Man får det man belönar...

I samband med Lazers senaste "jag lägger mig ner" så började vi, jag och träningskamraten L, fundera på om det är så att han blir osäker och inte förstår. Beteendet kommer framför allt när jag går iväg en bit för "inkallningsstart". Och när jag tänker efter - så förekom det ju också i samband med inkallningen på appelltävlingen! Dessutom har jag ju korkat nog försökt "leka loss" beteendet i samband med agilityhindren. Hur dumt är inte det - då har jag ju belönat just det beteendet, som jag ju INTE vill ha. Ibland har man verkligen otur när man tänker! Nu ska jag istället köra lite "starta samtidigt" eller möjligtvis lämna några steg bland agilityhindren. OCH köra alldeles vanliga inkallningar, utan att blanda in några hinder. Får väl se om det hjälper.

Även när det gäller apporteringen blir det väldigt uppenbart, så fort jag "fegar" och belönar för tidigt så kommer det inget gripande. Nu ikväll hade jag lite mer is i magen och hepp - då börjar den lilla cocker-munnen öppnas och gripa om apportbocken. Usch vad dålig jag känner mig som "hundtränare"...

Även min egen kropp börjar ge uttryck för det här med belöning. Eller nåt... Husse är på möte ikväll så på programmet när jag kom hem stod först promenad med alla 3 hundarna och sedan joggingtur med Otto. På hemvägen vrålade min kropp efter socker. Nu har jag bestämt mig (oss) för att här ska inte ätas något onyttigt i veckorna (bara för att det ligger en öppnad godispåse från helgen i skafferiet så måste den inte ätas upp före nästa helg). Någonstans har jag hört att tredje dagen är värst när man ska bryta ett beroende. När jag ställde mig på vågen i samband med ombytet till joggingkläder, så försvann behovet av socker raskt. Nytt "all-time-high" avseende min vikt, och det misstänkte jag nog eftersom allt mer av mina kläder verkar ha krympt i garderoben. Efter joggingrundan blev det istället en rejäl portion "riktig mat". Kanske inte supernyttigt med pasta och resterna av en flygande jakob, men nog tusan är det nyttigare än en chokladkaka! Du blir det du äter, eller hur det heter. Den tiden då jag kunde sätta i mig i stort sett vad som helst utan att det blev någon skillnad på vågen, är definitivt förbi. Bara att gilla läget. Den lilla joggingturen gick bra och knäet håller fortfarande.