Hallelulja-moment...

I sin Facebook-profil finns det en rad där man ska ange "religiös åskådning". Jag tror att jag just nu har ett "mja" skrivet där men jag tror jag ska ändra det till "hundträning".

Igår var det dags för träning i skogen igen. Vi hade fått mark tilldelad uppe på Söderåsen MEN så kom det snö under fredagen. Och natten mot lördag. Ju högre upp på åsen desto mer betänksam blev jag. Väl framme vid infarten mot marken var det i alla fall plogat. En bit, visade det sig. Till den stora parkeringen för strövområdet. Vi skulle längre in... Ca 1 dm snö, backigt, oplogat och odubbade vinterdäck. Nä. Ingen bra kombination. Som tur är hade vi en plan B att tillgripa i form av mark vid Js jobb. Där var förutsättningarna något bättre rent snömässigt (nere på "normal marknivå"). Detta är inte första gången jag blir varse att det här med att komma upp på högre höjd, kan göra enorma skillnader vad gäller snö och kyla. Vid ett tillfälle för 5 år sen (tror jag) så jobbade jag hemma. En av Bs jaktkompisar behövde upp en eftersökshund på åsen. Den närmaste råkade vara Birk, vår dåvarande wachtel. När jag körde hemifrån var det plusgrader och barmark, jag tog inte ens ett par vantar med mig. När jag kom upp på åsen var det julesnö och minusgrader! Själva eftersöket ska vi inte gå in på i detalj men det är ingen "hit" att gå med en hund som man inte är van att föra.

Åter till nutid. Det blev bara 2 hundar att köra igår och det var Lazer och G. Vi började med G och eftersom C inte utdelade några tydliga instruktioner mer än att han, liksom jag och M, noterat att "granet där borde vara bra att gömma sig i" (vi försöker jobba på att vara ordentligt gömda när G är på banan), så bestämde vi oss för att vara lite... "busiga". Både jag och M la oss på högersidan av stigen, det blev alltså bara tomslag till vänster. Tyvärr missade G M, som låg i granet... Men eftersom det var träning fick han en chans till och ett bra avslut. Väldolda figgar är helt klart ett träningsbehov här vilket C ju är medveten om själv så det är ju bara för oss som figgar att se till att gömma oss, rejält!

Sen var det dags för Lazer. Det var ju 2 veckor sen förra söket, och då var vi - i synnerhet J som var åskådare - lite fundersamma över hur mycket han faktiskt "fattat" och hur mycket som bara var "spring i benen". Förra helgen la jag ju ett spår och började fundera på om det helt enkelt är så att vi inte är vana vid att "läsa" den här typen av hund. Han kom ju bevisligen fram till slutet även om det... går undan. Upplägget blev nu att helt ta bort synintrycket av figgen som går ut och gömmer sig. M gömde sig och C stod kvar på stigen. Redan på vägen fram började Lazer sätta upp näsan och vinda åt vänster där M mycket riktigt låg. Hur han nu kunde försöka hitta någon vittring i den näst intill obefintliga vinden är en gåta, men nog kändes det som ett tecken på att "jo, han har fattat"! Väl ute i skogen så hade han lite problem på de första 2 skicken men som sagt, vi hade nästan ingen vind alls till hjälp. Helt klart var i alla fall näsan inkopplad för nog "letade" han. För att försöka få lite större intresse av att stanna hos figgarna hade vi pratat om "godare godis" och jag drog det hela till vad jag nästan tycker är en ytterlighet (lånad av en gammal träningskamrat från då jag körde med Simba i slutet av 90-talet): "blötfoder" i liten burk som hunden matas med - med sked. (Den dåvarande träningskamraten körde med kattmat) Och det gjorde susen det med. M hade vissa synpunkter på liten svarts "bordsskick" men det här tyckte han var toppen! Mjukost på tub vet jag att vissa kör med också... Allra sista skicket på C var riktigt kanon - det var här mitt "hallelulja-moment" kom. Lazer drog rakt ut i full fart, C satt bakom en trädstam. Och så ser man det där, när hunden får vittringen i nosen, vänder upp och sticker rakt tillbaka till figgen!! Yess!!! DET, mina vänner, är nog det närmaste en religiös upplevelse en sån som jag kan komma. (Förvisso, som jag konstaterat tidigare, kan jag få den här känslan oavsett hundsportsgren, men i alla falll...)

Nu hoppas vi verkligen på en normalskånsk, mild, vinter, så att vi kan fortsätta träna. Nästa helg blir det agilitykurs för hela slanten men sen ska vi satsa på skogsarbetet på helgerna.