… ner som en…?

Efter förra lördagens triumf (nåja?) i utställningsringen, var jag och Otto igår tillbaka i agilityns krassa verklighet.

Vi hade lite kommunikationsunderskott hemma och hur den här helgen skulle tillbringas, så först när jag anmält till tävlingen i Jönköping fick jag klart för mig att B skulle på jakt, så någon “familjeutflykt” med husvagnen blev det inte. Således körde jag ensam till Jönköping (det är bara ca 2 timmars körning så det är inte jättelångt).

Det var 3 klasser, en agilityklass och 2 hoppklasser. och bara klass 1. En ganska liten och lagom tävling – helt i min smak! Sen var det ju banorna då… Starten i agilityklassen var… en rysare. Redan på andra hindret diskade vi oss och det var det fler som gjorde. Av 24 startande kom 10 i mål och inte en enda av dessa var felfri. När det räcker med 15 fel för en tredjeplacering… Nåja, åter till vårt lopp – efter diskningen tappade vi fokus totalt både jag och Otto. Han slutade lyssna helt och “fjantade runt”, kollade hindernumren (som var små vita “plasthattar” vilket han aldrig sett förut), sekretariatstältet, publiken… GAH!

Inför nästa klass tänkte jag på vad Jan Gyllensten sa - “sätt tummen i ögat på honom” och var kanske lite mer fokuserad. Detta blev vårt bästa lopp hittills – vi kom faktiskt 10 hinder före disk! Dock 2 vägringar på vägen – första gången pga ett hinder som sprangs förbi (förmodligen jag som var “för nära” och tryckte ut honom) och andra gången var det ingången på slalomet, gissningsvis också för att jag var felplacerad. Diskningen får jag också helt ta på mig, då jag gjorde ett bakombyte, som det skulle visa sig “ett hinder för tidigt”. Eftersom jag drog mig åt vänster, så följde Otto med och vips – inne i fel ände av en tunnel. Men som sagt – man får vara glad åt det lilla, en halv bana fullföljd!

Sista klassen, den andra hoppklassen, tog också slut snabbt – startrakan bestod av 4 “skevade” hinder och efter 3e hindret drog jag mig antagligen lite för mycket åt sidan och vips så var Otto över fel hinder. Det är så små marginaler med den hunden och jag som har varit van vid Hampus där man har fått ta i med stora gester, får inte riktigt ordning på det här med att en minimal vridning på kroppen, eller ett halvt steg för långt, får så stora konsekvenser! Men hellre en hund som drar på hinder, än en hund som promenerar runt banan…

20 mils enkel resa för 3 diskade lopp – hur galen är jag??? Jag som alltid sagt att jag inte ska resa “land och rike runt” för hundtävlandet. Tja, det här var nog ändå en engångsföreteelse. Sen kan man ju alltid kombinera hundtävlande med andra saker. Tror jag?