En strumpa till jul...

Eftersom det idag faktiskt var uppehåll på förmiddagen och solen t.o.m tittade fram, så skulle vi ge oss på en fotosejour så här inför jul. Då var batterierna i kameran förståss slut... det blev ett nytt försök på eftermiddagen med halvdant resultat... Matte har nu tillbringat några timmar med dator och photoshop och nog lyckats kreera årets julhälsning till slut. Vi återkommer med resultatet...

Den uppmärksamme läsaren minns att Otto för en tid sedan misstänktes för att ha svalt en strumpa. Detta har sedan dess legat och gnagt i oss som ett litet orosmoment. Vi har nämligen inte sett strumpan komma ut "den naturliga vägen".

I fredags så kräktes det lilla livet. Rejält. Vi pratar om ett par mindre insjöar med kräk i hallen. Eftersom husse är - sitt yrke till trots - extremt äckelmagad när det gäller sånt, så fick jag ta hand om eländet.

Igår morse så ville den lille inte ha sin frukost heller. Och lite senare på förmiddagen så kräkte han igen, den här gången utomhus. Man kan lugnt säga att detta kändes lite oroväckande med tanke på den ovannämnda strumpan. Att ringa Djursjukhuset på så svaga symptom, kändes dock inte så meningsfullt. Vis av erfarenheten med Birk, så hade vi ju troligen bara fått höra "avvakta och se - kom in om han blir sämre"...

Igår kväll fick han ingen mat, mer än lite morotspuré - för då verkade han i alla fall hungrig igen. Antagligen var det jobbigt att "jaga gran". Husse och Hampus åkte på älgjakt, jag och Otto åkte till en av mina arbetskamrater utanför Perstorp och högg gran. Hon och hennes man har någon tradition där med vänner och arbetskamrater och allt vad det nu är och i år blev även vi som åker tåg till o från jobbet med henne inbjudna. Trevligt!

Imorse så kom det äntligen lite "wachtelbajs". Eller rättare sagt - en rejäl wachtelbajs... som verkade ovanligt svår att klämma ur sig. Det är här som kräsmagade läsare kan sluta läsa... Jag gick in och hämtade pannlampa och bajspåse och dissikerade bajset något. Och minsann. Där kom strumpan fram! Den har alltså legat och skvalpat i den lilla magen i sisådär en månad. Skönt att den kom ut utan att vi behövde lägga mer pengar hos veterinären, det känns som att den budgeten är spräckt flera ggr om redan i år... och framför allt skönt att vi SÅG att den kom ut, så vi slipper undra mera! Behöver jag tillägga, att Otto numera är portförbjuden i köket (= vår tvättstuga) när jag sorterar tvätt?