Ett gäng böcker – och lite hundträning

Den senaste tiden har jag läst – och lyssnat – på en del böcker. Det är ju lite "lågsäsong" i föreningsverksamheten nu, vi hade kursavslut för några veckor sedan och det är inte så mycket möten och sånt nu...

Först och främst gjorde jag slut på Arne Dahls serie om A-gruppen. Sista delen, Himmelsöga, börjar med ett till synes ”vanligt” rån i en videobutik. Men det visar sig snart att i bakgrunden finns något annat, större, ruskigare. Även den här gången finns Paul Hjelm med i händelsernas centrum – trots att han lämnat A-gruppen sedan ganska länge. Inte minst det faktum att hans dotter finns med i utkanten av det märkliga skeendet gör hans medverkan given.
Dahl väver som vanligt en spännande historia och jag säger det igen – har ni inte läst Dahl och gillar deckare – sätt igång…!

Det finns en ”epilog” till A-gruppsdekalogen. Elva, där de 10 poliserna åter samlas och ”utbyter historier” under en kväll. Detta är en helt annan typ av berättelse, eller rättare sagt, flera berättelser som avlöser varandra och knyts samman på ett märkligt sätt i slutet – när en elfte person tar plats på arenan. Eftersom jag nu vet att det kommit en ny bok med åtminstone delar av den tidigare A-gruppen, så är det här en märklig, men dock, övergång till den nya tiden. Vi får se vad Dahl hittar på med Paul Hjelm o Co i framtiden. Jag tror att man kan ”ha och mista” Elva egentligen, men den är onekligen läsvärd och det är ju kul att "återse" A-gruppen (vad blev det av dem efter upplösningen av Himmelsöga...).

Sedan har jag också återupptagit bekantskapen med Ewert Grens och hans kollegor. Den senast utkomna boken av Roslund & Hellström, Tre sekunder, cirkulerar kring informatörer/infiltratörer som polisen använder sig av. Återigen rör sig författarna i en verklighet som helt klart existerar – och som man helst inte vill kännas vid, som ”vanlig medborgare”. Ewert brottas med sina egna demoner, inte minst efter att Anni gick bort i slutet av förra boken. I slutet av boken finns citat ur en del recensioner. Flera av dessa säger ”det går inte att släppa boken ifrån sig” men en slår, i mitt tycke, huvudet på spiken: ”Ibland måste jag lägga den ifrån mig och gå ett varv i lägenheten för att hämta andan”. Precis så kände jag mig, i synnerhet i första halvan av boken. Andra halvan är det ett rasande tempo som inte går att värja sig ifrån. Sakta vävs bilden av infiltratören samman och jag vet inte om jag är skadad av för mycket deckare/thrillers, eller om det är författarnas mening, att jag faktiskt anar slutet. Nu inväntas nästa berättelse om Ewert Grens och hans kollegor med spänning. Inte minst för att få se hur det går för vår ”antihjälte” Ewert.

Eftersom det i högen jag fick förra sommaren låg några böcker som är delar i serier som jag inte läst början av, bestämde jag mig för att ”börja från början” åtminstone i två fall. Först nu har jag kommit mig för att ta tag i detta. Anna Janssons Maria Wern-serie har jag inte läst tidigare och första delen, Stum sitter guden, lånade jag som ljudbok på biblioteket. Det har sina sidor med låne-ljudböcker – man får räkna med att missa lite här och där pga repor i skivorna. Historien kretsar kring ett mord utformat som ett blot. Så småningom visar det sig att mordet har stora likheter med ett fall i Uppsala 9 år tidigare. Även här anar jag ganska tidigt sambandet… Det är även ”något” som jag har svårt att sätta fingret på, som stör mig rent allmänt i boken. Möjligen är det sådana detaljer som att det i dialogen används uttryck som att ”vi ses vid 16-tiden”. Säger folk verkligen så? Jag är tveksam. Till och med i SMS, häromdagen, skrev en kompis till mig om ”halvett-tiden”. Lite grann börjar det irritera mig att det är så många ”kvinnliga hjältinnor” som har så… hopplösa män, i böckernas värld. Sen är det ju så att uppläsaren sätter sin prägel på boken också när vi pratar ljudbok.

Jag har precis börjat med nästa del, också som ljudbok, med samma uppläsare. Vissa efterforskningar på nätet har gett mig känslan av att det här författarskapet utvecklas efterhand. Vi får väl se.

Hundträningsmässigt har det varit lite si och så. Inte minst som det har varit lite sjukdomsfall i flocken – lagom när Hampus mage repade sig blev Otto kass… och därmed avskuren från allt vad träning m.m. heter. Lazer har fått ägna sig åt lite ”basic” hinderträning agility igen – hopphinder ”raksträcka”, slalom, tunnel och långhopp har vi gjort den senaste tiden. Har också lagt en del krut på ”startförfarandet”. Det är INTE okej att byta ställning. Liten svart hund har väldigt nära till hands att lägga sig (jag har uppenbart kört alldeles för mycket lägganden) och då går han i baklås på något vis. Har jag satt ”sitt – stanna kvar” så är det SITT som gäller tills annat meddelas (”kör” eller ”fram” – inser precis nu när jag skriver detta att jag kanske borde strukturera mig där?).

Vi har också kört lite klickerövningar, mest hemma i badrummet. Projektet ”100 saker man kan göra med en låda” höll på att fastna i ”stoppa ner nosen i lådan” men igår tog vi 2 korta pass (reklampauser på TV är bra till mycket) och började utveckla beteendet ”sparka” på lådan. Det gick bra – tills den ställde sig på högkant, det tyckte Lazer var lite läskigt. Måste hitta en lagom stor plastback istället, dom står lite stadigare än en papplåda (ni som jobbar på kontor, det är alltså ”locket” till en låda med kopieringspapper jag har roat oss med). Bara för att Otto, vars mage har repat sig, skulle få lite hjärngympa så släppte jag in honom i badrummet till lådan också. Han är ju inte inklickad men jag tänkte att ”vad tusan, det är ju inte manicken som är det väsentliga utan tankesättet” och minsann, även en wachtel kan börja tänka själv. Och papplådan höll… Han har ju annars vissa tendenser till att vara lite destruktiv, när jag försökte lära in tasstarget för några år sen så bet han sönder musmattan som skulle vara target. Dock märkte jag att en viss frustration uppstod – ”vad f-n vill k-ringen” – och att det är nära till det som just nu ligger ”högt upp i verktygslådan” nämligen att trycka nosen i backen. Där nånstans bröt jag övningarna. Vill inte få en massa frustrationsljud och liknande.

Igår kom första snön. Jag är kluven till det vita tramset från ovan. Inte en vinter till som de senaste två, tack... Fördelarna är ju att det blir lite ljusare, och hundarna blir inte lika lortiga. Nackdelarna är uppenbara, halka på vägarna (inklusive cykelvägen där jag rastar hundarna på morgonen) och svårigheter att träna hund.

Skrev detta på tåget imorse. Om nån skulle tro att jag bloggar så här långa inlägg på arbetstid så är det alltså icke fallet. Jag publicerar bara på arbetstid. :-)