för väldigt många år sedan och i en annan del av landet, var när valberedningen presenterade en kandidat med ungefär: "ja, de flesta vet väl vem h*n är och h*n är ju bra på att köra hund". Men - vad säger det egentligen om vederbörandes lämplighet som styrelseledamot? Om jag minns rätt blev personen faktiskt inte vald utan det kom upp ett annat förslag "från golvet" den gången.