onsdag, oktober 27, 2010

Regn, snö, bokfunderingar och föreningsverksamhet

Helgens konferens var intensiv, intressant, givande, stundtals lite förvirrande men i stort sett tror jag i alla fall att jag kom ut ur dimman klokare än när jag gick in. Eftersom SKK tog över huvudmannaskapet för freestyle vid årsskiftet i år så var det här den första konferensen på länge där jag inte hade någon som helst annan funktion än att delta. Det är alltid intressant att delta i olika typer av utbildning och vidareutbildning, nu har vi dessutom den nya grenen Heelwork to Music på väg in i verksamheten från o med kommande årsskifte. Jag har alltid varit nyfiken på den, så vi får väl se vad framtiden ger. Det är också kul att träffa gamla (och nya) domarkollegor, i synnerhet min goda vän N från ”andra änden av landet” som jag ju av praktiska skäl inte träffar ”irl” så ofta. Vi konstaterade återigen att Sverige är ett avlångt land. Om N kör lika långt söderut, som jag kör norrut när jag kör till Stockholm (ca 55 mil), så har hon fortfarande bara kommit till Sundsvall. Då är det ca 40 mil kvar till Stockholm om jag minns rätt. Ska vi mötas på halva vägen hamnar vi alltså nånstans strax norr om Gävle, tror jag. Man får lite perspektiv på geografin i landet när man börjar jämföra på det viset!

Den rent geografiska placeringen av konferensen, ute i myllan på den sörmländska landsbygden, gjorde att när jag började planera min resa så visade det sig att rent tidsmässigt gick det i princip fortare att köra hela vägen än att ta tåget/flyga (när man räknar in alla ”transfer” och väntetider, restiden med tåg från Södertälje till Arlanda var ca 1½ timme kunde N vittna om, plus transfer med taxi från tåget till konferensstället). Sen är det ju så där lagom kul att köra bil nästa 50 mil ensam, största delen i mörker, på hemvägen i omväxlande regn och snö-snöblandat regn. Men det funkade över förväntan ändå, med en ljudbok i cd-spelaren går det lite lättare. Per Myrberg är dock inte optimal att lyssna på i bilen, det är något med hans röst och intonation som gör att man får dra upp ljudet väldigt högt vilket blev extra jobbigt då just den här ljudboken har korta musikstycken insprängda mellan vissa kapitel. Jag återkommer när jag är färdiglyssnad.

Jag var i alla fall väldigt glad att jag valde att lämna in bilen och få på vinterdäcken i fredags innan avfärd. Ju längre norrut jag kom, desto mer snö låg det. Först igår började det, med regnets hjälp, töa ordentligt (sen mötte jag visserligen snö i blöt form söder om Jönköping igen, fallande ovanifrån). Hualigen. Ska vi få en vargavinter till?!

Apropå böcker så läste jag i förra veckan ut den första i kassen med deckare jag fick från Lazers mammas matte i somras. Jag valde i högen och fastnade för en författare jag inte hört talas om tidigare, och där det uppenbarligen var debutboken jag höll i min hand. Camilla Ceder heter författaren och ”Fruset ögonblick” heter boken. En bra deckare, inget snack om den saken. Historien pendlar mellan nutid och dåtid, där dåtiden ger oss läsare ledtrådar och bakgrund till de mord som inträffar i nutiden. Det här greppet har jag träffat på tidigare hos olika författare, bl.a. i Håkan Nessers senaste. Utredningsgruppen som leds av den lite lätt enstörige och arbetsnarkoman-aktige Christian Tell, känns lite som att det börjar bli ”formulär 1A” för hur en polisiär utredningsgrupp är sammansatt, åtminstone i den fiktiva världen. Där finns den rutinerade men småtrötte manlige polisen av den ”gamla stammen”, kvinnan som slits mellan jobbet och familjen (känner igen typen väldigt väl från just Nessers Barbarotti-serie och kanske lite från Arne Dahl också, fast jag tror inte det är något unikt för just poliskvinnor, det finns säkerligen bland många kvinnor i andra yrken också), den unge polisen med invandrarbakgrund… Historien är i alla fall välskriven och välberättad. Mot slutet börjar man som läsare förstå mer och mer hur allt hänger ihop (till skillnad från de klassiska pusseldeckarna, eller för den delen Nessers senaste där jag satt som ett frågetecken ända till slutet). Lite romantiskt dravel blir det också när kommissarie Tell får ihop det med ett av huvudvittnena (mina efterforskningar på nätet kring Ceders fortsatta utgivning har gett resultatet att förhållandet tydligen håller i sig, åtminstone till ytterligare en bok som uppenbarligen kommit ut i år). Helt klart läsvärd för oss deckarnördar! Jag kunde ju inte låta bli att kolla lite vad recensenter skrivit och det var en som var inne på att Ceder nog egentligen borde/ville skriva annan skönlitteratur men hamnat i kriminalsvängen för att bli utgiven. Jo – det är som sagt välskrivet och skulle säkerligen hålla för annan typ av litteratur också.

Ljudboken jag håller på med nu är en ”icke-deckare” men den återkommer jag som sagt till. Jag kan i alla fall konstatera att jag har varit nyfiken på den sen jag såg den i en bokklubbstidning och så här långt håller den löftena. Jag är dock lite orolig för hur slutet ska bli för det känns inte som en ”happy end”-berättelse.

Eftersom jag inte var hemma i helgen har hundarna helt varit lämnade i husses händer. Otto var nog inte det minsta missnöjd med det eftersom det har blivit en del jakt. Lazer hade fått kolla in ett skjutet rådjur och bad genast att få återvända till ”gärsgårdsserien” (har man läst Hälge-serien så vet man att det uttrycket figurerar när hunden Blixten ska ut på småviltsjakt istället för älgjakt) enligt vad husse sa.

I måndags var jag på klubben en sväng med anledning av förestående appell- och lydnadstävling. För första gången under mina 15 år i SBK har jag varit med om att som arrangör bli tvungen att lotta bland deltagarna i lydnadsklass 1! Nu blev det inte många på reservlistan så troligen lär de väl få komma med i takt med att tikar börjar löpa osv, men lite märkligt känns det. Vi har väldigt gott om anmälningar i appell också, både i spår och sök. Där har vi dock lyckats göra rum för alla (men om alla verkligen kommer till start – och tar sig vidare till lydnaden, blir det tufft för mig som ska kommendera). Tur att vi disponerar stora betesmarker där kossorna nu är på väg att ”åka hem för vintern”.

Igår hade vi avslutning på fortsättningskursen i agility. Det ÄR blandade känslor när det är kursavslutning, det är jättekul att hålla kurs men samtidigt skönt när det är klart. Funderar på att ta en ”vanlig” lydnadskurs under vintern men frågan är om jag ska starta nu eller efter nyår. Det är ju en chansning att köra kurser i januari-februari om det skulle bli en snörik vinter…

4 kommentarer:

Lotta sa...

Jösses... lotta i lydnadsklass I?! Har jag aldrig hört talas om över huvud taget. Hur många anmälningar hade ni då?

Bibbi sa...

30 anmälda, domaren som även ska döma klass III tar då max 25 i ettan. Normalt sett hade man väl kunnat delat klassen i 2 grupper men vi har dessutom en skriande brist på tävlingsledare som kan kommendera eftersom vi har appell samtidigt (16 i spår, 13 i sök, 1 i rapport). Dessutom räknar vi väl med att 5 återbud ska det nog bli (löptikar och annat), så de där som står på reservplats lär nog få tävla ändå i slutänden. Lottning i elitklass har jag ju hört talas om tidigare, men i ettan har jag heller aldrig hört talas om det förut...

Lotta sa...

Puh... jag har iofs varit med om en tvåa med 19 startande (och jag hade startnummer 19) på en kvällstävling. Då har jag bättre förståelse för 30 i ettan. Men ändå... Låter som om en hektiskt dag med alla de tävlingarna och ekipagen.

Bibbi sa...

Jo det är vår klart tuffaste tävlingsdag i lydnad/bruks. Agilityn räknar jag inte in för den spelar liksom i en annan division när det gäller antalet tävlande, funktionärer osv.
Om jag har räknat rätt så har vi totalt 85 anmälda till denna dag i alla klasser (inklusive reserverna i ettan). För några år sen tror jag faktiskt att vi var uppe i 100 men den gången delade vi ettan i två grupper och skakade fram en extra tävlingsledare och domare. Men det var tufft. Dessutom vill det ju till att tidsprogrammet klaffar så att lydnadsfolket är färdiga med planerna när appellekipagen kommer in från "skog och mark". Men det är faktiskt himla kul, och de som varit med länge i klubben pratar ju nostalgiskt om "när Söderåsen hade stortävlingar" - jag tror det var på 70-talet...