Vad bloggar man om...

Ja, det kan man ju verkligen fundera på. Jag vet att jag vid något tidigare tillfälle försökt besvara frågan VARFÖR eller FÖR VEM jag bloggar...

Men så har vi då det där med "vad". Min sambo, B, är inte alldeles förtjust i mitt bloggande - trots att han aldrig ens har läst här (vad jag vet). Han är också ytterst skeptisk till Facebook... Grunden till detta tror jag är att han tror att man "måste" hänga ut hela sitt liv till allmän beskådan om man har en blogg, eller fejsbuckar. Det måste man faktiskt inte. För egen del är jag ganska restriktiv med vad jag skriver, i synnerhet om andra människor och relationen till dem. På hemmaplan givetvis men också på jobbet och i föreningssammanhang. Och i synnerhet om det handlar om negativa saker. Om jag är ovän med personen X, varför ska jag hänga ut mina åsikter om X till allmän beskådan? Vem mår bättre av det? Nä, ibland var faktiskt den där gamla klassiska dagboken, ni vet den som det var hänglås på och som man sen dessutom stoppade i en låda som helst skulle gå att låsa den också, rätt bra. Där kunde man skriva av sig och det var aldrig meningen att någon annan skulle läsa!! Värt att tänka på faktiskt... Det som jag inte skulle prata med "vem som helst" om, ska heller inte ut på nätet. Inte alla har dessa spärrar. Vissa människor tycker att det är en självklarhet att man har "rätt" att delge hela världen sina åsikter, om allt och alla. Nej - jag har inte drabbats, men började ändå tänka på detta... Sen i ärlighetens namn så finns det hemsidor, diskussionsforum, mejlinjglistor och bloggar som jag undviker. Just för att där skrivs så mycket "trams".

En av de svåraste saker som finns är faktiskt att ha respekt för andra människors åsikter. Att kunna konstatera att "jag tycker si och du tycker så, vi är inte överens - men vi kan vara överens om att vi inte är överens, och respektera varandras åsikter". Det är så lätt att idiotförklara varandra i det läget - och sedan förundras människor över att det är krig runtom i världen. Jag tror jag kan ha nämnt detta förut men igår dök det upp igen vid fikabordet, den här diskussionen om hundar ska vara i möbler eller ej. Det som kan provocera mig i det läget är INTE den åsikt som delges av de personer som anser att hundar ska vara på golvet och INTE i möblerna. Utan det faktum att de i sin tur har väldigt svårt (upplever jag i alla fall) att acceptera att jag - och många andra - valt att ha det på ett annat sätt. Ja, jag vet att jag riskerar att få grus, fästingar och andra småkryp som bonus i soffan eller sängen om jag har hunden där. Men det behöver ni inte upplysa mig om... dessutom hamnar de "otygen" ju ändå någonstans i hemmet om de kommer in med hunden och vad är det som säger att en fästing inte för egen maskin kan krypa upp i sängen om den har ramlat av från hunden? För min del är det helt OK att andra väljer att inte låta hunden vara i soffan eller sängen - men låt det då vara OK att jag valt att göra tvärtom!