Agilityhelg

Som jag nämnde för ett tag sen så slog tävlingsdj-vulen klorna i mig rejält efter att vi började plocka “pinnar” jag och Otto, så jag frångick mina principer och anmälde mig till tävling både lördag och söndag den här helgen. Normalt sett hävdar jag att det “räcker” att tävla en dag av två…

Igår var det Råådalen som gällde och där hade de alla klasser. Först ut på morgonen var klass 3, sedan klass 2 och sist på dagen klass 1. När PM kom ut räknade jag raskt ut att före 12 behövde jag ju i alla fall inte vara på plats, troligen snarare framåt 14-tiden… Det är ju dock dumt att chansa så jag (och ett par av klubbkamraterna siktade in oss på ankomst 12). Lite grann fanns det en förhoppning att klass 3-ekipagen vid det laget skulle ha börjat köra hem, vis av erfarenheten vet jag att parkeringsmöjligheterna vid Råådalens BK inte är helt lysande. Vi hade tur som tokiga på den punkten (månne förbrukades där all tur för dagen), när vi svängde in på parkeringen hittade jag direkt en lucka. Medan L körde vidare in och letade, och sen fick backa tillbaka igen – körde den ena bilen vid sidan av mig! Alltså en ledig plats till. Bingo, kan man säga…

Sen blev det till att vänta… Vid 14-tiden var det mycket riktigt dags för banvandring i agilityklassen. En bana med en del tvära svängar och det är ju inte precis min och Ottos paradgren. En kombination som jag funderade en hel del på under banvandringen var vippen och sedan 90 graders sväng till platta tunneln (om jag inte minns fel ska det vara rak ansats till platten, hur i hela världen det var tänkt att bli det vet jag inte men domarna brukar ha svar på allt sånt om man frågar så det är ju liksom ingen idé att ifrågasätta). DEN hade jag inte behövt fundera över. Loppet blev ett mer eller mindre totalhaveri, det kändes lite som att jag var tillbaka i gamla diskningsträsket. Ett jättehopp från Aet som var hinder nr3 gjorde att jag tappade lite fokus och sen gick Otto ut ur slalom – trots att jag hade honom till vänster om mig?! tog om de sista pinnarna och då fick han totalt fnatt och sprang rakt fram och hoppade ÖVER vippen?? Den var inte ens nästa hinder. Lät honom ta den på “normalt” sätt och sen gick vi ut från banan… Suck.

Efter ytterligare timmar var det dags att ladda om för hoppklass. I den fungerade i alla fall slalomet igen, skönt! Däremot drog vi på oss en rivning. Tyvärr hade jag ingen som kunde filma, av närvarande träningskamrater så banvandrade 2 när jag sprang och den 3e skulle starta 2 hundar efter mig… Men i efterhand har jag funderat på att det efter det rivna hindret var en tvär sväng till vänster, möjligen har jag börjat röra mig för tidigt och Otto därmed börjat svänga över hindret och “tappat” bakbenen. Surt, men jag kämpade vidare – till näst sista hindret som var en böjd tunnel. Han kom lite tokigt på hopphindret innan och fick inte alls den raka tänkta linjen till rätt ingång utan hamnade långt vid sidan av. Så när jag vrålade “tunnel” och han vred upp huvudet så var det fel tunnelingång han såg – och tog. Återigen – duktig hund, klantig matte… Naturligvis skulle jag ha kallat honom till mig först och SEN skickat på. Nåja, lätt att vara efterklok. (Det som var glädjande med dagen var att träningskamraten L med O tog sin första välförtjänta pinne i hoppklass, kul!)

Efter detta “diskningsträsk” så kändes det lite “så där” när klockan ringde kl 5 imorse (när jag ska jobba är det 05.30 som gäller). Eftersom jag inte var riktigt säker på hur lång tid det tar att köra till Älmhult så ville jag gärna ha god tid på mig. Nu tog det inte mycket mer än en dryg timme, till min förvåning. Min kollektivtrafikskadade hjärna ser nämligen Älmhult som något som ligger norr om Hässleholm – och det gör det också. Men när man kör hemifrån så är det närmare och snabbare att ta E4an norrut och sen tvärsa rakt in.

Även idag började det med agilityklass och jag hade startnr 50 i ett fält på ca 60 startande. Det började mindre bra även idag – den här gången var det uppfarten på balansen som gav 5 fel. Jag VET att vi har ett litet problem där, det handlar om hur Otto sätter tassarna innan han kommer fram till hindret men eftersom det känns som att det trots allt funkar 99 ggr av 100 så… är det inget jag direkt lagt något krut på. Surt när den 100e gången är på tävling, men vi lyckades hålla ihop resten av loppet ändå och kom i mål på en hyfsad tid och bara 5 fel. Det visade sig att det räckte till en 7e plats och hade vi varit felfria hade tiden räckt till 4e plats. Ja, om inte om hade varit – har vi hört den förut?!

Ladda om och på’t igen i hoppklassen. Startnummer 4, som i praktiken blev 2 då 1 och 3 var strukna. Och minsann – med en räddning av det nästintill osannolika slaget när Otto var på väg in i en tunnel som han inte alls skulle in i, det var verkligen på det berömda håret – kom vi runt felfria. Sen var ju frågan – hur långt skulle tiden räcka? Det rasslade in några nollor till med bättre tid, men även många diskningar, rivningar och vägringar… En nolla är ju alltid en nolla, men man vill ju gärna ha den där pinnen också. Och när sista hund var i mål så ropades det ut att fem förare skulle komma och lämna in sina tävlingsböcker. Det femte namnet som lästes upp var mitt! Tjoho – vår andra hoppklasspinne var bärgad!

Med det resultatet i bagaget så var den tidiga morgonen glömd när jag körde hem. Ungefär som när jag för många år sedan körde från Stockholm till Skutskär för att tävla lägre klass spår med Simba. Det var samling kl. 7 och med 2 timmars körning så åkte jag hemifrån vid halvfem-tiden. Men – när dagen var över så hade vi hämtat hem uppflyttningen och då gjorde det inte så mycket att jag varit hemifrån i mer än 12 timmar när jag väl kom hem igen. Det är ju trots allt så att det ÄR roligare när det går bra. Dagens “sura” idag var väl den andra träningskamraten, L med P, som var nollad – men hamnade precis utanför pinnplats. Men det var ett bra lopp så jag hoppas L är nöjd ändå!

Nu är det bara att ladda om för ännu en arbetsvecka. Tjolahopp…