En vecka har gått… och det var det där med att höja ribban…

Veckan har susat förbi och jag har inte haft direkt tid/ork till bloggande.

I tisdags kväll var det i alla fall instruktörsmöte på klubben, dessa tillställningar tenderar ibland att bli något livliga där alla pratar i munnen på varandra… I synnerhet som det den här gången var lite uppe om sånt som “behöver vi utöka kursutbudet”. Det är nog lite så att många av oss som är “aktiva” har svårt att inse att det finns gott om människor därute som behöver… ska vi kalla det “en spark därbak” för att verkligen “göra” något med sina hundar? Organiserade promenader, prova-på-kurser osv finns det en marknad för på andra håll, varför inte hos oss? Rent krasst, hur många vet när de köper sin första valp om de kommer att bli intresserade av att tävla i någon gren? Inte särskilt många…

Efter mötet gick vi ut några stycken och körde lite dubbelbox och slalom… Funderar på om Lazer ska få ha lite agility-timeout ett tag. Han tar till platsliggningsbeteende när han ska sitta kvar i starten (det ligger väldigt högt upp i verktygslådan just nu eftersom vi tränar mycket “ligg med hakan i backen”) och det känns inte riktigt bra att hålla på och “tjafsa” med honom om det. Att “vänta ut” känns som att befästa ett blivande tjuvstartsbeteende – och heller inte lyckat med tanke på platsliggningen, när det faktiskt ÄR en sådan. Flygande start känns inte heller som ett bra alternativ bara för att köra…

I onsdags försökte jag jogga lite, det gick “så där”. En konstig känning i ena benet, jag hoppas o tror att det är någon form av stukning/sträckning (tror jag trampade lite snett på agilitybanan efter mötet i tisdags). Bara det inte är en benhinna som bråkar… Sånt har jag varit ute för förut och det slipper jag helst.

I torsdags hade vi “kickoff” med jobbet. Temat var filmen “Plötsligt i Vinslöv” och vi spelade bl.a. bangolf och åt middag på Tavernan i Vinslöv. Trivsamt, med ganska små medel!! Det var hela kontoret som var med och det är ju kul att umgås över avdelningsgränserna också. Alltså blev detta en torsdag då jag INTE var på klubben. Vilket inte hör till vanligheterna (en av klubbkamraterna ringde t.o.m på fredagen o undrade om något hänt…).

Igår var det dags för agilitytävling igen. Nästan hela vägen till Halmstad var det regn och åska och väl på plats dånade det på rejält. Starten blev uppskjuten en kvart och det räckte faktiskt för att det värsta skulle dra förbi.

Till slut kom tävlingen igång och för large-hundarna började det med agilityklass. Där hände något som jag ALDRIG varit med om förut. Otto hoppade av vippen (gungbrädan) innan han ens passerat mitten?! Jag fattade ingenting, men var i alla fall skärpt nog för att kolla (jag hade en aning) snabbt på domaren och jo, det är en vägran som döms då. På’t igen men lite hade jag nog kommit ur fas rent mentalt… Slalomingången satt fint men min tanke att “bra det står inget rakt efter slalom” på banvandringen sket sig. Antagligen började jag – mentalt – sikta mot Aet som var nästa hinder efter slalom och med EN pinne kvar gick Otto ur och drog upp på Aet. Disken ett faktum. Dessutom dålig nerfart på sagda hinder. Urk… Vi har lite att jobba med där! (Som om jag inte visste det innan??)

I hoppklassen gick det i alla fall något bättre dvs vi kom runt. Först blev det en utsvävning för att kolla en hindervakt (som var extremt blekhyad och dessutom klädd i knallrosa, min hund var inte den enda som skulle kolla in den personen kan jag säga) och sen 2 gånger fel port in i slalom. TVÅ gånger… Klantig matte som inte skärper upp inskicket efter första missen! Där tickade det alltså sekunder eftersom jag inte fick stopp på tokerierna förrän han i princip var klar med hindret… Sen gick det bra och alla pinnar passerades korrekt. I mål kom vi med 10 fel + 6,91 tidsfel. Med tanke på utsvävningen till hindervakten och 2 ggr omtag av slalom, så kan jag ju återigen konstatera att det är inget som helst fel på farten!

Det är här som jag – återigen – slås av det här med att man höjer ribban… För ett år sen hade jag varit själaglad för ett lopp där vi faktiskt kom i mål. Nu “räcker” det liksom inte längre. Jag vill ha det nollade loppet!

Idag hade vi kunnat haft 2 chanser vardera i agility- respektive hoppklass om inte jag “fegat” när jag anmälde. Jag orkar inte 4 lopp på en dag, tänkte jag… och anmälde till en agilityklass och 2 hoppklasser. Till saken hör att jag har en klubbkamrat som har 3 hundar i samma storlek som glatt anmälde till alla klasser och alltså har 12 lopp i benen efter dagen. Jag har – än så länge – bara en hund jag springer med… (och när jag såg PMet och hur dagen var upplagd grämde jag mig så klart att jag inte anmält till allt)

Först ut var agilityklasserna och där får jag vara nöjd med att nerfarten på A-hindret funkade…! Sen var jag dessvärre inte snabb nog till det tänkta framförbytet före slalomet och Otto fortsatte istället rakt fram över långhoppet på tvären och ut till en ung hindervakt som – i hans ögon – tog emot honom med öppna armar. Det är lite oklart om den stackaren försökte klappa honom eller värja sig… Jag var nog tyvärr lite kort i tonen när jag sa åt vederbörande att “låt bli honom, ta inte i honom”. Det är ju dessvärre så enkelt att ska man “fösa bort” Otto får man vara ganska så bestämd, annars tar han det bara som lek/kel/kul. Och jag vill ju INTE att funktionärer ska vara kul, efter alla gånger han har lämnat banan… 

I första hoppklassen blev det disk, orsakad av MKM (Mycket Klantig Matte). Återigen gör jag en felbedömning under banvandringen, jag har fortfarande inte riktigt koll på hur långt jag kommer kontra Otto i vissa situationer. Här handlade det om starten… Jag ville göra ett bakombyte vid långhoppet som var hinder nr 4, men låg så långt fram så jag borde gett xxx i att ens försöka mig på ett sådant. När jag började “trycka på linjen” så drog sig Otto (helt korrekt ur hans perspektiv) åt sidan och gick rakt in i mitten av slalomet istället för att hoppa rakt fram över långhoppet. Typ, enkelt uttryckt. Jäkligt svårt att beskriva i ord men väldigt uppenbart när jag var där. Sen blev det annat strul på vägen och inte heller det här loppet blev fullföljt ens som träning…

Sista chansen för dagen, andra hoppklassen. I den var det en mur med (det var det förresten i hoppklassen igår också) och det känns rätt bra att vi faktiskt har tränat på “täckta” hinder. Ett lydnadshinder duger ju långt, men vi har faktiskt en mur på klubben också som vi slänger in ibland när vi tränar.

Det här loppet gick bra. Riktigt bra – fram till muren… Där kom Otto lite nära hindret och att han lyckades häva sig över det utan att riva bevisar bara vilken kämpe den hunden faktiskt är när det gäller! Tyvärr kom jag sedan lite långt fram för – slalomingången så han for rakt in i andra porten. Någonting säger mig att vi behöver träna på slalomingångar (som om jag inte redan visste det, egentligen)?! När vi väl trasslat oss ur det och tagit om slalomet så kom vi i mål med “bara” 5 fel för den vägran (fel port räknas som vägran för er som inte är “agilitynördar”) och en klart hyfsad tid med tanke på omtaget i slalom. Ett bra lopp – men ingen nolla… Nåja. Man får vara glad för det som funkade och det var det faktiskt mycket som gjorde! Ytterligare ett lopp som jag jublat över ifjol – och egentligen gör jag det i år med. Det räckte till en 14:e plats och det är ju faktiskt inte direkt dåligt i ett startfält på 50 ekipage.

Nu ska jag försöka göra lite söndagskväll här. En kvällspromenad och sen slappa lite innan det är sängdags. Eller…?

Hjärnspöken, fullt ös och slappa...

Den där stunden framför tvn i fredags satte tydligen fart på min hjärna. Natten till igår kryllade det av kanotister i mina drömmar. Lite läskigt var det när jag vaknade och insåg att min hjärna hade återupplivat en person som har varit död i ca 12 år... Jag var till och med på begravningen. Hua!

Som motvikt till detta kastade jag mig in i hundvärlden istället igår och gjorde en utryckning till Göteborg där det var final i Doggy Professional Agility Cup. Det är Sveriges Hundungdom som kör detta ihop med Doggy och kombinationen behov av tidtagningsutrustning (som HU-distriktet äger) och funktionärer (jag) gjorde att jag blev ombedd att komma upp. Det är kul att göra "punktinsatser" på det sättet faktiskt! Det blev en ganska lång dag, men allt gick bra.

Idag har jag varit lite smålat, tycker jag själv i alla fall. Husse stack iväg på bockjakt mitt i natten och jag vaknade vid halvsju och kunde inte somna om (troligen för att jag då hade sovit mina 7 timmar, det har varit mitt sömnbehov i ganska många år, men risken är väl att det är åldern också...). Lika bra att kliva upp, äta frukost, städa lite... Sen kom husse hem och så småningom gav vi oss iväg för att köpa ett par fönsterbänkar och "bunkra" lite i största allmänhet. Efter hemkomst vidtog - slappardagen... En stund på soffan, en stund i baden-baden-stolen (i skuggan, jag fixar inte att sitta mitt i solen några längre stunder numera - tänk, jag som kunde sola i timmar förr...). Säkert nyttigt på många sätt - men sen blir jag ju så stressad av allt jag BORDE ha gjort. Nu är jag tack o lov just nu ikapp med det som "måste" vara klart dvs har någon form av deadline och det är nog därför som jag "vågar" kosta på mig lite slapphet. Vissa saker är det ju liksom inte nån katastrof om de blir liggande en dag till, eller en vecka för den delen...

Husse stack iväg på bockjakt igen nu på kvällskvisten och jag tog hundarna och körde till klubben. Dagen igår blev inte så kul för dem så lite agilityträning kunde väl göra susen tänkte jag. Med Otto gick det "sådär" och det är återigen höger-slalom som stökar. Till slut fick jag till det. Jobbade också lite på tighta svängar, där har vi sekunder att hämta. Det kommer behövas om vi nu skulle lyckas klara ett par pinnar till så att vi blir uppflyttade till klass 2. Lazer fick köra raksträckor, tighta svängar, slalom och lite kontaktfält - nerfarten på balansen (det körde jag förresten med Otto också, fast egentligen är det nog Aet jag borde traggla med honom på den punkten).

Och nu... står det en pajdeg på "vänt" i kylen... Det ska bli en hallon-maräng-paj, är det tänkt. Vi får väl se hur det blir.

En doft av det förflutna...?

Idag när jag kom hem var energin slut. Eftersom husse har jaktsemester så hade han varit hemma med hundarna hela dagen - alltså kostade jag på mig att landa i soffan när han körde till skogs (jag är ute när gubben min är hemma, jag är inne när gubben går ut, eller hur var det nu?). Zappade lite bland tv-kanalerna och snubblade in på Eurosport. Där det visades VM i min gamla idrottsgren - kanot. Jag hade knappt koll på att det pågår ett sånt VM, såg en liten notis om det på sportsidorna i dagstidningen häromdagen. Det säger en del om hur långt ifrån den världen jag befinner mig numera. Lite skillnad mot när jag både hade det som fritidssysselsättning och jobb! Nåja, jag fastnade i alla fall och precis lagom visade det sig. Nästa lopp som skulle visas var nämligen herrarnas K2 1000 meter med Marcus Oscarsson och Henrik Nilsson. De vann ju OS 2004 och har nu gjort comeback tillsammans efter skador och "ha slutat" osv... Och minsann om inte grabbarna paddlade hem ett silver! Fortfarande, 16 år efter mitt sista SM (där jag inte hade mer ambitioner än att inte komma sist), får jag "ståpäls" av sånt. En stund senare visades även damernas K4-lopp i repris i samband med prisutdelning, inga svenska medaljer där men vilket tryck det var i den ungerska besättningen - även där går det rysningar utmed ryggraden på mig. Jag vet ju liksom hur det känns när allt stämmer på nåt vis. Även om jag aldrig stått högst upp på pallen på ett mästerskap av den kalibern så...

Till saken hör nog också lite att Marcus och Henrik är inte SÅ mycket yngre än mig. De var i full gång när jag slutade. Marcus har en äldre bror som tävlade i samma klass som min yngre bror. Jag vet ju vilket slit det är att träna i den idrottsgrenen så jag är full av beundran, dom har ju liksom orkat slita bra länge!!

Efter att ha sett detta samlade jag ihop mig och gav mig ut på en liten joggingtur med Otto och Lazer. Det blev inte så långt, men det blev. Jag har väldigt svårt att uppbåda energi för någon form av träning på fredagkvällar, kanske är det också lite sviter från det förflutna. Just fredagar var alltid vilodag när jag tränade och tävlade kanot. Delvis av praktiska skäl - var det tävling på helgen så reste man på fredag eftermiddag/kväll.

Nu sitter jag och funderar på om vi ska ta och kosta på oss högre hastighet på internettet. Det tar en evinnerlig tid att tanka upp filer till t.ex. YouTube. Jo, det går att få se en del av mina agilitylopp - men då får man be snällt om länkarna som förmedlas per mail. Jag visar inte upp mig och Otto för hela världen. :-)

Bokläsning och agilitytävling

Eftersom jag igår kväll säckade ihop i soffan när åskvädret slog till, så läste jag hastigt och lustigt ut den tredje boken av Anders Roslund & Börge Hellström “Edward Finnigans upprättelse”.

Ewert Grens och Sven Sundkvist (och den nya kollegan Mariana Hermansson – och även åklagaren Ågestam) hamnar mitt i ett mycket märkligt fall när det som först ser ut som en grov misshandel på en finlandsfärja leder dem till någonting helt annat. Mannen som misshandlat – finns nämligen inte… Han är död?

Den här gången är det frågan om dödsstraff som Roslund & Hellström ger sig i kast med och det är – som vanligt – tunga frågor. I synnerhet som man som läsare igenom hela boken förstår att den morddömde nog faktiskt är oskyldig… Men: om inte han gjorde det, vem var det då?? Den frågan får sitt svar i slutet av boken – i en twist som får även mig att nästan bli tvungen att läsa om några sidor för att se om jag förstod rätt…

Nu tror jag att herrar Grens, Sundkvist, Ågestam och kvinnliga kollegan Hermansson, får vila lite… Det finns mer i “att läsa högen”.

Ikväll var det dags för klubbtävling, tillika deltävling i KM, agility. Det var en mindre lyckad historia för min och Ottos del. På plussidan får vi räkna in att slalom fungerade och att kontaktfälten fungerade. Man får se till att vara glad för det som funkar.  

När det hela var undanstökat och fikandet var över, tog jag ut Lazer och körde några raksträckor med hopphinder, slalom och däck. Det gick i alla fall riktigt hyfsat. Men nån tävlingsdebut i agility för honom blir det nog inte i år. Vill känna att det finns… stabilitet i det vi gör, innan jag går ut och tävlar med honom.

Ofrivilliga pauser

Som jag nämnde i hastigheten igår drabbas vi ibland av ofrivilliga pauser på mitt jobb... Tekniska system i all ära men ibland trilskas de. Eller som jag sa till vår avdelningschef idag (h*n är i grunden lika lite tekniker som jag): ibland är jag helt övertygad om att även datorer har en själ... (Ibland vet man helt enkelt inte varför saker inte fungerar...) Ett märkligt exempel på detta är den externa hårddisk jag köpte häromåret för att ha som backup till hemdatorn. Den rosslade till några gånger i vintras och verkade sedan ha "somnat in". Jag beställde raskt lagringsutrymme på nätet och hoppas att det fungerar bättre i händelse av datorhaveri... Sen pratade jag lite med en av it-teknikerna på jobbet och han sa "ta med den hit så kollar vi". Det finns ju lite andra verktyg att tillgå på jobbet än de man har hemma som vanlig hobbyanvändare. Igår kväll fick jag för mig att göra en koll till. Och... som en gammal bil ungefär, den hostade och rasslade några gånger men sen tuffade den igång igen! Alltså... någon slags själ har tekniska prylar. Jag ägnade alltså en stor del av kvällen igår, efter hemkomst från brukshundklubben, åt att rädda det som räddas kunde från den hårddisken. Det fanns nämligen, dumt nog, saker som jag inte hade sparat någon annanstans på den där hårddisken...

Träningen igår på klubben blev något av "back to basics". Ibland vill vi så mycket och man får så mycket tankar när man tävlar - men ibland behövs det lite "lätta" övningar för att jobba med hindersäkerhet och fart också! Stoppade bl.a. in en övning med flera korta slalom, det kan nog vara bra för Ottos och mitt självförtroende när det gäller det hindret...! Lazer fick tyvärr en flygtur mitt i en övning. Det pågick kurs och plötsligt var en kurshund av terriertyp på väg ner till oss bland hindren. Jag har liiite svårt för lösa terriers som kommer farande på det sättet. Eller ja, jag har svårt för de flesta hundar som kommer farande på det sättet egentligen. Jag vet ju inte vad hunden har för uppsåt, vill den leka - eller något annat? Med Otto är det i det där läget bara att hoppas på det bästa, honom kan jag ju inte direkt lyfta upp i famnen, men det var faktiskt precis vad jag gjorde med Lazer. Effekten blev inte helt bra, han tyckte det hela var rätt jobbigt och gick i totalstrejk efteråt. Efter en stunds vila och när alla andra hundar försvunnit från plan, fick jag dock igång honom igen. Kanske har jag tränat lite väl mycket platsliggning den senaste tiden för så fort jag lämnar honom lägger han sig ner och ligger platt... Något att fundera på för OM jag nu skulle få för mig att försöka komma uppåt i lydnadsklasserna också så finns det ju ett moment som heter sittande i grupp också.

Ikväll blev det också lite ofrivillig paus. Planen var promenad och jogging. Verkligheten var regn och åska. Jag har respekt för åska. I synnerhet som vi bor, de flesta promenad/joggingrundorna går mer eller mindre på öppna fält. Som jag nog nämnt tidigare känns det då direkt dumdristigt att ge sig ut när åskan går. Det blev till slut en promenad mellan skurarna. Jag hade tur som en tokig, två minuter efter att jag kom in öppnades himlens portar! Sen blev det hagel också...

Pga åskan var det ju bara att glömma de föreningsadministrativa insatser jag tänkt göra som krävde dator och internet. Istället har jag haft en sån där kväll som jag har väldigt sällan. Ensam hemma med hundarna och en bok i soffan. Rätt slappt alltså. Men man behöver nog sånt ibland också. Även om det var en ofrivillig paus det också.

Systemen motarbetar oss....

... så jag tar en liten paus i arbetet och skriver några rader här.

Kom på en sak till som var en liten seger i söndags. Jag har ju ibland funderat över hur/om det påverkar Otto när jag kör iväg på tävling och inte tar med de andra hundarna. När jag tränar är ju alltid Lazer och Hampus med, åtminstone i bilen (på senare tid har ju Lazer börjat vara med "på plan" en del också). I söndags var de dock inte med och bevisligen fungerade det ändå. :-) Eftersom jag tenderar att hamna i smått skrockfulla beteenden så är det bra med varje sån här gång som slår sönder att "det måste" vara på ett visst sätt. När jag tävlade kanot hade jag - om jag tänker tillbaka - nog ganska mycket rutiner och "måsten" runt mina starter. Jag var inte på den nivån att det var samma strumpor varje tävlingsdag, men en hel del annat var det nog. Samtidigt tror jag att det där beteendet (som jag vet att jag delar med många idrottare) nog var ett sätt att skapa trygghet i situationen också, en form av mental förberedelse. Problemet är ju när man får för sig att "utan prylen X så kommer det aldrig att gå". När tryggheten blir en belastning, så att säga. Jag jobbar på att få bort en del av de attribut som jag omger mig vid i hundträningssammanhang, typ kepsen som i stort sett alltid sitter på huvet när jag tränar/tävlar hund (hm, jag hade faktiskt keps när jag tävlade kanot också!). OM jag skulle glömma den så får ju liksom inte tävlingsresultatet hänga på det!?!

En bok till…

Eftersom jag i förra veckan åkte mycket tåg till och från jobbet, så blev det en hel del läsning och därmed var en bok till ur ”semesterhögen” avklarad.

Isabel Allendes författarskap var jag nyfiken på länge innan jag fick ”tummarna ur” i samband med ett pocketbyte där den som skickade till mig gick på min önskan att ”slippa deckarträsket”… Det är färgstarka och mustiga historier Allende målar upp, med starka kvinnofigurer. Den här gången tog jag mig an Ödets dotter. I ärlighetens namn gillar jag inte riktigt den svenska titeln, jag slängde nämligen en blick på insidan och konstaterade att originaltiteln är ”Hija de la fortuna”. Mina gamla gymnasie-spanska-kunskaper vill gärna ha det till att ”fortuna” snarare är lycka än öde…? Nåja.

Historien handlar om Eliza som växer upp som ”adoptivdotter” (formellt är hon inte adopterad, men de ger henne sitt efternamn) hos ett brittiskt syskonpar i Chile under 1830-40-talen. Hon lever i en skyddad tillvaro – till den dagen hon möter Joaquín som hon förälskar sig handlöst i. När sedan guldruschen i Kalifornien tar fart, ger han sig av för att söka lyckan – och Eliza följer så småningom efter. Det är en spännande historia med färgstarka personligheter och på slutet en del överraskande ”knorrar”.

Jag gillar Allende, kanske framför allt för att hennes böcker är så annorlunda mot de deckare jag oftast läser (?).

Nu har jag bara en biblioteksbok kvar i högen så det får bli den härnäst! Kanske skulle försöka låna den som ljudbok också, för det drar ihop sig till en liten bilresa igen.

Agilityhelg

Som jag nämnde för ett tag sen så slog tävlingsdj-vulen klorna i mig rejält efter att vi började plocka “pinnar” jag och Otto, så jag frångick mina principer och anmälde mig till tävling både lördag och söndag den här helgen. Normalt sett hävdar jag att det “räcker” att tävla en dag av två…

Igår var det Råådalen som gällde och där hade de alla klasser. Först ut på morgonen var klass 3, sedan klass 2 och sist på dagen klass 1. När PM kom ut räknade jag raskt ut att före 12 behövde jag ju i alla fall inte vara på plats, troligen snarare framåt 14-tiden… Det är ju dock dumt att chansa så jag (och ett par av klubbkamraterna siktade in oss på ankomst 12). Lite grann fanns det en förhoppning att klass 3-ekipagen vid det laget skulle ha börjat köra hem, vis av erfarenheten vet jag att parkeringsmöjligheterna vid Råådalens BK inte är helt lysande. Vi hade tur som tokiga på den punkten (månne förbrukades där all tur för dagen), när vi svängde in på parkeringen hittade jag direkt en lucka. Medan L körde vidare in och letade, och sen fick backa tillbaka igen – körde den ena bilen vid sidan av mig! Alltså en ledig plats till. Bingo, kan man säga…

Sen blev det till att vänta… Vid 14-tiden var det mycket riktigt dags för banvandring i agilityklassen. En bana med en del tvära svängar och det är ju inte precis min och Ottos paradgren. En kombination som jag funderade en hel del på under banvandringen var vippen och sedan 90 graders sväng till platta tunneln (om jag inte minns fel ska det vara rak ansats till platten, hur i hela världen det var tänkt att bli det vet jag inte men domarna brukar ha svar på allt sånt om man frågar så det är ju liksom ingen idé att ifrågasätta). DEN hade jag inte behövt fundera över. Loppet blev ett mer eller mindre totalhaveri, det kändes lite som att jag var tillbaka i gamla diskningsträsket. Ett jättehopp från Aet som var hinder nr3 gjorde att jag tappade lite fokus och sen gick Otto ut ur slalom – trots att jag hade honom till vänster om mig?! tog om de sista pinnarna och då fick han totalt fnatt och sprang rakt fram och hoppade ÖVER vippen?? Den var inte ens nästa hinder. Lät honom ta den på “normalt” sätt och sen gick vi ut från banan… Suck.

Efter ytterligare timmar var det dags att ladda om för hoppklass. I den fungerade i alla fall slalomet igen, skönt! Däremot drog vi på oss en rivning. Tyvärr hade jag ingen som kunde filma, av närvarande träningskamrater så banvandrade 2 när jag sprang och den 3e skulle starta 2 hundar efter mig… Men i efterhand har jag funderat på att det efter det rivna hindret var en tvär sväng till vänster, möjligen har jag börjat röra mig för tidigt och Otto därmed börjat svänga över hindret och “tappat” bakbenen. Surt, men jag kämpade vidare – till näst sista hindret som var en böjd tunnel. Han kom lite tokigt på hopphindret innan och fick inte alls den raka tänkta linjen till rätt ingång utan hamnade långt vid sidan av. Så när jag vrålade “tunnel” och han vred upp huvudet så var det fel tunnelingång han såg – och tog. Återigen – duktig hund, klantig matte… Naturligvis skulle jag ha kallat honom till mig först och SEN skickat på. Nåja, lätt att vara efterklok. (Det som var glädjande med dagen var att träningskamraten L med O tog sin första välförtjänta pinne i hoppklass, kul!)

Efter detta “diskningsträsk” så kändes det lite “så där” när klockan ringde kl 5 imorse (när jag ska jobba är det 05.30 som gäller). Eftersom jag inte var riktigt säker på hur lång tid det tar att köra till Älmhult så ville jag gärna ha god tid på mig. Nu tog det inte mycket mer än en dryg timme, till min förvåning. Min kollektivtrafikskadade hjärna ser nämligen Älmhult som något som ligger norr om Hässleholm – och det gör det också. Men när man kör hemifrån så är det närmare och snabbare att ta E4an norrut och sen tvärsa rakt in.

Även idag började det med agilityklass och jag hade startnr 50 i ett fält på ca 60 startande. Det började mindre bra även idag – den här gången var det uppfarten på balansen som gav 5 fel. Jag VET att vi har ett litet problem där, det handlar om hur Otto sätter tassarna innan han kommer fram till hindret men eftersom det känns som att det trots allt funkar 99 ggr av 100 så… är det inget jag direkt lagt något krut på. Surt när den 100e gången är på tävling, men vi lyckades hålla ihop resten av loppet ändå och kom i mål på en hyfsad tid och bara 5 fel. Det visade sig att det räckte till en 7e plats och hade vi varit felfria hade tiden räckt till 4e plats. Ja, om inte om hade varit – har vi hört den förut?!

Ladda om och på’t igen i hoppklassen. Startnummer 4, som i praktiken blev 2 då 1 och 3 var strukna. Och minsann – med en räddning av det nästintill osannolika slaget när Otto var på väg in i en tunnel som han inte alls skulle in i, det var verkligen på det berömda håret – kom vi runt felfria. Sen var ju frågan – hur långt skulle tiden räcka? Det rasslade in några nollor till med bättre tid, men även många diskningar, rivningar och vägringar… En nolla är ju alltid en nolla, men man vill ju gärna ha den där pinnen också. Och när sista hund var i mål så ropades det ut att fem förare skulle komma och lämna in sina tävlingsböcker. Det femte namnet som lästes upp var mitt! Tjoho – vår andra hoppklasspinne var bärgad!

Med det resultatet i bagaget så var den tidiga morgonen glömd när jag körde hem. Ungefär som när jag för många år sedan körde från Stockholm till Skutskär för att tävla lägre klass spår med Simba. Det var samling kl. 7 och med 2 timmars körning så åkte jag hemifrån vid halvfem-tiden. Men – när dagen var över så hade vi hämtat hem uppflyttningen och då gjorde det inte så mycket att jag varit hemifrån i mer än 12 timmar när jag väl kom hem igen. Det är ju trots allt så att det ÄR roligare när det går bra. Dagens “sura” idag var väl den andra träningskamraten, L med P, som var nollad – men hamnade precis utanför pinnplats. Men det var ett bra lopp så jag hoppas L är nöjd ändå!

Nu är det bara att ladda om för ännu en arbetsvecka. Tjolahopp…

Knyckel...

Igår fick jag lite att fundera på, körde slalomövningar hemma på tomten. Lazer är ju som han är - långt ifrån färdig med hindret men börjar ändå bli hyfsat säker. Fortfarande "får" jag inte göra konstiga saker för då kommer han i otakt, men det tar sig ändå. Otto däremot... Högerslalomet är ju sämre än vänster, det vet jag ju men nu har det uppstått en mycket märklig grej. Med 2 portar kvar vänder han sig om och tittar på mig med belöningsförväntan i blicken. Han tycker liksom att hindret är färdigt där?!? Och jag frågar mig - vad tusan är detta...? Jag har i alla fall INTE belönat för att man inte har kört klart hindret. Däremot börjar jag fundera på om han tar det som en belöning att han i det läget får köra igen, och igen, och igen. Har alltså börjat ta korta timeouter istället för att försöka med "gör om gör rätt" vilket just nu blir "gör om - och gör om - och gör om" och för en arbetsvillig hund så misstänker jag att det KAN vara en belöning i sig. Får nog ta fram videokameran och se till att få något träningspass filmat, så att jag kan jämföra det som fungerar, med det som inte gör det. Inför helgens tävlingar bekräftar i alla fall det här mina misstankar att det blir inget högerslalom på tävling än på ett tag.

Lazer fick även träna lite platsliggning. Det är hakan i backen som gäller, nu är vi uppe i 30 sekunder före belöning och totalt ligger han nog uppemot 2 minuter. Jag är fortfarande nära eftersom jag vill belöna rätt beteende. Vi övade också på lite snabba lägganden, ingångar till sidan, fotpositioner och snabba inkallningar. Det tar sig, så sakteliga.

Hit och dit...

Om det är meningen att bloggandet ska vara någon form av dagboksskrivande så har jag havererat… Å andra sidan känner jag människor som bloggar betydligt mer sällan än jag. ”En bok om dagen” (se min länklista) försökte tidigare i våras hitta en bra definition på vad som är en aktiv blogg. Det är sannerligen inte lätt… och så har vi ju den där frågan som dyker upp ibland – VARFÖR man bloggar… Ibland känner jag att det hade varit lika enkelt, eller enklare, med en klassisk dagbok i pappersform.

Nu var det inte dessa bloggfilosofiska frågor jag skulle fördjupa mig i utan snarare vad jag har haft för mig under den första veckan efter semestern. I korthet så har jag joggat/sprungit lite med både Otto och Lazer med mig för att försöka få ”lillebror” att inse finessen med detta och det verkar funka, det har tränats lite hund både på hemmaplan och på klubben, det har jobbats (första veckan efter semestern är, i synnerhet i början av veckan) alltid smått förvirrad och ja… allt sånt där ”vanligt krafs hemma” har fixats med.

Veckans ”happening” var väl att jag skulle döma freestyle på USM lördag kväll. Redan när jag fick frågan började jag fundera på hur resan skulle företas på bästa sätt, men med tanke på att boendet krävde medhavd kudde och täcke = mycket packning, samt att Lazers ”mormor” K var USM-general och hade blivit väldigt ledsen om det lilla svarta ”barnbarnet” inte kommit med, så landade jag i att köra bil. Annars har jag faktiskt, med åren, blivit mer o mer förtjust i att åka tåg… Men då ska jag helst inte ha någon hund i släptåg och minimalt med bagage.

Körning längre sträckor underlättas av ljudbok har jag lärt mig, så jag hade laddat med Anne Holts ”Det som tillhör mig”. Detta är boken där hon introducerar sina nya huvudpersoner Inger Johanne Vik och Yngvar Stubbö (ja, det ska vara ett norskt ö där men jag får inte till ett sånt). Eftersom jag för något år sedan lyssnade mig igenom ”Presidentens val”, som kommer senare i kronologin (Holt är som sagt en författare där jag totalt har misslyckats med att läsa/lyssna böckerna i rätt tidsordning), så vet jag ju hur deras relation kommer att utvecklas…
Holt flätar i den här boken på ett spännande sätt ihop två till synes skilda fall som Vik är inblandad i, varav det ena är det som Stubbö arbetar med – där han mer eller mindre tvingar in henne i arbetet. Det är intressant med flera parallella spår och lite olika vinklar på det som händer. Jag gillar Holts böcker, inget snack om saken.

Fördel långresa och ljudbok – man får hela historien i stort sett i ett svep. Torsten Wahlund är dessutom en suverän uppläsare, redan någon gång på 80-talet läste han sommardeckare på Radio Stockholm vilket senare fick mig att sluka allt av författaren i fråga (har jag sagt det förut kanske). Där hamnade jag i deckarträsket, liksom…

Ca 13 timmar i bilen och 2-3 timmars ”tjänstgöring”, lite galen är man väl. Samtidigt är USM roligt för man träffar alltid några kända ansikten som man inte ser så ofta, och ungdomarna är så himla duktiga med sina hundar! Eftersom jag befann mig på norra sidan om Mälaren så kändes det som att det var lika bra att passa på och passera föräldrahemmet på norra sidan Stockholm också. Det är ju inte SÅ ofta jag hälsar på där. En liten omväg på 10 mil/1 timme men fördelen var att jag fick köra betydligt mer motorväg på hemvägen… Visst, på ett sätt är vanliga landsvägar roligare, men efter att ha sett en riktigt halsbrytande omkörning (mötande som skulle ge sig på att köra om 4 bilar, tur att jag o framförvarande bromsade i tid annars hade det kunnat gå riktigt illa) så känns det som att jag gärna undviker såna vägsträckor om det går.

Tävlingsplatsen var kanon, naturbruksgymnasium med boendemöjligheter för tävlande och funktionärer, matsal med bra mat (i alla fall de måltider jag åt), fina gräsytor direkt runt huvudbyggnaden och enligt uppgift även spårmarker runt knuten.

Lazer var med mig och visst, SÅ kul var det kanske inte för honom att åka bil så långa sträckor, men att vara med på tävlingsplatsen ensam (ja, tillsammans med mig men utan "brorsorna" alltså) är nyttigt för honom. Han fick även träffa mamma Engla och en del andra hundar, bl.a. en terriermadam som försökte trycka till honom. Lustigt nog tog han då till samma strategi som när Otto blir sur hemma – försöka leka MERA. Det hjälpte föga, kan jag säga. Sen är det himla kul att se honom ihop med mamma, det är så många beteenden som uppenbarligen är nedärvda!

När det gäller böcker i ”traditionell form” så fortsätter jag att jobba mig igenom Isabel Allendes ”Ödets dotter” (klart synlig i bilden i föregående inlägg). Det är mustiga, färgstarka och fascinerande historier Allende berättar! Nu är ju pappers-bokläsning något jag mest ägnar mig åt på tåg eller på ”lediga stunder jag aldrig har” (vilken litterär figurs sekreterare gjorde ofta saker på ”lediga stunder hon aldrig hade”?) så det tar lite tid.

Igår kväll upptäckte jag en flik med rubriken ”Hundar” på sbktavling.se – kunde inte låta bli att göra en sökning på ras. Att det finns några entusiaster till som kör agility med wachtel visste jag, och nu är ju rallylydnaden med där också, men att det ändå var ett 10-tal överraskade mig faktiskt lite. Det är ju inte direkt supervanligt med utpräglade jakthundsraser på tävlingsbanorna utanför skogen, så att säga…

Ljudbok

Sakta men säkert tar jag mig igenom högen med "semesterläsning/lyssning". Även om semestern är slut...

Just nu har jag faktiskt haft 2 böcker på gång samtidigt, en ljudbok och en "vanlig", dessutom av helt olika karaktär. Lite lättare att hålla isär då faktiskt. Först färdig blev jag med ljudboken: Box 21 av Roslund & Hellström.

Första boken av författarparet fick jag ju i ett bokbyte förra sommaren. Jag, som egentligen lovat mig själv att undvika att fastna i fler deckarserier... Nåja, fastnat vet jag inte om jag har gjort - det har ju gått ett år sedan jag blev bekant med kommissarie Evert Grens och hans medarbetare Sven Sundqvist.

I den här boken får man lite mer bakgrundsbeskrivningar av framför allt kommissarie Grens. Två helt olika fall länkas samman då de inträffar på Södersjukhuset - sanning och lögn, lojalitet och tystnad blir stora och svåra frågor. Utan att göra någon "spoiler" så kan jag dock konstatera att någonstans efter mitten började jag fundera på det som avslöjas i det sista skälvande kapitlet. Har jag läst så många deckare så jag börjar genomskåda SÅ lätt, eller var ledtrådarna så skickligt placerade just för att man som läsare SKA börja... fundera?

Bitvis är de här böckerna väldigt mörka, riktigt ruskiga och rentav äckligt detaljerade. Det märks att ena halvan av författarduon har levt "det hårda livet", att de vet vad de skriver om när beskrivningar av knarkare och kriminella görs... Hualigen. Man vill egentligen inte tänka på hur mycket elände som finns i vår värld, och här sitter jag - och många med mig - och läser sådant som... förströelse?!

Som motvikt håller jag på med en Isabell Allende. Kommentarer kring den kommer när den är utläst.

Vem snodde juli månad?

Redan augusti och igång på jobbet igen. "När jag var liten, var sommaren lång" finns det en strof som säger i en av Niklas Strömstedts låtar (sent 80-/tidigt 90-tal...). Den drar jag fram varje år vid den här tiden. Visserligen var 10 veckors sommarlov mer än vad 3 veckors semester är men... Jag vete katten var tiden tar vägen?!

Sliter just nu med inkomna ärenden som inte hanterats under min semester. Kollegorna har haft koll och svarat på akuta saker, men det ska ju rubriceras och hanteras osv...

Igår kväll hade jag planerat att ge mig ut och springa med Otto o Lazer direkt efter jobbet. Den planen blev raskt förändrad för precis när jag kom hem öppnades himlens portar och Tor körde sin vagn... Att ge sig ut på de öppna fälten runt vårt hus i åska känns rent dumdristigt så det blev till att vänta en stund. Men när uppehållet kom så... Den lille svarte hunden börjar nu fatta vitsen med att vara med matte och jogga, efter några turer med storebror som draghjälp. Husse tog en promenad med Hampus, som hade viss draghjälp av vittringen av oss... han har ju inte så brått på promenaderna numera annars, den gamle.