Lite märklig är man nog?

Ibland får man ju ta sig i kragen och ägna sig åt s.k. "normala" sociala aktiviteter. Hur normalt det nu är att köpa plastburkar... Ja, jag har varit på "platsburksparty", Tupperware alltså, hos svärmor nu ikväll. Nu är jag ju ingen stor fantast av såna prylar, om inte annat brukar jag kunna lägga band på mig när jag börjar fundera över var eventuella nyinvesteringar ska placeras, vi har inte direkt gott om plats i köksskåpen. Men som sagt, i rent socialt syfte kan det ju vara bra att träffa något annat än arbetskamrater och hundmänniskor. Eller? Lite knäpp är man nog, konstaterade jag flera gånger under kvällen.

Den första indikationen var när Bs syster utropade något i stilen "jaha, när får ni hem bebisen då" och jag svarade "om lördag". En närvarande person som inte känner mig undrade genast om jag skulle adoptera (ett barn alltså)?! Ehh... nej, vi pratar om en hundvalp, fick jag ju förklara. Något förbryllad min på frågeställaren...

Nästa grej var när säljmänniskan konstaterade att "jaha, så det här är sonhustrun" och började prata om att det ÄR ju så trevligt med barnbarn bla, bla, bla. Då hör jag plötsligt mig själv säga "det har vi inte kunnat bidra med några". Till en vilt främmande människa. Och i samma sekund som orden hoppade ut så insåg jag hur det lät... Vi har ju faktiskt inte ens FÖRSÖKT bidra med några barnbarn!

Avslutningsvis, under fikat, utbröt vilda diskussioner om Försäkringskassan, sjukskrivningar, vabbande, köerna till vårdcentralen osv. Jag konstaterade lite stillsamt att här hade jag inget att bidra med. Jag har inte behövt uppsöka någon vårdinrättning sedan jag flyttade till Skåne för 3 år sedan. (peppar, peppar...) Däremot är jag ju väl bevandrad i veterinärvård!

Hundidiot? Jag? Hur kan ni tro nåt sånt...?!