Koppelträning

Idag har jag för första gången på mycket länge besökt klubben i dagsljus och tränat lite... Ett första försök efter årsskiftet blev det i torsdags kväll men då var det ju mörkt.

Det blev lite slalomträning för både Lazer och Otto och dessutom en del grundträning, bl.a. hjälpte L mig att vara "leksaksvakt" i övningen "jag stannar - du stannar, jag springer - du springer" med Lazer... Det gick - så där. Han har bra driv framåt, den lille rackaren, och det är ju rätt, men ett litet getöga på vad jag håller på med ska han ju ha också.

Efter hemkomst bar det av in till stan för inköp av golv - husse är snart klar med extrarummet. Igår var det färg som stod på inköpslistan (ja, man kan verkligen fundera på varför vi inte handlade allt på en gång, men det är en annan historia) och bara att enas om en kulör kan vara en utmaning. Det gick förvånansvärt snabbt, faktiskt.

När vi hade lastat av golvet så tog jag Hampus och Otto på en promenad. Det känns som att det är både nyttigt och viktigt att dela på flocken, av många skäl. Dels att den hund som är hemma "själv" (nu var ju husse också hemma, men på övervåningen) får ensamhetsträning, vilket vi är dåliga på, det erkänns. Dels att den hund som får promenera ensam med matte får lite extra "kvalitetstid". I Lazers fall så vet den uppmärksamme läsaren att det här med koppelträning är något jag har hållit på med rätt länge nu och nog har det gjort skillnad - när man går ensam i alla fall!

Det absolut vanligaste man som instruktör för allmänlydnads- och valpkurser får höra är att hunden ska kunna gå i koppel utan att dra (och komma på inkallning). Tipsen man delar ut är olika, men jag tror att många (precis som jag själv) är väldigt dåliga på att verkligen träna detta. Gå i koppel är ju liksom inget "moment" utan en del av vardagen, för de flesta. Man bara går, liksom. Sen finns det ju hundar som aldrig lär sig, av olika skäl, men det är en annan historia...