Knäckt och klar

Idag var det ju då dags för besök hos kiropraktorn. Sist var i maj så det kanske inte är så konstigt att jag i förra veckan började känna att "bra att det snart är dags". Att jag inte har sprungit och därmed stretchat, den senaste månaden, har antagligen inte bättrat på problematiken. Rent krasst så är det ju så att jag är - faktiskt - född "sned" så det kanske inte är så märkligt att jag behöver behandling med jämna mellanrum. Det var en kollega idag på jobbet som ifrågasatte om man inte blir "beroende" av såna här behandlingar, tja - jag ju gjort uppehåll under ett antal år men helt klart mår min kropp bättre om jag blir "knäckt" med jämna mellanrum. Idag var det mycket riktigt "sämre" än sist - så jag känner ju min egen kropp ganska bra...

Resten av dagen har ägnats åt besök på kundcenter och... diverse annat jobb. Ibland känns det som att man inte får något "gjort" - men man behöver faktiskt prata med kollegorna ibland också. Det är ju också att få något "gjort" - för det kanske är en förutsättning för att komma vidare.

Ikväll var första gången på mycket länge som "hela familjen" var obokad. Skönt att kunna ta hundrundan och sen "slappa"!! Förkylningen jag har haft föraningar om gör sig nu påmind i form av halsont och snuva men jag tror att jag lyckats bromsa utbrottet med naturläkemedel och c-vitaminer, så jag ska inte behöva bli "riktigt" sjuk. Hoppas jag. Peppar, peppar! Hade det inte varit för det så hade nog jag och Otto tagit en liten joggingtur ikväll men jag vill helst vara frisk då. Dumt att börja träna igen och så bli rejält dålig...

Frost

Nu på morgonen var det fruset i gräset när jag kom ut. Hutter! Med tanke på att vi en höst inte hade frost förrän i början av december, så känns det nästan tidigt med slutet av september på de här breddgraderna.

Ska till kiropraktorn så jag är fortfarande hemma men ska sticka strax, sen är det jobb "som vanligt". Vad nu "vanligt" är?

Igår kväll var det agilityfortsättningskurs och det börjar "ta sig". Fortfarande en del hundar som har svårt att "släppa" och vilja framåt utan husse/matte men det kommer nog med mer träning. Efter kursen passade jag på att köra samma kombination som vi avslutade kursen med. Otto var laddad och alldeles rätt blev det ju INTE. Men vi lär oss.

Husse har startat golvvärmen i badrummet och det är inte dumt nu när det börjar bli lite svalare temperaturer!

Helgsammanfattning

Nu ikväll stod jag nere på klubben och förundrades över att det bara är en vecka sedan jag var "vikarie" för nybörjaragilitykursen...?! Jisses så mycket som hunnit hända sen dess på något vis...

I fredags bar det ju av norrut, tog god tid på mig och hade planerat in ett besök hos mialena med make och katt i Nyköping. Jag gick ju i gymnasiet där (det var så vi lärde känna varandra) men eftersom jag inte har några egentliga kopplingar till den staden, så är besöken där mycket glesa. Det hinner alltså hända MYCKET mellan gångerna. Eftersom jag dessutom släppt kontakten med min gamla idrottsgren kanot nästan helt, har jag väldigt dålig koll på sånt som att man rest en staty till minne av Gert Fredriksson...

Lyckades tajma ankomsten till Stockholm med fredagsrusningen, som i o f s kändes rätt lindrig men ändå fullt tillräcklig för att jag INTE ska sakna storstan! På kvällen var jag och Nina och åt tapas - mums! Utmärkt tillfälle att frossa i vitlök, som B ju inte tål.

På lördagen så inleddes då freestyle-SM, det första någonsin för "alla åldrar" på förare. På USM har ju freestyle funnits länge. Det var 12 startande ekipage och kvaliteten var väl lite varierad, några var riktigt bra (som väntat), andra inte fullt så bra. Extra kul tyckte jag, som inte har dömt några tävlingar "uppåt landet" på ett par år, var det att se några för mig "nya" ekipage. SÅ nya kan de ju inte vara eftersom de tagit sig till klass III, men jag hade inte vare sig sett eller dömt dem tidigare - vad jag kan påminna mig i alla fall.

Framåt sen eftermiddag kvistade jag över till bror med familj och agerade snäll faster - paketen uppskattas väl än så länge mest av min bror och hans fru, brorsonen förstår nog inte så mycket. Hade turen att ramla in mitt i middagen hos brorsans svärföräldrar, så jag fick vara med och äta där.

På kvällen var det så umgänge - nåja - med föräldrarna. Läs; se på TV... fast när jag insåg att jag satt och sov i fåtöljen gick jag och la mig.

SM-dag 2 dvs söndag, började mulet men sen sprack det upp och blev lika kalasfint väder som på lördagen. En fantastisk tur med vädret, att köra SM som utomhustävling i september var väl lite chansartat. Arrangören Skarpnäcks Hundungdom hade i alla fall fått till ett bra arrangemang, kul att någon tog på sig detta! Startordningen var omvända resultatordningen från dag 1, så nu blev det riktigt spännande. Till slut var i alla fall en svensk mästare korad och ett landslag uttaget. Resultaten finns på http://www.shu.se/

Eftersom jag ändå var "så nära" passade jag på att köra lite norrut till och hälsa på lilla Engla, jaktcockertiken som är tänkt att bli mamma till min nästa valp. Jag har inte träffat varken hund eller ägare tidigare, det är ju B som har gjort det, så det var kul att ses "live", även om det blev lite kort.

Sen var det 6 timmar i bilen hem. Har under helgen hunnit avverka nästan 2 ljudböcker. Anne Holts 1222 över havet hade jag börjat på tidigare. Lite kluven till den. Har inte följt Hanne Wilhelmsen ordentligt och, tja... framför allt slutet blev kanske lite väl "mycket". Just nu är jag inne på sluttampen på "Vackra Flickors lott", 3.e boken om Damernas detektivbyrå av Andrew McCall Smith. De är ju lite speciella de böckerna, men helt OK. Inte traditionella deckare direkt, men väldigt trivsamma.

Idag har det varit jobb, möte med Studiefrämjandets distrikt och så var jag då nere på klubben en sväng och körde lite med Otto medan husse hade paus i nybörjarkursen. Både lite agility och lite lydnad. Började väva in lite högerslalom och det ska nog bli ordning på det också.

Packa, plocka, greja...

Om 1½ timme är planen att jag ska vara färdigpackad och låta bilen rulla iväg mot Stockholm. Normalt sett brukar jag ju faktiskt ta tåget eller flyga när jag ska åka själv - inte med tanke på miljön så mycket (hur är det med flyg kontra att åka ensam i en bil egentligen?) utan mer för att det kortar av restiden + att man kan "göra annat" under resan, i synnerhet på tåget. Att baxa upp datorn på flyget för 30 min arbete (jobbdatorn tar just nu en evig tid att starta) känns meningslöst... Den här gången väljer jag dock att köra, av flera skäl. Dels ligger tävlingsplatsen "bökigt" om man ska ta sig dit med kollektiva färdmedel. Dels har jag en del "privata åtaganden" som jag ska fixa när jag ändå är i stan, och dessa "kräver" bil. Och det är inte alltid jag kan låna föräldrarnas bil och strandsätta dem...

Det blir alltid en miljon saker att fixa innan en helg borta, men så är det ju. Laddade t.o.m tvättmaskinen nu på morgonen - räknar med att hinna hänga upp det som ska hängtorkas innan avfärd.

Igår kväll efter att jag skrivit inlägget om månadstävlingen, så stoppade jag in domarlappen i Ottos tävlingsbok. Där hittade jag motsvarande lapp från den förra månadstävlingen vi var med på. Det var exakt ett år sen, visade det sig! Totalbetyget var något bättre den här gången men de enskilda momenten var sämre. Skillnaden berodde främst på att jag den här gången genomförde platsliggningen fullt ut - ifjol stod jag ju kvar hos Otto. Som sagt - lite strukturerad träning behövs!

Nu - mot väskan...

Hur tänkte jag nu…?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Att det kanske inte var den optimala uppladdningen för en månadstävling att köra direkt till klubben från jobbet och låta husse transportera dit hunden (Otto) och plocka ut hunden ur husses bil och i stort sett rakt in på planen efter en minimal rastningsrunda, behöver man ju inte vara något snille för att räkna ut – egentligen!

Men, det var i alla fall precis vad jag gjorde nu ikväll. Testa på appellydnaden igen, utan framförgående för det jobbar vi nu på.

Första gången som vi gjorde en “riktig” platsliggning och det är ju alltid lite nervöst – inte blev det ju bättre av den taskiga uppladdningen. Otto var inte LITE överladdad… Betyg 9 “orolig”. Svansen gick nästan hela tiden och han låg väldigt “högt” stundtals. Men han låg. KVAR. På andra sidan stugan var det lydnadsklass 1 och där var det tydligen fullt “tivoli”.

Övriga betyg:

Linförighet – 6,5 – Snett framför, dk, ur hand språng (vid språngmarschen så “exploderade” Otto – hade inte kopplet varit ivägen så hade han varit över hela plan…)

Framförgående – avstår

Platsläggande – 8,5 – N sent (jag antar att det betyder att han la sig sent, tja, jag vet inte)

Inkallning – 5 – dk II (fick klämma på ett par dk för att han skulle komma TILL MIG och inte springa till TL)

Apportering – 5 – dk, tugg, lek (var på väg BORT med apporten men fick stopp på det, lite trams är det ju…)

Hopp över hinder – 0 – ej tillbaka. (Plötsligt hade lillebror glömt vad “hopp” betyder?)

Ja, lysande var det ju INTE. Men med lite träning så… Vi har ju egentligen bara kört 2 moment den senaste tiden – framförgående och platsliggning.

och så avslutar vi med lite bilder från trädgården.

Imorgon far jag till Stockholm på “egen tass”. Husse och grabbarna blir hemma. Jag ska döma SM i freestyle. Passar på att träffa lite folk också – utöver freestylemänniskorna alltså.

När verkligheten överträffar dikten

Ja då har det ju hänt igen - STORT spektakulärt rån i Stockholm, det har väl ingen missat. Det tog ett tag innan jag fattade att det var min mammas gamla arbetsplats som var drabbad. Hon är ju dock pensionär numera, tack o lov!

Eftersom jag gav mig i kast med Arne Dahls serie om A-gruppen för ett tag sen, tog mig igenom Misterioso som kronologiskt är först men utgavs som nr 2, den gångna helgen som ljudbok (bra vid resan till o från Jönköping), kan jag inte låta bli att tänka att om "Rikskriminalens enhet för våldsbrott av internationell art" hade funnits i verkligheten (det kanske den gör, utan att vi i allmänheten vet det?) så hade det som hände igår verkligen varit ett fall för dem!

Nu drar det ihop sig till bilkörning igen så nu i eftermiddag ska jag ta en tur förbi biblioteket och låna en ny ljudbok...

Föreningsliv

Min goda vän Nina uppe i norra delarna av landet, ger i sin blogg ibland uttryck för viss frustration över det här med föreningsliv - och just nu håller jag med. Den nonchalans som ibland förekommer när det gäller möten osv, kan vara oerhört frustrerande. När man till slut får ställa in ett möte pga att det blir så få deltagare så att man inte är beslutsmässiga... När en av inblandade ursäktar sig med att "jag håller kurs" - ja det gör jag med på tisdagar egentligen, men eftersom mötena har varit inplanerade sedan i våras, så gör jag uppehåll i kursen vid det tillfället. Eller skaffar en "vikarie". Eller som det nu utvecklade sig med antalet deltagare, låter M hålla kursen på egen hand idag.

Eftersom jag har varit med i föreningslivet i drygt 20 år (jag var på mitt första årsmöte 1986) så undrar jag när det där "förr" var. Ofta hör man nämligen att det var "lättare att få folk att ställa upp förr". Under de här 20 åren har jag hört det sägas, hela tiden.

När det gäller just hunderiet så funderar jag ibland på om de personer som inte vill engagera sig i föreningsarbetet för att "jag vill prioritera mitt eget tävlande", är medvetna om att om alla resonerade så - då skulle det inte bli några tävlingar!! Om ingen la spår på spårtävlingar, figgade på söket, kommenderade lydnad, tog tid på agilitytävlingen osv - ja då vore det slut med allt tävlande.

Nog om detta. B är jätteförkyld så igår fick jag vikariera på nybörjaragilityn. Det var tredje kurstillfället och jag måste säga att jag blev imponerad av hur duktiga ekipagen var! Helt klart så tränar de flesta mellan gångerna, för annars är man inte så duktig efter 2 veckor. Kul, hoppas det blir några som "hänger kvar" i agilityn! I anslutning till kursen fick jag även tillfälle att gulla lite med Lipton. "Fast jag kallar honom Ludde för att retas med resten av familjen" sa husse, som ingår i en av våra "agilityfamiljer". Dottern tävlar - föräldrarna hejar på. Lipton är en tämligen ny-hemhämtad valp. Wachtelvalp för att vara exakt... Det vore ju roligt om det blev fler allround-wachtlar i klubben. Eller? Vi får väl se vad matte hittar på, för det här ska tydligen bli hennes hund.

Idag skulle jag som sagt hållit fortsättningskurs men pga det planerade mötet (som blev omplanerat till ett telefonmöte, som sen alltså inte blev alls...) så överlät jag kvällens kurs helt på M som jag håller kursen med. Om någon vecka åker han på semester så då får jag vara själv...

På jobbet kämpar vi vidare. Det är mycket nu...

Och så var det nån som påtalade att idag är det höstdagjämning. Jotack, det märks. Det är mörkt när jag går ut på morgonen, och när man kommer hem från klubbens kurskvällar... Jag har inga problem med årstidssvängningarna, men mörkret kunde det vara lite mindre av. Och då vet jag ju ändå att vi har klart längre dagar här nere i södra Sverige jämfört med norrut. Bara jämfört med Stockholm så är det en klar skillnad.

Snygg-Otto

Förutom rosetterna och cert-lappen, fick ju även välja ett pris – en pokal eller en “nyttopryl”. Bucklor har vi ju en del i hyllorna, spår efter mitt tävlingspaddlande och Bs tävlingsskjutande, så vi valde en ljuslykta (fotade faktiskt lådan, får jag erkänna, var lättast att få en snygg bild på det viset). Att få till en “uppställningsbild” utan assistans är inget jag ger mig på, så ni får nöja er med Ottos vackra huvud. Jag kom dessutom på att jag inte har delgivit mina läsare den, i mitt tycke något “tunna” kritiken: Typ, storlek och helhetsintryck: Utmärkt. Storlek: 52 cm Detaljbeskrivning: Bra proportioner. Vackert huvud o uttryck. Tillr. vinkl. fram o bak. Bra kropp. Goda rörelser. Trevligt temperam.

Lite mer “utmärkt” eller “mycket bra” hade jag ju väntat mig i en cert-kritik kanske? “Tillräckliga” vinklar trodde jag ju inte räckte till ett cert, egentligen? Nåja, utställning är som sagt en konstig sport vilket vi blev påminda om idag av J & C som var på utställning igen. Plötsligt var det som brukar vara bra på deras hund inte bra och tvärtom?!

Det är alltså obligatorisk mätning av wachtel på utställning, därav måttet. Skönt var ju att Otto inte har några som helst problem med vare sig hantering i allmänhet eller måttstickan i synnerhet. Lustigt är i o f s att på utställning är han ca 4 cm högre än vid inmätningen till agility. Jag har för mig att den domaren fick det till 48… Men det måttet skrivs ju inte in någonstans utan det är kryss i rutan för storleksklass. Nu kan ju det bero på att det i agility är noga med underlaget vid inmätning, på utställning ställs mätstickan i gräset…

Idag har vi för övrigt mest donat på hemmaplan, B var och hjälpte sina föräldrar lite på förmiddagen och sen var det jaktmöte på em. Jag körde ner på klubben och se – agilitygruppen dök upp! Eftersom det är kurs på tisdagarna har vi försökt flytta träningen till söndageftermiddagar. 6 st blev vi, 3 stora och 3 “små” hundar. Jag letade i pärmen med träningsexempel efter något som påminde om gårdagen men hittade inget. Det blev istället en bana som jag tror att jag har sprungit på tävling med Hampus, den passade Otto utmärkt så när som på slalomingången, där det hade varit ett klart plus med högerslalom. Måste uppenbarligen ta tag i att träna in det för det hade underlättat i sista klassen igår med (om vi nu inte hade diskat oss innan…). I övrigt gick det finfint med någon lite “yvig” sväng men OM han bara gick så på tävling…?! Som sagt, jag måste lära mig att “ratta” hunden. Såna här gånger får jag nog säga att jag beundrar de personer som kör mer än en hund i samma klass. Det är nog ytterst få hundar som går att köra exakt likadant…

Dessutom kom J&C ner och tränade lite lydnad så vi passade på att köra lite med Otto där också, för att börja komma vidare med framförgåendet. Det blir ju lätt så att man “fastnar” i ett delmoment, inte riktigt vågar gå vidare. Här kom kompisarna med lite goda idéer och input, så att jag kanske kan komma från att “stå stilla” till att börja komma något steg framåt. Vi provar och ser!

Efter träningen vidare till Ica Maxi. Jag har ju förut konstaterat att sena fredagkvällar och lördagkvällar är bra att handla på om man tycker om när det är “tomt” i butiken. Även söndagkvällar är bra på det viset! Hem och kladda ihop en köttfärslimpa som jag ÄNTLIGEN hittat receptet på igen. Blev av med det i en flytt men numera finns ju allt på nätet, om man bara letar tillräckligt länge…

… ner som en…?

Efter förra lördagens triumf (nåja?) i utställningsringen, var jag och Otto igår tillbaka i agilityns krassa verklighet.

Vi hade lite kommunikationsunderskott hemma och hur den här helgen skulle tillbringas, så först när jag anmält till tävlingen i Jönköping fick jag klart för mig att B skulle på jakt, så någon “familjeutflykt” med husvagnen blev det inte. Således körde jag ensam till Jönköping (det är bara ca 2 timmars körning så det är inte jättelångt).

Det var 3 klasser, en agilityklass och 2 hoppklasser. och bara klass 1. En ganska liten och lagom tävling – helt i min smak! Sen var det ju banorna då… Starten i agilityklassen var… en rysare. Redan på andra hindret diskade vi oss och det var det fler som gjorde. Av 24 startande kom 10 i mål och inte en enda av dessa var felfri. När det räcker med 15 fel för en tredjeplacering… Nåja, åter till vårt lopp – efter diskningen tappade vi fokus totalt både jag och Otto. Han slutade lyssna helt och “fjantade runt”, kollade hindernumren (som var små vita “plasthattar” vilket han aldrig sett förut), sekretariatstältet, publiken… GAH!

Inför nästa klass tänkte jag på vad Jan Gyllensten sa - “sätt tummen i ögat på honom” och var kanske lite mer fokuserad. Detta blev vårt bästa lopp hittills – vi kom faktiskt 10 hinder före disk! Dock 2 vägringar på vägen – första gången pga ett hinder som sprangs förbi (förmodligen jag som var “för nära” och tryckte ut honom) och andra gången var det ingången på slalomet, gissningsvis också för att jag var felplacerad. Diskningen får jag också helt ta på mig, då jag gjorde ett bakombyte, som det skulle visa sig “ett hinder för tidigt”. Eftersom jag drog mig åt vänster, så följde Otto med och vips – inne i fel ände av en tunnel. Men som sagt – man får vara glad åt det lilla, en halv bana fullföljd!

Sista klassen, den andra hoppklassen, tog också slut snabbt – startrakan bestod av 4 “skevade” hinder och efter 3e hindret drog jag mig antagligen lite för mycket åt sidan och vips så var Otto över fel hinder. Det är så små marginaler med den hunden och jag som har varit van vid Hampus där man har fått ta i med stora gester, får inte riktigt ordning på det här med att en minimal vridning på kroppen, eller ett halvt steg för långt, får så stora konsekvenser! Men hellre en hund som drar på hinder, än en hund som promenerar runt banan…

20 mils enkel resa för 3 diskade lopp – hur galen är jag??? Jag som alltid sagt att jag inte ska resa “land och rike runt” för hundtävlandet. Tja, det här var nog ändå en engångsföreteelse. Sen kan man ju alltid kombinera hundtävlande med andra saker. Tror jag? 

Utflykt i närmiljön

Jag utlovade ju bilder från promenadrundan… Kommer här!

Typiskt Skåne, säger många nu. Platt och öppna fält…

Här börjar man dock ana lite träd.

Framme vid slutet av det man såg längst bort på föregående bild så ser det ut så här.

Det är härligt när ljuset silar genom lövverket!

Så lämnar vi vägen. Notera att även en terränggående wachtel ibland kan se något tvivlande ut!

Åkej matte, har du sagt det så…

 

– hittar vi nog en stig!

Dammen vid möllan

Och nu ger vi oss in i den typiska skånska lövskogen!

Och så kommer vi fram till ån

Svårt att fånga på bild, men det här är nog en av de brantaste backarna som finns här i krokarna. Lutningen av området framgår ju lite på en av bilderna ovan…

Balsam för själen

Just nu jobbar vi hysteriskt mycket båda två och dessutom är det kurser och mötestätheten är stor. När jag till slut lyckades ta mig hem från jobbet idag, så blev det ÄNTLIGEN en riktig hundpromenad. DET är balsam för min själ. I synnerhet den del av rundan som går utmed ån här i närheten. Bilder finns, och bilder kommer...

Idag har jag nämligen gett upp i fighten med datorn och kameran. En koll mot annan dator visade att det INTE är fel på vare sig kamera eller sladd. En koll med annan utrustning visar att det inte är fel på USB-porten heller. Antagligen skulle jag kunna lösa problemet om jag hade tid och ork, men jag valde att ta den enkla lösningen: Jag investerade idag i en kortläsare. En liten smidig sak för 130 kr! Vi får väl se hur länge den håller för det priset men nu har jag ÄNTLIGEN lyckats tanka över bilder till datorn.

Igår var det agilitykurs igen och vi fick en extra fyrbent deltagare. Mitt under kursen kom det en kattunge kravlande fram under "lilla stugan" (de som känner till klubben vet vad jag menar) till en åskådande förälders stora förvåning. Efterforskningar i närområdet (läs: huset som är granne med klubbområdet) visade att där finns en kattmamma som bär iväg sina ungar och gömmer dem. Mindre smart att gömma dem inne på BKs område, kanske... När kursen var slut körde jag Otto på den kombination kursarna fick göra. Det handlar om centimetrar när man handlar den hunden!

Svarta hål i universum?

Ja, såna har vi ju alla hört talas om. Men ibland börjar jag verkligen undra om det finns svarta hål i... jordatmosfären?

Vi bor ju inte precis i något stort hus. Ändå händer det emellanåt att saker försvinner spårlöst - för att emellanåt dyka upp igen. Nu ikväll bestämde jag mig för att ta tag i problemet med kopplingen dator-kamera. Alltså - dags att plocka fram installations-cdn. Dyker ner i lådan där vi förvarar dylika tingestar. Och hittar - ingenting som passar...? Rotar runt febrilt här hemma, letar t.o.m fram kvittot för att se hur länge sen det var jag köpte kameran - SÅ länge sen var det inte och därmed borde inte cdn ha kunnat försvinna särskilt långt.

Under letandet hittar jag dock en helt annan program-cd. Som jag också har letat efter. I typ 1½ år?! Är det någon som kan förklara detta fenomen??

Söktävlingen idag blev av det lilla formatet. Det rasslade in återbud igår kväll och efter skogsarbetet idag var det 2 kvar i lägre, 2 i högre och 1 elithund. Gladast av dessa tror jag vinnaren i lägre blev när h*n blev uppflyttad. Jag skulle inte heller ha trott på uppflytt med tre nollor i protokollet (jag - tävlingssekreteraren - litade faktiskt inte på datorprogrammet och räknade om resultatet manuellt...) men ekipaget hade fina betyg i övrigt och i lägre kan det uppenbarligen räcka. Vårt hemmaekipage O med W fick ihop godkänt resultat i högreklass ("när är nästa tävling jag kan anmäla till" var kommentaren).

Å så säger vi grattis och lyfter på hatten för J, C & deras dobbis Gizmo (samt lillhusse W). Gizmo kan numera tituleras Svensk UtställningsCHampion efter att ha hämtat hem det sista certet på Sofiero idag! Det är kul när det går bra för klubbkamraterna!!

Resten av dagen har ägnats åt hundpromenad och röjning i hemmet. Det är inte klokt vad det kan "sunka till sig" på bara en vecka...

Brains - and Beauty!

Igår var det nationell utställning på Sofiero i Helsingborg, arrangerad av Sydskånska Kennelklubben. Eftersom jag blev lite sugen på att få en "riktig" bedömning av en "vuxen" Otto efter den inofficiella på Öland i somras, så anmälde jag honom till Sofiero samma dag som anmälningstiden gick ut...

Eftersom wachtel inte är någon "stor" utställningsras - det är ju jakten som är det viktiga - så är det sällan särskilt många på kennelklubbsutställningarna. Det som "drar" är rasspecialen (som vi aldrig varit på). Igår var wachtlarna först in i ring 26, det började med 2 valpar, en hane och en tik. Sedan var det då dags för Otto i bruks/jaktklass. Lite pirrigt är det - visst kan man ju träna så att hunden "står och går" ordentligt men till skillnad från agility, lydnad och bruks så är man ju sen väldigt utlämnad till vad domaren "tycker" om hunden. Dagens finska domare tyckte uppenbarligen OM honom, för när bedömningen var klar stod jag med ett helt flaggspel i näven: 1:a pris i kvalitet, 1:a pris i konkurrens, 1:a bästa hane, CK samt CERT!!!! Det är onekligen mycket roligare att "springa vänstervarv" när det går bra! Eftersom den som vill, lätt kan rota fram detta så är det ju lika bra att direkt berätta att han var ensam hane. MEN domaren måste ju inte ge en 1:a i kvalitet till att börja med, och hon kunde ju mycket väl hållit ck och cert inne om han inte fallit henne i smaken. Sånt har vi ju sett hända på andra utställningar. Ringsekreterarens kommentar när jag lämnade ringen var "och så väntar du och låter nervositeten lägga sig, så ska du in om BIR sen". Nervös? Var jag så nervös så det syntes???

På tiksidan var det fler - 1 junior, 1 unghund och 2 st i bruks/jaktklass. Kravet för att ställa i jaktklass är godkänt unghundsprov så är man lite intresserad av den ras man har så ser man till att fixa det... Det var 2 fina tikar, den ena hade dock en handler som såg något bortkommen ut i ringen. Jag har alltid hävdat att det är ingen dum idé att åka och titta innan man ställer ut första gången själv. Den tik som blev bäst var en riktigt tjusig skimmel. Så in i ringen för BIR-BIM-bedömning. B var helt övertygad om att tiken skulle vinna men se det tyckte inte domaren, hon gav den röd-gula rosetten åt mig!! Vi är så stolta över snygg-Otto!

Det blev alltså en lång dag för som jag konstaterat en gång tidigare i livet (när Birk blev BIR på Malmö-valp) - det är inte ofta man får chansen att gå in i en gruppfinal. Eftersom Skåne-Blekinge Hundungdom hade en monter också så hade vi lovat hjälpa till där med - det gissades på antal klickrar och gjordes hundborgarmärkesprov. Totalt omiljövänliga är vi och tur var väl det den här gången - att vi hade 2 bilar med oss... B fick ju köra hem till Hampus som vi lämnade hemma. BIR är ju inte riktigt något man räknar med, när hunden bara är officiellt utställd 2 ggr tidigare. Senast var ju på världsutställningen ifjol somras och där åkte han ju ut med motsvarande 2:a pris i kvalitet.

Till slut var det dags för grupp 8s final. Det var ju mycket annat först - junior handling, bästa valp, uppfödargrupper, bästa veteran, avelsgrupper, grupp 1, 4, 5, 6 och så ÄNTLIGEN vi. Innan jag gick till förhandsgranskningen hann jag konstatera att det var samma domare som vi haft i rasen, som skulle döma gruppen. Så när jag stod i ringen för förhandsgranskning och hon kom fram till mig och Otto konstaterade hon bara snabbt "den har jag redan sett idag" och gick vidare till nästa hund. Vars förare sen frågade mig "varför fick inte du springa?". Men hon hade ju en poäng helt klart - hunden ändrar sig ju knappast på 8 timmar... Sen när vi kom in i ringen så plockade hon raskt ut 5 hundar - jag noterade bara cockerspanieln som stod framför mig och springern längre fram i ledet - och skickade ut oss andra. Men det är som sagt inte så ofta man får vara med där, så det var ju kul att få springa in i stora ringen i alla fall! Sen ser jag väl ut som en katt bland hermelinerna för jag vägrar visa en arbetande jakthund i nån piffig dräkt - ett par beige "zip-off" byxor och en grå t-shirt får duga. Hel och ren och en diskret bakgrund till min hund!

När vi kom hem var hela familjen ganska trötta... Otto somnade nog först men varken jag eller husse var långt efter. Vid 20-tiden sov vi allihop på soffan.

Bilder på rosetter m.m. kommer, hoppas jag. Har fortfarande inte lyckats få dator och kamera att snacka med varandra igen.

Idag är det söktävling och jag är tävlingssekreterare så nu sitter jag på klubben och väntar på att de tävlande ska komma tillbaka från skogen, samtidigt som jag håller tummarna för J, C & G som idag är på Sofiero...

September

Ja då är vi ju en bit in i september och det blir allt mörkare på morgnar och kvällar. Programmet är tämligen fulltecknat på fritiden och det är därför det har varit lite tyst här. I helgen som gick var vi t.ex. i Stockholmstrakten på Sveriges Hundungdoms "Repskap" (centrala årsmötet), som ombud för Skåne-Blekingedistriktet (vi var inte ensamma, det var 3 tjejer till med som ombud för distriktet). En del gamla bekanta, många nya ansikten (det är ett sundhetstecken att deltagarna byts ut i större grad inom Hundungdom än på SBKs årsmöten...), intressanta diskussioner, kul lekar (sopsorteringsstafetten var en höjdare), utdelande av utmärkelser osv. Bara att äta hotellfrukost är ju en höjdpunkt... Otto var ju på sitt första repskap för 3 år sen när han bara var 10 veckor. Den här gången kunde han inte sitta i mitt knä i möteslokalen!

Kurserna har startat nu i veckan. Det var 22 st som ville gå fortsättningsagility - det kom 11... Två kurser blev snabbt en!

Det är mycket möten just nu på fritiden och dessutom testar vi på jobbet = långa dagar. Idag körde jag hemifrån kl. 06.30 och kom hem vid 21.30. Fast då hade jag ju varit på styrelsemöte på klubben och så gratulerade vi Bs systerdotter som fyller år, också... Såna här dagar är det skönt att vara två om hundar och vardagsliv!

Skulle kunna skriva hur mkt som helst eftersom det är en dryg vecka sen sist... Sista gången med Jan Gyllensten tittade vi på en inlärningsmodell för framförgåendet som jag ska testa med Otto. Kul med nya (för mig) idéer.

Kameran vill inte prata med datorn just nu vilket irriterar mig för jag har bra bilder i den, ska testa att installera om lite drivrutiner och så. Nån dag. När jag har tid?

Tummen i ögat - och lite bokblogg

Ikväll har vi varit på kurs igen, jag och Otto. Redan efter en dryg vecka tyckte Jan att det såg mycket bättre ut och att jag har fått lite mer "tummen i ögat" på Otto... Till saken hör nog lite också att jag valde att experimentera lite med leksaken - letade fram en kampleksak (tross med knutar) istället för pipen. Jag tror nämligen att "äga"-tendenserna beror lite på ljudet. Och det verkar stämma, för han kom in MYCKET snällare med den här! Flera av de andra hade istället valt att lägga TILL pip, för att tagga upp hundarna mer. Ja - olika är dom, de fyrbenta vännerna! Helt klart närmar vi oss ett schysst avlämnande i apporteringen i alla fall.

Ett annat experiment jag ägnat mig åt den senaste tiden är något jag inte gjort sen... mellanstadietiden, typ. Nämligen att ha två böcker på gång samtidigt. Då var det i tryckt form, nu har jag haft en "läsa" bok och en "lyssna" bok. Av vitt skilda karaktärer, det var nog en nödvändighet för att det skulle funka.

Läsa-boken har jag nämnt innan och det är Barack Obamas memoarer "Min far hade en dröm". Japp - karln kan helt klart skriva! Lite mycket "samhällsspaning" ett tag på mitten (som faktiskt i samband med besöket i uppväxttrakten i helgen fick mig att fundera lite på hur det ser ut i Sverige egentligen med det här med de olika... nivåerna i samhället, hur vi bor osv...) kanske och lite abrupt på slutet men i stort sett en bok jag gärna rekommenderar! Första gången jag läste memoarer av något slag, som sagt.

Lyssna-boken har varit Arne Dahls "Ont blod". Den första boken i serien om A-gruppen, även om den rent kronologiskt är nummer 2. Jag har läst delar av serien men tror jag ska ta det "från början" nu. En klart schysst deckare med ett kanske lite mer... avancerat språk än vad många andra i genren använder sig av. Jag är ju deckarnörd, så annat än nöjd kan jag ju inte vara!